Senaste kommentarerna i forumet

Men då tänker ju min hjärna så här:
Ja men MM med tanke på att du har packat klart och du har bestämt att du inte ska
dricka någon A i den NYA lgh nånsin så kan du ju ta dig en sista fylla i den GAMLA lägenheten?
Vilken utmärkt ide säger den lilla A-djävulen på min axel.
Barnledig är du ju också. Ingen skulle märka.
Jag var ett par sekunder ifrån att gå till SB istället för att åka hem.

Bara att fatta den lilla fan aldrig någonsin kommer vara tyst.
Det kommer alltid finnas en som tjattrar på axeln, inte jämt men den kommer dyka upp.
Rösten som försöker övertala. Som försöker få mig att tro att det kommer att funka
att bara köpa en liten whiskey och 2 öl. För att koppla av. Som alla andra. Bara ikväll
kan du dricka som alla andra....

Hur som helst så handlade jag mat och körde fort hem.

Men den, rösten, fortsätter nu att tjattra här hemma.
SB är fortfarande öppet.
Öppet till 19.00. En sista fylla.
Du hinner. Du behöver inte ens bestämma dig nu.
Du har 3 timmar på dig. Så överväg det hela.

Så där håller mitt huvud på nu och detta är jobbigt.
Vad exakt i huvudet är det som kan svänga så där galet
fort? Från 0 sug till galenskap.

Jag tror jag håller på att bli tokig!!!!

Det enda sättet att slippa oroa sig för vad man sagt, gjort, inte gjort, inte sagt är att vara nykter.
Då slipper man tvivla. Jag fattar din ångest attack. Den där känslan är vidrig.

Fast mina senaste återfall har varit så extrema att jag inte hinner göra bort mig längre.
Mina återfall går ut på att bli så aspackad jag nånsin kan på så kort tid som möjligt.
Har min hjärna bestämt sig för det hinner jag inte ens hem - då tar jag de första klunkarna i garaget under SB.

Sitter längst bak i bussen så ingen ser.
Har hänt att jag på 7-8 minuters bussresa har fått i mig den lilla flaskan med wirre
innan jag ska stiga av.

Då är det bara att ta bussen tillbaks :( för då kan jag inte vara utan A. Då drar det igång.....

Bra att jag skriver detta och påminner mig själv, var nära idag att jag höll på att trilla dit.
Höll på att svika mig själv men satte mig fort som fan i bilen och gasade hem.

Kram

<3

När blir det bättre? Just nu har jag lust att dra täcket över huvudet och typ ge upp.
Ingenting känns roligt och alla här kämpar på faller reser sig och faller igen. För en del går det bättre och bättre medan andra faller allt djupare.
Det är tråkigt att inse att man har dömt sig själv till att utkämpa den här kampen som verkar vara både hopplös och tråkig och vara resten av livet.
Utmanar ändå mig själv i att se hur det utvecklar sig. Det finns ju liksom ingen annan väg att gå. Ingen alkohol så bör det ju bli bättre. Jag är trött, sover uselt och verkar inte kunna hålla mig ifrån alkohol i mer än 2 veckor, det hela känns ganska hopplöst.
Ursäkta min o-peppighet, idag är en tung dag. Imorgon är en annan dag.

Jag läser alla dina inlägg - och tackar för de inlägg du gjort hos mig....-mycket kloka och tänkvärda saker! Tack för det! Jag tänker lite att den här "bubblan" du beskriver här - som en lucka i verkligheten, är ju faktiskt, för min egen del lite av det jag antagligen försöker uppnå när det brister - och jag ger mig in i ett fyllerace. Lite samma känsla har iaf jag de första dagarna som flyter på i fyllan: bubbla, flykt från verkligheten osv. Där jag är dag 2-3 är oftast en "bubbla" där jag (där och då) skulle kunna tänka mig att stanna kvar länge - rent krasst sett. Inga tankar på omvärlden, "måsten", konsekvenser, framtid, dåtid, ansvar, ångest. Just där och då är livet ganska bra m.a.o. En riktigt hermetiskt tillsluten bubbla. Sen går dagarna, och kroppen börjar tala om att det är läge att lämna bubblan - och sen gör man det, och då kommer det stora "paketet från Posten" - lastat med all abstinens, ångest och mycket smärtsamma "komma tillbaks till verkligheten"-syndrom. Då är det f-n ingen bubbla längre. Verkligheten slår till så hårt att man nästan inte kan stå på benen. Så härligt att läsa om en annan "bubbla" som du varit inne i. Så positivt, stärkande, upplyftande och härligt det låter. Jag vill bara vara i sådana bubblor i framtiden. Den bubbla jag beskriver är så oerhört destruktiv - även om den är "inbillat mysig" under 1-2 dagar. Finns absolut ingenting som skulle göra att det är "värt" det. Bara lureri, och en balansgång utan dess like - med alldeles för stora "kostnader".

Känns som att jag bara svamlar....:-)....eller tänkte högt. Nåväl, vill bara tacka för dina rader - och säga att din positivitet får anses som smittsam....:-)

har läst om föräldrar som valt alkoholen före sina barn familj osv. Dom skulle förmodligen aldrig göra det vid sina sinnens fulla bruk. Utan alkoholen har tagit över hjärnan. Beroendet är större än något annat. Kan personen komma ifrån sitt missbruk, så kommer dom normala känslorna fram. Alltså vad som är viktigast i livet. Detta kan även pendla väldigt. Att personen någon gång kan betee sig som den föräldern hen egentligen är, men oftast inte. Jag hade en pappa som var a-beroende. Jag är det själv också. Även flera andra i min närhet. Det är tragiskt. Alkoholmissbruk är genetiskt. Så inte konstigt att många med missbrukande föräldrar/förälder får problem. Det är stort ansvar med hunden och din pappa som du inte ska ha. Du kanske kan prata med någon i din närhet? Skolsköterska, vänner, annan släkting. Din pappas alkoholvanor går ut över dig. Det är absolut inte okej. Försök hitta hjälp åt dig själv. Varm Kram...

...har gått sedan sista racet. Igår/idag känns det som att något "hände", till det bättre, vad gäller ångest, skam, ältande, "lägga bakom sig" osv.... Jag vet att jag har tänkt/skrivit innan att det brukar ta cirka 14 dagar för mig att "primärhämta" mig efteråt. Det kanske stämmer den här gången också?! Fick dock nästan en ångestchock här för ett par timmar sedan: Fick meddelande om ett möte med jobbet, om en månad, där 2 andra kollegor skall närvara. Då jag arbetade på en grej (hemifrån med mailkorrespondens o några samtal) under mitt fyllerace, där dessa kollegor var inblandade, så fick jag känslan att mötet skulle komma att handla om mig - att jag på något sätt skulle "sättas dit" eller kallas in på samtal (för att ha varit full/låtit påverkad). Förföljelsekänslan slog till, liksom katastroftänkandet. Vad har jag sagt, gjort, skrivit.....? Har gått igenom allt jag skrivit för någon vecka sedan - och allt är ok och korrekt. Inga "fyllemail". Men usch vad jobbigt när hjärnan börjar snurra iväg. Jag höll mig relativt lugn. Hade detta dykt upp för en vecka sedan så hade jag nog mer eller mindre brutit ihop - mitt i "efterbörden" av fylleracet. Nu för en stund sen så fick jag bekräftat att det här kommande mötet rör en helt annan sak - och bara råkar innebära samma 2 kollegor. Ett helt annat ämne m.a.o. Jag flööööööt ut i min soffa - och tog ett djupt behagligt andetag. Men tänk vad man kan inbilla sig - och bygga ihop scenarion i huvudet av "ingenting". Bara den lilla eventualiteten att jag har ringt något samtal som jag inte kommer ihåg, eller kan redogöra för gör ju att jag blir helt handlingsförlamad när hjärnan skenar iväg....Nu skall jag bara slappna av - och försöka vila i att kroppen börjat återhämta sig, och att aptiten är tillbaks, och att jag stramat ner på insomningstabletterna (inte utan abstinens). Men det blir bättre, det går åt rätt håll. Jag fortsätter att "lappa o laga" mig själv så länge......

kan se olika ut. Problem är ju när intaget får oönskade konsekvenser. Jag har aldrig haft ångest eller druckit för att bli "Tarzan". Jag drack så ofta, och större och större mängder så hjärnan blev beroende. Det går aldrig över. Det finns dom som dricker för att dämpa känslor. Det funkar bra en tid. Men om det är t.ex ångest blir den ännu värre efter ett tag. Då krävs mer alkohol och snurran är igång. Det finns dom som dricker sällan men blir personlighetsförändrade till omgivningens förfäran. Vi finns av alla de sorter, men har det gemensamt att alkohol förstör för oss. Allt fint vi har i livet kan vi själva rasera eftersom vi dricker ett medel som är sinnesförändande . Alla får fundera på hur mycket det är värt att bli full och konsekvenserna av det. Vill man förändra, så går det. Tänk till hur du vill ha det? Diskutera med sambon om dina problem. Lova inget du inte kan hålla. Läs och lär dig mer om dig själv och alkoholens konsekvenser. Du behöver inte kalla dig alkoholist, men kanske beroende? eftersom du inte kan låta bli trots facit?

instämma i att AA är en bra plats för alkoholister! Här finns nämligen människor som har samma problem, och när du går dit så kommer du garanterat att få en upplevelse som är guld värd för din kamp mot A. Du behöver inte säga ett ord, det behöver ingen, utan då föredrar man bara att lyssna. Lyssna så inser du att här finns sådana som jag som fått hjälp att ta tag i problemet. Jag ser redan fram emot ett nytt möte i morgon i min favoritgrupp.

Jag ska gå på ett möte. Tror jag behöver bekräftelsen från folk som förstår. Tack för pushen NyaMagnus!

Vilka sjuka drömmar jag hade inatt. Helvetiska händelser, var kommer fantasierna ifrån?? Har läst faktan och den skrämmer mig. Jag vill vara sund och fri från a!

Tack för stöttning. Jag och sambon har separerat 3 gånger, levt ihop över 30 år, till och med skilt oss under tiden. Men det blir skilda vägar om han inte kommer till insikt. Han försöker skydda mig genom att dricka när jag har helg-jour. Tyvärr blir sonen drabbad. Det har hänt 3 gånger nu den senaste tiden. Men för mig är det 0-tolerans som gäller. Jag börjar se en förändring i hans utseende till det positiva emellanåt. Ett tag såg han alkoholiserad ut trots att han höll sig nykter. Tror det handlar om "vita knogar" Dvs man håller sig nykter trots att man vill dricka a och man tänker på nästa gång man ska få dricka. Jag har skaffat mig ett liv med vänner där a inte tar plats. Han har alltid umgåtts med vänner och alkohol. Jag har sagt till honom att han kan ta chansen på sin nya arbetsplats och skaffa vänner där inte a står i fokus. Vi får se. Han har slutat med cigg och snus för många år sedan.. Sambon har stark vilja. det beror bara på vilket val han gör. Allt har sin tid. Men min tid är dyrbar och inte förhandlingsbar... Kram..

Hoppas att du mår okej idag. Idag är det en ny dag, det innebär nya tag! Vi kan väl köra en nykter dag (och kväll.. :-)) tillsammans!!

Jag är glad för att jag tog beslutet att sluta helt. Det är betydligt enklare än att minska på a-intaget. Jag har säkert hundra gånger försökt att bara dricka någon gång i månaden, festliga tillfällen, bara helger osv osv. Tills jag tog beslutet att sluta helt. Blev ju lite illa tvungen när dåvarande chef blev uppmärksammad på mitt problem. Så ni som försöker som jag gjorde, testa att sluta helt. För mig har det inneburit : Fin kontakt med barnen som stöttar och peppar. Läkning av gamla grejor jag orsakat dom genom erkännande, samtal och förståelse. Pigg och fräsch till kropp och själ (för det mesta i alla fall) Betydligt mer pengar på kontot. (kan unna mig själv och barnen guldkant på tillvaron).. Slut med skam och skuld för mitt supande. Vågar ta plats utan att vara rädd för att bli avslöjad som aktiv beroende. Har alltid kunnat säga ifrån, men nu mer stabilt. Mitt dilemma just nu är en sambo,som ännu inte verkar ha kommit till samma insikt. han har druckit några gånger på ett år. För mig gäller ett vitt liv. Och vill han slå följe på den vita vägen så får han det. Annars får han gå fylle-vägen på egen hand. Han vet om det, men jag kommer att förtydliga detta. Tror att han som många inte tror att ett nyktert liv är bästa valet. Att han kommer att sakna nattliga svettningar, gräl, ångest, rädsla för poliskontroll på morgonen, timmar av minnesluckor, fylle-stanken i sovrummet, alla tomburkar, vinkartonger att skämmas för, barnens ilska och förtvivlan, rädsla att stinka fylla på jobbet, hjärtklappning, alkis-utseende, bråk på fyllan, alla pengar på kontot som försvunnit till bolaget och folköl, ligga i sängen och inte orka stiga upp förrän vid middagsdax, planerande för handling på olika bolag så han inte blir igenkänd. Ja listan kan fyllas på med fler saker. Jag saknar inget av detta. Känner mig just nu lycklig och fri... Kram...Detta jag skrev här är snart 1 år sedan..Tål att läsas många gånger för att jag ska minnas alkoträskets slemmiga girighet, som bara vill dra ner mig i skiten..Vill aldrig någonsin tillbaka igen..

Jag känner igen det där med mardrömmar och svettningar. Det är jobbigt, men det går över, försök stå ut, andas ta det lugnt och så ska du se att det blir färre drömmar och svettningarna ger sig.
Var lite observant på dina reaktioner så att inte abstinensen blir för jobbig. Läs det som är under fakta, där står det mycket bra om abstinens och vad man ska vara observant på.
Kram och kämpa vi finns här alla för dig och för oss själva!

Hej igen!
Vill bara understryka att AA säkert inte är någons första val att söka upp. Det finns många förutfattade meningar kring AA men det är verkligen inget som du ska fundera över nu. Testa ett möte. Sedan kan du utvärdera.

Berättar kort om mitt första möte: Jag var nervör som tusan. Tänkte att jag går dit i god tid innan mötet. Jag ville inte kliva in i ett redan fyllt rum. När jag kom dit satt det en kille och käkade sin lunch. Han hälsade och vi började språka lite. Han frågade om det var första gången i deras grupp. Jag svarade att det var första gången någonsin. Kille blev jätteglad och sade:"Vad kul!! Då ska du känna dig extra välkommen och du kommer att vara våran hedersgäst idag!"

Tack svarade jag och berättade att jag var sjukt nervös. Han svarade: "Bra! Då är du fullständigt normal"

Lång historia kort så går jag på AA så ofta jag kan. Jag har fått vänner som jag kan dela allt med och jag vet att det stannar på AA.
AA har lärt mig att ta tag i mina problem där Alkoholen endast har varit ett symtom på underliggande frågor. När jag gick dit var jag övertygad om att alkoholen var mitt problem. Det finns annat som behöver bearbetas också för en varaktig nykterhet.

Idag är jag superstark. Idag finns inget som kan få mig att dricka. Och skulle det komma ett svårt sug så har jag telefonen full av nummer till AA-vänner som kan stötta mig under suget.

Gå på ett möte, var så öppen och ärlig du orkar. Om du sedan tycker att det var bara skit så ska jag bli den första att be dig om ursäkt.......men det kommer inte att behövas :-)

...min gamla tråd till ytan. Jag känner att här har jag en massa att hämta. Vilken panik jag läser i mina första inlägg, vilka fina inlägg jag läser av er andra.
Sen att universum skickar händelser till en för att man ska vakna, det ser jag även här.
Tack den där någon som stöttar och hjälper mig där upp. Jag ska läsa igenom hela min tråd, men det är mastigt och mycket, så då är det lättare att hitta den om jag lyfter upp den till ytan.
En ny dag nya möjligheter!

Känns tungt men med små steg!

Jag är ny för andra gången här. Men säger välkommen! Här får man ett fantastiskt stöd av underbara människor! Sist höll jag mig nykter i 56 dagar. Den här gången önskar jag förbli nykter.
Det låter som att du är mycket medveten om vad du dämpar med ditt drickande. Vi alla dämpar nog de där känslorna av sanning som vill upp till ytan. Vi måste våga vara i dem, vara ärliga. Här inne kan vi vara det. Kan vara skönt och ge ännu mer insikt genom att skriva av sig. Jobbigaste tiden är början, sen blir man förälskad i nyktra livet, sen kommer en tid då man inbillar sig att man inte har problem eftersom man faktiskt hållit sig nykter. Så var det för mig.
Då gäller det att fortsätta skriva, bestämma sig om och om igen!
Berätta hur det går och hur du mår!
?

Tack för era kommentarer, är så skönt att veta att man ej är ensam och att det finns folk som inte dömer en utan bara vill hjälpa till.

Alkoholist vet jag inte är så svårt med alla begrepp, kanske till viss del.
Men har ju den bilden att en alkoholist ska dricka alltid och det gör jag ju inte.
Är så olika ibland dricker man mer hemma,ibland mindre.
Är främst problemen som uppstår när det nalkas fest som har fått mig att inse att något är fel, inte "normalt", då man totalt tappar allt vad kontroll heter.
Då man inte är sig själv längre.
Och det är så konstigt att det kan förändra en människa så, är utan alkohol en väldigt lugn, ganska försiktig person men när alkoholen kommer in är det som att det snurrar om totalt.
Och som man skäms när man får berättat gårdagen för sig och hur man betett sig. Huvva.

Har även jag bestämt mig, nu är det stopp, för min skull, mina barns skull, min sambos skull, även fast det kanske är för sent.

Tack för att ni delar med er av era historier och jag hoppas att vi alla lyckas att uppnå våra mål, det behöver vi för vårat eget bästa.

..vad detta forum gör för oss. Jag hade sug i går och min hjärna dividerade med mig, om hur jag skulle göra ta bara en eller två. Mitt förnuft sa självklart inte, så jag jobbade med mig fram och tillbaka.
Jag gick in här och får se ett inlägg hos mig som skärpte till mig och hjälpte mig över på rätt sida.
Jag kan inte nog tacka dig Rastlösåledsen för dina ord. Att jag kan vara en förebild för en annan människa gör mig ödmjuk och väldigt glad.
Rastlös om du läser detta, så önskar jag så att få läsa din berättelse och jag hoppas innerligt att jag kan fortsätta vara ett stöd och kompis här.
Jag trodde inte att jag skulle få suget så snabbt som efter 3 dagar, ska nog läsa min gamla tråd får se hur det var förra gången.
Men en ny nykter morgon fick jag det är jag tacksam för, att min spökhjärna inte kunde sabba för mig.
Natten har varit lugn och jag har sovit som ett barn, inte haft några otäcka drömmar eller värk som stör.
Kram till er alla och en fin snöig nykter dag!

Så öppet och enkelt du öppnade upp om a med ditt barn! Bort med spänningen kring den.
Jag har också pratat med barnen. Vet bara inte om jag vågar LOVA att inte dricka igen. Är så osäker. Så svag. Känner mig deppig. Nej...! Men då får man resa sig! Upp! Träna! Bestämma sig om och om igen! Jag höll 56 dagar sist! Och lärde mig att faller man så faller man hårt! Det vill jag inte igen!
Hälsan och barnen främst!
Heja heja!! Nu håller vi det här! Oj, så stärkande att hålla ihop här! Få stödet!
Ha en fin dag!?

Tack Mt!

Ja, mitt förtroende gick förlorat ganska tidigt i förhållandet.

Även om mannen "bättrar sig" och visar de goda sidorna periodvis, så känner jag mig inte trygg i det.

Vägen isär blir längre och svårare än den att bli ihop. Det var så otänkbart att välja annat än honom i början. Men nu är jag istället rädd för en framtid insnärjd i hans.

Mitt största hinder är kanske ändå mig själv. Jag måste vara så stark och så tydlig mot honom för att han ska förstå. Men jag vill inte vara otrevlig. Han är värd mer än så. Jag vill bara inte leva som sambos, känner jag.

Trainingcamp-blues...
Innan jag fortsätter min resumé av träningshelgen skulle jag vilja backa tillbaka några månader, till dagen jag bestämde mig för att åka med.
Det var inte bara för att jag tycker om att träna med klubben, eller för att en helg fylld av det roligaste jag vet är svår att motstå, även om det är skäl nog.
Jag behövde en anledning att styra upp och fokusera på att komma i form.
Dagen jag anmälde mig var 29 januari. Jag var så marinerad att ingen som helst träning var möjlig. Kanske var det just det, att jag supit bort det planerade träningspasset, som fick mig att förstå hur långt det gått den här gången. Kanske fick jag även en varningssignal av återställaren på morgonen som fick händerna att sluta skaka.
Återfallet var det värsta jag haft och jag insåg att ett till av den här sorten kan betyda katastrof. Det blir bara värre för varje gång hur många månader eller år jag än klarat av att hålla mig nykter. Enda vägen är att aldrig börja igen, aldrig väcka demonen inuti.
Att låta bli alkohol är egentligen väldigt lätt, eftersom jag aldrig varit socialdrickare.
Men min hjärna är opålitlig. När som helst kan den få en impuls och jag är förlorad, alla strategier, allt förnuft försvinner i tvånget att radera hårddisken, supa bort alla tankar och i slutänden gå vilse labyrinten för alltid. Jag fruktar destruktiviteten och lockas på samma gång.
Jag ville ha säkrare strategier än "en dag i taget" fram till sommaren då tävlingssäsongen är min broms och livlina.
Datumet för lägret var satt till vecka efter påsk. Precis vad jag behövde. Man kan inte supa bort träningspass om man vill ha en chans att hänga med med de vassaste.

I takt med att veckorna gått har kroppen känts allt starkare och trots att jag klämt in allt för många träningspass i hopp om att täppa till alla luckor och förhindra mig själv att falla igen har jag förskonats från skador. Varje gång jag känt en dragning åt fel håll har jag hoppat på cykeln, sprungit till skogs eller åkt till simhallen.

Jag vill inte det andra livet. Jag vill det liv jag har och har haft under de senaste två decennierna. Jag vill känna orken, styrkan, luften i lungorna, glädjen i den fysiska ansträngningen. Om jag måste välja mellan beroenden är valet lätt. Jag skiter i om jag är beroende av träning, för jag VILL vara det. Alternativet finns inte.

Nu kommer jag äntligen till min fortsättning på den här fantastiska och känslomässigt omtumlande helgen. För den gav så mycket mer än träningsvärk och bättre kondition.

Lördagens sista pass var löpning. Trötthet kan trollas bort med lite uppfinningsrikedom och intervaller maskerade till lek.
Middagen på kvällen föregicks av soffhäng i vågrät ställning och hosta från helvetet. Lungorna trötta också?
Konstaterade förundrat att man runt omkring mig kunde sitta och dricka en flaska öl utan att behöva tänka på morgondagens träningspass. För folk i allmänhet behöver inte tänka så!
I min värld innebär "dricka någon form av alkohol" att nästa dags träning blir lidande. Och i värsta fall resten av veckan eller månaden. Men så är det ju inte om man kan dricka en eller två öl och sedan stanna där. Jag drack vatten.

Vad som sedan hände efter middagen lämnade mig helt försvarslös inför mina egna känslor. Jag var tagen.
Föreläsningen var gripande i sig, framställd på ett fantastiskt, naket och inspirerande sätt. Mina egna tankar pågick parallellt. Hopp, förundran, lättnad och någon slags rädsla. Vad rädslan handlade om?
Här lämnar en person ut sitt liv och sitt inre och blir fullkomligt accepterad. Inte bara det. Han imponerade genom sin styrka och insikt.
Tänk om jag skulle gjort samma sak? Tänk om det i det här sällskapet skulle vara helt ok att tala om det svåra och ändå bemötas på samma sätt som innan? Ja, så skulle det faktiskt vara. Vilket innebär att jag faktiskt måste ge mitt bidrag till att bryta tabun, slänga bort den onödiga fernissan och låta solen spräcka skamtrollen.

Trots alla olikheter kände jag igen mig i så mycket.
Hur träningen, kickarna, upplevelsen av att vara levande här och nu ger så mycket glädje och energi att jag utan framtvingad positivism ärligt kan säga "jag har ett gott liv 90% av tiden, om bara 10% är en kamp är det inte illa, alltså mår jag bra"

Jag öppnade fönstret när jag kom in på hotellrummet innan jag skulle gå och lägga mig. Stod och andades, tittade på stjärnhimlen, gav frisk luft och syre åt känslorna som överväldigade mig.
Sedan sov jag längre än jag gjort på länge.

Jag tänker inte beskriva söndagens träningspass mer ingående än att det var lika kul som dagen innan och jag kunde pressa kroppen över min egen förväntan trots att den genomfört nästan lika många träningstimmar på två dagar än vanligtvis en vecka.
Energin inombords tog inte slut även om kroppen kollapsade några minuter då och då. Jag behövde verkligen de där två doppen i den kalla sjön efter sista passet. Behövde kylan.

Det jag också kan säga är att innan vi skulle åka iväg från hotellet låg jag i gräset och andades. Fann mig själv plötsligt gråta. Tårarna rann ner för kinderna. Jag vill inte härifrån!
Den bubbla jag befunnit mig i var en lucka i verkligheten. Allt bortkopplat. Här och nu. Tiden gick fort och stod stilla på samma gång. Jag vill inte härifrån. Jag vill leva i den här bubblan. Om någon ställt en flaska sprit framför mig skulle jag tittat oförstående på den. Även om jag öppnat korken och luktat skulle jag skakat på huvudet och krökt läpparna i avsmak. Behöver det inte. Inte här. Inte nu. Inte sedan. Springer hellre. Jag tränar för att överleva.

Idag har jag efter-träningsläger-blues. Kan inte träna för kroppen måste återhämta sig. Låg på endorfiner.
Imorgon simmar jag igen. I min bubbla.

Bra att du öppnat upp för samtal kring a. Jag tror att du bara ska låta det landa i honom. Kör försiktigt! Vi bytte till sommardäck i helgen. Vädret skiftar mellan sol, snö, regn och hagel ☺

En del av mig vill bara slänga kontrollen åt fanders och festa loss och den delen är jag rädd för. I lördags fick jag sån lust att gå ut "en sväng" på krogen. Som tur var så kände inte min man för det. Först blev jag frustrerad och frågade ett par gånger till, försökte locka med saker som att "jag kan bjuda dej på restaurang". Efter en dryg halvtimme släppte frustrationen och jag kom till ro i att bara vara hemma vilket också i slutändan innebar en bra helg. Nu är det två risktillfällen som kommer denna vecka. Första tillfället en vardag och jag tror att det kommer att gå bra, måste jobba dagen efter. Andra tillfället är på helgen, en konsert. Känns mer riskabelt. Min man är ute på annat samma kväll vilket innebär att jag inte behöver vara orolig för att han ska sitta hemma och vänta på mej.
Men å andra sidan vill jag ju inte bli bakis eller jo lite lagom kanske... Fast jag vill verkligen inte få bakisångest! Det börjar kännas bättre på jobbet nu sista veckorna, försöker släppa taget lite varje dag. Jag vill inte stöka till livet i onödan.

Hej Jocke! Jag känner igen mig så väl i den situation du beskriver. Min problematik är mer eller mindre den samma som din, jag dricker inte ofta men när det händer spårar det ut totalt varje gång. Jag får alltid feta minnesluckor och ångesten är inte att tala om.

Jag blev så berörd av det du skriver eftersom jag känner igen mig så mycket i det. Jag har inga barn men vi planerar att skaffa jag och min man. Är precis som du väldigt rädd att förlora min familj, att min man skulle lämna mig är min värsta tanke, på något vänster har han stått ut genom allt det här och han har ju 9 av 10 gånger också varit med när jag spårat ur. Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt ordnar sig för dig. Jag har bestämt mig för att klippa helt med alkoholen, jag tror att den här känslan vi får, ångesten osv, kan bli ens styrka när man slutar dricka. Tillfället kommer komma då du måste säga "nej tack" till alkohol och folk kommer kanske undra, tänk då på den värsta ångesten, då inser man att det inte är värt det.