Senaste kommentarerna i forumet

Ska verkligen försöka. Dagen är förlorad, legat och tittat i taket hela dagen, pimplat vin däremellan. Funderat på att åka till psykakuten. I morgon i morgon hoppas jag på styrka. Kram

Ok, skall kolla, tack för tipset!

Läs i min tråd "Ett ärligt försök" där ett av de tio senaste inläggen handlar om just L-glutamin som minskar suget för många. Testa! Inget hokuspokus, det finns studier som visar bra resultat vid alkoholbehandling.

Hej Miss_blondy
Jag hade egentligen tänkt göra en lite längre paus i mitt skrivande här på forumet. Men dina funderingar är så intressanta så jag vill vara med och dela mina tankar och erfarenheter om det psykiska och fysiska alkoholberoendet.

Jag hade en syster som åkte in och ut på beroendekliniken för avgiftning från
alkohol. Hennes fysiska abstinens var svettningar, hjärtklappning, ångest darrningar och skakningar.
Hon låg inne ca 10 dagar varje gång och när hon kom ut hade den fysiska abstinensen klingat av.
Därefter satte den psykiska abstinensen igång.
Och det är som du säger, varje gång man gjort något praktiskt som man är nöjd med så vill man ha en belöning.
Den känslan är så lurig för den kommer som en blixt och då gäller det att vara beredd med en "mot-tanke" om det är Alko man vill ha.
När det gäller känslan i halsen och magen så är det nog att ditt psyke föreställer sig känslan av när du sväljer alkoholen så sprider sig det där varma ner i halsen och magen för att sekunder efteråt stiga upp i hjärnan och det där välbekanta och behagliga surret sprider sig.
Men vi vet ju att det är en falsk känsla som bedövar vårt verkliga jag.
Och min syster klarade aldrig nykterheten, hennes inre var så skadat att hon var tvungen att bedöva sig med alkohol och Benzo tills hennes kropp en dag tog slut.
Mitt egna dilemma är att efter hennes död börjat dricka för mycket och det är en dubbelskam för mig som under alla år försökt få henne på fötter....
Jag har inte varit så långt gången som hon men jag är orolig för att jag kan tappa taget om jag inte bromsar nu.
Jag började läsa här i höstas och började skriva i februari då jag inte druckit på 8 dagar. Höll i 18 dagar tog ett återfall, höll 8 dagar, och blev så trött på mig själv när jag återigen gick till systemet. Kände att jag inte var klar med hur jag ska klara av detta.
Ja, nu börjar jag babbla igen, det känns som jag står i ett kärr och bara trampar..
Men jag skickar en styrkekram till dig och alla andra. ????
Jag läser och skriver kanske då och då, jag har ju en egen tråd.
Idag är dag 3 igen och det är bättre än igår då jag var arg hela dagen. ?

Jag känner sådan enorm glädje och tacksamhet över att jag slutade dricka i tid. För mina barn allra mest.

Jag tänker tillbaka på tidigare långa nyktra perioder jag haft när barnen var ännu mindre och det är så fina minnen. Jag minns glädjen med barnen och jag minns min egen hälsa och mitt fokus på rätt saker.

Sedan började jag dricka och jag har dåliga minnen från det. Särskilt min näst sista aktiva vinter. Jag är så glad att jag aldrig igen ska må sådär.

Jag är så glad att jag åter igen är den där mamman jag var förut när jag var nykter. Jag tappade bara bort mig ett tag men jag är tillbaka. För att stanna.

Det känns som att jag också nu renat hemmet helt och hållet från mitt förra liv. Jag har kastat massa saker och jag har fått ett nytt förhållande till mitt hem. Det känns som att jag respekterar mina medmänniskor, mig själv och min omgivning. Och jag ger barnen vad de har rätt till.

Jag har tur som inte har druckit mkt av mina barns liv. Jag vet inte hur jag hade mått om jag vetat att jag druckit bort deras uppväxt. Det måste kännas fruktansvärt för de som faktiskt har såna samvetskval och ånger.

Jag älskar att vara nykterist!! Saknar inte alkohol ett enda dugg.

Blir glad av att läsa era kommentarer. Tack! Undrar om jag uppfattas så IRL som snälla Miss_blonde beskriver här. Själv ser jag mig inte riktigt så. Upplever nog att jag är mera "skit också, nu misslyckades jag igen" om mycket. Åtminstone har det varit så, kanske har jag blivit mer ödmjuk med åren, inte minst de senaste månaderna.

Angående långa trådar gör jag lika, läser början och slutet, men visst missar man många gånger själva resan då.

Och vi vet hur tufft det är, som JenniferZ skriver.
Vi kör i diket ibland då suget blir övermäktigt, ångesten ohanterbar eller radiostyrda impulser/gamla (o)vanor får oss att plötsligt sitta med första glas vinet, MEN vi försöker så gott vi kan.
Det är en jäkla kamp emellanåt, då finns forumet här som en stöttande och ickemoraliserande pelare❤️.
Kram!

Vilken fantastisk vårdag!

Har funderat mycket på ett samtal från gårdagens middag. Det handlade om ett gäng människor, bekanta, som jag festade loss med under gymnasiet och sedan träffat då och då under åren. Två av dessa personer har haft beundrandvärd framgång under det sista åren och nu kom det fram att båda slutat med alkohol ( och annat) och börjat fokusera på jobbet istället.

Jag sa inget men kände mig så stolt att kunna räkna mig till dem. Sen jag slutade dricka har allt på jobbet blivit roligare och jag dedikerar mig till 100 % för första gången på mkt länge. Innan har jag mest spenderat energi och hjärnceller till att fly och smyga och smussla. Jag ser resultat direkt.

Jag sluter mig gärna till de nyktras skara, känner det så starkt (har skrivit om det I tidigare inlägg ). Och det blir enklare om det där finns folk man ärligt kan se upp till.

?

Jag vill gärna ta 90 dagar!
Men. Tänker genast på alla tillfällen jag kommer att vilja göra undantag. Den där resan, festen med jobbet, semestern och alla glas rosé i solen.
Är jag där än mentalt? Klarar jag det? Eller blir det ännu ett misslyckande?
Jag börjar med en vit dag. Sen en till och en till.
Men om jag bryter det vill jag inte använda det som en ursäkt för att fortsätta dricka, utan bara hoppa tillbaka på en vit dag och en till och en till. Inte tänka att allt ”är förstört” och jag lika gärna bara kan halka in i mina gamla vanor.
Håller jag bara på med ursäkter nu?
För att ”få” dricka? :(

Nu har jag läst hela din tråd och känner igen mig SÅ mycket i allt. Är också en ”finvindrickare”, en chef och har alltid en anledning att dricka vin.
Kommer ihåg dig från förra gången jag var härinne för omkring ett halvår sedan.
Nu vill jag komma dit du är.
Dag 1.

Tack Benke:)

Hej igen Ellan! Fint att höra från dig. Ja denna gång är det väl så att jag insett att om jag ska ha en chans så behöver jag all hjälp jag kan få. Har tänkt på AA men bor på en liten ort och det känns riskabelt.. jobbigt nog med vårdcentralen.... fast det kanske vore bra jag vet inte....

Du anar inte vad stärkt jag blir av ditt inlägg! Det ger mig sådan hopp och förtröstan. Att inte vara rädd för det som händer med mig... Det ska jag ta med mig som ett mantra. Det känns ungefär som att befinna sig i fritt fall, eller förfall kanske... Det var väldigt bra handfasta råd om de bra och de dåliga dagarna. När man mår bra är det vettigt att tänka över hur man skulle kunna må ännu bättre och fatta de beslut som krävs för att röra sig framåt. Beslut fattade i ett läge av desperation och förtvivlan blir däremot lätt överilade... Det har jag lärt mig den hårda vägen :/

Jag ska läsa din tråd och begrunda!

Tack så mycket för ditt svar!
Nej, ingen har hört av sig till mig efteråt. Saken är att jag har en son, som jag har på halvtid (dricker aldrig när jag har honom) så killen på psykakuten sa åt mig att jag har ju barn. Så då tycker han inte att det är någon fara att jag ska ta livet av mig... Det hela var bara väldigt dåligt.

Jag har tagit beslutet, problemet är väl att hålla det. Att inte bli lockad att ta en en flaska vin och gå ut med vänner.
Har även bestämt mig att ringa min kontaktperson på öppenpsyk imorgon och be om hjälp. Förklara att det inte riktigt funkar med mitt mående just nu.
Tack igen för ditt svar!

Du ringde psykakuten med suicidrisk och de säger åt dig att ta ett bad??? Nu går väl ändå skam på torra land! Nog för att psykakuten inte impat på mig då jag varit dit med närstående... Lång väntetid, följt av samtal utan mål och mening med någon livstrött människa som vill bli av med en så fort som möjligt... Men de har iaf tagit emot oss, och den akuta krisen har vi väntat ut i väntrummet. Andra vårdinstanser har åtminståne informerats om kontakten och de har följt upp. Nu har det inte gått så lång tid mellan ditt rop på hjälp och nuläget, men har någon hört av sig till dig för att kolla läget?

Att leva livet helt fri från alkohol går mycket bra. Det finns många goda exempel på det här på forumet. För vissa är det en kamp på knivseggen att ta sig dit. För andra går det litet lättare. Om du bara dricker en gång i månaden är du inte vanedrickare iaf. Det borde gå lättare då, kan man tycka, och sedan läser man tråden om att vara periodisk missbrukare och inser att så enkel var inte ekvationen... Jag antar att du inte får reda på hur stora svårigheter du kommer att uppleva förrän du bestämt dig för att hålla dig nykter :) Jag önskar att du ska ta det beslutet. Suicidtankar är inte något att leka med...

din tråd Mirabelle.
Du är på många sätt i samma resa som jag ramlade ned i för några år sedan.
Jag förstod inte vad som hände och höll för allt jag bara orkade kvar i alla mina livlinor.
Jobbet,ansvaret relationerna till de som var beroende av mig osv.

Och när jag till slut inte orkade längre,började skära bort för att orka leva så föll jag ännu djupare.

Att släppa taget om det som en gång var livsnödvändigt och rätt för en är mycket svårt.
Och när man gör det så kommer tomheten ångesten och vanmakten till en som ett brev på posten.
Läs gärna min tråd som finns under anhörigsidan jaha och nudå.
Där ser jag själv när jag läser det gradvisa förfallet när jag egentligen trodde att jag höll på att bli friskare eftersom jag "gjorde rätt"

Så var inte rädd för det som sker med dig.
Du har börjat gå en nödvändig väg och mitt råd även om du inte bett om dom :-) Håll fast vid den och använd de bra dagarna för att ta de nya besluten som du vill ha.
De dåliga till att bara överleva och undvika beslut.

Jag ser att du också har handikappade barn,jag har en autistisk dotter och klarat allt och lite till de 30 år hon har levt.
Nu med mindre ansvar och plikter håller mitt gamla jag så sakteliga på att komma ifatt mig.
Jag börjar skönja vad som är jag och vad som är omgivningen men det har varit mycket svårt att skilja det åt.

Du verkar mycket klok och jag tror att det kommer att gå bra för dig.

Att backa och sluta leverera kräver mod. De som inte slipper sitt ansvar, eller plötsligt själva får ta konsekvenser har ju tagit för givet att man finns där och löser allt. Och så var det ju det här med lidande tredje part i ekvationen :P

Jag är ny här och vet hur det är. Kämpa på. En dag i taget.

Välkommen tillbaka och jag kommer ihåg dig. Nya tag nu... du är inte ensam om att falla och ibland tar det tid innan vi tar nya tag igen. Jag föll många gånger innan jag hittade min väg ut ur mörkret. Så du är långt ifrån ensam. Klokt av dig att inse att ensam inte är stark i detta och att du har tagit hjälp. En dag i taget fungerar för många och blir det för tufft så sök upp ett AA-möte. Där får du stöttning och möter människorsom är el har varit där du är nu.
Kämpa på!
Kram
Ellan

Nu sitter grannarna och dricker öl och grillar..... klumpen i magen växer.... vill inte och kommer inte dricka men det är tufft....

Vilken intressant diskussion. Jag vet inte heller om jag har mer än psykiskt beroende. Och jäkligt svårt att låta bli att fortsätta dricka efter glas nr 1-2-3. Samt att jag ”gillar” att dricka när jag är ensam.
Jag har inte haft kroppsliga anstinensbesvär när kag slutade dricka. Men drack inte varje dag heller. Drack väldigt oregelbundet faktiskt. Ibland inget på 2 veckor och sen fredag plus lördag. Och om maken åkte bort så kunde det bli något varje dag han var bortrest.
Hm... intressant fråga isf.

Men man vill ju så gärna ha den där bekräftelsen på att man är viktig och duktig.
Utan den så står man sig liksom slätt.
I alla fall jag blev ingen utan all den där kosmetikan som andra smetade på mig och som jag själv gärna tog emot.
Men naken och utan smink duger man rätt bra också,men det tar ett tag att fatta det.
Både för sig själv och omgivningen.

Jag har fått ta en hel del skit för att jag backat från tidigare ansvarsområden och beteenden.
Där andra slapp det som egentligen var deras.

Jo det är i ansiktet som det syns skillnad först. Min frisör tyckte jag såg friskare ut häromdagen.
Tror att andra ser det först. Man glor ju på sig själv hela tiden och då ser man inte riktigt :-)
Kombinerat med träning tror jag man ser resultaten snabbare.
Kul att det går bra Jennifer!!

John

Jag förstår precis hur du menar. Det är svårt att veta. Jag antar att man får besked direkt man slutar dricka...
När jag slutade blev jag så himla fysiskt dålig. Svettades, darrade, feberkänslor, värk. I 3 dagar och nätter.

Jag har alltid trott att jag 'bara' är psykiskt beroende. Att jag skulle kunna göra ett uppehåll en dag utan att känna något särskilt i kroppen. Men de senaste 2-3 åren har jag druckit precis varje dag så har inte testat. Förrns nu när jag slutade på riktigt.
Den fysiska abstinensen kom som en chock. Lite konstigt- har man druckit dagligen så länge som jag borde jag kunnat räkna ut att jag skulle bli beroende även fysiskt. Men har på något konstigt sätt inte fattat hur långt det gått.

Nu när det gått ett par veckor och jag inte längre har fysisk abstinens så antar jag att det räknas som att mitt fysiska beroende är över. Men att jag kanske får slåss mot mitt psykiska beroende resten av livet. Men det kommer bli lättare och lättare.

Kan man inte säga så helt enkelt att det psykiska beroendet sitter i tankarna och det fysiska i kroppen?

Det blev mycket att fundera på... Jag har aldrig upplevt den senare typen av sug, som känns i kroppen. Det är stor skillnad mot när jag slutade röka. Då upplevde jag verkligen ett rent kroppsligt sug. Det kröp i hela kroppen. Huvudet frös på nåt märkligt vis. Jag trodde jag skulle bli galen. Jag hade nog i riktigt svåra stunder kunnat råna närmsta intet ont anande rökare på hens cigarettbestånd. Så har det aldrig känts att avstå från alkohol, utan det behovet handlar om tankar och känslor som jag vill ta udden av med ett behagligt rus. Ibland tar jag i litet väl mycket, så att ruset blir starkare än planerat, men inga karatefyllor. Eller jo, med några års mellanrum kan jag råka hamna i det också. Pga bristen på kroppsligt obehag tänker jag att mitt beroende, om det ens kan kallas så när det nu framstår som så futtigt mot många andras, är av helt psykologisk art.