Senaste kommentarerna i forumet

Idag planerar jag ett större jobb, jag skall också handla kläder med min dotter:)

Jag ÄR nöjd med tillvaron!

Haha Tänk vad lite som krävs?

*kämpa ?

Smygandet är så jobbigt, man ljuger för alla och inte minst för sig själv. Varje dag har gått ut på att planera hur jag ska smyga hem saker, hitta nya gömställen, hälla upp i pet-flaskor, alltid komma ihåg att ha en stötta väska med mig när jag åker nånstans... det är så jävla ovärt det. Bara för att få i sig en dryck, som inte ens är god!

Nä!! Jag orkar inte hålla på längre. Du fixar det du med!! ? Kömpa! Kram

Häller ut ölburkarna som blev över igår...

Tack?

Ja, det känns superskönt att inte behöva fundera på att dricka. Största befrielsen. Slippa planera hur jag ska kunna smuggla hem alkohol???

Hej.

Jag smyger också med mitt drickande, jag har dock ingen sambo.

En stor tomhet som jag behöver fylla, med antingen aktiviteter som ger små kickar eller alkohol. Känns för jävligt att inte ha kontroll på vare sig känslor eller alkoholbehovet... Besvikelsen gör min situation än värre.

Hade varit grymt att hitta någon att prata med, på riktigt.

Känns som du har hittat energin att sätta stop! Bra:) Uppdatera oss gärna, helst flera ggr om dagen. Är inspirerande med någon som tar tag i saker.

Kram.

Bra beslut med antabus!!!! Visst känns det lite som en lättnad att slippa fundera på om man ska ta ett glas eller inte?

Ny dag och det känns fantastisk att vakna och känna sig hyfsat pigg. Natten har varit jobbig, svettningar och mardrömmar, men jag är iallafall inte bakis idag. Det är så skönt att ha tagit detta beslut och jag ser fram emot livet utan alkohol. Tänk att aldrig mer behöva vakna på morgonen och fundera vad som hände kvällen innan, blev det kaos och så vidare.

Kram till er alla!❤️

Hej.

Ny medlem här:) Är en gammal tråd, ser jag. I vilket fall, jag känner igen mig i det mesta du skriver Lilja. Mina dåliga alkoholvanor beror mycket på att jag i egentlig mening inte har någon att prata med, med det menar jag att jag endast har människor omkring mig som jag pratar ytligt med.

Känns bra att hitta en sådan här plats/sajt...

Vet inte hur det skall gå till, men jag önskar att bli helnykterist. Börja träna igen, hitta någon mening igen...

Nu har jag fått in allt i lägenheten. I dagarna 3 har vi kämpat. Fortfarande imponerad över hur mycket grejer jag lyckats samla på mig.

I två nätter har jag sovit som en bäbis, i två nätter har jag bott där. Hemma. Mitt hem.

I dag har jag en lunchintervju för ett nytt företag, och i kväll har jag möte med VDn från USA. Min bihåleinflammation har äntligen lämnat mitt kropp och jag har återuppstått. Lite tilltufsad men ändå stark.

Idag vill jag få ihop mitt köksbord och börja få in stuff i köksluckorna.
Snart kommer jag kunna sitta och titta på soluppgången med en tidning och kaffe från köket. Det är bättre än vad jag visualiserat. Köket är jättefint ❤️

Men nuuuuuu buttlick på nuvarande arbetsplats.✌️

Fridens ?

Jaha, det här gick ju inte så bra... inte alls bra. ? Återfall kan man lugnt säga... gick jättebra fram till i måndags förra veckan. Inget sug, inte heller på måndagen... men tog ändå lite vin?! Tisdag, ännu mer vin... jättemycket ? Onsdag inget, torsdag vin, fredag öl och vin... lördag öl och vin, igår massa vin. Alltså på riktigt?! Vad är mitt problem, nu ska jag hälla ut allt jag har kvar och göra en omstart. Igen ?. Måste vara ännu mer vaksam på att jag inte klarar lite vin just nu. Idag återhämtning och isolering. I morgon ny och fräsch. Fasen jag var glad och helt fri från ångest ju... ta mig tillbaka dit!! ?

Är i kast med att separera en andra gång från min 4-årings pappa.

Vi separerade första gången för 1½ år sedan, och bodde då isär i 6 månader med barnet boendes 3 dagar vardera. I samband med den första separationen övergick hans riskkonsumption till full blown missbruk med abstinensbesvär. Jag förstod aldrig hur illa det var, förutom att när han inte hade barnet kunde jag hitta spritflaskor överallt i våran gemensamma lägenhet där han bodde kvar. Han berättade efter några månader att han själv hade sökt hjälp för sitt alkoholmissbruk hos vårdcentralen och sedan beroendemottagningen. Han försökte dra ned på sin alkoholkonsumption men tog några återfall då och då, så jag flyttade tillbaka hem för att han lättare skulle kunna fokusera på att få bukt med sitt missbruk. Det gick till slut ganska bra och han gick på antabus utan återfall i sex månader.
Han slutade med detta nu i julas och tog sitt första återfall (som jag känner till) för cirka 2 veckor sedan. Han lovade då att återgå på antabus men tog ändå ett återfall igårkväll, 2 dagar efter senaste antabusdosen, när jag hade träffat en kompis på dagen. Jag visste inte att det gick att dricka så tätt inpå antabus men han verkade må "bra" förutom att jag hörde direkt att han var påverkad. Jag konfronterade honom och han erkände men gick i försvarsställning. Några citat:
"Det finns 1000 andra föräldrar som dricker och gör mycket värre saker, men jag kan inte dricka för då är jag en dålig förälder!"
"Jag gör ingenting dumt när jag dricker, ingenting har någonsin hänt när jag varit med (barnet) och druckit"

Och även om han försöker urskulda sig så säger han att han skäms för återfallet, att han inte vill dricka egentligen och hans lösning på att jag ska kunna lita på att han inte dricker med vårt barn igen är att han ska gå på antabus dagligen.

Någon som har erfarenhet, någon form av okej vardag, lösning, tips osv?

När vi separerar, flyttar isär kommer jag inte kunna övervaka honom dagligen så han inte faller tillbaka. Vilken hjälp finns att tillgå?
Hur klarar ni som separerat av att lämna ifrån barnen till en nykter alkis med risk för återfall? (Orosmässigt alltså)
Vad är poängen med att separera, om ens liv ändå kommer gå ut på att vakta sitt barn och ex 24 timmar om dygnet?

Jag har varit mycket borta i helgen. Mannen har varit sjuk och druckit. Inte så mycket, men ändå. I och med att jag varit borta, så har jag inte haft så ont av hans drickande.
Vi har även haft små, bra och roliga stunder under helgen.

Hej, du o jag har sjukt lika historier.
Jag äter antabus vilket har räddat mig 23 dagar. Funkar jättebra för mig.
Heja dig! Du kan ta dig ut detta

Hej ullabulla
Jag fortsätter ha kontakt pga att jag vill det, vi har vart vänner innan vår relation

Just nu får jag kanske inte ut så mycket, sist idag var det jobbigt pga att han öste kärleksfulla kommentarer

Jag vill ha en vänskap, men tror på en distans för att just känslor ska svalna.

Det som är roligt ihop är att vi kan trivas i sällskap tillsammans när båda vill ses, och inge bråk som stört....det är det vi har ihop förutom känslorna till varandra.

Banden är just känslorna, de behöver svalna, jag är på väg dit :)

Fibblan!
Det blev tio öl, nu ligger jag i sängen.
I morgon behöver jag stöd av er, så jag inte dricker igen. Risken är liten, men ändå finns den där.. antar jag.
Sov gott alla ?

..och jag drar mina slutsatser över den gångna veckan...
Vad blev bra, och vad blev dåligt?

Allt är inte helt enkelt att lägga i sina fack, det beror lite hur man ser på dem, ur vilken vinkel.
När man säger att det t.ex är dåligt väder och syftar på regnet, så är det bra för grönskan och för bönderna.
Vi vet ju hur det gick i somras, det var väldigt ”bra” väder under lång tid, vilket ledde till vattenbrist och torka.
Väldigt stor del av våra djurbesättningar fick sätta livet till när inte fodret skulle räcka över vintern, t.om avelsbesättningar.
Jag brukar tänka att allt sker av någon orsak, det finns en anledning till allt, saker som vi inte rår på eller förstår.
Min gamle far påstod att vädret förändras från kallast till varmast under en 70-års period, en cykel som de flesta skulle få uppleva.
Kanske han hade rätt, vad vet jag, men det är enkelt att luta sig mot den tanken.

Så men tillbaka till helgen, och veckan som gick...
Jo visst var jag lite hängig, men det lättade i slutet av veckan, en helg lättar ju upp det mesta.
Förr i tiden längtade man ju alltid hem på fredagen för att få knäppa sin första öl, helgen inträffade ju inte förrän då, eller?
Numera försöker jag se den ur en en annan synvinkel, vad skänker mig glädje över att längta till helgen?
Tiden....tiden att få bemästra själv, att inte behöva gå upp tidigt och utföra saker som andra tycker är viktigare än vad jag tycker.
Jag behöver tiden till att ladda batterierna, att få göra saker som ger mig energi och tillfredställelse, skapa och umgås med personer som ger mig någonting tillbaka, inte som kräver att saker ska ha en ständigt deadline, hatar ordet deadline, skapad av folk med dödhjärna eller hjärta. Människor som sätter upp mål som är alldeles för tajta för att få upp produktiviteten, men på bekostnad av folkhälsan, stressen.

Nej, jag kan stressa på mitt egna sätt, tidsoptimist är väl ett begrepp som ligger mig i fatet.
Och som jag läste tillbaka för ganska precis ett år sedan i min tråd, jag försöker skynda fram våren, på mitt sätt.
Förra helgen högtryckade jag ren baksidan och ställde fram utemöblerna, i lördags putsade jag fönstren.
I morse vaknade vi till värsta bakslaget, det hade kommit vinter tillbaka igen, nämen suck då för i he..te!
Tjurig låg jag trotsigt kvar i sängen länge under protest, såg Vasaloppet på teven där snön SKA vara kvar, men inte här!

Vi hade bokat upp dagen med min gamle mor, hade tänkt oss att besöka en gammal gård som öppnat ett fik mitt ute i ingenstans och tanken var att vi skulle sitta ute och möta vårsolens varma strålar, HA!, disappointed.
Men vi åkte dit i alla fall, på leriga grusvägar längs en allé och i snöslask, gick armkrok med min lite skröpliga mamma som var livrädd för att halka och bryta något som man gör i den åldern, öppnade dörren till ett gammalt hus som fått lite nyrenässans med ny färg på panelen.
In på knarriga golvplankor och med en jättefint renoverad inredning, där gammalt möter nytt, det andades kreativitet.
Gamla stolar med lejontassar som fått ny klädsel, ommålade små bord som antagligen varit billiga på en loppis en gång, rangliga men nu lappade och funktionsdugliga, små handvirkade dukar och kopparkittlar, hembakat fikabröd ur lite spruckna koppar med röda rosor på.
Lite tillbakablick som det en gång var hos våra mormödrar, en historisk resa, det enda jag saknade var sockertången och läskflaskorna med kapsylerna man nästan skar av sig fingrarna på under sjuttiotalet...
Okey okey, latten var inte uppfunnen då, men wiskyglasen som man fick dem i fanns.

Alldeles knökfullt med folk, men vi hade tur och fick sitta i burspråket där jag kunde sitta och hata det eviga dalandet av snöflingor utanför.
Bredvid min gamle mor satte det en nybliven mormor med sitt nyfödda barnbarn, och jag tänkte ännu en gång, där gammalt möter nytt.
Hursomhelst, vi satt alldeles för länge och bara pratade om allt och samtidigt ingenting, och det var precis det jag behövde, lugnet.

Därefter åkte vi hem och började förbereda maten, jodå mamma var bjuden hon med.
Med dryga två kilo blandfärs stekte jag ett tjugotalet Wallenbergare och frugan vispade till en alldeles gudomligt krämig potatismos.
Grabben hade hittat en en ny efterrätt med chokladdoppade tacoskal som vi förberedde och på något sätt så löste sig allting.
Våra barn kom hem till middagen efter att ha åkt över femtio mil i bilen, och det blev ett enda härlig familjemiddag med farmor i högsätet.
Vi åt och vi drack, skrattade och umgicks runt levande ljus, en härlig avslutning på en perfekt söndag, ja så när på vädret då.

Precis då slog det mig, tänk vad rik jag är på livskvalitet, att få möjlighet att få umgås med de jag älskar mest.
Att en helg påbörjas inte med ett pysande från en ölburk, utan avslutas med ett hjärtligt umgänge runt en middag.
När jag drack var söndagen enbart fylld av ångestladdade tankar från morgon till sena kväll, det var inget jag såg fram emot.
Så söndagen har förändrats från något jag hatade till den dagen som jag nog gillar allra mest, tack vare nykterheten.
Okey okey, det är måndag imorgon, från bäst till sämst men det är i alla fall en helt annan dag, en arbetsdag med fyra åtföljande.

Och nu...ska jag bara hata bort den för..de snön, en jojk kanske, yla tills den smälter bort med en trolltrumma...
Hotihojtakuliminahej, poing poing...

Berra

Jag var på middag hos några vänner igår och de bjöd på champange när vi kom. Det var bara jag och min man och de, så kändes så konstigt att inte ta emot. Vi bor på gångavstånd så kunde inte skylla på bilen heller. Sagt och gjort, jag chansade och drack ett glas, och tyckte det var ganska gott, så det blev 1 1/2 glas till...men sen, när jag kände av påverkan, fy vad jobbigt jag tyckte att det var!! Inte alls den där "sköna" känslan, och sedan senare när vi kom hem och det "gick ut mig" fy, ännu värre. Kändes sååå jobbigt att inte vara helt klar, eller inte veta om jag var klar eller inte. Champangeglas är ju mindre än vanliga vinglas, så skulle uppskatta att jag drack kanske lite drygt 1 1/2 glas vin. Inte mycket, men nej tack! Någon mer som haft samma upplevelse? Har varit nykter i ca 5 månader efter att ha druckit alldeles för mycket under en lång tid. Vill tillägga att jag är oerhört tacksam att det var den reaktionen jag fick. Och nästa gång ska jag förbereda mig med en ursäkt för att inte dricka, vågar inte chansa på att det blir samma reaktion nästa gång. Och varför ska jag ens testa, finns 0 anledning att dricka gift....

Du vet redan att det inte blir en go känsla imorgon när du vaknar.. besvikelse över att det blev som det blev ikväll..?. Men precis som du säger - det är mkt mindre och ingen snus. Så det ÄR en skillnad ?! Det som är gjort är gjort och det bästa du kan göra nu är att gå och lägga dig och när/om ångesten pockar på imorgon, så använd den som en påminnelse om att det inte är värt det..! Och precis som du säger en liten smäll bara - Du reser dig kvickt igen.
Imorgon gör du andra val?!
En ny nykter vecka - här kommer vi?!

Kram och godnatt
/Fibblan ?

Vad som är bra.
Har druckit 7 öl, 3,5 % sen 15.30
Så jag känner inte ens det, ska strax lägga mig.
Det är nog ångesten i morgon som kommer plåga mig, att jag drack dom där ölen.
Iofs är det mkt mkt mindre än jag brukar dricka och ingen snus. Så det är ingen katastrof, en liten smäll bara ?

.. att du delar med dig av dina personliga erfarenheter! Generöst av dig och det finns mycket mer jag skulle vilja säga, men måste verkligen sova nu, så vi hörs vidare helt enkelt ?..?
Stor kram?
/Fibblan ?.

så mycket?! Tycker det är fantastiskt att du tar dig tid att skriva ner dina tankar kring detta som snurrar hos mig. Det betyder mycket att du gör det och jag tar det verkligen inte på ett sätt, som att du vet bättre?!
Återkommer i ämnet imorgon, måste sluta mina blå nu..☺️?

Stor kram
/Fibblan ?.

Vad glad jag blir ? härligt att höra! Och så blev jag peppad av dig tillbaks?!
Underbart! Tack för du tittade inom - önskar dig detsamma ?!

Kram och god natt
/Fibblan ?.

Jag tror jag skippar AA i fortsättningen.
Gruppen håller 3 möten i veckan, och det är 3 helt olika uppsättningar deltagare beroende på vilken veckodag man går. Det första mötet kändes ganska bra. I och för sig sade jag inte så mycket där, förutom att presentera mig.
På det andra mötet (med nästan dubbelt så många deltagare) berättade jag, som andre talare, lite mer om mig själv. Om att det återfall jag tog mig sommaren 2014 fortfarande pågick, om att gud inte har någon närvaro i mitt liv men att jag var villig att betrakta gruppen som en "Större kraft". Jag berättade också att jag har avtalat en tid på den lokala beroendemottagningen (imorgon).
På ett AA-möte avbryter man inte den som talar. Man ställer inga frågor, utan bara lyssnar.
Alla utom två av dem som talade efter mig ägnade sig åt att försöka omvända mig. Man visste att berätta hur man känt Anden uppfylla dem, hur man som genom en uppenbarelse mött Gud, och att man upplevt att "plötsligt bara hände det".
Förutom dessa Väckelsepredikanter fanns en ganska ung mor som hade svårt att få livet att gå ihop och en stolle som gav mig en illa maskerad utskällning för att jag bokat tid för att få hjälp.
Han själv hade, minsann, väldigt negativa erfarenheter av Beroendemottagningen, och tyckte att jag borde förlita mig på Gud och AA. Underförstått: jag var inte tillräckligt renlärig.
Jag funderar på att ge söndagsgänget en chans till, men det är tveksamt.

Starkt av dig att hålla din nykterhet mitt i sorgen..
Kramar
/Fibblan ?