Senaste kommentarerna i forumet

så bra du beskriver det där helvetet som a ger! Där är vi lika, hur olika vi än är för övrigt.
Och när man blivit kvitt a så finns det en uppsjö andra problem att ta itu med, – för en del av oss. Det finns ju orsaker till att man valt att fly in i spriten. Nu gäller det att ta sig själv på allvar, respektera och värna sig själv. Jag kommer nog att skriva mer om just det i min tråd framöver.

Inte sovit många minuter inatt. Tankarna mal ständigt i huvudet men inget vettigt kommer ut av det i mitt tillstånd. Trots en insomningstablett eller två får jag inte den ro jag behöver. Allting känns groteskt stort och omöjligt att hantera. Idag är det två och ett halvt dygn sedan sista!! glaset men ingen direkt förbättring än. Noll aptit, vill bara försöka sova bort alltihopa. Jag vill fly som en liten barnunge. Fly från allt som är stort, jobbigt och obehagligt. Det har jag kanske gjort, mer eller mindre, i hela livet.

I eftermiddag kommer min fru hem. Jag känner mig fullständigt panikslagen inför detta och allting bara snurrar runt. Jag är så trött på min förbannade ensamhet. Under stora delar av mitt liv har den varit självvald. Har alltid varit litet av en ensamvarg med dålig självkänsla och självförtroende. Nu har ensamheten blivit ett ok och den håller på att knäcka mig fullständigt.

Jag ska tvinga mig in i köket och göra några skedar gröt. Vill inte men måste, antar jag.
Kram på er/Tjalle

Alkohol är min värsta fiende.
Alkohol är ett gift som jag inte behöver. Jag är värd så mkt bättre.
Idag är en bra dag.?
Kallt som tusan. Mkt snö.
Solen skiner.

Läser gärna mer reflektioner kring ditt liv i andra länder och i Sverige med för den delen. Älskar dina beskrivningar av människor och miljöer.

Jag hade det som du kanske från att jag var 14-15. Pappa smygdrack när han trodde att vi sov. Eller smygdrack i förrådet, eller passade på när tillfälle gavs.

Min syster skvallrade för hans mamma, min mamma blev arg när hon märkte det, men de bråkade rätt mycket alltid så det blev ingen större skillnad. Jag ville ha kontroll över problemet som jag tyckte att det var. Kontrollerade flaskor, räknade, "störde" pappa så att han inte kunde smyga.
Nu smygdricker jag själv. Helt absurbt tyvärr. Jag gör det inte ofta, men det händer. Du skriver att det vore bättre att han drack öppet för då skulle du veta. Jag förstår din tanke, samtidigt kanske det är lite för din pappa som för mig (och hos min egen pappa för den delen). Jag använder alkohol som medicin, för att slappna av, för att sluta tänka . Jag vet att det är osunt och man mår bara sämre av det. Skulle jag dricka öppet, så skulle det lättare eskalera. Det är jag säker på. Nu sker det sällan.
Men åter till din pappas problem. Förstår att det känns svårt att prata med din pappa. Min pappa förnekade också jämnt när vi tog upp det. Han höll det på en mycket kontrollerad nivå och var sällan berusad så det märktes. Dock vet jag ett par gånger när han cyklade i diket eller högg sig i benet, troligtvis hade han druckit.
Tror att pappa, liksom jag själv, var oerhört medveten om problemet och det osunda i att dricka så. Han var heller inte kemiskt beroende, det var mer beteendestyrt tror jag. Jag själv får heller inte nån positiv effekt av alkoholen egentligen, utan det är själva smygandet och medicineffekten som jag vill åt. Jag pratar dock om det här med min sambo och dotter, samt försöker i möjligaste mån avstå.

Du måste nog prata med någon för din egen skull. Det var verkligen inte nyttigt i vår familj att vi inte kunde prata om det. Pappa blev arg, mamma blev ännu argare, syster var argast och jag ville ha kontroll och att alla skulle må bra. Det är ett beteende och ett ansvar som jag tar än idag. Trycker undan känslor, håller saker (och problem) inom mig och försöker få allt att fungera. Att försöka hålla koll och kontroll är oerhört arbetssamt och inget du bör ägna dig åt. Kan du bara säga till honom eller till din mamma att du vet? Säga åt din pappa att gå hit in och läsa -där folk försöker sluta dricka?
Bara din pappa kommer att kunna göra nåt åt det här. Han vet om problemet, så mycket är bra. Kan du fråga honom varför han dricker? Från det du skriver känns det som om ni har lite dålig gemenskap i familjen? Vad tycker din pappa om att göra? Om hans smygdrickande eskalerar så kommer du att märka det. Som det är nu verkar det vara kontrollerat. Osunt absolut, farligt att leka med, men också kontrollerat. Förstår såväl din oro och ditt behov av att veta och få besked, men du har mycket små (eller inga) möjligheter att ordna upp det här. Det är inte ditt ansvar. Du behöver inte skämmas för det här. Och du kan inte ordna upp det. Värna dig själv. Var 18-år och lev utan ansvar för dina föräldrar ett tag. Jag önskar att jag hade gjort just det. Tänkt mer på mig själv.

Och välkommen hit!
Det är många dilemman när man lever med en beroendeperson.

Hur tänker barnen.
Ska det vara såhär för alltid?
Har jag rätt till något met/bättre.

Förmodligen har barnen rätt bra koll.
Att du inte pratar med dom gör troligen situationen svårare för dom.

Det finns mycket bra litteratur man kan ta till sig om man vill.
Men det är en sak att först å det i hjärnan.
Och en annan sak att ta det till hjärtat.

Resan mot att må bättre är din egen.
Inte din mans.
Att du med jämna mellanrum lyfter att det inte är ok att han dricker är bra.
Då har du uttryckt din önskan om att saker vore annorlunda.

Sen är det upp till honom att lyssna.
Oftast är det en väldigt lång resa även för den som ska försöka förändra eller avstå sitt drickande.

Jag har lärt mig väldigt mycket genom att läsa inne på beroendesidorna.

Jag har två trådar:jaha och nu då?här under anhörigsidan.
Också en till dom startades i somras under det vidare livet: dax att vända blad.

Där beskriver jag min resa som varit lång och mödosam men nödvändig.
Lycka till med att nu ha tagit första steget mot tillfrisknande genom att skriva här.

läste det du skrev det är bra tankar. att man ska fokusera på att lyckas! Hur länge har du varit nykter?

Vinäger, tar absolut inte illa upp. Tankarna om vårt förhållande har gnagt i mitt huvud till och från i några år. Och då har det inget med alkoholen att göra.
Vi har självklart bra stunder och jag älskar honom, men ibland är det inte tillräckligt.
Jag önskar bara att jag inte behövde fundera på detta samtidigt som jag måste ta itu med a.

...för din skull när jag läser om din man. Hela grejen med ett förhållande är ju att stötta varandra. Mår en dåligt är det den andres roll till att ta om hand. Mår båda dåligt får man hålla upp och om varandra så gott det går.

Tycker att din man behandlar dig riktigt illa. Att nonchalera någon är oftast värre än hårda ord. Han lyckas med detta på flera sätt. I hans ögon verkar du inte jämställd honom.

Förstår om du inte orkar ta tag i flera saker just nu, men så fort du är nykter tycker jag att du ska ta dig en allvarlig funderare över ert förhållande.

Hoppas att du inte tar illa upp. ♡ Känner riktigt med dig. Lycka till i dag! ♡ Kram

Hur går det för dig? Är kämparglöden ffa på topp?
Tänkte fråga var du finner ditt stöd? Vän, sambo, dig själv? Har du nån riktigt bra att bolla med?

Jag har läst någonstans att kroppen/hjärnan kan dippa lång tid framöver. Det hette till och med nåt fint. Har försökt lägga detta på minnet så man ska orka ta sig igenom det.
Har du någon att prata med? Vän eller terapeut?

Känner mig lite ledsen och arg dessa dagar, speciellt idag. Det är nämligen idag jag ska gå på mitt första samtal på alkoholkliniken. En min man har inte ens kommenterat det. Ingen fråga om hur det känns, vilka förhopppningar/rädslor jag har, ingen kram, inget ”lycka till”. Knäpptyst!
Igår verkade det inte ens som att han mindes att jag ska gå dit idag. Det är (för mig) en stor grej och trodde det var det för honom också. Han kräver ju min totala nykterhet, kapade bort mig från konton och pengar. Men det är väl bara det: krav. Inget stöd, bara krav ?

Lindrar oro. Får mej att slappna av. Kan också sparka igång mej när jag känner mej apatisk. Alkohol! Biverkningarna har blivit för tuffa med tiden. Vad ska bli mitt substitut?Kan inte glädja mej åt helgen längre. Ekorrhjulet,dagarna en grå massa av tid som tidigare lystes upp lite till helgen. Frågar mej själv om det är så att vissa människor är dömda att inte finna ro i sig själva. Saknad och sorg finns det nog att jag inte har kvar min bästa vän A. Det här var ett mer en lovligt depressivt inlägg så jag måste bara tillägga att jag har hoppet,tron och viljan att allt ska bli bättre. Får se hur långt det räcker.

herregud vad skönt ett par glas rött hade suttit .

rödvin är så skönt att dricka, måste minnas nackdelarna hela tiden.

På din vårdcentral borde de ha tystnadsplikt och sekretess. Tar man antabus kan man inte dricka alkohol utan att bli "sjuk". Jag har testat för många många år sen och minns att jag tog nån klunk A och blev alldeles röd om ansikte och hjärtat bultade mycket obehagligt. Vet inte exakt vilka fler obehagligheter symptomen är om man dricker a med antabus men tillräckligt hemskt för att tvingas avstå. Jag tänker att om man tar antabus så kan man inte dricka. Jag har själv funderat på att be om det men blev rädd då "någon" sa att man kan bli deprimerad av dem. Men jag tänker tillfälligt?

En bra självkänsla är bästa reskamraten och att reparera självkänslan är oftast viktigt. Att känna att jag har ett värde oavsett vad jag presterar eller hur bra självförtroendet är. Men hur reparerar man den - i boken är det enkelt. Man behöver lyssna mer på sig själv och sätta gränser som känns bra.
Att ta ansvar över sin hälsa och sitt välmående! Att ta ansvar över mina val, mitt liv och min framtid.
Stora ord och inte så lätt att ta till sig.

Från början tog jag också en dag i taget, och kämpade varje dag mot ett enormt sug. Men nu har jag klarat flera veckor i sträck flera gånger. Det jag inte klarat är att hålla mig ifrån A mer än 4 v. Jag tror att jag egentligen inte ens försökt sluta på riktigt, jag har bara lurat mig själv. Jag har väntat på och planerat nästa tillfälle att dricka igen, då är det inte alls lika jobbigt att hålla ut några veckor. Har klappat mig själv på axeln och tyckt att jag varit så duktig, inte har jag några problem när jag kan vara nykter i flera veckor. Men jag har mest blivit riktigt bra på att lura mig själv (tränade ju länge på att lura min man)?.

Därför detta beslut att vara långsiktig. Jag måste göra något ordentligt, och annorlunda mot det jag provat, för att komma åt min alkohol-kidnappade hjärna.
Jag är livrädd för alla situationer jag kommer att hamna i, där jag för första gången skall vara alkoholfri. Har ingen konkret plan än hur det skall gå till, så definitivt ingen skicklighet men en nyvunnen och stark vilja ??.
Att läsa (och skriva litet) här är hittills det bästa verktyget. Det ger både tips o råd, inspiration och styrka!

Här aldrig prövat det. Hur funkar det. Blir man dödssjuk om man dricker om man tar antabus? Men bor på en liten ort där man inte går till vårdcentralen med ett alkoholproblem. Då är det ute på byn på en gång.

Känner igen det där att ledighet triggar. Ääääntligen tid att skrota runt och bara vara... men till det "behövs" vin. Det är först då, med vinglaset i hand jag slutar multi-taska och vara über-produktiv. Det går liksom inte att växla ner. Och det syns ju på de vanor jag ersätter vin-lullandet med. Träning träning träning varvas med massa intedningsprojekt, storstädning, ommöblering, kompetensutveckling... Men jag längtar efter att bara skrota runt utan mål och mening. Vila. Tänk att det ska vara så förbannat svårt!

Så kul att höra från dig mitt i allt elände. Jag har också följt dig med alla dina underfundiga kommentarer. Vill minnas att du skriver en hel del i forumet "det vidare livet" och ingen hellre än jag själv skulle vilja känna att jag hörde hemma i det forumet. Jag har nu tragglat i "förändra mitt drickande"-forumet under så lång tid men kommer ändå inte vidare.

Jag kan skriva under på vartenda ord du skriver. Återfallets ångesthelvete är näst intill outhärdligt. Jag har nu ca 2-3 timmar kvar för att fullborda de första två dygnen. De gånger jag "slutar dricka" efter en dryckesperiod stoppar jag vanligtvis tvärt av naturliga skäl. Alkoholen är slut och det är långt till bolaget så alternativen är inte många. Så när alkoholen så sakteliga rinner ur kroppen, vilket ju tar ett tag efter tre-fyra dagars drickande, så är det bara att försöka härda ut. Det är ju inte så att det blir lättare för varje gång direkt.

Jag tyckte att jag var ganska stabil ett tag under slutet av 2017 och början av 2018 men ack vad jag bedrog mig. Det är som hela min hjärna i små, små steg planerat detta under väldigt lång tid. Givetvis har jag inte varit observant nog utan tyckt att "det här går ju fin-fint"......Alkoholen som jag tidigare hade inlåst för att "ta fram" om det någon gång vankades gäster som till nöds ville ha sig ett glas fungerade under ganska många månader. Sedan tyckte jag att det var väl lite omständligt det där, och kunde vi dessutom inte passa på att utöka sortimentet lite. Man vill ju inte visa sig snål när gästerna kommer.

Sedan var det bara för "fyllehjärnan" att vänta in rätt tillfälle. Ensam hemma (x antal dagar) underlättar tillvaron när det ska drickas. Tämligen välfyllt skåp och så som grädde på moset hade jag ett bedrövligt besök hos tandläkaren som inte alls gick bra. Det var dessutom andra försöket att försöka förbereda en rotfyllning. Så nu sitter jag här med återfallsångest, ensam som i graven och dessutom med tandvärk och ingen ny tid inbokad.

Jag är trött, spänd och fylld av ångest. Min hjärna och kropp kommunicerar inte alls just nu. Detta inlägg tar mig otroligt lång tid att skriva. Jag vet inte hur jag ska gå vidare och just nu är det bara att "överleva" som gäller. Som du skriver, heuh, jag delar gärna mina erfarenheter i både med och motgång. Av någon anledning har frekvensen av inlägg på "medgångskontot" minskat när jag börjat mått hyggligt igen. Vad man nu ska dra för lärdom av detta......
Sköt om er önskar en trött, ledsen Tjalle

Efter 6 år i Holland lutar det enligt mig åt det sistnämnda. Sverige ÄR ett förbaskat bra land att bo i. Roligt att läsa något från dig igen och ha en bra dag du med!

oförbätterlig; jo nog känns det så ibland här i mitt sinne också. Jag har följt dig sedan lång tid tillbaka och jag känner igen mig själv i så mycket av det du skriver. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli helt fri från det Damoklessvärd som hänger över mitt huvud. Kanske blir jag inte det, kanske kommer jag att fortsätta med mina återfall tills jag dör. Men hur det nu än blir med den saken så har jag lärt mig en sak: mina nyktra perioder och det liv jag lever då är värda varenda sekund av lidande jag genomlever under ett återfall. Så jag tar hjälp där jag kan finna den: på psyket, på behandling eller så biter jag bara ihop och försöker ta mig igenom så gott det går. För hur eländig jag än känner mig i bakfyllans helvete så blir det ju gradvis bättre om jag bara härdar ut.

Jag vill gärna läsa mer av dina skriverier Tjalle, både i med- och motgång; du hjälper mig och lättar lite på den ensamhet som smyger sig på ibland.

Nu den sista veckan så har jag varit helt "död".Varit fruktansvärt trött så jag har knappt kunnat hållt mig vaken.Energin har varit lägre än vanligt.Orkar inget .Och detta är exakt samma känslor som jag kände efter ca 1 månads nykterhet. Jag har varit nykter i mer än 5 månader nu så de vore väll konstigt om de vore något ang min problematik (beroende)??? Eller är det bara något annat ! ?..Men tröttsamt att vara trött ?

Ha en ljuvlig dag ?

Tack Carina (och andra) för att ni över huvud taget bryr er om den oförbätterlige Tjalle. Jag har så stark vilja men någonting saknas hos mig. Jag måste ta hjälp på riktigt. Detta går inte att lösa ensam. Jag vet dock inte hur just nu. Just nu vill jag bara överleva timme för timme.
Kram/Tjalle