Senaste kommentarerna i forumet

Har varit i en liknande situation. Levt ihop i 17 år och har två barn på 15 och 3. Han är alkoholist med allt vad det innebär, ja ni vet ju. Vi har prövat terapi men så länge han inte har något problem enligt honom själv så är det lönlöst.
Jag lämnade honom nu i höst och bor i egen lägenhet sedan en månad tillbaka.
Jag tackar mig själv varje dag att jag orkade ta detta beslut. Vilken lättnad.
Min alkoholist klarar jobb, träning osv men han smygsuper ibland på vardagarna och kan vara full på helgerna, ”sjuk” på måndagar.
Barnen är hos honom varannan vecka och visst är jag orolig men jag och barnen har bra stöd runt oss och om hans drickande skulle eskalera så får barnen bo hos mig hela tiden. Det finns en lösning på det hela! Tänk på det. Prata gärna med alla du känner förtroende för. Det är viktigt.
Gå inte och hoppas att det ska bli bra för länge.... lämna honom innan du förlorar dig själv.
Ge dig själv chansen att få må bra! Sen hur han vill må..... det är upp till honom!
Kram

Måste bara skriva under på allt du säger! Så igenkännbart, så sant, så bra uttryckt!! Och du har fått livet åter!

Hej! Vad är det som gör att det blir snedfylla? Dricker för mkt när du väl dricker? Om du inte har ett beroende och sug, vad är det som gör att du börjar med det där första glaset? Om du vet att ett enda glas ger ångest? Ingen värdering i mina frågor jag bara undrar för att förstå bättre :) kram

..Och vad skönt att du verkar förstå hur jag menar! :) Jag hoppas verkligen jag kommer känna samma sak!!. En sak ska iaf bli underbart: att slippa det dåliga samvetet och den ständiga ångesten!!

Han ger mig fjärilar i magen varje gång hans namn poppat upp i telefonen ?

(Wtf Wtf Wtf Wtf?????)

Blev inkallade på möte, hela mitt team och chef. Visade sig att vi kommer sparka halva teamet och chefen. Det blir min 9e chef på 2 år.
Tur att man är ”senior” där så jag satt säkert. Ni vet principen ”sist in först ut”? Jupp. Undrar hur fan vi ska kunna leverera till kunder nu?‍♀️
Dont know.

I övrigt, svinsvårt att vakna idag. Fick kompa ut en timme, pga vaknade inte ?‍♀️ Så kan det vara.
I övrigt gick jobbet bra, varit glad, effektiv, trotts att halva teamet ska gå.

Snabba bud damer och Herrar och icke binära, snabba bud Indeed.

Nu blir det dusch, skrubb och en lugn kväll framför sims. Tänker poppa pillz i kvöll så jag somnar tidigare så jag kommer upp tidigare. Ooooh nu snattrar regnet mot fönstret. Sådant är mysigt.
Ska nog tända några ljus för mig själv i dag å. ❤️

Hoppas ni mår bra.
Fridens ?

Hej vänner... och hej Sigge, skönt att läsa att du vänt båten igen ??????❤️

Uppdatering från mig... jag började direkt efter mötet med läkaren för 2v sedan med benzon, vilken grej! Inga alkoholsug, ingen ångest! Men hunger, huvudvärk och rätt loj. Nykter 1v och trappade på eget bevåg ner, kände att 3/dag kändes lite onödigt... sen efter 1v, måttligt drickande några dagar, på tok för mkt fre/lör och sen nykter igen söndag.

Pratade med läkaren idag igen, de lämnar in en orosanmälan till soc, ger mig inga mer benzo (förståeligt) och vägrar tyvärr hjälpa mig med min urkassa sömn, vilket gör mig rätt uppgiven. De tänker heller inte hjälps mig med ångesten om jag inte håller total nykterhet med kontroller. Tack men nej tack. Att jag vägrar antabus ser de som att jag ”inte är motiverad”. Så trist.

Orosanmälan gör att jag känner mig ledsen och lite kränkt, även om jag förstår att de gör rätt utifrån sitt. Våra barn har de fint, alltid satta i första rummet, har aldrig missat läxläsning eller körning till träningarna pga A. Dessutom är det i allra första hand för deras skull jag dristade mig att vända mig till vården, som jag mest upplever att jag får ett slag i ansiktet av. Jag skulle verkligen behöva höra er andra som fått orosanmälan på sig, min är tydligen ”extra sekretess” samt skickad till annan kommun pga vem jag är.

Ringde beroendemott i grannkommunen, där fick jag extremt bättre bemötande. Fick råd om en annan mottagning som jag ska kontakta för samtalsstöd, vilket känns bra.

Men orosanmälan hänger som ett mörker i luften nu, snälla, ni med erfarenhet och kunskap, hur lång tid tar det, vad händer?

Imorgon är vi bjudna på julbord på jobbet.
Inte så mycket i min smak när det gäller julmat men vissa saker är goda och kul att träffa kollegor såklart.

Är inte det minsta ängslig för alkoholen, den finns numera inte på min karta.
Så det blir isvatten till julmaten, passar väldigt bra då det mesta är så salt.
Och kaffe är väldigt gott till alla dessertgodsaker..☕? ??

Ha en skön vecka alla forumvänner!?
Kramar
???

Kärleksguden: sant, jag brukar själv märka hur jag kommer på bättre tankar när jag ser människor som är äldre än mig och gör vad dom vill och njuter av livet. Tror min ångest bottnar i nån illusion om att livet måste vara tråkigt och att jag inte kan påverka mitt liv själv och då blir jag rädd för att bli gammal.

Jag vill prata med psykolog. Hoppas på att jag kan få bra terapi genom beroendemottagningen jag går till. Har känt ett tag att jag vet typ exakt vad jag har för problem och vad jag skulle vilja ha hjälp med men varit i den frustrerande situationen att jag inte haft råd med en privat terapeut och psykvården vill bara ge mig tio ggr grupp-kbt igen och igen

tisdagar är en av mina vilodagar i veckan. Så idag vilar jag mig från gymmande och annan sport.

I måndags var jag lite seg efter att inte ha gjort något i helgen, det blev inte många kliv utanför lägenheten i helg. Så när jag skulle gymma i måndags så tog det i att släpa mig iväg till gymmet. "Inte igen" "tar gymandet aldrig slut?" "ska jag skita i det idag?". Så gick tankarna. Normalt brukar jag nästan springa in på gymmet och ropa #drömkroppen2019 osv osv.

Hur tror ni det gick?

det slutade med att jag gymmade i 1h och 10minuter och spelade fotboll i 40minuter. Yey! Bra att jag inte ger mig så fort.

Det kan ibland vara svårt att sätta igång, som nu, jag skulle behöva boka tvättstuga. Det tar 2minuter. Men jag tänker, "fan vad jobbigt, kanske kan jag göra det imorgon?" ta med tvättstugenyckeln till jobbet och tillbaka så jag kan boka tid när jag kommer hem så jag slipper gå upp och ner i trappan fler gånger än jag behöver. Vet inte om det smart tänkande att försöka slå två flugor i en smäll, men ganska så lat. Mer lat än smart.

Har pratat några gånger med boendestödet när jag hade stöd om det här. Det gäller att få lite rutin på sakerna tror jag vi kom fram till.

Ska boka den där jävla tvättstugan nu.

Trevlig tisdag

Tack! Nej jag håller verkligen med, det är inte värt det. Det är verkligen det jag har gått och tänkt idag. Även om allt inte blir underbart bara för att jag är nykter och livet kan kännas jobbigt då med så blir det ju verkligen inte bättre av att jag lägger på en massa alkoholångest. Den korta stund av njutning man får väger inte upp all misär. Tack för råden!
Jag pratade med min tjej och hänger med henne och en kompis nu. Känns bra att komma ur min misär-lägenhet och få lite mänsklig kontakt.

Har du provat AA? Värmen, förståelsen och gemenskapen var något som förvånade mig första gången. Prova!
Kramar,

Bra att du hittat hit till forumet. Du måste nog få hjälp av din sponsor att acceptera första steget igen. Vet din sambo om detta? Allt gott!

Tiden är det enda rättvisa i livet.

Brukade bli ledsen av att mina föräldrar börjat bli lite rynkiga och gråa. Men de, iaf morsan lever på som bara den. Med festivaler och camping, marathon och så är hon en bra mormor. Varför ska jag vara ledsen när dom själva inte är det.

Har också vart lite ledsen av att jag nu är 30 och inte lyckats med studier, bostad, egen familj. Började leva mitt liv på riktigt nu senaste åren och försöker ta igen lite missad tid.

Skulle du kunna överväga att prata ut med psykolog kanske? Det har hjälpt mig vid existentiella kriser, små som stora.

Hej!

Tänkte presentera mig. Har en tid de senaste månaderna varit här o kikat runt på forumet. Jag är alkoholist och narkoman och gjorde min första behandling år 2000. Sedan dess har jag haft bra perioder, flera års nykterhet, flera gånger. Senast höll det i nästan 4a år och under den tiden skedde mycket positiva saker i mitt liv. Blev sambo med en fantastisk tjej som jag älskade djupt. Startade företag. Gick på mycket möten ”all in” i ”programmet”

Tror det var mycket stress, rädslor och en allmän brist på tacksamhet som gjorde att jag tillslut började dividera med mig sjölv om att jag nog kunde/skulle testa anvönda droger/alkohol igen.

Nu de senaste 2-2.5 åren har jag haft återfall på återfall. Sedan i somras uteslutande alkohol, ca 2.5 liter per dag. Dricker så i 7-8 dagar, ibland mer. Får panik när jag tillslut inte ksn dricka mer och varken kan inta mat eller vätska utan att genast kaskadkräkas upp det igen. Spyr vidare under dagen utan att få upp något. Blir nykter. Ny nivå sv bakfylla. Darrig på insidan, ångest, inbillar mig saker, hör saker som inte finns. Sen är jag nykter 1 eller 2 veckor, någon gång 4 veckor, för att sedan börja dricka igen. Skrömmer livet ur mig själv. Ovärdigt. Förtvivlat. Hopplöst. Ensamt. Blir så ledsen för jag vill bara ha ett bra liv och må bra. Ha vänner, intressen, jobba, kanske resa. Allt går om intet iom min alkoholism.

Vill inte ha det så hör. Är 43 år. Utbildad. Trevlig. Snäll. Ingen idiot. Orkar inte mer och tvivlar på att jag kommer klara det trots att jag tar all hjälp jag kan få. Trots att jag har verktygen.

Jag går på möten, gör service, har sponsor, ska börja jobba i stegen, har nyktra vänner att prata med, går på samtal. Försöker göra en enkel dags o veckoplanering, en rimlig utsn för stora krav osv. Iofs... min lättja och förmåga att totalt passivisera och isolera mig är nog en viktig grej för mig att gå emot, och något jag ser jag kan göra lite annorlunda.

Många gånger har jag så svårt att gå emot min skenande egenvilja. Jag är som ett stort barn. Jag försöker iaf och nu, dag 10 nykter har jag iaf haft 1 riktigt bra dag. Det var dagen igår. Jag gjorde mer än att tänka o känna, tiden gick fort, jag hade plötsligt energi, något jag aldrig har annars. Tänkte att ”det är såhär normala människor gör/lever sina liv och känner”. Önskar jag får fler sådana dagar. Med en dag i taget tänket ksn jag se att om jag gör likadant/samma principer, så kan jag kanske bygga mig en bra vardag o h även få hopp om en framtid.

Jag har läkarkontakt och är sjukskriven och är aktuell för utredning om adhd (fast är passiv mer än hyper). Jag har 3 dubblat min antidepressiva medicin och känner att den hjälper mig lite nu, tar bort mkt av ångesten mm. Jag har just börjat träna på gym (1gång!) och försöker meditera och be varje dag. På onsdagar har de lunchmeditation i kyrkan. Bara varit där en gång men ska gå fler. Gillade det.

Är inte religiös men har beställt en bibel och ett silverkors att bära runt halsen. Jag klarar inte detta själv. Inte en chans.

Mår ganska ok just idag. Kastat mig ut lite ur min bubbla. Är på väg någonstans, vet inte hur det blir (yrkesmässigt) men försöker bara åka med. Oavsett så är det böttre än att sitta själv hemma i lägenheten och titta på olika appar i telefonen 10 timmar om dagen. Slutar bara med att jag blir full tillslut.

Hu... hade tönkt skriva för ett par veckor sedan, men supit, så har inte blivit av förröns nu.

Har endel sjuka tankar. Mest att jag ska fixa lugnande tabletter så jag kan somna och få sova ordentligt. Men jag låter bli. Iaf idag.

Ville bara skriva av mig lite.

Tack för att ni finns! <3

Jag känner igen mig i allt du skriver, är samma ålder ock i en likande situation. Har inga bra råd att ge dig förutom sånt som säkert redan hört tusen gånger... men försök vara snäll mot dig själv och undvika negativ stress och situationer som triggar dig. Det är ju aldrig värt det i efterhand när man druckit, inte för mig i alla fall. Försök göra någonting som avleder dig, kanske promenader, läsa böcker eller likande. Men jag vet att det är jättesvårt.

är att bonusarna haglar nu den första nyktra tiden. Träning ger faktiskt resultat, mat smakar gudomligt, det finns pengar att unna mig vardagslyx, går snabbt att se piggare och fräschare ut.
Jag trodde att familjelivet skulle tråka ut mig, men jag upplever snarare att det är roligare, jag orkar se barnen på ett annat sätt, orkar välja att leka och då kommer så mycket glädje tillbaka från barnen. Nu har jag iofs också i samma veva gjort mig av med ett tråkigt äktenskap, så allt är väl inte tack vare nykterhet... Jag tycker det är skönare när jag blir irriterad och tappar tålamodet nu, jag vet att det beror på situationen och inte att jag är bakis, så mycket mindre skuld.
Jag tänker lite att det blir som kickar nu när det är nytt (90 dagar-2), att upptäcka allt jag missade när jag drack, och är också lite rädd för att det ska gå över.

Förresten, kan ni rekommendera en bra behandlingställe i Malmö?

Dubbelpost

Jag ”drabbades” av en ordentligt snedfylla för någon vecka sedan och är nu rädd för att min sambo kommer att lämna mig. Det sjuka är att jag får ångest endast av stt dricka ett enda glas, kan ofta hålla mig till ett glas men får alltid ångest några timmar efter att alkoholen gått ur kroppen och flera dagar efteråt. Ångesten gör att jag ibland dricker mer och det blir helt fel. Har inget sug efter alkohol men när jag väl dricker vet man aldrig hur det slutar. Har lyckats vara nykter i flera månader innan... hur gör ni som har likande problem för att inte falla dit? Fourmet har givit mig stöd länge men det gör mig också väldigt fokuserad på alkohol hela tiden, om bi förstår hur jag menar. Har dessutom en diagnos som gör det svårare att hantera ångest och gör det direkt skadligt för mitt psykiska välbefinnande att dricka. Tar tacksamt emot kommentarer och stöd ❤️ Är imponerad av alla er som kämpar här inne!

Hej!
Mötet är på fredag. Jag som skulle vara nykter fram tills dess klarar inte det. Har sån ångest varje dag att jag tror jag ska få hjärtinfarkt. Enda som hjälper är folköl och glögg (det enda mannen köper hem sista tiden pga händelsen. Vet dock inte varför det är mer okej med glögg för det är lika starkt som vin. Nån mental grej för honom eller vill han bara göra mig fet?hehe) men jag håller det på en lugn nivå så jag blir inte sliten. Är dock otroligt nervös och min man har försökt ringa soc och förklarat läget men hon lät lika otrevlig fortfarande och vill förmodligen starta utredning. Vissa människor verkar vilja jobba med sånt här för att kunna utöva sin elakhet rakt igenom..så känns det. Jag jobbar själv som chef på ett serviceföretag och kan inte föreställa mig att vara så som den här soc tjejen är i bemötande. Hemskt!!

Lämnat leverprover idag. På torsdag ska jag träffa ssk och kurator på beroendemottagning och få antabus. En tanke som slog mig nyss är "tänk om mina levervärden är för dåliga för antabus?" Vad gör jag då? Kan det ens hända? Det får inte hända.
Jag vet inte hur ni andra känner men fast jag är så beslutsam om att alkoholen inte kan finnas kvar i mitt liv längre. Det förstör mitt psyke, min kropp, min familj, hela mig - så får jag ändå panik över tanken på att inte ha kvar alkohol i mitt liv. Jag har ju valt bort en massa sociala saker ju längre åren gått för jag finner inget nöje med det längre. Jag vill vara hemma, greja och fixa, dricka mitt vin, leka med barnen och gosa och bara vara i mitt ångestdämpande tillstånd.jag har ett fint hem, fina kläder, sminkad och fixad och ingen vet något. Eller gör dom det? (Ångesten viskar att alla ALLA vet men pratar bakom ryggen) Hur ska det bli sen? Utan alkohol? Min positiva sida tänker att då kan jag äntligen ta tag i träningen seriöst igen (inte som nu MAX 2 ggr i veckan och alltid bakis) blir pigg och fräsch, orka med alla måsten, prioritera jobbet bättre, mannen blir glad av att jag är nykter, utseendet och kroppen slutar förstöras osv osv MEN å andra sidan så vem fan är jag utan alkoholen? Tänk om jag blir en mindre bra mamma? Mer lättirriterad på allt och uttråkad på familjelivet? Om jag får massa ångest och tycker allt känns meningslöst? Vad ska man ens göra om man ej kan dricka? Alkoholen är ju min bästis faktiskt. Den finns ju där när jag är ledsen, arg, glad, orolig, för trött för måsten, peppar inför sociala tillställningar (med alltifrån vänner på fika eller middag med släkten). Utan den. Hur ska man ens vara??

Jag hade varit nykter i nästan två månader fram tills för två veckor sedan. I september sökte jag mig till en beroendemottagning och får gå 2 gånger i veckan och ta urinprov. Hade räknat ut att jag kunde dricka utan att det skulle märkas pga att det var så fullt upp på mottagningen innan jul att de bara kunde boka in mig på en provtagning på en torsdag.

Nu var det lördag och urinproven ger ju bara utslag i upp till 3 dagar. Alkoholmarkören i blodproven skulle inte heller bli förhöjd av en kvälls ganska måttligt drickande tänkte jag.
Jag var ensam i min lägenhet och hade några whisky i småflaskor som jag fått av min pappa. Först "lekte jag med tanken" bara, konstaterade möjligheten. Men jag visste ju egentligen vad sånt brukar leda till och snart hade jag druckit upp de 6 små flaskorna med 5cl whisky i vardera. Dagen efter drack jag ett sexpack folköl för “varför inte”. Kändes trist efteråt att jag hade brutit min för mig relativt långa nykterhet och jag skämdes lite men jag tänkte på det som en engångsföreteelse och att det fick vara min lilla hemlighet.

På torsdagen struntade jag i provtagningen men jag gick på systemet och köpte en flaska rätt bra rödvin som jag gick hem för att mysa med. Så klart var det jättetrevligt att få vara lite rödvinsfull och det kändes bra att jag kunde nöja mig med bara en flaska och att jag hade köpt något lite finare. Kändes inte så dekis, mer som att jag unnat mig bara. Kände ingen skam över det.

Till helgen träffade jag min flickvän och drack inget eftersom hon vet att jag ska vara nykter. På tisdagen skämdes jag och hade ångest över ett misstag jag hade gjort. Skulle lämna tillbaka pappas bil jag hade lånat och när jag satt i den fick jag idén att jag kan ju dricka för att lindra min ångest när jag parkerat bilen, mamma och pappa har i stort sett alltid alkohol hemma. Drog i mig lite whisky och andra olika likörer och av öppnade halvdruckna vinflaskor som fanns framme, varierade så det inte skulle synas. Ångestlindringen kom snabbt och var skön. Hade “turen” att farsan gjort en stor beställning franska viner så jag kunde ta med mig en flaska av det billigaste som det fanns många av. Tog bussen hem. Gick till mitt källarförråd och öppnade vinflaskan, tog en klunk och lät den stå där. Gick upp till min lägenhet där min tjej sitter och spelar tv-spel. Vi pratar och har trevligt. Jag känner mig gladare och öppnare än vanligt pga vinet, har varit rätt så nere ett tag. Går ner och klunkar ibland. Lyckas hushålla med vinet hela kvällen ändå. Hon verkar inte märka något.
Vi har roligt tillsammans. I slutet av kvällen har vi dock ett riktigt hemskt bråk och vi sårar nog båda varandra. Vi tenderar att bråka värre när jag är full eftersom jag då blir mer impulsiv med vad jag säger och inte tänker efter lika mycket. Vi går och lägger oss bredvid varandra utan att prata. På morgonen känner vi båda ånger och ber varandra om ursäkt. Ingen av oss vill förlora den andra och vi säger att vi älskar varandra. Det känns bra.

På kvällen är jag ensam igen och passar på att köpa vin. En box riesling 7,5%. Lyckas på något sätt sätta i mig hela boxen. Dagen efter håller jag mig hela dagen från att gå och köpa någon återställare men slinker iaf in på coop precis innan stängning och köper ett sexpack folköl som jag börjar dricka kl 22. På fredagen tar jag en promenad till ett system som ligger lite längre bort och köper en prosecco och en öl som ser fin ut. Känner mig stolt över min måttlighet. På lördag köper jag två flaskor glögg som jag dricker upp eftersom det är ju första advent. På söndagen blir det igen folköl precis innan stängning fast jag köper åtta stycken. Igår köpte jag 5 öl på systemet och en kvarting vodka. Tanken var att kvartingen skulle räcka tills idag om jag behövde ångestlindring. Det gjorde den inte. Drack upp allting. Trodde inte det skulle hända. Fattar inte hur jag inte kände mig mer berusad eller är mer bakfull idag. Mådde riktigt fint när jag gick och la mig i alla fall. Ångesten och stressen hade slitit i mig hela dagen och det var så skönt att lugna ned det med vodka. Hade till och med en sån fylla där jag lyssnade på sentimental musik och kunde fulgråta lite vilket är skönt för mig.
Jag trycker alltid ner mina känslor ordentligt i vanliga fall och det sker i princip automatiskt.
I hela mitt vuxna liv har jag nog bara gråtit när jag varit full. Inte ens inför mig själv vågar jag vara ledsen. Idag vaknade jag vid kl 6 med skitmycket ångest och mådde verkligen inte fint. Trodde lite att jag desperat skulle skynda till systemet så fort det öppnar men det kommer inte hända.

Kändes faktiskt bättre när jag kom in här och kunde läsa folks berättelser och det fick mig att själv vilja skriva. Nu känner jag mig dock lite äcklad av mig själv när jag fått ned det i text och ser hur jag hållit på.

Aja, jag får säga som det är till min flickvän och kontakta mottagningen igen. Jag har blivit lovad terapi och nån återfallspreventionskurs men man behöver ha varit nykter i minst 1 månad för dom, dock hade inget av dem startat innan jul så jag hinner väl vara nykter 1 månad igen tills dess.

Tror jag dricker för att jag känner mig så jävla ensam och ledsen egentligen. När jag inte är med min flickvän så är jag bara helt själv om jag inte är i skolan. Vi har en bra relation och kan prata om allt med varandra och jag har verkligen tur som har henne, skulle vara helt vilsen annars. Men jag har verkligen ingen annan. Jag är en typisk person med otrygg undvikande anknytning och har extremt svårt för att släppa in andra. Har social fobi som diagnos och ADD. Den sociala fobin är inte så grov att jag vägrar gå ut och inte kan prata med andra. Folk verkar tycka jag är rätt trevlig och rolig. Det är mer att jag granskar mig själv väldigt mycket och det blir påfrestande. Lyckas inte riktigt komma nära eller låta andra komma nära och de flesta relationer blir bara väldigt ytliga. Att isolera sig hemma kan kännas skönt. Särskilt om jag dricker för då behöver jag inte känna mig så ensam.
Alkoholen blir som en vän.

Det som varit skönt med att vara nykter är att slippa skämmas över att man dricker så mycket och framförallt att slippa den avgrundsångest man får av att supa. Det som inte varit skönt med att vara nykter är att precis det jag självmedicinerar för är ju kvar. I stället för att dricka och må lite bra i stunden så sitter jag där och bara är precis så ensam och ledsen som jag är. Fattar att det är viktigt eftersom att det är precis det jag behöver känna för att motiveras att göra något åt saken och att jag går miste om det när jag super bort det jag känner men det är fortfarande så jobbigt och jag känner mig så fast. Nu när jag kan se klart på mitt liv och hur det har blivit och hur missnöjd jag är med det så känns det bara som en sån enorm och nästan omöjlig uppgift att ändra på det och jag vet inte ens vart jag skulle börja. Kan kännas så hopplöst. En sak jag lärt mig är iaf att jag känner inte sånt stort behov av att dricka när jag känner mig närmre andra människor. Nu är frågan bara hur jag gör för att känna det mer. Har också börjat känna en sån fruktansvärd existentiell ångest mer och mer det senaste året och tanken på döden återkommer ständigt. Känns så läskigt tanken på att inte längre existera och jag har ständigt fått höra saker som att “tiden går så fort” och “livet är kort” vilket skrämmer skiten ur mig och därav titeln på denna tråd. Fast jag inte ens fyllt 30 kan jag få för mig att livet snart är slut. Kan känna mig fånig och nästan lite oförskämd som har en sån här “kris” när jag bara är 28 (29 i januari) år gammal men jag kan inte hjälpa det. Är väl för att jag närmar mig 30. Var fortfarande så lätt att känna sig odödlig när jag var i mina tidiga 20-år. Suget att dricka kan iaf bli ganska starkt när jag får en massa existentiella grubblerier. Känns typ som att om inget spelar någon roll kan jag hellre vara full och lite lugn och glad i så fall än nykter och rädd och förtvivlad.

Aja, tack till alla som orkat läsa allt det här!

Underbart att du klarat av det. Heja dig!! Ibland är dom värsta tänkbara påtryckningarna dom enda som hjälper. Jag har orosanmälan över mig som har fått hela mig ur balans , massa ångest osv. Så jag vet att jag ska sluta dricka på torsdag. Då börjar antabus-kuren.

Tack för ditt inlägg och tips på hur man kan tänka kring planering för att undvika fallgroparna.. Det låter rätt vettigt att det faktiskt är så att hjärnan inte orkar motsätta sig det beslutna ju längre dagen går. Jag ska försöka börja planera em och kvällarna benhårt från slutet av denna vecka när antabus påbörjas. :)