Senaste kommentarerna i forumet

i Pi's tråd. Att det följde med en skvätt vin hem då han körde en kompis, att han var påverkad men förnekade det när du konfronterade honom. Jag bara frågar: är det samma flaska som du skriver om ovan, den under soffkudden? Du skriver att då konfronterade du inte.

Jag fäste mig vid Pi's tanke om nykterhet på vita knogar... och lade ihop det med din fortsatta känsla av osäkerhet. Och kopplade alltihop till min egen erfarenhet. Alltså kan min slutsats vara väldigt fel. Jag delar ändå och berättar att min man var 'knognykter' över ett år med smått smygdrickande några enstaka gånger. Sen kom återfallet när han drack sig berusad och 'avslöjandet' blev uppenbart. Det blev också den vändning då han själv sökte hjälp och som förändrade hans liv. Och mitt.

Lita på dina känslor! Fortsätt skriva och reflektera över dig och ditt liv. Hur du vill leva och ha det.
Allt gott / mt

Fredagskram till dig gamle forumvän. Glad att vi lever / mt

Ja det är svårt att hålla sig fokuserad när man är helt slutkörd, tankarna mal på hela tiden. Igår kände jag ett litet hopp inför kommande flytt men idag är jag bara ledsen. Så sorgligt att alkoholen tar över en människa på det här sättet.
Jag försöker slå bort alla tankar på den fina människan och tänker på allt den fula sidan av honom gjort mot mig, men det är fan inte lätt.
Vi lever ju fortfarande tillsammans ett tag till å jag pendlar upp å ner hela tiden. Trodde förstås, som alla andra i samma sits, att kärleken var starkare än alkoholen... men insett att INGET är starkare än alkohol som satt sina klor i en människa.
Det finns ingen vilja att förändra detta hos honom å då står jag här på sidan om, maktlös å förtvivlad.
Så jävla vidrig makt alkohol har, förstör precis allt.
Ska göra mig i ordning för arbete nu, sätter på mig masken å ler, trasig inombords

morgonen är oftast bästa stunden på dygnet. Precis som vår och försommar väl upplevs som bästa tiden på året av de flesta.

Du har så rätt, vissa sinnes-stämningar och -tillstånd kan upplevas som berusande, eller euforiska. Naturliga positiva tillstånd, utan giftiga kemiska tillsatser.

Hoppas du får en fin morgon och en bra dag Dionysa

..sedan händelsen, och det sitter fortfarande kvar, minnesbilder, ljuden och känslan.
Det är obehagligt men tunnas ut med tiden, precis som minnena med mordet på dotterns bästa kompis.
Det finns kvar, försvinner inte men som svärsonen brukar säga, man vänjer sig vid dem.

Frugan har det lite tuffare, hon bryter ut i gråt när hon pratar med någon om det, och det vill hon gärna, hennes sätt att bearbeta det.
Vet inte vad som var det värsta, synen av döden eller chocken över allt som hände runtomkring.
Fascineras ändå lite över människors reaktioner, hur pass nära det överensstämmer med filmatiseringar, tystnaden, stillheten, chocken.
Vissa blev helt stumma och var stela i blicken, frånvarande, andra babblade på, ställde samma frågor om och om igen, några blev aggressiva, en del gick eller sprang helt planlöst fram och tillbaka.
Min egna reaktion blev att jag var sammanbiten, vandrade med händerna i fickorna och observerade insåg stundens allvar och försökte bilda mig en omfattning om hur stor skadan var, inte röra eller ändra på något för den efterkommande tekniska undersökningen, och om jag kunde göra något för att hjälpa någon.
Min hjärna har fullt upp med att katalogisera minnesbilderna och få dem i kronologiskt händelseförlopp, försöka dra slutsatser osv.
Men som sagt, minnena kommer för alltid att finnas kvar, men sjunka undan något.

Döden fashinerar mig på något sätt, en god väns styvpappa dog i veckan, en äldre herre som kommit sig upp i åldern och som man med rätta kan tycka att det har blivit rätt tid för honom att lämna jordelivet, han har levt sitt liv, ett gott sådant också.
En väldigt artig man som på ett belevat sätt lyfte på hatten för damerna och gärna kurtiserade dem, välklädd och alltid nykammad.
Lite dement sista åren men undslapp att ligga döende och som en grönsak, en värdig död, han dog "frisk".
Inte allt för tidigt som de som miste livet på Drottninggatan, och jag har många gånger tänkt att när är ett liv som mest värdefullt?
Som barn, som vuxen, medelålders eller som gammal.
Och det enda jag har kommit fram till är när andra i beroendeställning påverkas av någon annans död, såsom barn eller någon med speciella behov/handikapp, ledsna blir nog alla lika mycket.

Tänker ofta på en kollega som miste sin man i stroke vid 35-års åldern, hon blev ensamstående med två skolbarn, hus, bilar, sommarställe, hans företag, ja allt möjligt som hon inte hade en aning om hur det skulle skötas.
Idag är hon en nybliven pensionär som har sålt lägenheten och flyttar mellan sina döttrar som båda bor utomlands och hjälper dem med sina barn, sina företag och hennes lilla firma som tillverkar smycken.
Det enda hon har kvar efter sin mans bortgång är sommarstugan som hon aldrig avyttrade, den har hon kvar för att få sin dos av svensk sommar, och hon är självsäkrare än någonsin, hon vet att hon kan fixa det mesta och är inte rädd för någonting längre.
Hon gick starkare ur det som hon allra först trodde skulle bryta ner henne, hon lärde sig av det hon inte kunde och hon gjorde det på sitt vis, och det gick ju hur bra som helst.

En liten tanke som jag också har i bakhuvudet när det kommer till att avvänja sig med alkoholen, det går att fixa hur jävligt det än ser ut till en början, och det finns inga skrivna regler om hur det ska gå till, man löser det på sitt egna sätt, om man inte gör avkall på sitt mål, mitt var att sluta dricka och må bättre både i kropp och själ, det tog sin tid och var inte lätt, men värt.

Livets resa i med och motgång, man vet var man har varit men inte var man till slut hamnar, allt däremellan är livet som precis just nu sker och då gäller det att försöka klara av det, om det så är bara timme för timme, minut för minut.
Nykter eller berusad, ja det är upp till var och en, men om det är ett obehag så är det lika viktigt att göra någonting åt det.

När det är dags för mig att lämna jordelivet så vill jag känna att jag har levt fullt ut, inte ångra saker som aldrig blev gjorda.
Man vet aldrig när klockan är slagen och det är så dags att ångra sig då.

Därför lever jag nu, imorgon kan det vara försent...

Berra

han borde verkligen vara mer rädd om nykterheten.
Kan det möjligen vara så att han varit nykter med "vita knogar", att det varit ett uppehåll, och att han inte arbetat beslutsamt och övertygande för en hållbar nykterhet. Ja, det kan ju varken du eller jag veta, utan bara han själv, innerst inne.

Tack för din hälsning, och hoppas att det ändå går bra till slut för din sambo.

Ingen fara. Du skrämde inte upp mig. Tvärtom! Du öppnade mina ögon och så jag kan gå i försvarsställning inför helgen. Tack ska du ha!

Tack bedrövadsambo för klappen på axeln! ? och Sisyfos, vad skönt att du släppt alkoholromantiken kring sommaren. Den är så vidrigt egentligen och ställer till sådan misär. Blä!!!

Jag ligger och funderar såhär nästan vid midnatt. Vill skriva ner lite av det för att minnas..... bland annat att det tog två månader ganska exakt för mig att bli totalt i ett med mitt nykterhetsbeslut. Det har visserligen hela tiden känts helt rätt och självklart men det har ändå funnits oro och sug osv. Men när jag hade varit helt alkoholfri i två månader så insåg jag att jag inte tänkte på alkohol längre med någon längtan. Och nu när jag varit alkoholfri i 68 dagar så längtar jag ingenting alls efter att dricka. Jag känner på allvar det som att jag lika gärna kan dricka gift, tändvätska, klorin eller något annat lika farligt om jag ska dricka alkohol. Jag kan känna hur ett glas vin skulle göra illa min mage med sin surhet.

Jag vill komma ihåg allt jag känt och tänkt dessa månader och komma ihåg att jag mådde dåligt när jag registrerade mig här men att det är alkoholstoppets förtjänst att jag mår bra nu. Det är inget annat som har gjort att jag mår bra och det ska jag inte inbilla mig i framtiden.

Jag ska komma ihåg att alkohol är olycka, oro, dåligt föräldraskap, ångest, skuld, illamående, sömnlöshet, självhat och nykterhet är motsatsen till allt. Allt det jag mår bra av nu kommer att förvandlas till ångest igen om jag börjar dricka igen. Det gäller att komma ihåg och förstå varför jag mår bra. Jag mår bra pga att alkohol är frånvarande.

Det är skönt att komma till den här punkten. För i början är allt ganska luddigt och rörigt och frågan om hönan och ägget passar in... men när det gått en tid (i mitt fall 2 månader) så är gåtan löst. Det ger ett väldigt väldigt lugn inom mig som jag verkligen njuter av.

Gode Gud vad skönt det är att vara nykter varje dag, kväll, natt och morgon. Att hela tiden vara nykter. Jag känner mig yngre och gladare och friskare.

Nu slog klockan tolv. Så godnatt alla och hoppas ni mår bra eller åtminstone snart bra. Kämpa vidare ❤

Nu går jag och lägger mig, sent är det, men jag är NYKTER!!
Sååå skönt. God natt.

NyaMagnus; jag är väl medveten om vad du menade, men tack för ditt förtydligande. Det har vänligt av dig.

FlyMedSprit; att inte kunna förbereda sig på vilken styrka nästa attack har är verkligen otrevligt. Känslan av att veta att man kanske inte klarar det gör faktiskt ont.

Just nu är jag så sugen på att korka upp en god flaska rött vin och njuta av vetskapen att jag är ledig tre dagar. Inte bra!

Tittar i spegelbilden på tåget igen och känner mig risig. Javisst ser jag fräschare och mycket piggare ut nu, men det kvittar. Känner mig som hundra.

Nu närmar jag mig 19 klara dagar utan alkohol. Ofattbart! Jag tror inte det har varit så vitt för mig på säkert 15 år. Innan det gick på fel håll mot alkoholism så tog jag några glas då och då, men bara om jag visste att barnen inte skulle köras någonstans mer den kvällen. Jag tror det spårade ut när jag var mitt i klimakteriet när allt var upp och ner i kroppen. Tror att alkoholen hjälpte mig att må bättre. Skulle varit bra att kunna se in i framtiden då så jag hade kunnat dra i handbromsen och sluppit detta skitet nu.

Men nu är jag där jag är. Alkoholist! Mm! Det svider!

Mitt första möte med AA var i en större stad där jag kände mig säkrare på att inte träffa någon när jag gick in genom dörren. Mycket trevliga människor och jag blev varmt välkomnad av samtliga. Min värld brast för mig när jag presenterade mig med namn och att jag var alkoholist. Tårarna sprutade och med dom även mascaran. Snoret rann och jag kunde inte prata. Det var otroligt jobbigt att för första gången erkänna för mig själv att jag var alkoholist. Älskade maken som hämtade mig undrade vad som hade hänt. Han såg helt chockad ut när jag satte mig i bilen. Det blev jag också när jag såg hur fan jag såg ut i spegeln. Ja, det gjorde inte saken bättre.

Efter det mötet har jag lättare att acceptera mig själv som alkoholist. Jag pratar inte om det med vem som helst utan det är fortfarande en liten hemlighet, eller hur jag ska förklara det. Vänner och familj har säkert förstått det för länge sedan, men inte sagt någonting. Det är svårt att dölja när någon ringer eller kommer förbi för att säga hej. Usch! Jag har nog inte varit till min egen fördel alltid.

Tänk att jag har varit nykter i snart 19 dagar. Nytt rekord! Grattis till mig själv och jag är nöjd med vad jag lyckats med hittills. Nu gäller det att försöka fortsätta på denna vägen och inte köra av i kurvorna.

Sov gott ni där ute och tänk positivt.

Har reflekterat över detta tidigare - när jag läst min egen eller andras trådar, var tar folk vägen? Så många som bara "försvinner". I den bästa av världar så önskar jag ju av hela mitt hjärta att det har "gått bra", och att det är därför som man har avvikit från forumet. Dessvärre så tror jag att det inte alltid är så. Antar att många har "fallit" på vägen - eller kämpar den tuffaste kampen, för, vilken gång i ordningen? Det gör mig lite sorgsen. Samtidigt så är det så oerhört glädjande när någon helt plötsligt ger ett livstecken ifrån sig, och kanske bara säger "mår bra, det funkar för mig....". Blandade känslor m.a.o. Det är ju bara att gå till sig själv (mig själv). Brukar inte vara inne här när jag är fullt upptagen av ett återfall. Har aldrig fylleskrivit här. De gångerna så finns inte ens tanken på att logga in här. När nykterheten sedan är några månader gammal så brukar jag ibland "glömma" att gå in här. Självklart så skall man inte tvinga sig själv - ibland rullar ju livet bara på, och tankarna på att logga in här finns kanske inte ens. Just nu, ganska nära inpå ett avslutat "fyllerace" så brukar behovet vara som störst för mig. Det är också då som jag verkligen inser vilka fantastiska, härliga, starka, motiverade människor som samlas här. Helt otroligt. Jag tror att det här forumet fyller en mycket viktig funktion - likvärdig med AA för många. Tack för att ni finns här i min "forumvärld".

By the way - 9 dagar sedan sista racet. Sugen på alkohol? Inte det minsta. All styrka till er andra som kämpar. Fortsätt så...:-)

Vad bra att du har uttryck vad du känner! Hoppas att budskapet går fram! Heja dej!

Hej Emma!
Vill bara höra hur du har det? Hoppas att ditt kaffe smakat gott varje morgon denna vecka. Det har mitt gjort. MEN kanske inte imorgon... Ätit god mat med mannen ikväll och druckit gott vin. Kram till dig!

tycket också det är logiskt att du gör vad du kan för att må bättre. En anhörig till mig skadade sig själv som ångestlindring, hen har också add diagnos. Med bra medicin och en terapi som heter dbt (dialektal beteendeterap)i har hen börjat må så otroligt mycket bättre! Önskar dig detsamma och att du håller ut i väntan på din tur!!

Grattis till det!

Sambon min har varit vit i ett år nu i början av april. I påskhelgen skjutsade han en vän till krogen och det följde med en skvätt vin hem.

Han var påverkad, men förnekade det när jag lite senare berättade att jag hade märkt det.

Så kan det ju tydligen också bli...

Han borde vara rädd om de framgångar han gjort under året, sa jag, för han har tagit stora kliv, dock ej bearbetat något med samtal.

Fint att det går bra för dig!

En sak att det är lång kö för utredning, men när den är klar och dessutom påvisar vad du har för besvär är det ju fruktansvärt att inte ge dig en snabb läkartid!
Har du inte ens fått träffa läkare för att fastställa diagnos?
Väntlistan till KBT låter ju också orimlig.
Förstår att du tycker det är jobbigt.
Självmedicinering med alkohol är förståeligt, men det ökar även på dina symptom. Upplevelsen av att saker blir lättare är inte samma sak som att det blir lättare i verkligheten. Antar att du redan märkt av större problem när alkoholen lämnat kroppen än de som fanns innan, och då hamnar man lätt i onda cirkeln
Kan du motivera dig själv till att åberopa vårdgarantin och vända dig någon annan stans där väntetiden är kortare?

Vi levde ihop i 28 år varav 24 år var bra år?Så det har tagit sin tid att hitta sig själv och vem man är utan sin partner man levt med större delen i sitt liv.Men det jag trodde var omöjligt att jag skulle kunna leva utan honom.....klarade jag alldeles utmärkt.Även om det tagit tid att läka och jag lär mig forfarande saker om mig själv.Men jag har det lugnt och skönt nu i livet utan oro och ångest.Så tacksam för det.Och jag visade för barnen att det inte är ok att leva kvar i ett destruktivt förhållande som bryter ner en totalt.

Jodå, "gryningsgudinnan" ska snart krypa till kojs så hon orkar upp att fira ljuset... Morgnarna är sköna eller hur; lugn och eftertänksamhet där i gränslandet mellan dröm och vakenhet med livet självt som enda berusningsmedel. Fullt tillräckligt så.
Allt gott till dig också, Pi och alla andra!

Min man dricker ca en box vin själv i veckan.... han dricker det mesta på helgen men det som är kvar dricker han under veckan... Jag har nästan slutat att dricka helt, tar ett glas vin någon gång under en månad. Tycker inte om att han dricker så mycket och vill därför inte dricka.
Jag har påpekat att jag tycker det är för mycket och att det blir för dyrt att dricka så mycket. Då blir han sur och det blir en tråkig och jobbig diskussion som slutar med att vi blir ovänner... När han dricker blir han väldigt lättstött och en liten sak kan bli väldigt stor och jag tycker att mycket skit läggs på mig.
Vi har fem barn, dock inga gemensamma. Jag vet inte vad jag ska göra.. vad är rätt vad är fel?
Suck..

Ta en dag i taget och tänk va skönt det kommer att kännas i morgon!! Kram

Utredningen är gjord av en psykolog på vuxenpsykiatrin. Utredningen blev klar i somrars (7 juni), jag hamnade i kö för KBT (Kognitiv Beteende Terapi). För ett par veckor sedan fick jag veta att jag nu är i övre delen av kön. Om en månad har jag tid för diskussion om medicin med mera. Den väntetiden tar ju knäcken på även en psykiskt stark människa. Under diskussionerna med psykologen sa hon till mig att det vore konstigt om jag inte hade försökt självmedicinera med alkohol. Som väl är har jag inte försökt med narkotika.

Åh vad bra skrivet!

Jag känner igen det du beskriver med att bli så överraskad av sina egna känslor eller hur man reagerar på ibland helt obegripligt små saker. Jag menar att jag känner igen det från tidigare vita perioder i mitt liv. Just nu är jag ju helt nynykter. Den typen av känslor stör mig mycket, när man inte har en chans att förbereda sig.
Men bra att du klarade det, och tack för att du delade med dig till oss.

Men jag ska absolut spela upp filmen, för det är så lätt att glamorisera drickandet, "jag dricker ju bara två glas"

Nu är det någon dag sen du skrev och jag undrar hur du har det?
Har påsken varit bra?
Min påsk var bra trotts att jag inte var helnykter, men ändå bra då jag
inte drack mig berusad. Hur gjorde du?
Kram vännen ❤️