Senaste kommentarerna i forumet

Klockan går ändå rätt snabbt när man sysselsätter sig. Började baka kannelbullar sen eskalerade det, ville inte sluta, ville inte tänka på ångesten och vinet. Slutade med att jag nu även har chokladbollar och en kladdkaka i kylskåpet. Jag som inte ens tycker om sötsaker... Funderar på att laga en brakmiddag åt mig själv, men mår endast illa och är inte hungrig. Väntar i dagsläget på att killen jag träffade ska droppa mina nycklar i brevlådan, känner dock inte att jag kan "förklara något" för honom, jag minns ju inget, jag kan inte försvara mitt beteende.
Om man ändå hade kunnat hantera A, om man ändå kunde vara "vanlig" och ha ett normalt förhållande till vinet. Fast å andra sidan hade jag nog inte "behövt" det då...
Dag 3 är förhoppningsvis snart slut, dag 4 kanske känns bättre.
Tack för att ni tar er tid❤️

Om din sambo inte kan avstå från vin har han kanske själv problem! Om din dotter så tydligt markerar vikten av detta måste du göra som hon vill. Och kanske oroa dig för hur illa hon har det ställt i sin relation egentligen.

Jag förstår nu varför det tog lite tid innan jag fick någon kommentar på mitt första inlägg i början av mars. Det fyller ju på hela tiden med nya inlägg. Nya människor som sitter i skiten bokstavligt talat, antingen pga eget missbruk eller någon annans. Råden är desamma hela tiden, men alla måste hitta ”sitt sätt”. En del inlägg blir ett enda, en del hankar sig fast ett tag, ytterligare andra lyckas knö sig in i gemenskapen. Själv har jag selektivt börjat leta efter ”kända” nick, jag orkar helt enkelt inte engagera mig i alla nya hela tiden. Vissa dagar har jag mer ork, och då gör jag en ”punktinsats”, vissa dagar skummar jag bara igenom och läser ytterst få inlägg. Så otroligt sorgligt och deprimerande att man inte räcker till för alla! Samtidigt tänker jag att de ”nya” sannolikt hittar vänner som också är nya osv. Det man vill ha får man också ge, och det är extra viktigt i detta forum. Den som bara vill ha kommentarer och aldrig ger några blir inte långlivad. Ge och få, ett ständigt kretslopp. Ibland undrar jag varför jag ens hänger kvar här. Min alkoholist är utflyttad sen en månad tillbaka, min nygamla vardag har återtagit sin form igen. Men samtidigt vill jag verkligen ”ge tillbaka” till andra anhöriga, eftersom jag själv fick enorm stöttning här. Och jag vill i den mån jag kan stötta andra med alkoholproblem, på något sätt i brist på att jag inte kunde hjälpa ”min” alkoholist. Jag är fortfarande arg på honom för att det slutade som det gjorde. Samtidigt är jag medveten om att det är ett destruktivt spill av energi. Allt blir som det blir, även om man hade velat annorlunda.

Söndagsmiddag kommer inte med vin. Visst är det alkoholistens ansvar att inte dricka men nog kan man visa lite hänsyn och empati. För allas trevnad!

Fortsätt hitta ”ditt sätt” att hitta återhämtning, helst dagligen. Dåligt samvete ska du inte ha! Tänk på säkerhetsgenomgången på ett flygplan. Först ser du till att själv ha syrgasmasken på, sen hjälper du andra. Daglig återhämtning är ditt ”syre”.

Om du vet hur det blir - utgå från att det blir bra! Blir inte allt bra så får du hantera det då. Ta inte ut oron i förskott! I värsta fall oroar du dig helt i onödan, eller så får du oroa dig två gånger. Allt löser sig på något sätt! Gör det inte det, så är det också en lösning.

Läste precis om ditt allra första inlägg. För att jämföra. Sträck på dig och var stolt över vad du har uppnått ??????

Shit vad sur och matt och less man blir ? Man orkar inte börja om! Ett tips är att spara då och då, och sen redigera för att fortsätta skriva.

Starta egna trådar under ”Förändra sitt drickande” så ska vi stötta så gott vi kan.

Jag är 48 år och på väg in i förklimakteriet. Förra sommaren blödde jag typ konstant. Det är tydligen vanligt några år innan mensen upphör helt ? Järnbrist har jag fått pga det men efter en tremånaders kur med järntabletter börjar jag bli piggare. Ju tidigare man fick sin mens, desto tidigare slutar den. Jag var 11 år och hoppas slippa eländet inom 4-5 år.

Din kropp verkar fått en stressreaktion. Den försöker tvinga dig till vila, till avkoppling. Hamnade själv akut på sjukhus med en oförklarlig organsvikt som jag tror berodde på stress som kunde slutat illa, stress och psykisk terror sätter knut på mer än bara huvudet! Ta hand om dig!

Bollen ligger hos honom. Punkt.

Så vackert skrivet! Känner igen det du beskriver, allt barnen vill och behöver är en glad förälder ❤️

Söndag=alkoholfritt.
I min värld iaf.
Du får säkert bättre svar av någon annan.
Intressekonflikt iaf..

Har levt sååå länge med ångest över mitt drickande tillsammans med mannen. Vi är båda fungerande och högpresterande personer. Men vi har fastnat i att drickandet har blivit vårt sätt att koppla av. Vin varje kväll! I flera år. Samtidigt gör vi många positiva saker tillsammans, vandringar mm, men vinet är alltid med. Är gråtfärdig och vet att sanningens minut är nu. Är så himla rädd för mina känslor. Håll tummarna för mig snälla!

Ta en timme i taget och håll dig sysselsatt. Läsa här är också väldigt bra! Snart är du på dag 4 och det blir alla fall lite lättare när en del av ångesten släpper.
Kriga på och lycka till!

Vilken seger med över 40 dagar! Även om det är trist att du är påväg att bli sjuk så är det inte alkoholen som gör dig sjuk alla fall. Kram och krya på dig!

Jag känner just nu att jag är helt klar med alkohol, mår inte bra av det alls. Drack inte så ofta men när jag väl drack så hade jag inget stopp utan blir oftast kalasfull. I vissa situationer kan jag hålla stilen men har svårare och svårare att hålla den gränsen. Känner starkt att det är verkligen inte värt all ångest och faktiskt även vad det gör med kroppen fysiskt. Så tills vidare lever jag nyktert. Härligt att veta vad man sagt och gjort! Barnfri helg påväg och det är största risken för mig. Kram

Ja den där A! De är skit att man måste anpassa sig efter den! Men de är värt de 100 gånger om! Härligt att du har varit klar i hjärnan i 3 veckor, måste väll kännas bra?.. Heja dig.. ?

Känns så bra! Ni är också grymma! ??????

Så skönt att kunna fylla på med nyktra dagar. Idag känner jag mig risig, hela min familj har varit sjuka och nu är det tydligen min tur. Blir en tidig kväll, har egentligen inte tid att bli sjuk, har tusen saker jag borde göra.... ?

Oavsett vilka "problem" som ligger bakom en alkoholists drickande, så kan de inte lösas om inte denne blir nykter!
Då blir de bara "ursäkter" för fortsatt drickande..
Ja, en alkoholist hittar på vilka ursäkter som helst för att få fortsätta, och det får de, men UTAN närstående som mår dåligt av deras beteende!
För till syvende och sist så har vi alla det totala ansvaret för oss själva och vårt eget mående!
Vilket också innebär att den medberoende har ansvaret för SITT mående! Och att göra vad man kan för sig själv och sitt mående! (även om det innebär att flytta eller kicka ut alkoholisten om alkoholistens beteende skadar en!)
Man kan inte "tvinga" en alkoholist att ta hjälp eller sluta dricka om hen inte vill!
Jag har mött så många med "offerkoftan" hårt svept omkring sig, för att urskuldra fortsatt drickande så jag går inte på det längre! Det spelar ingen roll om du har en "diagnos", depression eller PTSD i bakgrunden. Det finns massor av människor som har flera sådana problem, som INTE valt att lösa det genom att dricka alkohol! Valet är ALLTID alkoholistens! Försök inte inbilla mig något annat!
Har man som anhörig satt ner foten för sin egen skull och alkoholisten överhuvudtaget inte "erkänner" sina probblem, då anser jag att det enda rätta är att rädda sig själv!
Världen blir inte en bättre plats om båda två går under, för att den ene inte vill inse vilka konsekvenser hens beteende får..
Håller man på och ständigt hindrar alkoholisten från att nå sin botten, så kommer denne bara att fortsätta som förut!
Det är så många som aggerar "buffert" åt sina missbrukare, så de ska slippa ta tag i sina problem.. Och så många alkoholister som till slut börjar skylla sina problem på sina familjer och partners, trots att det är de själva som för glaset till munnen...
Och NEJ, jag tror inte att den som är alkoholist kan "lära" sig att dricka "måttligt"/socialt!
Jag vet att Per Holknekt gjorde en mycket öppenhjärtlig intervju.. Den borde fler ha sett och lyssnat på! För till slut resonerar alkoholisten: Men det gick ju bra förra gången, så jag kan ju fortsätta.. Rätt som det är är man tillbaks på ruta noll igen!
Ja det må låta hårt, men sådan är den riktiga verkligheten! Jag ser inte ner på den som fastnat i missbruk ofta finns det en väldigt fin människa bakom missbruket!
Men jag behöver inte tolerera konsekvenserna av en annan människas missbruk på ett personligt plan! Jag behöver inte "lida" för att mitt ex, inte kan och vill inse sina problem med alkohol och att den gör honom både labil och otrevlig!
Vi kan prata och umgås när han är nykter.. Väljer han själv att dricka så blir det ju mindre med umgänge för hans del.. Men i det fallet ligger bollen hos honom och det vet han vid det här laget! Han har redan "supit bort" 2 familjer och ett antal kortare förhållanden vad jag förstått, så mina förhoppningar om att han någonsin ska bli "nykter" är tyvärr minimala..

Jo det gör jag nog Jasmine☺️ Men såklart tar det ju alltid emot att ge sig själv en klapp på axeln...?Att vi människor alltid är så förbaskat pigga på att förringa alternativt förakta oss själva, medfödd egenskap eller bara Luther som sitter där och härjar på vår axel?
Just nu känns det som om jag befinner mig inågon slags limbo, jag vet inte var vi kommer bo efter nyår, kommer jag in på utbildningarna jag sökt? Kommer barnen trivas och få vänner? Kommer vi klara oss ekonomiskt? Svaret blir att jag vet inte men det känns ändå ok, konstigt nog.
För det känns som om att när jag lyfter blicken, slutar stirra mig blind på alkoholens vara eller icke vara, inser jag att jag spelar en större roll i mitt eget liv än vad jag trott. Allt jag gör betyder ju något och har jag bara energi och är klar i knoppen behöver problemen vare sig bli för stora eller hopa sig... Vad jag vill säga är att det är fascinerande att se hur livet går att levas när man inte är konstant bakis....
Kram på er??❤️??

och trött.
Och ingenting att skriva om.
Äntligen är det stilla i huvud och själ,om än lite oroligt vissa tider på dygnet.
Men sover som en stock och känner ro och arbetsglädje stora delar av dagen.

För att däremellan drabbas av tvivel och en del ångest.
Är jag på rätt väg?
Är dessa nya vägar som jag lyckats slå in på rätt för mig?
Jag har brutit med så mycket.
Så många vanor och miljöer som är bytta mot helt nya.
Jag håller på att landa i det,men det är bitvis svårt att tro att det ska hålla.

Ibland vill jag bara fly tillbaka till det gamla,där allt bara rullade på.
Eller,det var ju det som inte var sanning längre.
Det yttre rullade visserligen på,men allt tyngre och sämre.

Jag lyckades sätta stopp för mig själv och mina allt högre ambitioner och drog ned på allt jag bara kunde.
Kraschen var ändå där och blev min verklighet.

I det fick jag leva medan jag rätt drastiskt gjorde en del yttre förändringar som var nödvändiga.
Och nu är jag här i detta nya,bitvis mycket lättare och skönare livet.

Men vågar inte tro att det ska bära alla gånger.
Men tillit till självet och jaget måste få finnas där.
Även när jag ibland tvivlar.

Jag tror inte det finns en exakt lösning, då vi alla är olika så tror jag att vi måste hitta den lösningen som passar en själv bäst. Att börja prata med folk om det va en vändning för mig. Det va skönt att höra att det fanns andra som hade samma sjukdom som en själv.

Jag har själv åkt på återfall, men nu har jag funnit min väg, och jag gör allt som står i min makt för att greja det. Ta det dag för dag, se inte hur livet ser ut om ett år. Se varje minut som en seger. Försök komma ihåg hur dåligt man mår när man vaknar upp med alla den ångesten och självkänslan är nere på botten. Va stolt över varje andetag du gör nykter. Det är väl det rådet jag kan ge dig.

Önskar dig alla lycka till. Det är ett helvete, men det går att tämja.