Senaste kommentarerna i forumet

Jag märker att vi tänker väldigt lika! Även jag tycker det är lätt och inte alls svårt samtidigt som tankarna fladdrar förbi. Det adhd skrev i rövarkulans tråd om att det tar två-tre veckor biokemiskt att bli ren och att det just i den brytpunkten blir en extra risk för återfall tycker jag var intressant och tankeväckande. Du, liksom jag, funderar på kommande resor. Jag tror det är för att vi försöker hitta öppningar för att dricka där och då. Men, egentligen-det är inget bekymmer här och nu. Sen är sen! Och jag närmar mig två veckor nu, idag sa jag till maken på skoj ( ja haha på skoj, pyttsan så skoj om han hade nappat) att jag tror det vore bra mot min förkylning med en flaska vin. Dags dra öronen åt mig tror jag!
Så skönt att du har energi. Med undantag för en timme vid frukost har jag sovit till kl 14 idag. Blev rätt sent på sjukhuset inatt.
Jag kopierar mitt inlägg här till min egen tråd, vill ha kvar tankarna efter dessa dagar...

Jag vill börja med att gratulera till dina snart två veckor!
Så vill jag säga en sak som jag tror är väldigt viktigt: Om det skulle vara så att du dricker något här framöver så sluta inte skriva här för det. Det gäller naturligtvis oss alla. För jag tror att många håller med mig om att den som fördömer någon för ett återfall kanske inte hör hemma här på forumet. Det som det handlar om är att så fort som möjligt återgå på "den rätta" banan.
Självklart tror och hoppas jag att du klarar det.

Mer tänkt att skapa förståelse kring det du upplever, att det faktiskt kan vara en svår period just nu och att du behöver ta hand om dig och söka dig till sådant som ger vila och tröst.
Att ställa sig vid bolaget just nu och studera folk låter visserligen spännande, men gör inte det. Tänk om det är ett lurigt trick från demonen. Att få dig närmare genom listiga förslag på experiment och sedan när du minst anar det finta dig.
Nä, titta på filmer med nedgångna alkisar istället om du vill ha avskräckande exempel.
Du kommer att fixa helgen galant. Krama dina kära när det blir svårt. Gå ut i naturen. Eller lägg dig bara raklång på soffan och känn suget slita i kroppen. Utforska känslan. Var sitter suget? I vilken kroppsdel? Vänta 5 minuter. Sedan 5 minuter till.
Rätt var det är händer det något som får dig att vara glad att du är nykter. Någon behöver skjuts, eller någon vill sitta nära och kramas. Håll i och håll ut!

..vilken korkad terapeut!
Den lilla möjligheten till tvivel var väl det minsta du behövde just nu. Undrar varför hon sa så? Som om det skulle vara skadligt för hälsan att leva helt nykter, som om alkohol på något sätt skulle vara ett nödvändigt näringsämnen vi inte kan klara oss utan...
Eller tror hen att det är lättare att minska än sluta helt? Lättare ta beslut om att minska är det kanske om man är ambivalent, blir ju inte så definitivt. Men så oändligt mycket mer energi som går åt att reglera, begränsa och planera! Frågan är om det är värt besväret och risken.
Ok, kanske måste du ändå fatta beslutet själv och prova dig fram.
Kram, håller på dig hur du än gör

Jag har lurat döden flera gånger. Aktiva och passiva självmordsförsök, akuta livshotande hälsotillstånd, bilkrascher. Under femton års tid levde jag med döden som följeslagare och som en vän, en sista utväg att ta till när ångesten var för överväldigande.
Jag har därefter levt på bonustid. Hittills har jag fått 25 år som gåva. Kanske kan jag förstå varför jag inte är mer rädd om mig själv. Kanske är det därför jag också lever som om jag är odödlig. Kanske är det också den förlorade tiden jag försöker leva ikapp genom att vara dubbelt så mycket.

Jag njuter intensivt av att känna naturen och friheten. Löpning på skogsvägar där jag pressar kroppen och känner mig stark.
För någon som inte fått komma ut i friska luften på veckor ibland och vars kropp riskerade organsvikt genom att gå ur sängen är frihet och kroppsrörelse viktigare än livet självt.
Kunde jag drömma om en kropp som fungerar så fantastiskt och lungor fulla med luft som smakar skog och vatten?
Fanns det någon som kunde tro att den korridorhasande nerdrogade 35-kiloszombien som inte tilläts gå själv mer än 100 meter skulle tävla i Ironman?

Jag förstår varför jag lider så av en missad dag ute i det fria. Varför jag avskyr att vara inomhus och bara sitta. Jag har suttit av tillräckligt med tid.
Det är inte konstigt att jag vill maxa allt jag gör. Jag har förlorat femton år. Tio av dem delvis inlåst. Och hela tiden inlåst i min egen ångest.
Jämfört med fängelsestraff har jag suttit inne på livstid med den skillnaden att jag haft mindre frihet och stimulans än en fängelsekund.

Därför avskyr jag meningslösa aktiviteter, ytlighet och utfyllnadsprat. Jag vill inte slösa bort mitt liv på sådant.

Jakten på upplevelser förhindrar förnöjsamheten i att bara vara. Genom att jaga livet går jag kanske miste om - livet?

Intensitieten och drivet är utmattande och i utmattningen söker jag lindring i spriten. För inte kan väl jag skadas nu, när jag klarat mig så många gånger?

Att vara orädd är ofta en fördel. Vad folk tycker blir oviktigt. Yta blir oviktigt. Sådant många är rädda för berör mig inte. Men avsaknad av rädsla medför risker och jag borde verkligen ta rädslan för alkohol på allvar.

Man kan inte lura döden. Ingen slipper undan.

Tack för din tanke, Ikaros, om att superi är tidsspillan. Den kanske jag kan ta till mig!

Att du börjat skriva här är en bra början. Det finns många här med liknande problem och vi stöttar varandra. Jag kämpar gärna med dej på vägen.

Hur går det för er idag? Jag vet en som har diabetes han ska dricka mjölk om han ramlar ihop. Laktos går tydligen snabbare ut i blodet än vanligt socker. Men har man inte det hemma kan man ta vad som helst som är sött som godis. Det vanskliga är ju bara att man får se till att dom inte sätter i halsen om dom inte kan kontrollera sig själva svälja osv.
Men om han kunde komma upp och gå på toa iallafall så är det ju inte koma iaf. Hoppas ni mår bättre idag. Usch att det ska behöva bli så illa pga alkoholen. Jag vet hur det känns för dig.. hoppas det löser sig. kramar

Tydligen är inte jag och mina inlägg speciellt intressanta. Lägger ner och ger upp. Ha det bra alla.

Haha, ja man ska ju ha växthuset någonstans =) För min del så har jag ett "växthus" i tv-rummet, men egentligen är det ett vitrinskåp som jag har tagit av dörrarna på. Jag fick ett mindre litet växthus av dotter för en tid sen och jag ser verkligen fram emot att städa uteplatsen och sen bygga upp växthuset.
I vårt garage finns det en Crysler Windsor- 56 och en custad Amazon.

Hej Swampen!
Jag har lite svårt att veta hur jag ska angripa ditt problem. Till stor del beror det på att jag känner väl igen din situation och vet hur du har det (tror jag i alla fall)

Såhär tror jag:
Du är alkoholist och vet säkert om det innerst inne. Du är inte mogen att fatta beslutet att helt bryta med drickat än. Det är ett oerhört svårt läge du befinner dig i. Du drömmer fortfarande om att kunna dricka måttligt och socialt.

Erfarenheterna visar att ytterst få klarar att återgå till normalt drickande. När vi alkoholister bara tar två glas vin så är det ofta mer plågsamt än att vara helt utan. Våra hjärnor triggar direkt igång och ska ha mer. Vad ska du förresten med ett par glas till? Normalt vill vi ju Ha minst en hel flaska. Bättre att vara utan alltså.

Att berätta för sin omgivning gör man i sin egen takt men du kommer att bli positivt överraskad över de reaktioner du får. Ingen kommer att kunna vara sur för att du tar tag i ditt liv. Vänd på frågan. Om du bryter ett ben och vägrar ta hjälp så kommer alla att tycka att du är en idiot. Varför skulle det vara annorlunda med den sjukdom vi nu talar om?

Till sist så tipsar jag om AA. Gå på ett enda möte och gör sedan en utvärdering. Om du verkligen är mogen att bryta med alkoholen så kommer du att älska AA och bli en frekvent besökare. Jag lovar dig!

All lycka till dig!

Och så hjälps vi åt och fixar detta tillsammans!!! Helt rätt - ny dag nya möjligheter!! kram på dig!

Hur är läget idag, ett stort steg?

Det är ett bra första steg att skriva här. Det kan vara startpunkten på en förändring. Ett första steg mot att släppa sargen och för sig själv börja definiera nuläget och föreställa sig hur framtiden kan se ut.

Vi är många som funderat på hur det kunde gå så långt. Vägen dit är olika, men här är vi iallafall :). Välkommen hit!

skrev en del tänkvärda rader både förut och nu idag.
Tänk vad vi hjälper varann här på forumet trots att vi ofta bara skriver i egen sak.
Någonstans när vi letar och finner små smuts eller guldkorn därinne och delar med oss så händer det något även för andra som får ta del av det.
Människan är både ett unikum och ett folkslag av alldeles samma sort.

Vi går igenom saker som formar oss till de vi är.
På gott och ont blir vi en människa som oftast gör så gott vi kan under de omständigheter som råder.
Ibland tar vi oss modigt an det jobbiga och möter det och tar oss rakt igenom.

Andra gånger smiter vi på alla möjliga sinnrika sätt.

Jag som medberoende och anhörig kan ju då slå mig för bröstet och säga att jag minsann inte har något alkoholberoende,mina alkoholiserade föräldrar till trots.
Nädå,jag tar mig modigt an livet, en förståndshandikappad dotter, ett alkoholiserat utbränt ex osv.
Vågar tom gå in i en ny relation till en man som jag trodde skulle bli min livskamrat.

Och inbillar mig att jag är stark modig och orädd.
Och nu när alla huvudingredienserna sakta plockas bort. Mitt ansvar för min dotter minskar. min nya kärlek flyr sin kos. Mitt alkoholiserade ex försvinner in i dimman så står hon där Ullabulla.
Utan ett fartyg att vara kapten över.
Utan nån matros att dirigera över.
Ingen besättning som applåderar längre.
Bara hon själv,mol allena som ensam måste ta sitt ansvar för sitt liv.

Och det..är den tuffaste resan jag gjort i mitt liv.
När allt motstånd är undanröjt och jag ensam står där framför spegeln så är jag helt blottad inför min egen skröplighet tomhet och ensamhet.

Och där någonstans i allt detta ensamma bottenlösa så föds något nytt.
En alldeles nyfödd Ullabulla börjar bildas som plockar ihop små bitar av det liv som varit och fortfarande är och bygger ihop en ny liten byggsats.
Den är inte stor,legoborgen inte stadig för fem öre.
Men den är min och består bara av mig.

Vissa dagar ramlar den isär.
Men bitarna ligger där för mig att tota ihop igen. Och sakta men säkert byggs den nya grunden av den person som är jag.
Utan mina relationer till de som jag närt min styrka av. Ätit mig mätt av,sökt bekräftelse i.

Jag hoppas så mycket att jag ska ha orken och styrkan att stå kvar i detta.
Stå kvar i att jag faktiskt har ett eget värde utan att springa till närmaste gathörn för att se om någon annan ska finnas där och möta upp.
För att slippa stå kvar mitt i mig själv och bara vänta.
Vänta på att nästa legokloss kommer smygande till mig för mig att trycka fast.

VAB idag. Missar en tjänsteresa, men det är som det är. Pigg och nykter när sonen drabbades av magsjuka klockan 03:30 på natten. Härligt att vara det i allt elände.

Funderar på att damma av all den kurslitteratur jag har om missbruk och läsa på. Tänker på det alkoDhyperD skrev i ngn annan tråd, gällande suget som kan slå till 2-3 veckor in i nykterheten. Kunskap är makt, kommer ihåg att jag höll mig ifrån a en längre tid när vi läste om missbruk under utbildningen, skräckslagen över hur hjärnan anpassar sig till a och hur det påverkar hela systemet.

Jag klurar fortfarande på om jag någon gång kommer att dricka igen eller om jag når ännu en nivå i mitt nya sätt att tänka. Inte så att jag planerar ett framtida drickande, mer så att jag klurar på hur jag kommer att hantera ex weekendresa med maken i framtiden, osv. Hur visualisera en resa till ex Paris eller Köpenhamn utan att se framför mig hur vi sitter på ngn uteservering eller restaurang och dricker vin eller öl i solen, långt bort från vardag och ansvar? Det kommer säkert att gå galant, men just detta är något som gnager lite. Nu låter det som om jag och maken åker på fancy schmancy resor titt som tätt, så är det inte :). Vi var iväg senaste gången för dryga tre år sen. Dock planerar vi en resa nu i maj.

Det jag vet är att jag vill vara nykter åtminstone minst fyra månader. Jag hade för ett par år sedan lätt förstorade blodkroppar, vilket innebär att jag förgiftat min benmärg. Kan inte tänka mig att detta blivit bättre sedan dess med tanke på mitt pimplande. Det tar åtminstone minst tre-fyra månader innan detta normaliseras. Så weekendresan blir vit för min del iaf om den blir av nu i maj.

Haha, snacka om skrivande som dagboksform. Skönt med så mycket energi iallafall. Har rensat ur min garderob idag och plockar och fixar i hemmet. Har svårt att sitta still.

Din berättelse är som en kopia av min. Jag har levt 28 år med min man. Har tre barn, gård, djur, sommarstuga, skog, nya bilar och allt man kan vilja har, förutom en sak en man som inte dricker. Vi har inga att umgås med längre varken släkt eller vänner. De barn som flyttat vill inte komma hem ens över en helg. Den yngsta, 14 år, vill inte ta hem kompisar. Ja allt är skit. Bestämde mig för att flytta då han började grina på min födelsedag då hela släkten var samlad. Är snart ett halvår sen jag flyttade och inget är annorlunda. Hur ska jag hjälpa honom? Jag kan inte bara stå och se på hur han förstör sitt liv. Jag flyttade av kärlek. Förstår dig Missan. För oss som lever med alkoholister blir det livet normaliserat. Vi vet ju inte om nåt annat.

Tack för att ni puttar på mig i uppförsbacken. Det hjälper väldigt mycket. Ja, det var en skitnatt igen. Somnade vid fyra och upp igen klockan åtta. Nykter, men trött och känner mig överkörd, tilltufsad och kaputt. På väg igen mot plikten och jag längtar till midnatt när jag är på gång hemåt igen om allt funkar som det ska.

Det var en god idé det där med fantasierna kring bolaget. Jag ska kanske köra ner där i morgon fredag och studera människorna som går ut och in. Kvinnorna med deras tygpåsar som är fulla med vin precis som jag gjorde innan dessa snart 19 dagarna. Ja, det var inte bara vin utan någon renat eller wiskey slank väl också ner. Hur som helst så har jag inga planer på att hälla ner något i halsen under ledigheten i helgen. Lätt och vara kaxig nu, men det kommer att bli tufft med tre lediga dagar när jag brukar vara berusad minst två av dem i vanliga fall.

Det där jävla suget följde med mig ner under täcket i natt. Vände och vred på allt möjligt som jag inte kommer ihåg nu mer än att jag förbannade hela situationen. Hade det inte varit för att min familj stöttar mig så tror jag inte att jag hade varit inne på dag 19 nu. Jag har lovar att vara öppen och berätta för dom när trycket närmar sig kokpunkten i huvudet och i kroppen och det gör jag också. Därför stannar jag upp i vad jag gör när dessa stunderna kommer och letar upp första bästa av dessa tre älsklingar och berättar att nu är det svårt med alkoholsuget igen.

Jag tänker många gånger på att barnen slapp en berusad mamma när de var små eftersom detta vansinniga intag började för ca fem år sedan. Det var som att trycka på en knapp. Inget speciellt hände utan det bara blev så på något vis. Ungdomarna har många gånger bett mig sluta och att de vill ha tillbaka sin mamma och inte en zombie. Skön jämförelse! Troligtvis sann för det är så jag känner mig dagen efter.

Det är otroligt inspirerande med detta forum. Tips och råd på hur man ska fixa begäret. Jag har fått mycket hjälp de senaste dagarna här inne, så tack alla ni som skriver om er själva och hejar på många andra.

Nu tänker vi positivt och tar hand om oss på bästa sätt!

Liten och stor passar verkligen in på hur man mår från stund till stund. Jag har läst sin tråd och tycker du kämpar på riktigt ordentlig. Var stolt över dig själv och vad du har presterat under de senaste månaderna. Tänker fortsätta följa dig på vägen och själv håller jag på att köra av i kurvorna emellanåt. Ge inte upp och tänk positivt.

Läs din text,sov på saken och läs den igen.
Om det var ett syskon,en vän som skrivit detta så skulle du ha sagt,gå med omedelbar verkan.
Det säger även jag.

Det finns inget gott att hämta i den relationen.
Han har på en enda kväll visat vad han går för,hur sjuk han är och hur lite det finns att hämta för dig där.

Om du klarar det,grattis!
Om du inte klarar det,så hoppas jag att du läser och skriver mer här.
Ingen kommer att anklaga dig,skälla på dig eller tycka du är dum.
Vi har alla mer eller mindre varit där och fått våra huvuden förvridna av alkoholen

Och välkommen hit.

Heja dig Santorini! Du är fantastisk! ♥

Läser din fruktansvärda berättelse ovan... Ibland är det helt enkelt inte meningen. Det är inte dags. Jag är oerhört glad och tacksam över att du finns kvar... Hoppas att du och din fru mår väl trots omständigheterna.

Stor varm kram

Hej på dig vännen,

hur har du det? Allt bra med dig?

Kram

♥♥♥

♥♥♥

Även om det inte gick så bra i går kväll heller. Men desto mer jag läser och tänker så kommer
jag närmare mitt beslut.
En ny dag nya möjligheter!

Tråkigt med sjukhus, men det låter som att läget är under kontroll.

Samma här, tanken på vin fladdrar förbi men är än så länge sådär irriterande nyfrälst nykter, så jag är ganska upptagen med att vara självbelåten och nöjd över att jag INTE ska dricka. Får se hur länge den känslan sitter i och det riktiga suget kommer. Är hemma och vabbar idag med magsjuk liten gosse. Skönt att gå upp mitt i natten och vara pigg (så pigg det går) och nykter när magsjukan slog till.