Senaste kommentarerna i forumet

Kaffe och bakelser på trevliga serveringar är avkopplande.
Ångest orsakad av alkohol är jobbig, men också bra. Den gör det lättare att undvika alkoholen.
Att vi kan drabbas av sug och förrädiska tankar är oundvikligt för oss som utvecklat alkoholism. Det måste vi acceptera att det är så.
Vi måste lära oss att leva med det, utan att det leder oss på villovägar.

Jag önskar att du finner harmoni i tillvaron Konstnären, och passar på att njuta av den stundande sommaren.
Sköt om dig!

då har jag tagit ett bra första beslut eftersom jag komma skippa alkoholen till kommande helg. Jag har lite dubbla känslor, samtidigt som jag är såå lättad att tagit mitt förnuft till fånga är jag samtidigt livrädd, rädd för att misslyckas, rädd för att göra min man och mitt barn besvikna. Men mest är jag lättad, ska vara snäll mot mig nu.

Kämpa på! Hur känner du dig.

Jag ska också försöka nu! Sista fyllan i lördags. Jag blev nyfiken på vad det var för app du laddat ner?

Ångesten är så fruktansvärd. Man känner sig sämst i världen. Som att allt är ett sluttande plan på väg åt skogen. Och känslan av att ha gjort bort sig, det låter ytligt kanske men den är så himla jobbig. Det som är bra med att skriva här är att det känns så skönt att man inte är den enda som känner så, förstår att du haft det jävligt! Hoppas att du hade fel och att det inte var något större fel på organen! Hur hanterar du det nu, dricker du lite eller inget?

Mina nyktra månader var det så skönt att slippa ångesten. Varför testar man igen? Kanske för att det kändes så stabilt och lätt, man började känna sig som en normal person - och så började jag plötsligt tro att jag kunde dricka som en normal person också. :(

Tack fina du:-)

Klart du tar hem segern?

Så som jag känner det efter att levt med alkoholen på det sättet du beskriver "sällan men mycket" kan jag säga det att det svåra är att verkligen inse att man är alkoholist. Det tar fortfarande emot att använda det ordet för när man egentligen inte har något sug och bara tappar kontrollen någon ibland känns det inte så farligt. Alkoholist är ju någon som saknar jobb och tappat kontrollen helt, eller? Det borde väl bara gå att fixa genom att hålla sig till tydliga regler när man dricker? Och som jag försökt med att sätta upp regler med varannan vatten, gå hem vid ett speciellt klockslag osv. Det är bara att inse att alkoholen är ett begär som en del av oss inte kan kontrollera så för att inte tappa allt, familj, vänner, jobb måste man ge upp den kampen och börja vara ärlig mot sig själv och sin omgivning.

För egen del har jag berättat för nära vänner. Det är svårt men känns bra efteråt.
Det är inte lätt och det kommer dyka upp lägen som kommer vara svåra att hantera. För egen del försöker jag odla sunda intressen hålla igång träning och undvika att träffa vänner på krogen. Det bara är så. Begäret för mig är helt situationsbundet så jag känner egentligen aldrig sug förrän jag är på krogen med vänner och det blir lite röjigt så att säga. Enda sättet för mig att bryta helt med alkoholen är att undvika dessa miljöer. Det är en stor omställning men de riktiga vännerna kommer vilja umgås med mig i nyktert tillstånd på andra platser. Finns ingen quickfix för att lösa det här har jag insett utan jag väljer att kapitulera och ge upp alkoholen helt och allt vad det associeras med. 20 års kamp är över för min del.

har tagit slut och det har varit en fin helg. Solen har strålat och jag cyklat mycket. I lördags blev det en tur in till centrum och kaffe och bakelse på en uteservering. Tittade på folk och dom flesta satt med ett glas vin eller en öl, men det bekom mig inte. Andra gånger har jag blivit helt störd av att se andra dricka men nu blir det ingen isolering utan jag kan vara här o nu och se, utan att bli förbannad som jag alltid blivit innen. Inge sug ännu, kanske poletten trillat ner, vet ej, men jag vet att det finns någon som ligger o lurar uppe i hjärnan, men jag ska inte tillåta denna någon att komma till tals med mig han får surra på bäst han vill. Jag börjar nu sätta värde på nykterheten o allt man upplever med klar ögon, Men det absolut bästa är att vara ångestfri, så min ångest är helt ihopkopplad med alkohol, utan alkohol ingen ångest. Börjar sova som en baby o inga mardrömmar. Känner mig lycklig som tagit mig upp från träsket, och jag vill verkligen inte ner dit igen, för det är sant som många skriver det blir rakt fall ner till h-vetet när man har utvecklat denna sjukdom. Vid mitt första återfall trodde jag inte att det var så, men nu vet jag bättre, den som tror att man börjar om från början lurar bara sig själv.
Återkommer
kramar o tack alla för stöd
Konstnären

Jag sitter här och läser din tråd och blir rörd över hur generös du och många med dig är. Ert engagemang och ert mod att beskriva vad ni gör, önskar och strävar efter är en skatt. Tack.

Nu till en annan sak som liksom hänger kvar i mig efter ditt inlägg #146.

Du nämner att husdjuren möjligen far illa, jag undrar lite vad du menar. Ord som försummelse, våld och hjälplöshet ekar i mig. Husdjur är ett viktigt ämne på många sätt och jag är så glad att du lyfter detta.

Berätta gärna mer om det känns okej för dig.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för fina ord i min tråd. Det värmer.

Hur mår du idag? Förstår dina känslor av instängdhet... Tror att det är beroendet som åbäkar sig. Håll a-jävulen stången, så ska du se att det ger med sig...

Själv är jag bara trött och ledsen och arg och sur och blä. Det sjönk in på riktigt igår att jag faktiskt mår jättedåligt. Jag fungerar ju inte alls. Hjärnan är fullkomligt urballad och kroppen orkar inget. Jag är rädd att sorgen jag känner nu egentligen har öppnat upp så mycket mer. Det känns så nu i alla fall, så jag har kontaktat vårdcentralen imorse. Tydligen ringde jag försent, så det fanns inga tider kvar, men blev uppmanad att ringa riktigt tidigt imorgon. Jag har smått panik över jobbet och allt jag måste hinna göra och prestera och leverera och få klart och få iväg - men så fort jag försöker tänka blir det bara ett enda virrvarr i huvudet... Måste få tid och l-a-n-d-a tror jag.

Hoppas att du får en fin dag. Tänker på dig. Bamsekram

Visst är det :-) Det blir en tuff fight, det är jag medveten om, men vinsten kommer att bli desto skönare!

Jag förstår precis Berra. Det tror jag vi alla gör här inne. En nykter alkis vill INTE bli ilurad alkohol! Jag var ju ut för en liknande sak för något år sedan (eller två...?). Skrev om det här tror jag. Jag var på konferens med jobbet och vi skulle samlas i baren före middagen. Jag beställde en a-fri Carlsberg, men de hade bara Mariestads. Den tycker jag är riktigt äcklig, men ok, jag tog en i alla fall. Hällde upp och insåg att den var ju riktigt god. "Hmm... den här måste jag köpa hem!". Efter knappt en halv flaska, så kom den där välbekanta "sköna" känslan av att "allt är bra" osv. Döm av min förvåning när jag läser på etiketten och ser att det är en STARKÖL! Jag skällde ut bartendern med full (!) kraft kan jag säga. Jag hade känt likadant om det "bara" hade varit en folköl kan jag säga. Jag hade nog blivit förbannad för en lättöl också. Så jag fattar precis...

Kommer segra ??
Lycka till och kom ihåg läsk är faktiskt godare om man bortser från ruset

Tack för att du delar med dig och berättar om ditt återfall. Jag är verkligen ledsen för din skull, att du skulle behöva ta dig igenom detta. Men det visar bara på hur sjukt jävla stark a-jävulen är. Men du är också stark! Du lyckades bryta eländet och är på god väg tillbaka igen. Det är fantastiskt gjort av dig. Jag tror ändå att du på sikt kommer bli starkare av det här. Det är så mycket klokskap och erfarenheter som kommer fram när du resonerar. Och det är nog som du skriver - vi är antagligen dömda till att vara alkoholister resten av våra liv, men vi är inte dömda till att behöva vara berusade resten av livet. Det finns bara en väg nu - vit och framåt.

jag skulle aldrig slutat dricka om jag bestämt mig för att aldrig mer dricka. Ett sådant beslut är helt övermäktigt för den mänskliga hjärnan. Däremot kan man ta beslut om att avhålla sig en vecka eller en månad och sedan ta beslut inför varje vecka/månad.

Har aldrig trott på löften som resten av livet etc.

Livet leker ?☀️

Jag är också mamma och dricker för mycket ibland fortfarande. I lördags blev jag kanonfull på en fest och mitt barn var med och blev rädd när vi gick hem för att jag hade svårt att gå. Jag hatar mig själv för mitt beteende och föraktar mig själv som person. Jag blir inte sån varje gång men det händer då och då och efter i lördags vill jag verkligen ändra mitt drickande. Jag vet inte om det är sluta helt som gäller då jag får den känslan när jag läser här. Jag tänker börja ned att vara helt nykter en tid så får vi se. Jag älskar mitt barn och tänker inte såra henne igen❤ Ha en fin dag

Och just nu är vi på steg 2.
Det handlar i stort sett om att släppa kontrollen på allt jag inte kan påverka till någon annan,gud alanongruppen eller en högre makt.
Knepigt och svårt,men jag börjar äntligen få greppet om vad som menas,för mig i alla fall.

Det lästes upp en text från någon an böckerna vi har tillgång till i gruppen.
Där beskrevs en kvinna som försökte ta ansvar för allt och alla i hela världen.
Hon höll såklart på att dräpa sig,men hade inte förmågan att sätta stopp för sig själv.
Kontentan var,att när hon hade räddat alla så var hon ändå inte nöjd..

Och just så är det på något sätt.
Om jag lyckas nå och hjälpa och rädda någon från en situation eller känsla så är jag inte nöjd där.
Då ska jag utvidga min cirkel till att omfatta även en annan person,mina cirklar räcker liksom inte till.
Jag blåser upp dom större och större tills de spricker.
Schplätt så ligger alla känslor och all frustration för mig att beskåda.
Antingen mina egna eller den jag så förtvivlat försökt hjälpa.

Allt i en god ambition förstås.
Att det ska vara så svårt att sätta sunda gränser för sig själv.
De här linjerna på vad som är rimligt och inte blir utsuddade och blir liksom alltmer osynliga.

Men när och om jag lyckas backa tillbaka och in i mig själv och inte flyr från min egen inre övertygelse så kommer det sakta lite blyertsstreck runt mig som jag kan se.
Jag hoppas jag kan fylla i de med bläck så småningom.

Jag har aldrig haft sån ångest och mått så dåligt som jag gjorde igår. Vi var på en middag som övergick till fest i lördags och gick inte hem först halv fem. Jag som inte brukar dricka sprit gjorde det och har värsta minnesluckan. Igår kände jag bara att det får vara nog och att jag inte vill fortsätta såhär längre. Det kändes som något hände igår, jag gick sönder lite. Jag sover dåligt när jag druckit och den sista tiden har jag varit trött både måndag och tisdag och känt mej låg, sen när onsdagen kommer vänder livet igen. Jag har inte bestämt hur jag kommer göra i framtiden, sluta helt eller försöka hitta ett sätt att kunna sätta gränser. Jag har ju redan förstått efter ha läst här att det nästan är omöjligt att dricka normalt när man gått över gränsen. Idag längtar jag bara att det ska bli kväll så jag får sova, är så trött att jag är yr. Jag läste din tråd. Du skriver bra och jag blev inspirerad av ditt motorcykelköp, en hobby är precis vad jag behöver? Må gott

anledning till att jag aldrig någonsin riskerar min nykterhet genom att leva på gränsen. Jag kan aldrig någonsin äta kakan och samtidigt ha den kvar, jag måste göra mitt val.
Jag, liksom alla alkisar, har bara en armlängd till första glaset.
Det jag har idag vill jag inte riskera att förlora.

Själv har jag inte bestämt mig. Skall jag ha ett "normalt" förhållande till öl/vin/sprit så kommer jag behöva stå på tå varenda gång jag tar ett glas men mina tår blir väldigt mjuka efter två glas... Eller så kör man helt utan och försöker få det till något naturligt.

Det här är ju svårare än att välja dagstidning... :-D

Jag tror du går ut som en vinnare. Att aldrig dricka är så mycket mer binärt, det finns inga gråzoner, inget att förhandla om som du skriver så klokt.

Mina abstinensångestar blev bara värre och värre. Sista gången låga jag i flera nätter omsom svettandes, ömsom frysandes och dagdrömde om att bli av med bostad, jobb, partner. Känslan när man panikvaknar av en realistisk dröm om totalt organhaveri är obeskrivbar.

En förmiddag tog jag mig till akutsjukhuset för jag var övertygad om att jag supit sönder allt från buksportskörteln till tjocktarmen. Från levern till diabetes, njurar till gallblåsa...

Så, nej, det finns bara ett sätt att hantera ångesten, reducera anledningarna till att den kommer. Tyvärr.

Tack för era svar, skönt att jag inte är själv, Svartvit! Hur klarar du de där få glasen i månaden Dionysa, det är ju superbra. Jag känner igen det där med behovet att fly och töja gränserna... vill du dela med dig av de andra sätten du upptäckt?

Den här dagen-efter-ångesten som nu är inne på nästa dag är så hemsk, man vill ju nästan radera bort sig själv från jordens yta. Misslyckandet, skammen att ha varit för full och andra har sett, dessutom uppfört sig illa mot nån man är nära. Det är ju inte ok nånstans! Superlänge försökte jag bagatellisera det men nu inser jag att jag inte är riktigt 'normal'. Känns som en sån stor skam inför andra, en hemsk hemlighet som gör att man är mycket sämre än dem. Och så får de se lite av det ibland när man gör bort sig. Jag hatar mig själv! Känns det som, just nu.

Hur ska man klara av det, hur lever man med sig själv? Har ni något sätt att hantera ångesten? Mottager tacksamt all input, känner mig så ensam och värdelös att jag inte vet hur jag ska ta mig igenom dagen. Det här blev lite rörigt med det är ångesten.

Satan i Gatan på att avstå alkohol. Det är nog nu och jag ska visa mig själv vart skåpet ska stå. Jag är redo nu att ta nästa steg i livet och har inte tid eller lust att på någotsätt förhandla om alkohol. Det är inte värt det. Kärleken, barnen och framtidsbilden ger livsglädjen. Veckans hot är farliga men inte för mig längre. För jag har bestämt mig att välja en annan väg i livet. Upp till bevis.

Det har regnat inatt så naturen var fräsch och rent otroligt grön när vi kom ut, hunden och jag. Nu var himlen klarblå och solen hade just börjat sända värmande strålar ner mot oss tidiga vandrare. I en glänta svävade morgondiset strax ovanför markytan och solens sken lyste upp den bakifrån, det gula ljuset spreds i bladverket på sidorna och skapade små svärd av ljus som punktvis lyste upp grönskan på marken. Och där, framför oss, bara femtio meter bort, kliver ett rådjur ut ur skogen och stannar. Det står länge still och iakttar oss, till och med hunden verkar fångad av ögonblicket och står alldeles still, rak i ryggen, med öronen spetsade men utan att säga ett knyst. Så småningom vandrar rådjuret vidare in i skogen på andra sidan gläntan för att återuppta sina morgonsysslor och ögonblicket är över, hunden vaknar till liv och börjar dra som en bryggarkamp för att komma fram till de ack så intressanta spåren och vi traskar vidare.

När man lever så här borde man inte behöva artificiella stimulantia. Jag går nu in på tredje och sista dagen av mitt återvändande till livet, magen börjar komma i ordning igen och jag har sovit större delen av natten; nu handlar det mest om att börja vara aktiv igen, att övervinna den där förödande tröttheten som gör att jag bara vill sitta framför tv'n och vänta på att det blir kväll igen. Det ser ut som om det kan bli ännu en riktigt fin dag och jag vill inte missa den, så jag tror jag ska pyssla lite ute i trädgården idag. Inget tungt eller trist, något som ger mig tillfälle att fundera; att gå i mina egna tankar och reflektera över vad jag ska göra härnäst; kanske ska jag försöka identifiera alla de olika växter som kallar denna min trädgård sitt hem. Här finns åtskilliga och med mina begränsade biologiska kunskaper har jag bara lyckats identifiera några få än så länge, som maskrosor, björk och rönnbär.

Det viktigaste är naturligtvis att jag återupptar mitt arbete med mig själv med förnyad styrka. Jag vet av erfarenhet att ett återfall lätt leder till fler eller kanske är det helt enkelt så att mitt återfall inte är över förrän jag har några veckors nykterhet i bagaget. Det är lätt att drabbas av en känsla av hopplöshet i det här läget men jag tänker inte släppa fram den sortens inflytande över mitt liv. Kan jag sätta stopp nu så har jag ju faktiskt vunnit en stor seger; jag kan inte påminna mig någon gång i det förflutna då ett återfall bara har varat i futtiga tre dagar. Och jag är grundligt trött på det här, den här sidan av min personlighet som tillåter mig att förstöra för mig själv om och om igen. Så det får vara nog nu, nu räcker det, för den här gången. Jag vet ju att jag aldrig kommer att gå helt fri, jag kommer alltid att ha det här hotet hängande över mig men just nu, just här, lägger jag ännu en nykter dag till annalerna och ser fram emot många, många fler.

Ha en fin dag allihop!