Senaste kommentarerna i forumet

Alltså min hjärna är grillad... Känns som om jag har gjort typ 7 miljoner självskattningar till och med psykologen. En överdrift, men det är känslan. Han säger iaf att allt tyder på att jag, liksom mina barn befinner mig på autismspektrat (men asperger då) eller har ADHD, eller båda. Han skickar gärna remiss till vidare utredning. Jag ska tänka på saken. Det blir ju så mycket ståhej... Är det värt ännu mer möten som drar mig från mina plikter? Psykologen kunde iaf förklara mycket om varför det blir som det blir och jag gör som jag gör utifrån NPF. Och visst, jag ser, har sett länge, men tänkt att så länge man får vardagen att gå runt får det stanna vid misstankar. Men nu har jag kraschat, och jag kommer fortsätta krascha, om jag inte på allvar strukturerar om mitt liv. Det kan psykologen ge mig verktyg för med eller utan diagnoser. Så är det värt oredan?

Ja, jag har blivit det tyvärr. Jag är alltid snabb med att fylla på för då kan jag dricka själv utan att någon ser och tanken är då att verka normalare sedan. Jag har också gjort det på semestrar när jag vill vara avslappnad och ha kul dvs smugit iväg och svept en öl eller två för att sedan komma tillbaka som en mer avspänd och social kille. Men det är ju intressant att ickedrickare eller lagomdrickare provocerar så otroligt mycket, fast kanske inte så konstigt....

...som står emot, står ut... utan vin och är med dina barn med alla sinnen rena! ?

Idag känns det som jag kan andas fritt! Ska nyttja kommande tiden till att vända allt rätt. Lagom med jobb, ta upp problem som stressar mig inom släkten/familjen. Vrida rätt skruvarna från grunden och inte dämpa symtomen. Känner mig fri och insikts-full, bättre än bara full) :)

Oj vilken lång dag detta är. Känner mig helt stekt i huvudet.... och har en sådan enorm klump i magen. Känns som att jag har feber också. Är själv m. barnen ikväll också vilket känns mer utmanande än vanligt. Några glas vin hade gjort underverk... jag ska inte men vad skönt och roligt det varit och vilken bra pappa jag varit då

Jag kanske inte kan vara till någon hjälp, men jag kan dela med mig av mina erfarenheter.
Vad tråkigt att helgen inte slutade bra.

Något som jag lärt mig den hårda vägen är att det är personen själv som måste hitta viljan att förändras. Så många gånger har jag fått det ena ultimatumet efter det andra. Lika många gånger har jag gjort tvärtemot.

Kan parsamtal vara något? Där var och en får chansen att tala till punkt under kontrollerade former?

Jodå, insikten har jag och har haft länge men det fortsätter liksom.. Exakt, man blir as-sur för att andra inte dricker och inte lika mycket heller :) Du är också en "smygare" alltså?

Panikångesten härjar, hungrig men kan inte äta? Magen kraschat, huvudet värker.

Gå till ett aa-möte?
Där finns det så många som har det som du.
Eller har haft.
Lindringen i att känna att man inte är ensam är stor.

..men det tar nog några nätter...
håll ut, ta det lugnt första dagarna, kämpa på!

...Måste väl vara dåliga ibland.. kanske är det en sådan vecka, hälsningar en med ett inflammerat, svullet knä... tror att det har med dagarna utan vin.. att skiten rensas ut.. men det kan ju också bero på nåt helt annat?hoppas du snart blir bättre!

kan ge så stor glädje ??☀️???

Härlig läsning .. Och vet du Lim .. jag kan bara instämma i dina rader .. Jag är också nykter .. Lycka ?

Blir ganska fascinerad av hur mitt sug faktiskt försvunnit.
Jag vill gärna tro att det beror på L-Glutaminet, eller så är det för att jag börjat anstränga så mycket det bara går att förändra mig. Vad jag gör i pressade situationer osv.

Pantade hushållets vanliga pant i lördags och så smög det fram en Bellman-burk bland allt annat. Den måste ha legat på nån hylla så min fru lagt den där.
Minns att jag tänkte ”jävlar vad gott det hade varit”, men sen fortsatte jag panta, handlade och åkte hem.

I'm Still a Sober Rebel :D

Sysselsätter mig med att gjuta blomkrukor i betong.
Lite lagom meck och knepigt. Men det blir fint.

Kram

MM

<3

Jag ska t läkare om en stund, har insett att jag inte har en chans annars. Men jag gör detsamma dvs tar en jäkla dag i taget även om jag vill skrika att NU blir det aldrig mer så gör jag inte det.

...är nog nyckeln till mycket.

Största faran, tro att man är säker.

Jag tänker ta dag för dag och försöka bryta mönstret. Vad bra att du oxå är på gång. Hur tänker diu göra

Nykter fredag, nykter lördag och nykter söndag!
Nu har jag hållt mig i skinnet under en vecka. Dagarna känns lättare. Tankarna skenar inte iväg lika enkelt och när något känns jobbigt eller ledsamt så PRATAR jag om det istället för att tvångsdricka 4st Bellman på raken.

Var till familjerådgivningen idag med min fru. Det var tungt. Många saker som kom upp till ytan, men vi har en plan.
Hon kände sig helt tömd på energi efteråt, men den inre stressen släppte.
Jag måste säga att det var oerhört bra även för mig att höra det hon hade att säga, och skönt för mig att få säga vad jag grubblat på under en jävligt lång tid.

Beroendeenheten då? Nej, ingen har ringt. Jag ringde kommunens växel som kopplade mig till en herre som lovade att ringa upp. Kanske efter 16. Återstår att se.

Tolvstegsprogram i grupp, dito individuellt eller KBT är vad de har att erbjuda.
Spontant känner jag KBT då det handlar om mitt destruktiva beteende (vad jag vet).
Jag ser mig inte som alkoholist, men jag är beroende. Dock är gränsen hårfin...

Hoppas helgen varit fin!

Fast på något sätt förstår jag att jag är trasig. Något i mig är trasigt. In i det sista trodde jag nog att om jag slutade dricka, om jag gjorde val i livet som betyder att jag tar hand om mig själv så skulle jag läka. Det har inte blivit så. Det blir bara värre.
Det senaste året har diffusa symptom börjat uppstå, yrsel när jag ligger ner, vita och bortdomnade fingrar och nu skakningar som om jag fryser, kallsvettas. Skakningarna är värst, jag kan inte kontrollera dem och de är långvariga. Allt detta uppstår vid minsta lilla press eller hot utifrån, det kan gälla allt ifrån en räkning jag inte är förberedd på, ett meddelande ifrån mamman till min mans andra barn som alltid medför någon form av konflikt till kommentarer från någon som inte ens är illa menade. Ibland uppstår dessa fysiska tillstånd utan att jag ens uppfattat att det finns något hot. Intellektuellt sett kan jag resonera mig fram till att det inte är någon fara på taket, situationen är inte allvarlig men det är som om min kropp drar igång flykt/strid systemet av sig själv. Och jag kan inte hejda det, det skenar okontrollerat och håller i sig... Senaste tiden känns det som om det håller sig konstant under ytan. Kallsvetten ligger som en kall hinna över huden från det jag vaknar tills jag somnar.
Det känns som om det finns en nervskada någonstans, eller en felkoppling. Nu när jag börjar se ett mönster känner jag att jag börjar undvika alla tänkbara situationer där systemet kan dra igång... Så kan jag ju inte ha det men överväger starkt att t ex lämna in kompletteringsuppgiften istället för att göra gruppredovisningen som är obligatorisk inför nästa tenta.... Det vill jag ju inte, jag vill inte vara den som inte kan tala inför andra, det sätter stopp för hela min karriär men jag kan ju inte stå där och skaka så kraftigt så min röst inte bär? Det fixar jag inte.
Först den 17 maj kunde jag få tala med någon... Det känns oändligt långt bort och jag undrar vilken strategi jag ska ta till nu?
I fredags kväll valde jag en strategi jag alltför väl känner till.... Skakningarna och frossan lade sig inte, de började på eftermiddagen och när kvällen kom stod jag inte ut längre, hade försökt att andas, tänka lugnande tankar, you name it... Tre snabba glas vin och de avtog. Jag hatade mig själv för det men ändå på något sätt kände jag förståelse för det. Jag drack inte för att bli glad eller glömma. Jag ville bara sluta skaka. Det jag sedan kände tänker jag bära med mig som en skatt, något jag aldrig får glömma: Jag kände trögheten i hjärnan och den var äcklig. Jag kände hur lite alkoholen gav mig, hur ihålig den tillfälliga lindringen är. Det är inte längre lösningen för mig.
Så något positivt får jag nog ändå säga att det hela gav mig.
Men jag är väldigt ledsen just nu, ledsen över hur jag har blivit och ledsen över att jag inte klarar att laga mig själv på egen hand. Ledsen över att det gått för långt.
Vi är många ledsna människor här i världen, är det meningen att det ska vara så?

och en kram ? / mt

Jag kom på att jag bör tillägga att trots mina starka känslor som självförakt och insikten om att jag hade problem försvarade jag mig kraftigt mot alla antydningar. Mina båda föräldrar och svärmor påtalade under åren att jag drack för mycket och för ofta men de fick bara höra hur vansinnigt det var att påstå att jag hade alkoholproblem... Så även om din dotter inte verkar nått någon insikt så kan man aldrig vara helt säker. Kanske bearbetningen är igång utan att det är synligt? Än...
Kram igen!❤️?

Ja visst är det trist när man ser på det utifrån men samtidigt har du ju insikten om det. Jag hade gjort exakt samma sak själv och dessutom blivit as-sur på gästen som inte drack då det ju sätter fokus på ens eget sug.

Är visst på gång nu.Så härligt ? Jag är inne på min 6 dag igen.Så nu tar vi dag för dag.Men ändå se framåt mot ljusare tider ☺️

De första 10 v går jag 2 ggr/v (totalt 6 tim).
Jag känner mig redo. Just nu tar behandlingen mycket tid och en gång i veckan blir lite enklare att lösa på hemmaplan. Men det är ffa viktigt för mig att ha dessa gruppsamtalen. De ger så mycket, samt många garv ?
Skulle kännas lite tokigt om jag skulle fixa resten av livet redan nu. Jag hade varit rädd för att känna mig klar och ”detta gick ju bra”....nu kan jag nog ta ett glas vin...