Senaste kommentarerna i forumet

Du är fantastisk :) Jag ÄLSKAR din beskrivning av lilla vännen på axeln. Vi kan flytta in på Ulleråker tillsammans du och jag ;) Min strategi när jag känner stressen/ångesten komma är dagdrömmeri med berått mod. Jag skriver typ en bok i mitt huvud. En evig följetång, med samma karaktärer och setting. Komplett med cliff hangers och allt. Har författat den bitvis inne i mitt huvud i åratal. Som sagt. Vägbeskrivning till Ulleråker, någon?

Har sagt det förr, strategier is da shit!

Att begrava sig i jobb är visserligen smart under en period, men det gäller att vara uppmärksam så att det inte blir för mycket. Ibland är det dock bättre att jobba undan, även om det blir hektiskt en period, och känna känslan av att avsluta något, bli klar, istället för att lämna jobbet halvfärdigt för att klockan visar slut på arbetsdag. En balansgång det där.

Undvika Systemet och lova att köra på framtida fester = ?

Sov gott! ? Kram

Det är otroligt fint och man blir ju glad och stolt över er som klarar detta så galant, med vita månader, nykterhet och räknande. All heder.

Men var finns alla de som inte lyckas? Som faller? Misslyckas? Börjar om? Som tvivlar. Är det svårt att våga skriva om detta här på forumet? Idealet är att man ska lyckas och vara vit? För då får man ju åtminstone veta hur duktig man är med beröm från alla håll och kanter..

Det skulle vara betydligt mer intressant om fler vågar träda fram i detta forum och berätta om er kamp. Ni är inte ensamma. Jag famlar varje dag...

Situationen är inte rolig förstås, men jag älskar lite svart humor. Underlättar i det jobbiga. Om vi nu är lite privata så kan jag berätta att en hormonspiral har varit guld för mig i ca 20 år (inte samma, förstås... ?). Inga besvär alls, dessutom ingen oro för fler barn, om man nu känner sig klar med den biten.

Annars är det härligt att läsa att det går så bra för dig. Och kom ihåg, tankar på A är helt ofarliga så länge de inte övergår i handling. Kram

Vi kallas väl vuxna barn vi som blivit bortglömda i våra behov som barn.
Och sen när det hinner ikapp så blir det svårt att gömma eller hålla alla känslor kvar till slut.

För mig var det min bror som till slut fick upp ögonen på mig.
Min mamma brukade komma på regelbundna besök.
Jag mådde dåligt,före under och efter.

Hon var alkoholiserad och psykiskt sjuk. Narcissist eller aspberger,vet inte riktigt vilken som är den rätta benämningen.
Självupptagen var i alla fall bara förnamnet och hon kunde inte se andras behov än sina egna.
Nåväl.
Jag sa till min bror:
Du måste komma hit och hjälpa mig nu när hon ska vara här i tre dagar.
Nej,sa han.

Jo sa jag,du måste jag pallar inte.
Du måste inte heller sa han då.

Så vi gjorde gemensam sak och bröt med vår mamma.
Vi hade bara telefonkontakt och fysisk kontakt en gång per år ungefär.

Det gav mig sån frid att ta avstånd.
Hon blev ju såklart både arg och ledsen och ville ha förklaringar och försökte ge både mig och min bror skulden.
-Ni vill straffa mig osv.

Men vi höll fast vid detta i en fem sex år.
Sen de sista åren så rätade det upp sig något.
Jag började arbeta med mitt medberoende och kunde se hennes alkoholism som en del av den oförmåga hon hade att ge oss det vi behövde.

Men allt du känner är förmodligen sant och det är väldigt trist att känna så för sina egna föräldrar.

...denna vecka och det blir lika mycket nästa, men det gör ingenting för jag får positiv respons från de berörda så motivationen är på topp.
Mitt huvud tänker klart och jag ligger i fas efter min 1,5 vecka hemma. Så sammanlagt kommer det bli över 60 timmars arbete v12 ?
Min första stora baluns nykter äger rum på lördag. En prövning för mig men mitt huvud säger att jag kommer fixa det! Jag ska dessutom köra bil ??✨

Har en hel del festligheter framöver nu och jag har safeat mig genom att vara chaufför! Kommer inte ens gå in på glasbanken för att handla alkoholfritt. Är rädd att något annat slinker ner i korgen också.

Dag 11 för mig och jag somnar nykter! Likaså imorgon ❤️

Sov sött allihop!

Mitt i eländet är jag glad att jag inte är ensam så tack för att du svarar. Ja jag tror att man kan klassa min syster som periodare, fast det blir allt glesare med uppehåll. Ska försöka läsa på det jag kan för att se om det finns nått jag kan göra. Just nu är jag bara medmänniska. Hennes vuxna barn har rytit ifrån många gånger, men det har hon i princip ignorerat eller försökt pratat bort. Själv har jag aldrig blivit synligt arg utan försökt att hålla "låg profil" genom att försynt berättat om vad alkohol och hennes medicineringar kan ställa till det för kroppen. Och att hon BÖR skära ned rejält för att vaa snäll med sin kropp.
Upplever det som svårt att vara så pass rak att slänga ut att alkoholen verkar ha tagit över då hon inte ens velat prata om det med sina egna barn. Min mor är nykter alkolist idag och trots att hon drack dagligen under hela min uppväxt så har hon än idag aldrig varken sagt förlåt eller erkänt att hon drack. Och det har jag bara accepterat eftersom det var då, och nu är hon nykter sedan 17 år vilket jag är glad för. Men jag kan inte rådfråga henne längre om hur jag ska bete mig då hon avfärdat det hela med kommentaren "hon är vuxen att ta sina egna beslut" (troligen är det för jobbigt för mamma och tror att hon innerst inne mår dåligt av hela situationen)
Det som blir ännu mer sorgligt är att se min systers förfall. Man märker att hela hennes underbara intellekt bara faller sönder och hon får allt svårare att hitta ord och förstå saker. Hon hamnar allt mer på barnsnivå och det är så sorgligt. Livsglädjen rinner också sakta ifrån henne. Jag saknar min riktiga syster.

Ska kolla länken du skickade.
Och beklagar att din bror också dukat under för detta rävgift.

Det är verkligen upp och ner. Min förhoppning är att det stabiliserar sig med antal nyktra dagar. Tycker mig kunna utläsa detta genom de personer som hängt här länge. Vet inte om det kommer ett antal faser som måste avklaras innan man går in i nästa. För en del, inklusive mig, verkar det vara något liknande.

Usch för panikångest, vilket maratonlopp. Startar på någon tiondels sekund, full sprint på en gång. Har man tur är målgången inom några minuter. Den totala urlakningen efteråt kan dock sitta i länge. Det värsta är att rädslan inför nästa lopp finns med oss för jämnan - mer eller mindre.

Inte särskilt peppande, men vad kan vi göra, framför allt för att förhindra katastroftankarna? De där onödiga tankarna som bara förstör det skydd vi försöker bygga upp.

Jag har ett litet knep. Lite löjligt och säkert banalt för andra, men... Jag låtsas att min panikångest är en liten vän som sitter på min högra axel. Vännen vill varna mig för faror, vilket är snällt. Problemet är att vännen handlar på instinkt och inte kan skilja på falsk och riktig fara. Men det kan ju jag! Så jag klappar lite på högra axeln, tackar för varningen, men försäkrar vännen om att det denna gång inte var någon fara, så denne kan sluta oroa sig. Funkar inte alltid att bryta helt, men lindrar oftast anfallet, vilket förstås är guld värt.

(Får jag inga mer kommentarer i forumet vet jag att det förmodligen beror på den här beskrivningen. ? Kanske får en enkelbiljett till Ulleråker eller Beckomberga. Vinäger och Alfons, ni vet, de där med osynliga kompisar...)

Hoppas verkligen att du finner lugnet lite senare i kväll. Ta en varm dusch, kanske en balja te, tänd några ljus, andas... En megastor cyberkram till dig ❤

Att njuta av dina dagar har du gjort dig väl förtjänt av ?

Hon har den svårare varianten som jag glömt vad den heter med en bokstav framför pms och äter redan medicin mot det. Och ja vi pratar om det i lugna perioder men det blir ändå lite kaos varje månad :)

Har det hänt något som jagar upp dig? Eller var det dina tankar som ramlade ner i ett tomrum? Ibland famlar man i mörker vännen. Du hittar snart ljusknappen. Kram

Ja är man en surkärring smittar ju det av dig och jag håller med om det du skrev för precis så upplever jag mig själv - lugnare med alkohol. Inte så stimmig eller hetsig vilket jag känner jag börjar bli igen. Jag har dock inte PMS nu men inom en vecka. Dock har den blivit bättre med spiral och det finns naturläkemedel och annat som dämpar en när man mår som sämst innan mens. Och det borde hon ju känna själv. Kan ni prata om det när hon är en lugnare fas i cykeln?

Kram PimPim?

Är det så att ni ska jobba från morgon till kväll eller finns det tid för dig själv mellan varven?
Vi får helt enkelt hoppas att du möter våren dit du åker och får öppna dina andra sinnen och insupa lite värme mellan mötena!

Ta hand om dig ❤️

Haha, det är just vid pms som det blir totalt kaos. Mest synd om henne såklart men har försökt alla taktiker som finns att underlätta hjälpa etc men har gett upp och försöker bara vara helt tyst och försöka vara minst 5 meter ifrån för att inte råka detonera några minor. Skulle behöva en pmshjälpen.se för både drabbade och anhöriga då det ibland likt alkoholism känns som en familjesjukdom.. ;)

(Obs - skämt. Ser alltså inte pms som sjukdom utan lider verkligen med min fru också i dessa perioder)

...sänder en stor varm bamsekram! ❤️
Vad fick dig att falla? Är det tanken på att du inte har någon plan? Rädslan över att falla tillbaka i vinträsket?

Själv har jag grävt ner mig i en massa jobb och är uppe på 50 timmar hittills denna vecka, allt för att inte hamna längre ner på stegen. Jag måste hålla mig sysselsatt för att inte fladdra iväg i mina tankar ??

Skriv av dig ❤️

Kram PimPim

Först - grattis till en månad.
Känner igen din beskrivning om att ramla ner i hål ibland. Vi har ju alla olika orsaker till ångest och panikångestattacker men för mig känner jag att hålen kommer mer sällan ju längre jag är utan a. Hur är det för dig, märker du ngn sån trend?

Håll ut!

Minst i världen just nu.. måste ta mig samman.. jag vet ju hur jag måste verka utifrån sett.. vill nästan be om ursäkt men vet att ni inte kräver det.. innerst inne vet jag nog vad jag behöver för att må bra.. karriär intresserar mig inte längre.. LUGN balans och livskvalitet passar mig bättre.i all sin enkelhet... reagerade på det ni skrev.. ❤️ Mitt liv har varit allt annat än ett vanligt Svenson liv.. pappa utomlands.. sjuk mor.. ett evigt flackande mellan länder städer och tillvaro.. jag är totalt orädd när det kommer till att byta miljö.. men vettskrämd för stress och att inte känna kontroll.. varit med om mycket skit.. som säkert satt djupa spår.. men vem har inte det.. nä jag går och lägger mig flyger tidigt imorgon mitti. Nu gäller det att stänga AV känslorna och genomföra dessa 5 dygn! Jag vet att ni finns med mig.. det värmer mer än tio öppna eldar ska ni veta ❤️❤️❤️.. TACK❤️

Resan i mitt inre fortsätter! Har ofta ont i magen och en gnagande känsla i samvetet! Diffust utan någon egentlig anledning! Har alltid varit så och har bara låtit känslan vara där utan att fundera över varför! Nu har jag gjort det mycket den senaste tiden! Jag har burit på detta i alla år helt i onödan tror jag! Jag har inget att ha dåligt samvete för, inget viktigt i alla fall! Dåligt samvete för saker som verkligen INTE är mitt ansvar! Dåligt samvete för att pappa känner sig ensam, för att mamma är sjuk och inte tar sin medicin, för att...listan kan göras lång! Försöker förstå min komplicerade relation till mina föräldrar! Tycker inte om dom, dåligt samvete för det! Men är det så konstigt egentligen att jag inte gör det? Två människor som visserligen satte mig till världen! Tackar för det, positivt eftersom jag tycker om att leva! Sen har de bara varit som ett ok runt halsen med sina problem som de inte drar sig för att lasta över på sina barn! Vet inte vad jag skall göra med dessa känslor! Bryta kontakten? Vet inte om det är någon bra idé! Ska ha kalas för ett av mina barn nästa vecka och känner för att helt enkelt strunta i att bjuda dom. Varför ska dom va med? Låtsasmormor och låtsasmorfar som aldrig gjort något av det som mor-och farföräldrar brukar göra! Allt har jämt kretsat runt dom och deras problem! Tagit fokus och plats från barn och barnbarn! Kan rent ut sagt känna avsky när jag tittar på dom! Vill att de ska va normala men de blir ju f-n aldrig det! Ni som liksom jag har föräldrar som inte har varit mamma och pappa fullt ut eller ens halvvägs, hur gör ni? Hur hanterar ni detta? Känner att det är en flod som svämmar över inom mig! När man väl börjar erkänna hur man innerst inne känner går det inte att stoppa längre! Var går gränsen för empati? Är ju synd om dessa sjuka människor som jag har till föräldrar! Men det är ju faktiskt lite synd om deras barn också! Eller?

Bergodalbana. Blir så uppenbart när man läser/skriver här.

Som att man ska vara lite försiktig med att skriva att allt är så “härligt” för då snubblar man ner I nåt mörkt hål.

Hitta stegpinnarna o klättra upp. Snart. Nu ligger jag här nere och vrider mig i ångest. Oro. Fladdrande. Rädd för att vara rädd. Rädd för att få en panikångestattack.

Katastroftänk. Mary skriver om att ha en plan. Jag har ingen. Innan drack jag när det blev så här.

Nu vill jag ha en stor kram, ta en het dusch och kanske något lugnande.

Men först ta hand om ungarna ?

Fantastisk skildring om medberoende och kärleksfullt skildrad om en alkoholiserad mamma. Alex Schulman

Fem dagar i nykterhet. Dagarna har gått bra tycker jag. Mannen är trött, irriterad, sover dåligt och har huvudvärk. Abstinens kan jag tänka. Men han dricker inte. Jag är så glad för det. Han kämpar och jag kämpar. Fortfarande gör vi allt i hemlighet. Han vill absolut inte säga till barnen (vuxna) att han slutat dricka. Fortfarande tycker han att jag har problem medan han har kontroll. Han slutar för min skull, han vill inte äventyra vår relation. Jag är osäker på honom men väljer att leva och njuta varje dag. Det här blir vår sista chans och jag vill tro på den...
kram till er alla ?

Att du mitt i din egen strid orkar tänka på mej gör mej djupt rörd , tack söta du ?
Jag jobbade i 20 år inom demensvården så jag vet vad det innebär för anhöriga, det är en av de största anhörigsjukdomarna ! Hoppas din mamma har det bra i ”sin värld” och att hon kommit förbi de ångestfyllda åren när hon vet att något är fel men inte kan reda ut det. Det var fantastiskt givande att jobba med dementa, så mycket skratt och gråt med dem! Jag slutade när personalresurserna drogs ned, jag tyckte inte jag hann ge det de behövde ..
Du har mycket runt dej, med sjuk mamma och sjuk pappa. Se till att du hinner och orkar med dej själv också!
Idag har min man varit utan alkohol, han har mått bättre om man säger så ? men han säger att det är bra nu , han vill inte mer. Jag är glad att han tagit beslutet men jag är realist , jag tror inte han klarar det, men varje dag är ett stort jätteplus ????

Vill gärna ge dig råd, men vet inte riktigt hur. Tänker att det som Mirabelle skriver om pusselbitar är sant, bara du kan prova vilka som passar ihop och bildar ditt liv.

Å ena sidan vill jag bara peppa dig och säga att du snart kommer in i jobbet och att du naturligtvis är tillräckligt kvalificerad, vilket jag också tror. Å andra sidan läser jag in så mycket stress i dina texter, efter mindre än en vecka, så jag känner en del oro.

Frågan blir: Känner du alltid så här vid förändringar? Isf, brukar det gå över relativt snabbt?

Själv är jag så glad att jag nyligen drog ner på karriärtänket. Jag mår så mycket bättre efter det, även om andra saker känns jobbiga. Har man hyfsad ekonomi, är de extra tusenlapparna sällan värda ansvaret som följer med dem. Har man råd kan man istället unna sig förmånen att kunna "köpa sig" ett lite lugnare arbetstempo.

Bara några reflektioner från mig. Hoppas att jobbresan ger en fingervisning om hur du ska göra. Lycka till! ♡ Kram

Du funderar och vrider och vänder på pusselbitarna. Snart ser du tydligt vilka som passar ihop och kan fogas samman till en vacker bild. Och vilka bitar som hör till ett gammalt, ofullständigt pussel som ska kasseras. En vän till mig sa något klokt för många år sedan när jag ojade mig något gräsligt över att få ihop vardagspusslet. "Ibland är det vad vi tror att vi borde vilja som får oss att må dåligt". Så sa hon. Jag begrundade och fattade sedan ett stort livsbeslut, helt baserat på tanken att jag måste inte vilja det som verkar vettigt. Kram

Vilket gäng jag har hittat här på forumet :) En hel armé av kloka, varma vänner :) Tack Amanda för lovorden och förtröstan. Jag tror också att det blir bra det här. Jag märker redan små sprickor i muren av livströtthet som har omgärdat min själ. Det är nog inte medicinen som verkat än, men hoppet om att snart så... Det jag längtar allra mest efter är att få känna förväntan. Idag insåg jag att det är åratal sedan jag såg fram emot något eller ville något. Mitt enda fokus har varit att överleva dagen, veckan... Den omedelbara känslan inför precis allt har varit intensivt inre motstånd. Ett motstånd som jag vägrat kännas vid. Jag biter ihop, ler och gör ändå. För att jag vet logiskt att jag mår bra av det. Eller mina barn mår bra av det. Eller det är nödvändigt. Nu har tex min man bokat en resa i sommar. Redan som ungdomar drömde vi om den resan, men vi har väntat tills barnen blev äldre och på ekonomiskt utrymme. Nu, 20 år senare, är resan bokad. Min känsla - NEJ nej nej jag vill inte, orkar inte, kan inte. Jag vill stänga in mig i ett mörkt rum, dra täcket över huvudet och sova i fem veckor istället. Hur ska jag orka? Jag kommer naturligtvis att åka på resa ändå, och må väldigt bra av det. Men jag önskar att jag kunde se fram emot den, istället för att våndas. Kanske kan det bli så nu :)