Senaste kommentarerna i forumet

Skriver detsamma till dig.
Klart du älskar dina barn.
Och dom älskar dig.

Kämpa på!

Kram

MM

Du är stark Joyo! Du klarar det här! Jag instämmer med dig, jag hatar alkohol och vad den gör med mig! Jag älskar mina barn ❤ Jag tror att det kan vara ett bra mantra att ta till när suget och tankarna på att ta ett glas kommer! En bra stoppmetod! Jag lovade min tolvåring i helgen att jag inte ska dricka på " länge". Vill inte lova att jag aldrig mer ska göra det, för tänk om jag sviker henne då... Jag har dag 4 nu och mitt första mål är att vara helt nykter till midsommar, för att sedan ta ett nytt beslut.

Vi klarar det här!

Det blir lättare! Kämpa igenom den mest kritiska tiden så blir det ljusare.
Dina barn behöver en närvarande mamma. Kämpa för barnens skull.
Det kommer vara värt varenda sekund av ditt liv. Det kommer en tid när
din hjärna ställer om sig och du känner befrielse.

Klart du älskar dina fina barn. Och dom älskar dig <3
Kram kram kram

Min läkare frågade mig igår om jag klarar mitt jobb. Jag har inte riktigt reflekterat över det, men inser att jag egentligen inte gör det just nu. Jag tappar tråden hela tiden och jag får i princip inget alls gjort. Jag är osäker i min nya roll och lyckas inte riktigt få ihop mitt team eller det vi ska göra. Jag får inte heller ihop det jag själv ska göra.
Det är underligt att det faktiskt först är när jag tagit tag i alkoholproblemet som jag tappar greppet. Jag känner mig lat och oduglig och min tankeförmåga har liksom förlamats. Jag hoppas verkligen att det här är övergående. Läkaren trodde att det var det. Nu är siktet inställt på att klara Maj, sedan är det nästan semester.
Jag kan inte ge upp nu. Det måste bli bättre snart. Började på campral igår så vi får se om det har någon effekt.
Troligen blir allt lite bättre när förkylningen släpper så att jag kan träna lite igen.

Dålig natt - för lite sömn. Svettningar och frossa. Inte som natten innan dock. Känner mig lite starkare. Vill inte tillbaka. Minnesbilder av åren av alkoholmissbruk. Då jag trodde att jag "bara drack lite vin". Nä. Nu är det nog. Jag hatar alkohol! Jag älskar mina barn! ❤

Väldigt många härinne behöver nog höra/läsa att det blir bra, om man väljer sig själv.

Jag vill inte kontrollera honom. Jag vill att han är nykter för sin egen skull. Tack för boktipset!

hur mår du?

Hitta någon att prata med är mitt råd. Någon som kan hjälpa dig att sortera dina tankar. Tyvärr finns det ingen lätt väg att gå.
Mitt ständiga boktips:
Släpp medberoendet- bli fri, av Carina Bång kan jag också varmt rekommendera.
carina bång har en blogg också som har hjälp mig.

För min del har det tagit 10 år att komma nånstans. 3 barn på vägen. Jag ångrar inte en sekund för vi har "fått barnen i gåva", men nu så här på andra sidan så känner jag att jag borde ha tagit ta i förändringen tidigare för att slippa att må så dåligt själv.

Hoppas du mår bra!
Kram

jag har inte läst hela tråden så jag kanske upprepar det andra skrivit men:

Det finns inga svar på varför han gör som han gör.
Andra kanske redan har skrivit det.
Läs boken; "Släpp medberoendet - bli fri" av Carina Bång (om ingen annan redan skrivit det)

Du kan inte bota honom. Du har inte ett beroendet. Du kan bara säga hur du vill ha ditt liv.
Jag har dansat dansen med min man i 10 år. Det tog 10 år att inse att jag kan BARA säga hur jag vill ha det.
Min man är alkoholist. Han kommer aldrig bli helt frisk.
Han tror han kan kontrollera det. Periodvis går det bra.

Hos mig har hans beroende totalt utplånat min tillit till honom. När går det bra?
När ser jag inte honom på 4 dagar?

Jag har slutat förhandla. Jag har sagt ingen mer alkohol eller jag går och tillslut menat det. (jag har aldrig förr hotat med det eftersom jag visste att jag inte skulle gå ändå..)

Tyvärr har det inte gått bra. Men jag har insett att det är inte mig det är fel på som inte kan rädda honom. Han VILL ju inte bli räddad.

Jag räddar MIGSJÄLV genom att gå.

en alkoholist ljuger. t.o.m för sig själv.
Slätar ut. får det att låta bättre än det är.

Läs boken. Om du inte redan gjort det. Speciellt den delen om kontrollbehov!
Ursäkta att jag är väldigt brysk! Men det du skriver ang. skärmdumparna låter inte sunt.

Men det är inte lätt att släppa. Jag vet! Men att inse att man har det och att det inte är sunt. Att det snarare gör dig mer illa att luska i vad han gör, varför han inte fått tid.. osv. Det blir bara värre för dig själv i längden.

Hoppas du inte tycker för illa om mig. Men jag skriver det jag själv hade behövt höra för ett par år sedan.

Hej till dig också, tack för ditt svar!
Exakt, jag är en expert på att döva o kväva minnen och känslor. Där jag står idag är trots allt en stor förändring till det bättre men jag förstår ju, att kroppen inte förmår precis hur mycket som helst .. o den minns, det man utsätter den för.
Så , även nu om jag inte dricker varje dag eller tar andra droger så är mitt nuläge inte hållbart..

Du frågar om jag bearbetat mina trauman och upplevelser , jag har gått i KBT men den avbröt jag innan det hjälpte något. Jag har lagt locket på liksom, intalat mig själv att livet går väl vidare.
Men det gör ju bevisligen inte det.

Tror ju , liksom du också talar för är just att ta itu med kärnan till ens onda.
Men det är så mycket och djupt rotat i mig.. Fick en dålig start i livet på många vis, o kanske har jag i vuxen ålder tyckt synd om mig och gottat i min fula offerkofta, det är så enkelt att göra så.
O då blir det enkelt att bedöva sig utan att ta till sig insikter.

Min pappa söp ihjäl sig när jag var 4, i samband med hans död blev jag placerad hos en kontaktfamilj och haft en mamma som inte förmått att vara mamma.
Det blev min start o den följande tiden blev allt annat en trygg och positiv, och tidig debut med alkohol o droger.

Det har varit kaos så länge inom mig och även runt omkring och inte förens de sista 3 åren har jag fått rätsida och iallafall tagit små steg i någorlunda rätt håll.

Har varit ätstörd sen 7 års ålder o är fortfarande samt haft ett självskade beteende , som jag trodde jag vunnit över men som jag på en fylla för 3 månader sen insåg lever kvar.
Skärde sönder hela mitt lår och blod var överallt inne i badrummet, tappade fattningen helt och blev rädd för mig själv ordentligt.

Min sambo var hemma men låg och sov o i någon form av sans sprang jag gråtandes intill honom för att vakna dagen efter intorkad med blod mellan honom och lakanen.

Skämdes som aldrig förr... !
Detta har inte upprepats och innan denna händelse är det 2 år sedan jag gjorde något liknande.

Så, det är mycket känslor som behöver träda fram, men jag har inte tid känns det som. (Naivt och dumt att tänka så)
Men det egna företaget är väldigt svårt att lägga åt sidan , just nu. Jag vet inte hur jag skulle klara mig ekonomiskt om jag tar tag i allt det här nu. Jag skulle antagligen behöva bli sjukskriven Isåfall och det är så olägligt det nånsin kan bli just nu. Har varit sjukskriven 2 års tid för länge sen och det enda jag minns är all väntan .. på remisser och läkare , som sedan endå byts ut till någon annan läkare, som i sin tur också vill att man ska prata om varför man önskar hjälp .. en enda röra av allting o känslan att mm inte kommer någonstans.

Kram Ellan , förlåt för mina röriga svar.

Hej A--D--H--D
Jag undrar hur du har det?
Ikaros

det finns ett liv på andra sidan!
Jag har fått egen lägenhet! Mannen har hittat en han också. Inte så långt ifrån. Huset är snart sålt!
Han har druckit en gång sedan september och det gick sådär bra. Men ingenting dagen efter.
Jag kände mest "sååå skönt att det inte är mitt problem att oroa sig för honom längre"

Om två veckor ska jag till min samtalsterapeut igen. Var två månader sedan jag var där senast. När jag tänker tillbaka ett år och minns när jag var där första gånger. Helt sönder. Stressad. Ledsen. Sviken. Ensammast i världen. Ifrågasatte mig själv och det beslut och den resa jag visste att jag var tvungen att göra.

Nu är jag nästan på andra sidan. Bara lite till!
Jag är såååå glad att jag valde sida. Efter 10 års förhandlande. 10 års sorg. 10 års pendlande mellan hopp och förtvivlan.

Att välja mig själv är det bästa jag någonsin gjort!

Alla ni som kämpar; som tror att det svarta aldrig kommer att bli vitt; det finns ett liv. Ett liv där DU får ta plats.
Jag slutade kompromissa om alkoholen. Det var inte lätt. Det gick inte fort. Men nu. När jag har kommit vidare, det var värt det!

Hej
Jag börjar känna mig litet orolig eftersom du inte skrivit på sista tiden.
Ikaros

Hej
Jag börjar känna mig litet orolig eftersom du inte skrivit på sista tiden.
Ikaros

Att jag bara hade en millimeter av det. Hade räckt gott o väl. För mycket var ordet. Men jag gillar att vara för mycket av allt samtidigt som det är vanskligt när luften går ur och jag finner mig helt utmattad.
Träningen har räddat mitt liv x 1000. Just nu är jag inte inne på forumet så mycket och ser det faktiskt som ett gott tecken. Alkoholen börjar försvinna ur fokus för att ge utrymme för livet, glädjen, drivet, energin, och även starka känslor såväl tunga som glädjefyllda.
Anders43, svammel är bra när det beskriver precis det man i stunden tänker och känner utan att behöva formulera. Äkta.
Positivitet är smittsamt. Man kan till och med smitta sig själv ?
Jag använder det hela tiden. I tunga tider som svart humor för att skapa distans till det svåra, och när det är en bra period kommer det liksom av sig själv.
Responsen på blogginlägget var kärleksfull, varm, fylld av respekt och jag ångrar inte för en sekund att jag skrev som jag gjorde.
Skammen måste bort för att vi alla ska kunna få den hjälp och det stöd vi behöver och raka i ryggen kunna se folk i ögonen. Vi behöver inte bara frigöra oss från alkoholens dragningskraft utan även från behovet av att dölja våra sår och skavanker.

..kanske fortfarande är, fast med bättre impulskontroll.

Jag har mer el mindre levt i berusning ända sen 13 års ålder (första fyllan)
Alkohol följde med ett tag och vid 15 började jag röka , det bytte jag sedan ut till ecstasy, mdma , amfetamin, koks, tramadol ( en galen fest "period" som varade i typ 1 år )
Ramlade sedan in i en och flera , många lsd resor och drack då ingenting als, blev vegan o tyckte mig glömt bort att alkohol o andra droger ens existerat i mitt liv..
Bytte med tiden ännu en gång berusnings taktik och körde ner mig i ett varje dag missbruk på amfetamin, som varade i 2 år.
Hur jag lyckades en dag bara bryta det är för mig en gåta. Har sett många jag på den tiden hade runt om mig o deras tappra men misslyckade försök.

Jag flyttade o bytte stad, o sedan dess har jag varit "lagligt berusad" med andra ord endast (miss) brukat alkohol.
Idag håller jag mig till endast helger , där jag går all in istället..

Jag vet inte riktigt vad jag kan säga dig för att hjälpa dig annat en att du inte är ensam i hur du känner.
Men någonstans längs vägen så kan faktiskt saker förändra sig , även om det inte resulterar i att ens situation förändras till allt det man vill o strävar efter på en gång så är det tillräckligt med alla dessa små (samtidigt stora val) som sakta med tiden formar en frammåt.

Ser jag tillbaka på mitt liv som helt klart florerat i totalt kaos så är jag ju nu på en helt annan plats i livet en förut.
Men fortfarande älskar jag att försvinna i en berusning där jag slipper ansvar och verklighet.

Så grund orsaken till mitt problem finns ju helt klart kvar , och jag flyr fortfarande. Men jag har under lång tid gjort små val annorlunda - vilket ju till synes tagit mig bort från en stor del andra sorters droger , fått mig till att starta eget företag, satsat på kontinuerlig träning , äter hälsosam mat..

Men , det där ekande hålet som hela tiden finns kvar inom mig är ju kvar. Och som fortfarande påverkar mig negativt, om än i mindre utsträckning.

Jag vet med mig att jag flyr från upplevelser och trauman som jag inte bearbetat , kanske ligger det i grunden även för dig.

Det bästa är att börja prata om det högt , om än bara för dig själv och oavsett vilka orsakerna är.

Skriv , dela med dig. Här finns det ingen som dömer och alla är vi individer som räknas.

Tillåt din hjärna att reflektera och tillåt känslorna nå dig , kanske kommer du att kännas vid någonting helt nytt att bygga och forma lite av livet uppepå?

Ja "dansen" är lång har och många svängar med en alkoholist i familjen! Tycker det var storsint av dig att ta tillbaka honom efter så kort tid om han varit otrogen. Tacken du får är att han efter bara två månader igen håller på och halkar in i det gamla mönstret, inbillar sig att bara någon öl inte spelar någon roll och att det är ditt fel han inte får dricka mer. Det tyder på att hans skärpning senaste tiden efter han fick flytta hem endast handlat om att han ansträngt sig för husfridens skull, inte för att han på riktigt sett varför han måste ändra sitt sätt för all framtid. Du blir anklagad för att vara kontrollerande och småaktig, när det är han själv som inte klarar av att låta bli ölen och de gamla vännerna med dåliga vanor.

Försök för all del prata med honom, när han är nykter och försök få honom att förstå varför det inte är ett alternativ nu heller att gå tillbaka till hur det var. För honom kanske det skulle kännas bra där han fick dricka, sova och strunta i föräldra ansvaret men gör det klart för honom att det inte funkar för dig. Berätta hur det får dig att känna, vad du oroar dig för.

Tyvärr finns det inga rätta svar eller lösningar i dessa situationer mer än att du måste bestämma vad du orkar leva med, vad som är viktigt i livet. Styrkekram till dig!

Kämpa på! Grattis till dag 5! För min egen del så har jag delvis "ringat in" min återfall - och en trend är att det ofta har kommit på vårkanten, mars-maj. Jag har någon slags årstidsbunden "depression". Jag gillar inte våren. Värst är när vi ställer om till sommartid - då hänger jag inte med, det går för fort allting. Någon eg depression föreligger nog inte, men väl oro, olustkänslor, apati.....-vilket jag "valt" att lösa med alkohol. Oklokt. Ser du någon typ av mönster hos dig själv - med tanke på att du verkar ha haft en god och balanserad höst? I morgon kör du bara dag 6, eller hur!

Vad skönt att suget lade sig - och att du lyckades avstå impulserna. Hoppas att det får vara lugnt nu ett tag...... Man förstår inte vad som händer i hjärnan? Mitt sista race så gick jag bara ner till Ica o köpte ett sexpack. Startskott. Varför, varför, varför? Vad var det som gjorde att jag inte förmådde att stoppa där? Jag var ju för i h-e helt nykter. Men, vi drar lärdom varje gång tror jag. Du har ju lyckats så länge - så kanske din vägbom är större, kraftigare och öppnar sig långsammare. Du hinner backa! Jag har ju småduttat lite med någon öl här o där, samt även varit på semester i början av mars - med en del (måttliga) mängder öl till lunch o middag. Det tror jag var mitt egentliga startskott. Jag gick utanför min "vårdplan" - och det slutade ju "sådär" kan man säga...:-) Hoppas du funnit något lugn mitt i din pre-flyttröra - och att flytten går smidigt i morgon. Det kan ju tänkas att någon typ av sug dyker upp i morgon när allt är klart?! Din hjärna kommer kanske tycka att du borde ha någon slags belöning för ett väl utfört arbete o.s.v.........Bli inte förvånad:-)/Kram/

Du har helt rätt. Jag åt väldigt salt mat och så har jag inte känt mig helt hundra så det är kanske förkylning på g. Det återstår att se. Har varit mycket jobb också senaste tiden så har inte hunnit med att sova så mycket. Nu kommer jag vara ledig ett par dagar så får se till att sova ikapp!
Kram

Kanske du håller på att bli sjuk? Eller vätskebalansen är rubbad. Jag får sån bakiskänsla om jag äter salt och socker på samma gång, vilket inte händer ofta men typ nån Fredag kväll. Kan vakna helt socker/salt bombad. Känner mig bakis, ont i huvudet, ont i kroppen, tung överallt. Sockerbombad. Ser du ett sådant mönster?

Kram

MM

Nä Ingen bomb här! Mår bra. Utan sug. Konstigt. Så mycket man inte förstår av det som händer i kroppen.
Jag har börjat förstå att dessa kraftiga tokiga sug håller i sig i ca 20 minuter sen klingar dom faktiskt av. Men jag kommer aldrig förstå vad exakt som
händer i skallen under dessa 20 minuter! Där är den stora skillnaden nu tror jag - att jag har börjat lära mig att inte gå på impulsen som kommer.
Det har jag gjort tidigare och det har ju lett till terminator landskapet alldeles för många gånger..

Kram Vilja!

Häromdagen, mitt i natten. Var sååå törstig, torr i munnen och ont i hela kroppen. Kändes precis som när jag har druckit för mycket, känns kanske värdelöst då att låta bli att dricka om man ändå känner sig bakis. Men den stora skillnaden är ju att man slipper ångesten, och det är det som är det viktiga. Jag klarar av att ha ont här och där, så länge jag slipper ångest och skuldkänslor. Skönt!

av dagens skriverier. Jag har alltid hävdat att jag skriver för mig själv, och det är naturligtvis sant, men självklart är jag medveten om att andra läser och anpassar mina skriverier därefter. Just idag däremot, lägger jag alla sådana hänsyn åt sidan, jag behöver reda ut vad som hände de här två senaste dagarna. I förrgår snöade det, rejält, det kom minst en decimeter under dagen. Eftersom det samtidigt var varmt så hann det inte bli mer än någon centimeter snö på taket förrän det rasade. Hunden är ju livrädd för takras och i och med att de kom med jämna mellanrum hela dagen så var han genomstressad, konstant. Det är som en fobi, den må vara grundlös men den är verklig för honom, och det faktum att man inte kan resonera med en hund gör det hela så mycket mer frustrerande. Jag har tidigare varit igenom hela paletten av metoder som experterna rekommenderar, utan resultat, så allt jag kan göra nu är att själv uppträda lugnt och oberört och hoppas att han vänjer sig. Men det är oerhört frustrerande att se honom lida utan att kunna hjälpa.

Framåt kvällen slutade det snöa och när vi gick till sängs hade hunden lugnat ner sig något. Efter ett par timmars sömn drog det igång igen, strax efter midnatt, sedan höll det oss uppe större delen av natten. Jag försökte vara lugn och bara ligga kvar i sängen, men självklart kunde jag inte låta bli att oroa mig, sådant märker hundar så jag gjorde nog ont värre är jag rädd. När det var dags för morgonpromenaden hade det lugnat ner sig och eftersom jag behövde skotta innan vi kunde komma iväg så släppte jag hunden; han verkade ha lugnat ner sig. Det tog inte många minuter förrän han hade krupit under staketet och var iväg ut på egna äventyr. Jag gick och letade längs de leder vi brukar gå, utan resultat, snön var ett par decimeter djup men jag var för orolig för att bry mig där jag gick i mina lågskor. Jag kunde se hans spår då och då och han verkade hålla sig till skogen runt oss. Till slut skottade jag fram bilen och hann inte mer än utanför grinden förrän han dök upp. Inget konstigt med det egentligen, men det tog mig hårt.

Jag mådde uselt hela dagen igår. Jag hade ett möte inbokat som jag genomförde, men utan entusiasm, i övrigt gjorde jag ingenting. Jag hade en diffus smärta i magen och en obehaglig känsla i hela kroppen, en slags matthet som gjorde att jag tappade lusten för allt. Jag ignorerade hunden, till hans förtvivlan, och ignorerade mig själv. Jag försökte läsa lite men bokens ord ville inte fastna; jag läste samma mening om och om igen. Jag försökte titta på tv, men inte heller det gav mig något; jag tittade lite så slog jag av, en halvtimme senare slog jag på igen bara för att överge tv-fåtöljen ännu en stund senare. Jag vankade fram och tillbaka, försökte sova en stund men låg mest och vred mig i sängen, så återtog jag min planlösa vandring runt, runt i huset. Jag åt konstant; godis, frukt, vadhelst jag kunde hitta i kökets skrymslen och vrår, det hjälpte med att hålla magen i schack.

Igår kväll hade det lugnat ner sig lite, bara lite, men jag började kunna tänka igen och den första tanke som dök upp var varför? Varför reagerade jag så starkt på en så trivial händelse? Jag kanske har byggt upp en illusion här; jag har i mitt sinne skapat ett paradis här ute i skogen och nu har jag vaknat upp till verkligheten. Allt har varit perfekt hittills, inget ont har kunnat hända här, inget har kunnat gå fel. Jag har lunkat på som i en sagobok, utan att vilja se att även här finns en verklighet; en värld med fel och brister. Jag har förlorat min oskuld.

Nästa fråga som dök upp var: varför har jag inte drabbats av några sug? Inte någon gång har tanken på att dricka dykt upp, det vore ju normalt det första som skulle hända i en sådan situation. Kanske passerade jag det stadiet så snabbt att jag aldrig hann märka det, vad jag kände igår var närmast som en mild version av de bakfyllor jag har varit igenom så många gånger. Fortfarande, nu när jag sitter och skriver det här, har jag den där obehagliga känslan i maggropen parat med svårdefinierade olustkänslor, som om jag är inne på dag två av de tredagars bakfyllor som var standard förr i tiden. Jag får nog se det som en fysisk påminnelse om de tider jag inte vill återuppleva och en uppdatering av min verklighet: jag är fortfarande sårbar, det gick bra den här gången, men vågen tippar över mycket lättare än jag har kunnat föreställa mig. Jag vill inte gå omkring och vara dyster hela tiden, men jag behöver nog förbereda mig bättre för alla de små bakslag som kommer hela tiden i mitt liv såväl som i alla andras.

Ha en fin dag allihop!

Du klarar det.

Vi gör det tillsammans❤

Har själv kommit fram till att folk får tycka och tänka vad dom vill.

Det är dom som är närmast, familj, vänner som är viktigast.

Och en själv såklart