Senaste kommentarerna i forumet

Så sunt och livsbejakande ditt inlägg känns. Jätteglad för din skull ?

Har inte själv fått uppleva den sjukdomen på nära håll, men jag har förstått att den är ett hel..... för de anhöriga. Så hemskt att se sina närstående förändras så, bli en helt annan människa. Och det är bra att du kämpar mot alkoholdjävulen, för ingenting blir förstås bättre av det problemet ovanpå allt annat.

Tack för svar. Har inte haft någon drängfylla sen sist, har inte varit i ett sånt sammanhang. Jag vet exakt när det är risk att jag dricker för mycket och det är dels med vissa vänner, dels när jag är på fest när jag är på ett visst humör: glad, uppåt med mkt energi och en känsla av "äh det är väl inte så noga, släpp loss lite, var inte så jäkla skitnödig, live a little". Då går det åt h-vete. Det är just när jag är på det där humöret som det är svårt att stoppa, för då styrs jag av dom tankarna. Mitt förnuft lyssnar inte. Jag har samma tendenser kring shopping faktiskt. Men eftersom jag inte drar på mig skulder/knappt dricker alls på flera veckor, lever ordentligt och sunt på det stora hela, så blir det inte ett problem jag tar tag i. Men fyllorna sabbar mina närmaste relationer. Jag måste ha en strategi för att få stopp på mig själv när det där humöret slår till.

i olika trådar. Flera funderar över den ständiga tillströmningen av nya medlemmar och möjligheten eller förmågan att möta nya med ett svar. Jag tillhör de verkligt långvarigt aktiva här. För mig har skrivandet varit en väsentlig del i att 'se' mig själv och mina handlingsmönster. Nästan sju år har jag nu varit medlem här, sju år som förändrat hela mitt liv fastän den yttre ramen är helt densamma. Den yttre ram som vanligen ingår när mänskor möts och presenterar sig; vad jobbar du med? var bor du? familjen? fritiden? Det som drabbade mig mest och bäst när jag var på mina första Alanonmöten - och eftersom det var ett landsmöte var jag på många möten under en helg - var den helt omvända situationen att den yttre ramen var oväsentlig, människor samlades och talade om sitt innersta, naket och ärligt. Och mötte varandra i värme och respekt. Så upplever jag det fortfarande. Som här på forum med den skillnaden att på möten är vi i levande livet som de människor vi är.
Faktiskt när jag tänker efter.... här är det många gånger så att den yttre ramen presenteras i i de första inläggen och sen följer de svårigheter som lever sitt liv bakom fasaden. På möten saknas detta nästan helt. Det är själva livet, här oc nu, som står i centrum. Just närheten till det djupt mänskliga, att få dela och ta del av det äkta och sanna - även om det ofta(st) handlar om sorgliga saker - är det som hållit mig kvar här. Att få följa människor längs vägen till ett bättre liv. Bidra med egna erfarenheter och tankar.
Skrivandet blir annorlunda när det egna lidandet får hanterliga proportioner. Här i Det vidare livet finns utrymme att dela med sig av livsfrågor som kanske haft del i eller varit en grund till missbruket. Och medberoendet som åtminstone för mig hade livslånga rötter.
Jag gör som många andra nu, läser långt mer än jag skriver. Tänker att det är bra att dela erfarenheter och kunskap men alla måste hitta sin egen väg. Ibland bränner det till, jag hittar en tråd där jag känner ett extra stänk av samhörighet. Några såna stjärnor i mitt liv har jag hittat här och håller kontakt med i andra former. Mänskor jag lärt känna från insidan och utåt - guld i livet.

Vår yttre ram förändras delvis nu då vi går in i pensionärstiden. Den tiden jag tänkte mig som ett en-persons-liv när jag hittade forumet då för ganska precis sju år sedan. Så helt annorlunda är livet idag bakom de fortfarande blå väggarna till vårt hus. Så oändligt mycket ärligare, tryggare, friare och lyckligare. Det kan också förmedlas här, och görs, att livet kan bli så mycket bättre.
De vänner som värderade bubblet och vinet mer än samvaron med oss är borta från den inre cirkeln. Vi har hittat nya sammanhang där alkoholen är en icke-fråga och jag som människa är det som betyder.
Sätter punkt här - för denna gången:) Återkommer säkert nån mer gång när lusten att fixera tankarna på skärmen kommer över mig. Kanske vi ses på Riddargatan i novembermörkret:)
Allt gott till dig som läser! Kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv❣️ / mt

Han höll på igår morse med sms om att jag inte ska lägga mig i hans liv.
Han har gått över till o blanda alkohol och canabis.
Då får det vara för min del. Han har gjort sitt val. Jag hoppas att jag kommer att få vara i fred. För jag vill inte vara en del av hans liv. I natt har han inte varit hemma . förut skulle jag ha blivit orolig men nu känns det bara skönt att det har varit släckt i hans lägenhet .
Det sista som jag skrev till honom var att jag bara känner hat inför honom och jag bryr mig inte om , om han super eller knarkar ihjäl sig. Det låter hårt men det är så som jag känner det. Han har terrat mig under dom 12 månader som vi var ihop så jag går på knäna o mår psykiskt dåligt. Aldrig mer en relation med en missbrukare

Ja, och var fan blev den av?

Ytterligare ett X antal dagar har glidit in i historien sedan jag var här inne och skrev av mig senast. Mycket har hänt med mina äldre närstående familjemedlemmar och med min följeslagare alkoholen. Nåväl, att jag har tagit honom i handen igen och det är helt och hållet mitt eget fel. Punk slut! Ingen att skylla på utan så är den kalla sanningen. Varför? Ja, säg det? Ett sätt att fly? Ett sätt att slappna av? Ett sätt att försöka finna något? Många frågetecken.

Nåväl, sanningen vinner i längden, så nu kommer det som jag i framtiden kan gå tillbaka till och läsa plus att det förhoppningsvis kan ge mig styrka att fortsätta kriget mot alkoholen.

Den äldre generationen kan vi tacka mycket för och vår skyldighet är att hjälpa och lyssna så mycket vi kan eftersom de har fostrat oss till vad vi är idag. Förhoppningsvis kommer även jag att hamna i "det facket". Planen är att jag kommer till att sitta bakom mina blommiga köksgardiner och använda min älskade slangbella på folket som går förbi mitt hem och försöker "glo" in och se hur jag har det, hehe.

Det som delvis har fått mig på fall är sjukdomen alzheimer.

När vi fick domen om konstaterandet att i detta fall så skulle hennes "jag" försvinna bit för bit och att det är en anhörigsjukdom förstod jag inte så mycket, men nu gör jag det. Milde tid vilken röra det är. Jag är så tacksam för alla dessa människor som jobbar med detta inom vården och hemtjänsten osv. Tack! Jag är helt novis inom detta område och har mer eller mindre min telefonen inopererad i örat alla lediga stunder de senaste veckorna. Samtal hit och dit. Hemtjänstens härliga personal ringer mitt i natten och meddelar att hon inte är hemma utan är på "rymmen"-igen. Naturligtvis efter mörkrets inbrott. Så därför är hela familjen på språng med startklara cyklar eftersom vi bor i Skåne med skog och sjö och skit och mög i en enda röra där man inte kan köra med bil överallt och med laddade pannlampor. Vi har nog skrämt många människor som har varit ute med sina hundar osv de senaste veckorna. Vad letar hon efter? Jo, sin älskade make som är inlagd på sjukhus sedan en tid tillbaka. Dessa makar har levt hela sina liv tillsammans. De började sin historia som grannar på 30-talet. Kamrater från början som utvecklades till en kärlek som håller än i dag. Det är få förunnat. Kära svärmor som är sjuk och frågar, frågar, frågar om och om igen samma saker hit och dit. Vi svarar samma om och om igen, hit och dit och försöker ge vårt stöd till dessa två som fortfarande älskar varandra passionerat på ålderns höst.

Nåväl! Nu är jag där jag är! Tillbaka i följeslagarens grepp. Rakt upp och ner.

Jag kan faktiskt vara lite stolt över mig själv så här mitt i oktobernatten med regnet utanför med vad jag har åstadkommit sedan april i år. Mycket mindre intagande av alkohol trots att alkoholen ständigt har varit och är lockande och pockande runt hörnet med sin varma famn och välmående. Det är så frestande att falla in i dess sköna "härlighet" med buller och bång med knalll och fall, men icke fullt ut. Så, där vet jag att jag har gått med flaggan i topp och känner mig så stark trots det att nu är det inte bara är en av mina flaggor har gått åt skogen utan två. Suck! Japp, jag är som dessa två, sargad i kanten, men "still going strong".

Attack och tänk positivt!

Som ovan skriver. Sluta nu eller fortsätter du ner i avgrunden där allt går åt helvete. Sök hjälp. Gå på AA

Om du så var den ende i hela världen som fallit och tagit ett återfall så hade det inte varit världens undergång. Titta hur många kändisar som kämpat och fallit. Per Holknekt är bara en. Han har en dotter och jag tror deras relation varit i samma vågor som du har med din.

Den som faller av hästen kan välja att ligga kvar eller hoppa upp igen!

Och ångesten är mest kemisk. Det är bara dina tankar som surrar. Övriga världen har inte samma tankar om dig. Hur ofta bråkar inte folk? Upp och visa dottern igen bara. Hon älskar dig oavsett men kanske inte vill vara där när du druckit.

Kom igen nu bara! Fem månader slår du nästa gång. Kanske med hästlängder som inte går att räkna?

Jag normaliserar inte återfall. Jag konstaterar att de finns. Då är ju det sämsta att avskärma sig från den.

Jag har ju tidigare vilja knäcka koden för normalt drickande.

Nu vill jag inte det. Hur jag känner om tre veckor, ja det får jag ta då.

Men det kanske blir en kamp. Idag är det bara en skön motivation och vilja att leva nyktert, för att jag mår bäst då!

Tack för svaret!

Härligt att höra

För när man redan har ditt dryckesmönster är enda sättet att vinna över alkoholen att helt enkelt låta bli den.
Läste ditt första inlägg nu och kände igen mig ganska mycket. Visst är det knepigt med just periodiskt missbruk, eftersom man förvillas av de nyktra perioderna. Ordet beroende blir ju svårt att ta till sig i den mening att man skulle behöva tillföra alkohol eller känna sug kontinuerligt. Jag har egentligen fortfarande svårt att förstå hur det fungerar, period-suget, eller period-tvånget. För mig är det heller inte svårt att leva nykter, men fruktansvärt svårt att bryta tankedemonerna som väcks av att supa till. Skriver supa till eftersom ett glas vin eller en öl aldrig intresserat mig. Antingen nykter eller dricka till berusning (fast till en viss gräns sedan stoppar jag hur mycket det än finns att tillgå, dock på’t igen nästa dag...)
Att lura sig själv med att man ska vinna över alkoholen genom att gång på gång dricka i förhoppning om att ”knäcka koden” till kontroll, eller ha övertro på att man ska kunna bli icke-alkoholist på ren viljestyrka har ett högt pris. Som du nu kostaterat tar det otroligt mycket energi och är dessutom ett vanskligt projekt. Viljestyrkan kan användas bättre på det sättet du gör nu.
Gällande återfall. Hårfin balansgång i hur man ska förhålla sig till det. När det väl inträffat är det acceptans som gäller för att inte tappa motivationen, men om man normaliserar och godtar återfall redan innan de inträffar är det som att redan planerar för dem. Och då blir det mycket svårare att låta bli. Nykterheten blir viloperiod och transportsträcka med sikte och fokus på nästa ”återfall” - och så är man där igen, i det periodiska drickandet.
Det kanske låter som jag moraliserar, menar det inte så. Jag befinner mig i samma sits själv. Betydligt färre och mindre intensiva ”återfall/perioder” än om jag inte varit aktiv här eller försökt jobba mig tillbaka till helnykter-på-livstid.
Kram

Alla måste få göra som de vill och det går att kompromissa. Det enkla är ju att din sambo dricker sitt vin ochvalla övriga något annat. Dryck är enkelt att välja medan man gör en mat. Och jag är själv alkoholist!

I söndags drack jag sista dagen i dygnsfyllorna. Från tisdagen blev det 12 liter vin och säkert 15 starköl. I dag mår jag dock helt bra förutom lite trött. Gud hjälper mig.

Har dock beslutat mig för att avstå helt nu. Det går inte att laborera och tro man ska fixa det. Det går ett tag, kanske länge - men till vilken nytta? Pang bom in i dygnsfyllorna. Inte värt det. Och även utan dessa så vad ska jag dricka för? Det finns viktigare saker. Mår ju även bättre med bra kost, träning och vatten. Så varför alkohol?

Var på AA-möte stennitad i söndags kväll. Välkomnades med öppna armar. Satt och lyssnade. Sen var jag där helt nykter på tisdagen. Tog även ett andra möte några timmar senare i en annan grupp och idag var jag på ytterligare ett möte. Blir möjligen ett imorgon också. Så AA ska jag vara på. Även om det är mina egna beslut och egen vilja som får mig att avstå känns det bra med fler i samma sits! Man blir stark av gemenskapen att vi alla vill åt samma håll. Folk tar återfall men då är man alltid välkommen ombord på båten igen. Vi är ju bara människor. Fyra helt nyktra dagar nu och sover redan bra. Tack Jesus! Det är min vägledare. Synd jag inte bara följer honom fullt ut.

Så nu ska jag ta dag för dag. Glad jag inte har något sug. Men det kommer dagar där jag kommer tänka "men en flaska vin"... det är då jag måste tänka på. Jag vill både somna och vakna nykter!

Den här gången slutar jag inte för hur illa jag kan må utan för att nu får det bara vara nog. Det kostar för mycket totalt sett - inte bara i reda pengar.

Kram till alla som kämpar därute!

Tack för er inlägg och stöd ?
Hälsan är tipp topp, 47 dagar utan gift idag.
Är fullt upptagen med jobb och renovering hemma.
Har tusen projekt på G, allt jag misskött hemma försöker jag ordna till igen nu.
Synd det gick så långt, men nu är jag back on track ?

Helt galet att du ska behöva strida så hårt! Jag hoppas du får lite ro nu. Nu när sonen själv får vägra umgänge. Förhoppningsvis kan du nu andas lite djupare och slippa oro angående det problemet för en stund.

Jag hoppas du känner att situationen hemma är något stabilare också. Så du får återhämta dig. Du behöver det. Du behöver det så mycket.

Lyssna på dig själv. Din kropp säger nej.

Försök ta emot hjälp. För du är värd att må bra.

❤

Det blir förhoppningsvis ett fint avsked.

Ditt tidigare inlägg #280 fick mig att känna liknande känslor. Det är sorgligt att se alla nya medlemmar som delar samma öde, samma frustration, samma skam och samma sorg.

Och känslan av att inte räcka till. Jag själv är så tacksam för stödet som jag har fått. Du ger och har gett så mycket! Till väldigt många. Jag känner själv att kraften inte alltid räcker till att stötta och peppa. Men den egna kampen kanske ändå hjälper på något sätt. Men visst är det så, att vi ger och tar. Och det är så vi växer och får insikter.

Jag hoppas verkligen inte du lämnar forumet helt, för jag tror att vi kan behöva bearbeta och växa under en lång tid. Även efter en separation. Det kan komma så mycket funderingar, tankar och minnen som behöver ventileras.

Och sen vill jag vill veta hur middagen gick!

❤

Hej Berra,
Hur har du det? Har uppstått lite diskussioner i din tråd läser jag. Men jag förstår faktiskt vad du menar. Jag tror någonstans att när vi befinner oss i ett uppvaknande och insikten om vårt beroende börjar komma så är det vanligt att vi vill htta förklaringar till våra beteenden. Hur kunde det bli så här? Det måste vara något i det yttre jag ska ändra på. Det är helt ok tycker jag men visst kan det trigga igång andra läsare. Att "skylla" sitt beroende på ex stress är ganska vanligt. Men jag känner oxå att det är en sak som kommer med tiden. Dvs att jag dricker för att jag är beroende, alkoholist, eller vad vi väljer att kalla det. Inte för att jag är stressad, uppväxt i en dysfunktionell familj, utbränd osv. Våra erfarenheter, bagage och historier kan ge oss förklaringar på våra beteenden och att vi gärna flyr från våra känslor men likt förbannat dricker jag för att jag är alkoholist. Detsamma gällande andra diagnoser. Det förklarar och hjälper oss att förstå men ansvaret för tillfrisknad ligger hos oss själva. Jag kan oxå bli frustrerad när människor inte kan eller vill se det hos sig själva. Där kan vi inget göra. Insikten behöver komma hos dem själva. Sedan tycker jag att vi ska våga vara raka mot varandra här på forumet. Raka och uppriktiga svar hjälper. Men givetvis finns oxå medkänslan med i det.
Urtypen av alkoholisten och den bild många har ut av den är endast några få procent av hur det egentligen ser ut. I mitt fall har jag tack o lov både arbete och hus kvar men likt förbannat är jag alkoholist. Det får jag aldrig glömma.
Och du, när jag läste ditt inlägg så tolkade jag det som att du var förbannad på sjukdomen. Ta hand om dig.
Kram
Ellan

Att jag ens bjöd in honom på söndag beror på att han jobbar på lördag, då jag är ensam utan hemmaboende dotter. Och sen behövde han sin varmare jacka, och jag vet inte om jag orkar böka med att skicka den med posten. Latmasken ni vet.

Ex-sambon ”skulle fundera på det” så mitt hopp är att det inte blir av. Ändå är det jag som bjudit in honom. Ibland vet inte min vänsterhand vad min högerhand gör typ ?

Det som var allra värst med min utmattningsdepression våren 2007 var att jag tappade tilliten till mina egna förmågor. Trots en uppväxt med alkoholiserad pappa, eller kanske pga det, hade jag en enorm tillit till mig själv. Det som skulle fixas fixade jag själv. I och med sjukskrivningen fixade jag ingenting! Jag glömde koder, ord, kunde inte stava, inte bestämma någonting. Panik! Det tog år att återuppbygga tilliten till mig själv. Tio år senare minns jag det knappt, hade jag inte fört dagbok hade jag nog förträngt allt det jobbiga. Men vi som tillfrisknat MÅSTE föra de sjukas talan! Annars fortsätter det vara tabu och stigmatiserat. Precis som missbruk.

tycker jag synd om dig! Bita ihop var ordet! Hoppas det avlöper väl. Vilket du säkert ser till att det gör men ändå. Vilken situation att hantera för dig!

Förstår henne efter 6år med mitt drickande. Dom åkte i söndags och har inte druckit sedan dess men jag har sån fruktansvärd ångest. Har inte kunnat äta sedan dess gråter hela tiden. Jag har ingen att prata med. Vad ska jag göra?

Där försvann texten jag skulle kopiera. ?
A skiter högaktningsfullt i status.
Det spelar ingen roll vilket jobb du har, hur stor villan är osv.
Däremot så är det kanske enklare att bete sig som ett svin i kostym istället för på parkbänken?
Jag låter det vara osagt men A är lika ful oavsett bankkonto.

Dubbelt inlägg

A skiter högaktningsfullt i vilken lön, villa, kläder eller gräsmatta man har.
Däremot så har en del människor en viss syn på att fyllon ska sitta på en parkbänk och gapa.
Det är kanske lättare att vara ett fyllo med pengar (tills man super bort jobbet)
A skiter i vilket.
Det för ont oavsett vem det handlar om.