Senaste kommentarerna i forumet

Och hoppas att allt går bra??

Härda ut nu så mår du bra imorgon! Fina, fina du ge inte upp...

Skickar kärlek och styrkekramar❤️❤️❤️

Jag kikar in här om hag har tid över vilket jag inte har varje dag. Jag läser och gillar, men kommenterar inte alltid, eller uppdaterar i min egen tråd. Även med detta forum tar jag en dag i taget precis som med alkoholen. Behöver jag skriva av mig? Ja vissa dagar behöver jag det just för att jag vill kunna gå tillbaka och kunna se tillbaka på hur jag kämpat när jag haft tuffa dagar och hur jag ska tänka flr att komma på rätt ”köl” igen!
Hoppas du får en underbar nykter vecka!
En dag i taget ?

Kram PimPim ?

Haha, jag känner mig precis likadan!! Jag känner mig sådär lite mallig, precis som du skriver; ”här går nån som har lyckats med något väldigt bra.”

Gick förbi fönstren till systemet på vägen hem, va som att jag ville stanna och vinka till dom som jobbade där inne, ungefär som ”hej, hej, här är jag, jag lever trots att ni inte sett mig på ett tag, visst är jag duktig?!”?????

Vill aldrig mer gå in i den affären. Kom ut massa fulla typer... hade kunnat vara jag. Men inte längre!

Vi gör det bra så vi har med all rätt att vara stolt!!???

Nästan dagligen sedan jag blev nykter har jag antingen vart inne här och läst och/eller skrivit. Det har vart en frizon för att kunna känna sig ok med sina problem och så oerhört skönt med igenkänningsfaktorn, stöttningen och inspirationen. Nu ska jag försöka hålla mig borta minst en vecka för att se om det får mig att ev tänka lite mindre på alkohol, som ett nytt steg i min process. Får se om det går, men ska göra ett försök! Sen är jag säkerligen tillbaka :)

Kram, ses snart ?

Ge dig själv en ny chans nu. Känn tacksamhet mot dig själv för de 3 månaderna och 2 dagarna. Alla vita dagar räknas.
Och som Dee påpekar dra lite lärdom genom att svara på frågorna vad fick dig att dricka? Hur undviker du det nästa gång?

Det går bra för mig 73 vita dagar och 30 dagar utan nikotin. Jag är stolt över det och hoppas kunna inspirera någon. Kan jag så kan fanimej du!!

... jag känner mig nästan lite tonårsaktigt tuff av att vara nykter. Cool. Eller stolt. Som att det syns på mig att jag inte har supit på snart två veckor. Att folk tittar och tänker "där går en jävligt stark person". Fånigt? Kanske. Men så känner jag mig.

Och jag känner mig intellektuellt tryggare än på länge, inte minst på jobbet. Typ att jag vet att jag är jävligt bra på det jag gör. Så har jag inte känt sedan jag var doktorand för skitlänge sedan. JÄVLIGT skitlänge sedan. Jag har pendlat mellan att känna mig kass till medelbra på jobbet under många år, även om jag ofta har fått nya uppdrag och haft en god löneutveckling. Så något har jag ju gjort rätt. Men jag vet ju att jag hade kunnat vara så mycket bättre, att jag hade kunnat skriva så många fler artiklar, fått bokjäveln färdig för flera år sedan, etc.

Får man? Bör man? Alltså känna sig stolt över några dagars nykterhet? Känner någon annan här på samma sätt? Eller börjar jag tappa fattningen?

Köpte för övrigt kinamat på Rasa Sayang på vägen hem. Hämtmat. Där inne satt en handfull herrar och damer och ölade. Jag är glad att jag inte är en av dem som sitter där en torsdagskväll och "tjôtar", sippar på veckans öl (Tuborg, tror jag) och blir fylleosams om alltifrån vem som är bäst i skidskytte-VM till hur man skall handskas med IS-återvändare. Men det hade kunnat vara jag. Det kan fortfarande vara där jag hamnar. Men just idag känns det som att jag aldrig kommer att sitta på Rasa Sayang och öla.

Man blir så glad av alla peppande ord ❤️❤️ Glöm inte bort vi är alla hjältar som kämpar otroligt hårt!! Ibland kan vår väg vara lite bucklig men vi går framåt!!
Här rullar det på lugnt o fint! Eller kan känna viss retlighet pirr men tror det är att det är tjejträff hemma hos mig i morgon. Normalt köper värdinnan in mat o dryck. Nu har jag sagt att jag fixar maten men vin eller dricka (förutom alkoholfritt får man ta med själv). Sa som det var att jag inte dricker nu.
Känner mig lite extra stolt då mitt mål är slutet av mars. Två veckor kvar där började min hjärna förhandla men nix två veckor till är två veckor till. Men tror pirret ligger där...
Blir nog en trevlig härlig kväll med många skratt o jag vaknar pigg lördag ??
Styrkekramar till er alla ??

Idag känns det som att jag blivit ”botad” och att nu är jag ”normal” som alla andra. Men det är bara en ursäkt för att kunna sluta med medicin.

Jag vill aldrig sluta med antabus, men jag vill dricka... och jag kommer inte klara det utan. En hjärna två viljor????

Upplever exakt samma känsla nu efter 4 veckor. Hade garanterat sköljt bort oron och få lite ro några timmar. Antabus har nog räddat mig 5-6 ggr sista 33 dagarna .
Hur fan ska man klara sig den dagen man slutar med antabus??

Upplever exakt samma känsla nu efter 4 veckor. Hade garanterat sköljt bort oron och lite ro några timmar. Antabus har nog räddat mig 5-6 ggr sista 33 dagarna .
Hur fan ska man klara sig den dagen man slutar med antabus??

av att helt enkelt bestämma mig för att lämna! Inte fundera mer över om eller när och hoppas! Jag var ledsen, tvivlade och tvekade mycket i början men nånstans inom mig hade jag det där beslutet! Jag hade accepterar att det fanns kärlek och bra saker jag var tvungen lämnade på grund av riktigt dåliga saker som jag inte kunde leva med! Före det sista uppbrottet hade jag lämnat flera gånger men gått tillbaka! Innerst inne hade jag vid dessa tillfällen lämnat för att få till en förändring! Och då greppade jag efter varje halmstrå och tecken till förändring och gick tillbaka ofta inom en vecka eller två. På så kort tid händer inte mycket. Första året efter att jag verkligen hade lämnat hade jag många stunder när jag hoppades på att han skulle ringa och säga att han varit nykter ett halvår och börjat gå på AA möten. Jag hade ökat på kraven för återförening rejält. Det hände dock aldrig! Han dricker fortfarande och jag är glad att jag gick och inte slösade ännu mer tid på att få honom sluta supa! Kram

Tack för svar, har varit nykter i ett par veckor nu, ska börja med kbt och se om det hjälper mitt mående. För just nu spelar det inte någon roll om jag dricker eller inte, mår skit ändå. Dalarna är inte lika djupa när jag inte dricker. Men finns inga toppar heller.

Torsdag! Idag känner jag verkligen att jag inte fixar det här. Nu har jag varit duktig nog typ... 2 veckor! Men jag tycker inget är kul, bara vardag och vardag. Inget att se fram emot. Jag vill dricka vin! Det är det enda som existerar i mitt huvud nu. Koppla av för en kväll... jag skulle behöva göra fel nu så jag känner att jag kan fortsätta göra rätt!??

Idag är det skönt med antabus, annars vettesjutton hur kvällen slutat.?

Jag tror aldrig att man kommer fram till det rätta tillfället, eller att polletten nån gång trillar ner hos alkoholisten om varför man måste gå. Eller, i perioder fattar de ju, men sen är det dags igen och då är man den onda som inte kan se att de förändrats, som inte vågar satsa, bara ser bakåt. Så var det för mig, i alla fall. Det går inte att göra det utan att det blir jobbigt, helt enkelt. Jag lämnade min man för snart fyra år sen, då var våra barn 9 och 7 år. Det var varken lätt eller roligt, men jag har aldrig, aldrig, aldrig ångrat mig. Jag köpte en lägenhet bakom hans rygg och ställde honom inför färdigt faktum.

Jag har en ny relation med en sund, nykter och väldigt snäll man, som jag har jätteroligt med. Barnen tycker om honom, även om de såklart gillar sin pappa mer (fast honom träffar de knappt, eftersom han inte slutat dricka). Det har varit nyttig och lite svårt att "lära om" hur en relation ska vara, vad som är normalt. Det är bra, både för mig och barnen, att se hur en "vanlig" man beter sig i vardagen. Vi hjälps åt, och vi har kul under tiden. Det är enkelt. Jag behöver inte curla honom, inte skydda honom för potentiellt jobbiga grejer som kan utlösa drickande (Exet började vid ett tillfälle supa för att han blivit påmind om att han bitit sin första flickvän i läppen när de pussades för 30 år sen. Över detta var han full i flera dygn och hävdade med emfas att jag var galen som inte insåg allvaret. Han hävdar ofta fortfarande att jag är galen, t ex när jag vill att han ska visa papper på sina värden från berooendecentrum om han ska få träffa barnen. Och så anklagar han mig för att leva ett tiddelipom-liv, för att själv vara alkoholist, för att min pappa är Hitler, min mamma Satan etc. Saknar jag det? Nej. Hade jag kunnat bota honom? Nej.).

Apropå städning, förresten - en gång fick han för sig att torka vardagsrumsgolvet, ensam hemma på fyllan, eftersom jag "aldrig var nöjd". När jag och barnen kom hem hade han däckat på soffan, med vattnet uthällt över hela parketten. Hade vi kommit bara en liten stund senare hade vi nog fått byta hela golvet. Och det var så klart också mitt fel, eftersom det var jag som krävt det av honom.

(Däremellan hade vi såklart väldigt fina stunder, han var min bästa vän i många år. Men det är värt att vara utan de där fina stunderna, när jag dessutom slipper kaoset. Det är vansinnigt värt det.)

Känner så igen mig i delar av din berättelse! Jag är också sjuk och väntar på operation igen, men förväntas ändå sköta allt och alla och han gör det han har lust med eller dricker när han har lust. Jag får tydligt tillsagt att han servat mig när han nån gång lagar middag, och anser sen jag är orättvis som inte ser allt han gör för mig och jag inte låter honom dricka sen när han så har slitit! Att han en gång satt på en tvättmaskin ska apploderas och delas ut medaljer, även om han ofta hänger upp allt så slarvigt så man sannolikt får tvätta om det mesta för att det är så skrynkligt så det är mindre jobb att tvätta om än att stryka precis allt. Men då anses jag vilja göra allt själv när det inte duger när han försöker. Har han städat så gäller det bara vardagsrum och möjligen hall och kök, sovrum och barnens rum samt badrum ingår inte. Säger jag nåt så ska han minsann aldrig serva mig igen även om jag själv ändå tvingats göra det tyngsta görat som min kropp inte riktigt pallar med alla dagar. För städas ska göras exakt på minuten när det passar honom, annars är vi grisar och han kan lika gärna supa hela helgen..

Att känna noll stöd när man är sjuk är vidrigt. Jag låg på intensiven i två dygn för nåt år sen och det enda jag tänkte på var att måtte han hålla sig nykter så barnen ens får mat! Och då låg jag själv i slangar på intensiven! Helt sjukt. Nån dag efter hemkomst var det som vanligt och dracks och jag skulle göra allt som vanligt. Blir väl samma nu igen efter operation.

Även nykter kan min man vara helt likgiltig, så vet inte om det är bara spriten eller om han permanent blivit sån.

Du träffar en kille som sedan ett antal år tillbaka har haft det svårt kring alkohol. Han har tagit hjälp och går på AA-möten och har samtidigt haft några återfall sedan ni blev tillsammans. Dessutom finns en rädsla hos honom att satsa helhjärtat på ert förhållande, eller att våga erkänna det för vad det är, kanske för att skydda sig själv från att åter behöva uppleva de starka och jobbiga känslor han gick igenom när han separerade från sonens mamma, ifall ni skulle separera i framtiden. Du ser positivt på framtiden och vill inte ge upp er relation eftersom ni har mycket fint tillsammans både när han är nykter och onykter, även om han vid återfallen skapar en distans till dig och stöter bort dig. Fint att du vill finnas där och stötta honom, vilken tillgång! Du kanske kan hjälpa honom att se att han numera har helt andra verktyg och stöd att ta till ifall ni någon gång skulle separera, så att han inte tänker att "separation = dricka sig redlös och nå sin botten". Och skulle han känna sig i behov av mera stöd för sina alkoholproblem utöver mötena så finns ju många olika vägar, t.ex. programmet här på Alkoholhjälpen.

Berätta gärna för honom så öppet som du vågar om vad du har för behov och önskningar när det gäller er relation och ställ öppna frågor om hur han tänker och känner. Fråga honom gärna hur han själv tänker kring alkoholen och vad han önskar för typ av stöd från dig.

Starta gärna en egen tråd här på Anhörigstödet, så blir det lättare för andra i liknande situation att hitta och följa med på din resa! Ibland kan man behöva skriva några gånger innan en tråd tar fart. Hoppas att du får med dig mycket du kan ha nytta av från forumet!
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Detta var riktigt till Gorillan. Vet ej hur jag gör för att besvara just den.

Det var inte min fråga. Jag undrade om läkare godkänner öht om man får göra GB om man är missbrukar. Bespar mig gärna råd jag inte bett om om hur jag ska leva om jag inte bett om det. Avskyr när folk ska komma och tala om för en hur man ska vara och leva när man inte bett om det.

Föreläsning igår som var fantastisk, ingav lite hopp men samtidigt känns det som om jag har en enorm mur framför mig som stoppar mig från att få den hjälp jag vill ha. Föreläsaren ingår i det svenska team som forskar på hur man kan använda rökavvänjningsläkemedlet Champix i behandling av alkoholism och vad jag förstod tror han mer på detta än t ex Naltrexon. Deras mål är att få fram en styrka som ger samma effekt som SSRI.... Det låter ju fantastiskt eller hur?
Tänkte också att honom skulle jag kunna prata med... Hans sätt att tala om beroende och alkohol visade att han förstod, att han brydde sig om, på riktigt. Men naturligtvis kommer jag inte prata med honom. Det är ungefär som att gå på konsert och känna att artisten riktar sig direkt till dig, sångtexten som går rakt in och beskriver allt du känner.... Ouppnåelig och efter föreläsningen ägnar han nog knappast oss en tanke.
Men hursomhelst, det känns ändå bra på något bisarrt sätt att det i framtiden kanske kommer finnas ett läkemedel som kan hjälpa mig om jag fortsätter att misslyckas på egen hand... Ändå kunde jag inte låta bli att googla hela morgonen på just Champix bara för att se om jag kan komma över det utan att behöva berätta om mina verkliga problem. Det visar sig att både Champix och Naltrexon går att få tag på utan recept och även om jag överväger det är jag inte säker på att jag vågar. Beställa läkemedel på internet går liksom emot allt jag tror på...Hur vet man att man inte betalar tusentals kronor för ett sockerpiller? Eller värre... Jag förstår ju att ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle rekommendera detta, ändå överväger jag det för jag känner att jag snart inte har några alternativ kvar.
Fast idag är jag inte bakfull, min ambition är att städa och plugga, alltför många dagar per vecka klarar jag inte av just detta eftersom bakfyllan gör mig kraftlös och oengagerad. Och även om det första stadiet av fyllan är min enda möjlighet att uppleva lugn i själen, hopp och njutning så ska jag försöka välja bort det idag och istället försöka leva i verkligheten där dessa tillstånd flimrar förbi för snabbt för att jag ska kunna fånga dem. Istället finns oron och ångesten över felaktiga beslut, otillräcklighet, orkeslöshet, den återkommande känslan av att aldrig någonsin kunna få vila i nuet och känna mig nöjd. Och glad. Utan förstärkare.
Självömkan och själviskhet. Är det det jag håller på med? Även om jag konstant ger av mig själv till mina barn, min familj, arbete...
Jag är inte självisk, jag är nog bara ledsen...

för kloka kommentarer och råd om vart jag ska vända mig!

Varma hälsningar
Spinoza

Du har redan insikten så jag tycker du gör helt rätt. Han måste sluta dricka om ni ska kunna ha ett normalt liv. Jag har varit i din situation. Min exsärbo drack precis som din..perioder med smådrickande och sen perioder han drack sig redlös. Jag fick en "Tia"och blev sjukskriven 2 månader och det blev väldigt tydligt att han inte orkade hjälpa mig och blev bara irriterad när jag inte orkade som förrut. Det blev väldigt klart för mig att jag gav så mycket mer än jag fick tillbaka så jag ställde ultimatum..vilket han inte antagit utan har fortsatt att dricka som förrut. Än idag hör han av sig och vill ses när jag då frågar om han slutat dricka svarar han inte. Visst har jag dagar när jag saknar honom väldigt mycket men man får stålsätta sig och försöka minnas hur många gånger han svikit mig..och hur jobbigt det varit. Kom ihåg att du är värd så mycket mer. Kram

Vad modigt av dig att du har tagit steget över från att läsa på forumet till att dela med dig av dina egna funderingar. Du har börjat tröttna på det sätt du har druckit de senaste 6 åren och har nu redan tagit dina första steg mot en förändring när du nu börjar leta efter sätt att ändra dina vanor, antingen på egen hand eller med stöd. Forumet i sig är till god hjälp för många när det gäller att få stöd i sin förändringsprocess.

Ledsamt att läsa att du tvekar att söka vård på grund av att du är orolig för att det görs en anmälan till socialtjänsten. Jag vet förstås inte vad du har haft för tidigare erfarenheter av kontakt med dem och exakt hur rutinerna ser ut där du bor, men det gäller att inte glömma bort att socialtjänsten utreder och föreslår hjälpinsatser med dina barns bästa i sikte. De är en hjälpinstans. Som FinaLisa skriver så låter det som att dina barn lever väldigt långt ifrån den utsatthet som krävs för att socialtjänsten skulle använda sin myndighetsutövning och "ta dem ifrån dig". Det händer bara i väldigt, väldigt extrema och destruktiva situationer. Vår erfarenhet är att när en person söker vård för sitt beroende så ses det som något väldigt positivt, du gör det du kan för att ta ansvar för att bli en mer närvarande förälder. Så även om det då görs en anmälan på rutin, så brukar det ofta sluta med en utredning som kanske mynnar ut i att du och/eller barnen kan få någon typ av frivilligt stöd. Eller att utredningen läggs ned utan åtgärd. En möjlighet som du kan testa är att ringa anonymt till socialtjänsten i din kommun och höra dig för.

Och skulle det vara så att du trots mina försök att nyansera bilden av soc här ändå känner dig tveksam till att söka vård, så finns möjligheten att här via Alkoholhjälpen delta i ett nätbaserat program för att förändra sina alkoholvanor. Du kan genomgå programmet med stöd av en rådgivare eller på egen hand. Läs gärna mer här, om det låter intressant: https://alkoholhjalpen.se/programmet/om

Hoppas att något av detta var hjälpsamt för dig. Skriv gärna mer här och berätta om hur det går och om hur du mår!
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vill skänka dig en tanke, hoppas din frånvaro betyder att du laddar om och tar hand om dig själv lite extra, precis som du förtjänar ?

Du verkar vara så oerhört fin person så som du spridit värme och stöttning här på forumet. Hoppas du ser hur mycket bra du förtjänar! Heja dig!! ???

Märker att du har det tufft idag. Se det som en prövning. När du tagit dig igenom det kommer det stärka upp dig och du kommer känna dig säkrare på att du kan!

Jag har börjat försöka se alkohol lite som heroin. Nej, kickarna utan alkohol blir aldrig lika starka som med alkohol eller åtminstone aldrig likadana. Hur all ångest släpper och problem känns avlägsna, Tillfälligt! Precis som heroin som säkert slår alkohol med hästlängder! Vad gör att jag inte tar heroin? Av exakt samma anledning som jag inte borde dricka alkohol. Nej det går inte lika fort utför men det går likväl rakt ner i diket! Bara för att något ger en en kick så vill jag inte ta den kicken, precis som med heroin!

Du klarar det här Vinäger, du är värd lycka, ro och livslust - allt det som ett alkoholfritt liv kan ge.
???

Hejja dig ???