Senaste kommentarerna i forumet

Blir glad av att du glädjs med mig ☺️

Helt sjukt egentligen hur mycket som kan förändras på två månader. Ibland vill jag nästan nypa mig i armen. Är dock oerhört ödmjuk inför att nya kriser säkert kommer, men att få känna friden ens för ett litet tag är så härligt och get ett helt nytt perspektiv på livet. Två månader och livet ser helt annorlunda ut.

Jo precis en del är nog muskler men sen har ju träningen vart ganska tuff, de säger ju att alltför tuff träning leder till att kroppen reagerar med att hålla hårt i alla kalorier som kommer in och mitt fokus har ju inte vart viktnedgång. Läst att om jag promenerar mer istället för att jogga kan kilona rasa, men då får jag ju inte mina fantastiska dopaminkickar ? Lyxproblem just nu, så härligt att ha lite lyxproblem för en gångs skull ? Det ger sig nog tillslut.

Hoppas det går bra för dig FinaLisa och att du har en härlig dag ?

Många kramar!!

Hej!
Håller hellt och hållet med dig..Jag är oxå en sådan person som kan själv.. och jag vet att jag kan sluta köpa hem vin o gömma.
Det är bara svårt för familjen att tro på att jag verkligen kan och lyckas med detta,dom vill att jag ska gå o prata med någon.. men jag vet inte riktigt vad vi ska prata om.Jag vet ju att det jag behöver göra är att sluta köpa hem vin.Vill bara kunna ha ett vanligt liv kunna ta ett hlas och sen är det bra

av det första suget i nykterheten, så blir man starkare och tryggare. Du har varit stark Vinäger, och kommer att bli ännu starkare när du övervunnit denna utmaning. Och det kan du.

Styrkekramar

Ligger i min säng på hotellet och njuter av det blev en nykter kväll i baren i går kväll. Jag har hand om en hel del föredrag i dag så det känns skönt att vara klar i knopp och kropp.

Men nu går A-hjärnan på högvarv. Ingen här vet om mina problem och ingen känner till att jag kör helvitt. Med andra ord, ingen skulle märka något.

Jädrar i min låda vad tufft det är just nu. Det som flöt på så bra. Känner mig lite ledsen och uppgiven. Rädd och orolig. Är väl ett eldprov jag ska igenom.

Försöker frammana bilden av mig själv fräsch som en nyponros (nåja...) i morgon bitti. Det går sådär. Eller förresten, det gör det för att det helt enkelt måste gå. Ni vet, alternativet är inget alternativ.

Ni som orkar, tänk lite extra på mig i dag.

Hinner inte kommentera så mycket. Hejar dock som vanligt på er alla.

Ni/vi är så jäkla bra. ?

Kram till den som vill ha och behöver

Kanske är det för att vi varit i mörkret som vi skiner så när mörkret ligger bakom oss?

Jag fick kommentaren från en person som för mig är okänd. Hen sa att ”shit vad du skiner!” och kanske gör jag det. Jag utsöndrar en helt annan kraft och känsla när jag mår bra. Både för andra och för mig själv. Och i känslan av välmående verkar ödet vilja ge mig mer. Fler möjligheter öppnar sig varje dag. Bokstavligt talat, varje dag.

Men kanske har de alltid varit där? Kanske har jag bara inte sett dem? Kanske har mörkret som bott inom mig förblindat mig för glädje?
Antagligen.

Det hände en kul grej i går förresten, jag har ju dom sagt börjat med en ny internroll. Men de ringde från ett annat företag och sa att de visste vad mitt löneanspråk var och de kunde möta det plus lite extra. Den tjänsten ger även mycket mer flexibilitet och möjlighet till att arbeta hemma och på kontoret. Deras personalpolitik verkar jävligt hyvens. Så jag läste på mer om rollen och företaget sen ringde jag tillbaka och går direkt till sista steget. Nästa vecka ska jag träffa dem. Min magkänsla är verkligen verkligen positiv till denna, ser fram emot att få träffa dem!

Lol kanske flyttar jag på mig ändå.? Ååååh livet vad roligt du är!

Nu påfågeltiiiiiime.
Fridens ?

Nu går jag in i dag 3 helt nykter, tyvärr inte lika bra med rökningen...
Ska ta tag i det på måndag!
Massor på jobbet och flera personer som är borta av olika anledningar.. så därför struntar jag i rökningen och känner mig stolt över att inte tagit något a alls?
Nu frukost och iväg igen...
Kram på Er ??

Du är inne på rätt väg. Du har lyckats programmera om din A-hjärna. Bra jobbat. Nu kämpar vi vidare. En dag i taget...
/Mrx

Det är nu du ska vara stark och inte lyda din A-hjärna. Den fulingen har redan börjat fundera på helgen då den får sin alkohol belöning. Gör något helt annorlunda inför den här helgen. Gå på bio på fredag kväll. Inte kul att vara full på bio. Kör gym pass tidigt på lördagsmorgonen. Alltså blockera alla dina vanliga A tillfällen med andra aktiviteter. Din hjärna behöver programmeras om där helgens A intag tidigare varit viktiga.
)Mrx

Förstår hur du tänker när du slipper kompromissa. Det måste vara skönt att inte behöva förhandla med sig själv om alkoholen. Jag är fortfarande kvar i den tron att jag ska bli "normal drickare". Jag provar mig fram har haft tre planerade tillfällen med alkohol under år 2019. Nästa planerade fylla är sista helgen i mars för min del. Varje gång jag druckit har jag funderat mer och mer på att jag kanske ska avstå helt. Jag mår ju så mycket bättre utan alkohol. Jag har ju följt dig här inne under hela tiden jag varit aktiv i forumet. Gillar det du skriver. Vi har många beröringen punkter. Förresten hur gick det med faste kuren? Är hela systemet rensat nu? En dag i taget..
/Mrx

Då börjar det dra ihop sig till helg igen. Har lite annat att pyssla med i helgen så får se hur suget beteer sig.

Prata med Alkoholhjälpen angående orosanmälan.
Jag har svårt att tro att vårdcentralen skulle göra en sådan om man söker hjälp för att man dåligt och behöver bryta sitt beroende.
Du verkar inte leva i en misär där dina barn är vanskötta, tvärtom så verkar du bry dig väldigt mycket om er relation.
Så ta en rådgivning med Alkohjälpen först... är mitt råd. Lycka till?

Kramar
???

Vet precis hur det känns, Sofia?
Men det är bara att bita i det sura äpplet och ta nya tag.
Tur att det kommer nya dagar att få vakna till utan bakfylla och ångest..?
Kämpa på!

Kramar
???

Skönt med inspirerande lägesrapporter!?
Ha det så bra, Box ?

Kramar
???

Hej!
Jag tror att du som jag aldrig kommer att kunna dricka ”måttligt” igen tyvärr.
Sikta på helnyktert - det finns massa fördelar!

Lycka till!

Tack för ditt svar! Eftersom jag har små barn kommer det att göras en orosanmälan i min kommun. Så jag kan inte ens få hjälp via VC.

Du bör få hjälp om du ska sluta dricka. Du kan ju trappa ner och sluta tvärt med risker så klart, väldigt individuellt det där.

Du har små chanser att klara dricka normalt,men även det individuellt. Jag försökte och gav mig fan på att klara det. Funkade en tid, sen släppte man garden och vips...

Hej på er! Jag har följt forumet i smyg innan jag ville dela med mig - hoppas det är ok. Jag har druckit varje dag i sex år nu och vill få slut på det hela. Det är inga billiga bubbel/vinsorter jag köper direkt - snarare tvärtom Veuve Clicquot och Lafite - för att jag alltid kommer undan med "I work hard, I deserve this" mentaliteten. Jag har två fantastiska barn och ett jobb jag älskar, plus att jag ÄLSKAR min nya bil - men så fort jag har tagit ett glas kan jag varken göra något kul med mina barn eller köra. Det syns inte på mig än att jag har problem (får fortfarande visa leg på sb även fast jag är 40), och kollegor ofta bjuder på en drink eller ger mig en flaska fin vin som uppskattning. De två tillfällen då mina händer INTE skakar är när jag kör bil eller håller föredrag på jobbet - många års vana/adrenalinutsläpp gör jobbet. Jag har två frågor till er: 1. kan jag dricka måttligt? 2. Kan jag sluta dricka utan hjälp? Sååå otroligt tacksam för era förslag! Ha en bra vecka!

Tack Mrx.:-). Bara bra..
Allt känns väldigt mycket lugnare nu när jag slipper kompromissa.
En behaglig känsla tycker jag. Det är inte "farligt" att vara helnykter.:-)
Tidigare tyckte jag att jag slösade bort helger när jag tog en nykter helg.
Märkligt att det var så. Hoppas det lirar för dig med.
Du är ju på en förändringsresa du med.. Ett steg i taget så hittar man
sitt sätt... Gäller att nå en balans..Inte så svårt faktiskt.
Vi kämpar på Mrx.. Jag går inte in här lika ofta nu då jag har haft
mycket annat. Men läser ikapp i mina favorittrådar, där du ingår
givetvis :-)

John

Så enkelt är det. Efter bara en kort tid utan det dagliga vinet orkar jag både läsa och skriva igen. Det är nästan en andlig upplevelse att kunna tänka klart. Konstigt. Men det är hemskt så egocentrisk man blir av att fokusera på sig själv och sitt mående. Jag! Jag! Jag! Och jag tänker nästan lika mycket på vin nu som för två veckor sedan, fast på ett annat sätt. Då tänkte jag konstant på hur och när jag kunde ta nästa glas. Nu tänker jag mycket på hur jag skall undvika att ta ett glas. Och på hur det kunde bli som det blev.

Jag längtar redan till morgondagens arbetsuppgifter. Hjärnan behöver sysselsättas...

Ja suget är märkligt, Jag brukar ha sug när jag främst pikar i känslor på olika vis, det kan va glädje (känslan att vilja fira nått tex) eller nedstämdhet. Ibland skingrar jag tankarna när det suget kommer genom olika aktiviteter/sysselsättningar, ofta blir det träning eller promenad, men ibland låter jag suget komma - jag vet ju att det bara är ett sug och att det går över, det är ofarligt så länge jag inte agerar på känslan. Acceptera, inte agera. Jag börjar lära känna mitt sug och förstå det ju längre nykterhet jag skaffar mig och med detta, bekantskap och acceptans, blir jag inte särskilt rädd eller motsträvig om du fattar va jag menar och då blir den inre konflikten ganska ofarlig.
Lite som att samtala med en agiterad person: svara tillbaka med det personen vill ha (i detta fall ilska) så lovar jag att det smäller. Svara tillbaka med förståelse och sympati och du kan nå personen i ett lugnare läge.
Funkar exakt samma med suget. Agera aldrig, acceptera bara.

Låter det rimligt?

Hej.
Är ny här på forumet. Har i dryga tre år levt med en man med grava alkoholproblem. Han är periodare och när han dricker så är det konstant fylla i mellan en och två veckor. Han är inte ute och festar eller så utan dricker sig mer eller mindre medvetslös och "sover" den största delen av tiden. Detta sker ca varannan månad. Hans problem började länge innan vi träffades men jag fick intrycket att han hade nått botten (LVM ett par år innan vi träffades) och sedan dess sakta arbetade sig uppåt. Första året var också ganska ok och han drack bara kortare perioder (en-ett par dagar i taget). Han lyckades tom hålla sig helnykter i sju månader efter att jag ställt ett ultimatum. När han sedan bröt den nyktra perioden med ett återfall klarade/ville jag dock inte lämna honom, som jag sagt att jag skulle göra... Vi hade haft det så fint när han var nykter och jag ville ju verkligen vara med honom. Tänkte att det bara var ett enskilt återfall... Det var det dock inte. Det var istället starten på en sakta försämring av hans beroende och mående. Sedan dess har han tagit återkommande fylleperioder, vilka har kommit allt tätare och blivit allt längre. Har slitits mycket mellan att stanna och att gå, att försöka och att ge upp. Har kommit fram till att jag ändå älskar honom så mycket och att vår relation ger mig så mycket att jag är beredd att stå ut med hans perioder. Så jag har stannat.

För två veckor sedan fick jag dock plötsligt bara nog. Jag rafsade ihop det nödvändigaste i en väska, tog katterna och lämnade lägenheten och har sedan dess bott hos vänner. Innan jag drog hade jag haft ett par väldigt tuffa veckor med operation och annat och behövde verkligen lugn och ro och att bli ompysslad. Min sambo var väldigt förstående och lovade pyssla extra om mig, sköta markservicen och så, vilket kändes väldigt skönt och betryggande. Detta var dock veckan innan operationen... Ett par dagar innan började han istället supa. Han tog uppehåll på själva operationsdagen och var med mig på sjukhuset, och bara "smådrack" de påföljande dagarna men sen drog han igång igen och söp sig plakat. Det blev inte mycket av den lugn och ro och markservice som han lovat.

Det blev på nåt sätt så tydligt att hans behov/missbruk stod över mina behov, t.o.m. när jag var riktigt skör och verkligen behövde stöd. När han dessutom började fylleälta hur synd det var om HONOM, blev jag plötsligt så jäkla förbannad för att han behandlade mig så totalt respektlöst. Trots (eller kanske tack vare) att jag var så svag vällde vreden bara fram i mig och fick mig att för första gången ta steget och dra. Jag skakade i hela kroppen av ilska samt av rädsla för att ta steget, att bli ensam
En del av mig ville ju bara att han skulle komma och hindra mig medan jag packade, dra mig intill sig och viska förlåt. Det gjorde han inte och egentligen var det nog tur för då hade jag troligtvis inte klarat att genomföra att faktiskt lämna.

Nu har drygt två veckor gått sedan dess. Jag har haft så lite kontakt som möjligt med honom. Behöver få distans från allt, se klarare på vår relation och på hur den påverkar mig. Om jag verkligen kan och vill fortsätta i den. Har messat till honom att jag behöver en paus. Han respekterar det. Har inte definierat hur länge, men känner att jag behöver fatta ett beslut snart. Åtminstone be honom flytta ut (temporärt) så jag kan flytta tillbaka. Det är ändå min lägenhet. Ser på sätt och vis att detta är min "chans" att avsluta vår relation. Har ju redan tagit flera jobbiga steg i en sådan separationsprocess, både praktiska och mentala. Samtidigt älskar jag ju honom och det är inte ett självklart eller enkelt beslut att avsluta. Att fortsätta livet utan honom. Men hjärnan säger mig att det är det långsiktigt bästa för mig. Att hans missbruk kommer att fortsätta pågå. Att jag kommer fortsätta leva denna berg-och-dalbane-tillvaro om jag stannar.

Tar gärna emot kommentarer och tankar från andra som varit i samma situation. Hur kommer man till ett beslut? Och hur lyckas man genomföra det?

Tack för att ni tog er tiden att läsa!

Skulle precis göra samma, jag lyssnar på uppföljaren just nu, mycket bra och ger en bra intro till mindfulness ?

Tack skrållan
Kram

Ja man vet ju att man gör fel! Vill inte fortsätta så här, det är liksom inte rätt väg att gå..

Tack för svar, känns skönt att inte vara ensam om detta, för så känns det ibland.. Jag tror han märker det men han vågar inte säga något. Hade nästan hoppats på att han "ertappade" mig..