Senaste kommentarerna i forumet

Du har tagit ett viktigt steg genom att börja skriva här, och genom att börja ta tag i dina A-problem.

Eftersom du har läst mycket här vet du redan att det finns många trådar med bra råd och tips.
En del använder sin tråd som en slags dagbok. Det är bra, för då kan man gå tillbaka och läsa om sin egen kamp när man kommit en bit i nykterheten.

Innan man tagit första steget har man inte påbörjat någon resa. Din viktigaste resa kanske börjar idag?

Skriva är självterapi. Att tvingas sätta ord på vad man tycker och känner är svinbra! Meditera är också bra ? Bra kämpat! Och bra insikter har du fått också.

Härligt att läsa din tråd och dina funderingar. Det där med benen känner jag igen och det är inte roligt. Håller tummarna för din fortsatta kamp och jag krigar vidare på dag 55,1. Haha!

Så kan inte jag heller dricka "vanligt". Så du är inte ensam om det, även om det känns så. Jag känner likadant, att ALLA andra kan dricka normalt och det är så orättvist. Men det stämmer inte, och vi har turen att vara medvetna om det och därmed också kunna påverka det.
Kör hårt, ta nya tag! Det går! Stor kram

För mig fungerar antabus utmärkt för att låta bli att dricka. Jag behöver bara bestämma mig två gånger i veckan för att vara nykter.
Ikaros

I snitt två-tre standardglas i månaden, och det är i minskande. Mycket märkligt att jag klarar det, ovanligt för oss som missbrukat. Oftast är det framprovocerat, som jag ser det, eftersom min man super. Om jag hade en nykter partner skulle jag dricka ännu mindre, tror jag.
Eller så ljuger jag för mig själv.... Behovet att få fly ibland, få töja sina gränser finns ju ständigt. Men det finns andra sätt än a. har jag upptäckt.

Jag tycker som du, att problem är till för att lösas, inte bara fly in i skilsmässa, alkohol, you name it. Min fiende är min bäste vän som det heter. Just nu "sover" jag med min fiende. Min livskamrat!
Frukostvanor... jo, men när man inte ens kan dela frukosten eller andra matstunder med sin partner... då har det förstås gått för långt.
Familjerådgivningen är inne i slutfasen och nu har partnern börjat svamla om att han ska berätta hur det verkligen ÄR! På tiden, om man så säger.
PS. Vad är jag för skit som stått ut så länge?

Så därför skriver jag :)
Allt känns rätt och bra just nu. Min flytt till ny bostad är påbörjad. Exet är inne på behandlingshem. Mitt nya ex och jag umgås lite som vänner.
Mitt gamla arbete håller på att nedrustas och avslutas och jag känner mig bitvis som pånyttfödd.

Säkert ramlar allt över mig igen om någon/några månader.
Men jag har iaf påbörjat en möjlighet för mig själv att starta på ny kula.
Känns bra.

Att segla är nödvändigt som vi lärde oss på latinkurserna. För mig är båtlivet inte helt förenat med nykterhet dock. :-)

Tror redan jag sparar ungefär 1500kr, på snus, öl, uteöl och energidryck.
Låg nog på ungefär 6000kr mnd, dvs 12000kr på två månader.
Det får man nog en gammal motorcykel för ?
Eller så kan jag köpa en båt, som låt säga kostar 2000kr mnd.
Har fortfarande mkt pengar över och ett nytt intresse
Det kan nog hjälpa mig på vägen!

Att bo åtskilda en period är det par som gjort och inte sällan hittar de tillbaks till varandra när inte vardagen sitter på näsan. Kanske mer en 70-talsgrej än i nutid. Nu klipper man isär vid minsta snurra på tråden.

Frukostvanor är enligt min erfarenhet väldig konservativa. Jag förstår att det bara är ett exempel på en motvilja till förändring men just frukosten kan folk äta exakt likadan i ett liv, att jämföra med de andra måltiderna.

Hur går parterapin eller är den avslutad, satt på pause?

Usch. Nu skriver jag bara av mig.
Mannen gömmer tvätt. Sina smutsiga kläder. En filt han spillt ned med vin blir liggande. Länge. Jag tar ned den till tvätten. Han gömmer! den. Vet inte var den tog vägen. Den dyker upp dan efter tvättstugan. Han vet inte varför. Jag tar hand om den. Etc.
På morgnarna – han kastar i sig sin ost- eller korvmacka (alltid samma, eftersom fisk, räkor, grönsaker är för konstigt, oöverskådligt?) innan jag hinner sätta mig. Tvångshandlingar, helt tydligt. Helst vill han tvinga in mig i sina strukturer, vilket blir allt omöjligare och då vill han separera, men det innebär ju en stor förändring, så hur ska det vara möjligt? Hellre dör han, och där är jag inkluderad? Jag tror inte han ser och accepterar oss som två skilda personer. Åtskilda i vår ensamhet, precis som alla andra. Den ensamheten kan han inte acceptera. Inte heller döden. Även den måste kontrolleras, så den har egentligen redan skett. Som levande död. Han är (var) en mycket intelligent och kraftfull person, fast besluten att följa sitt koncept, aldrig ifrågasätta giltigheten. Snubblar aldrig, avviker inte. Där står vi, vid vägs ände. Varför jag stannar? Tills-vidare-stannar? Ja, ett liv tillsammans tar tid att avveckla, om det överhuvudtaget är möjligt. Dystert. Min stund på jorden är det.

Hur gör du? Dricker du ibland eller helnykter?

Så glad jag blev när jag läste vad ni har skrivit till mig. Tack för era ord, det värmer.

Japp, det blev en dikeskörning i går och fy fan så dålig jag blev. Allt jag drack kom upp med en sådan fart att jag nästan blev rädd. Ingen ångest idag men en aning skakig och darrig. Hjärtklappningen kom också med på ett hörn. Nu har jag gjort det och det går inte att ändra på det.

Nu blir det full fart igen mot en icke alkoholdag hur svårt det än kommer att bli för så illamående som jag blev igår är inget jag längtar efter att bli igen. Är det så antabus och andra mediciner fungerar? Berätta gärna för jag har ingen aning.

Jag behöver nog inte skriva att Flaggeländet blåste ner igår igen. Nu får den ligga kvar tills jag känner för att leta upp den, var den nu är?

Jag berättade för älskade familjen i går att jag föll. De var så förstående och tröstade mig med att det är nya tag i morgon. Konstigt att kroppen reagerade så starkt för det var inte mycket som åkte ner. Kanske en reaktion från reningsverket att bli av med skiten så fort som möjligt.

Attack

och anar att du nog inte kan "dricka som alla andra". Så småningom – eller nu! – kanske du låter bli testandet? Men allt har sin tid.

På väg upp ur hålet? Hoppas det ;-) Ville bara titta in och se hur läget är med min vän Konstnären...
Pang, där kom sommaren, nykterheten ja allt på samma gång! Fint eller hur?!
//PP

Sicken plåga, trist att höra att du tog återfall, är så tungt och samtidigt onödigt på alla vis, men nu tar du ju kliv åt rätt håll igen. Av ren egoism är det nyttigt att till och från läsa om hur överdjävligt ett återfall kan vara, men jag är uppriktigt ledsen för din skull.
Ingen bättre eller sämre människa för det. Alkisar är vi nyktra som fulla ☺
Ja, gör vad du måste - och säkert även önskar - ha en bra nykter dag!
//PP

och för mig är det nog så, på ett sätt. Jag hoppas jag kan förklara denna min inställning på ett sätt som inte skadar någon med en annan uppfattning. Visst är det så att tre dagars supande efter ett års nykterhet är snudd på försumbart, om jag kunde nöja mig med att ta en sådan period en gång om året skulle jag nog inte betrakta mig själv som alkoholist. Faktum är att i beaktande av vad mina bekanta berättar om sina midsomrar på Öland har jag nog inte gjort mycket mer än det: tagit ut en midsommar i förskott. Problemet är att jag lider av fullt utvecklad alkoholism och det innebär för mig som för så många andra att jag, när jag tar ett återfall, går raka spåret ner till där jag var förra gången jag drack. Konsekvensen blir att vägen bort från demonens inflytande blir lika svår som den var förra gången. När jag ska nyktra till är det som att gå på spänd lina; jag måste verkligen hålla tungan rätt i mun under den första tiden.

Allt eftersom tiden går blir linan lite bredare och lättare att vandra på och så småningom blir den en väg. Jag måste bara akta mig noga eftersom avgrunden finns kvar, och alltid kommer att finnas kvar, där ute i dikeskanterna. Det är det jag menar med att börja om; det är inte att dröja vid det som har hänt, det är inte att förringa det nyktra år jag har gett mig själv, det är snarare ännu ett verktyg jag kan använda i framtiden för att slippa hamna här igen. I min ungdom åkte vi på klassresa till Gröna Lund och det första man gjorde var att gå uppför en trappa som var delad i två halvor; båda rörde sig upp och ner, ur fas med varandra. Man var tvungen att kliva mellan trapphalvorna så att man stod med en fot på det trappsteg som åkte uppåt, sedan kliva över till nästa innan det man stod på vände neråt igen. Skillnaden är nu att när jag kommer ur fas i nykterhetens trappa så åker jag hela vägen ner igen. Det kan synas tungt att stå där nere vid foten av trappan men för mig finns bara en väg: uppåt.

För varje gång jag kliver snett så lär jag mig något som jag kan använda i framtiden, det är inte som om allt har rasat, jag har bara varit nere på botten och vänt. Nu bär det uppåt igen och om jag väljer att se ett återfall som en katastrof så ger det mig en högre tröskel framgent. När det, som nu, väl har inträffat får jag se mig som en överlevare; jag har klarat mig igenom stormen och kan ta nya tag när skadorna är reparerade och såren slickade. Det är väl egentligen det enda kriterium som vi människor behöver för att gå vidare; att vara vid liv. Så jag aktar mig noga för att marginalisera mitt återfall, det är allvarligt, det är livshotande, men jag är igenom det nu och ska göra vad jag kan för att slippa sitta här igen. Märk väl: det här är mitt sätt att handskas med min situation; jag är ytterst medveten om att vi alla är individer och att var och en måste hitta sitt sätt att handskas med sin situation. Vår kamp är svår och blir inte lättare av att det inte finns några standardrecept men det hjälper att det finns så många människor som har gått före oss: någonstans i all den erfarenhet som finns här, inom AA och på så många andra ställen finns det ett sätt som fungerar för mig.

Trappan var förresten inte mitt tydligaste minne från Gröna Lund: det var det som kom efter. Man åkte på en matta i en rutschkana och när jag klev ur så sprack mina moderiktigt supertajta byxor hela vägen runt från gylfen till byxlinningen bak. Det blev en dag att minnas det.

Det är lite mycket att görs ute nu så det blir mobilitet dator.
Provsvaret har inte kommit och hag väntar med spänning.
Annars går det lite SI o så för mig. Är snart i ett vägskäl känner jag.
Men ha de gott ni båda fina och alla andra. Kram

Jag hörde nyligen en kvinna som jobbar på kvinnojour som berättade om frigörelseprocessen.... för de flesta som lämnar är det en lång process där kvinnan flera gånger går tillbaka. Det är svaret att lämna. Du kämpar bra och du har kommit långt. Glöm inte det!
Så skönt att du kunde lämna och fara hem till ditt. Och njuta av det.
Kram och ha en skön söndag ☀️?? / mt

sa Kommandoran - strax innan hon föll i varggropen? Varggroparna på den här sidan lockar med andra frestelser. Så fint att du är på banan igen heueh! Det där med födelsedagstankarna känner jag igen. Livsfunderingarna.
Kram och jag önskar dig och vovven en bra dag ☀️?

Vilken skrivartallang du är. Gungande texter. Tack för det!

Annars kan jag steka lite imaginära våfflor... åt er när ni kanske tröttnat på priskorven?! Alltid redo. Alltid!

Gårdagen var ju den perfekta dagen att ha ett normalt förhållande till alkohol på. Satt med Loka på en uteservering, ALLA andra drack öl o vin. Längs trottoaren kom folk med öppnade BIBar, filtar och tvättbjörnsansikten direkt från stranden.

Igår slog det mig hårt och rakt i ansiktet att jag troligen aldrig kommer ha ett normalt synsätt till alkohol igen. Fy fan.

Det här med att börja på noll varenda gång man tagit alkohol är väl både hårt och lite orättvist, för mig till o med destruktivt. Kan man inte ha en annan typs av beräkningsmodell, typ 55-1 betyder 55 dagar sen nykterheten startade men en dags "misslyckande".

Själv känns det lite som att ramla i med kläderna på om jag skulle räkna från noll för att jag drack en kväll; nu är jag redan blöt, bäst att bada lite mer.

Om jag varit nykter i 300 dagar, skitstolt över det och bara just den siffran gör det värt att hålla sig nykter, lite som ett highscore. Skulle den nollas för ett enda misstag kommer jag troligen passa på o supa en vecka eller så. Det skall ju ändå nollställas.

Nu är jag ju fortfarande en rookie i nykterhetssammanhang men jag försöker ligga något steg före mig själv och för det är vårt forum fantastiskt.