Senaste kommentarerna i forumet

men det lär dröja innan jag får den stillad. Rent tekniskt kan man i alla fall säga att lastbilar är tämligen stabilt byggda medans t.ex. en butiksentré sällan är byggd för att klara en krock men något som är tyngre än en människokropp, så gärningsmannen var nog tämligen säker i sin hytt.

Ja det var skönt men ändå drack jag ur de 2 öl som fanns i kylen, 2 gin drinkar och 2 glas vin. Måttfullt antal enheter per sort ? Känslan då var att jag undrade vad jag höll på med, vilka gränser testar jag? Idag har jag inga vettiga svar heller.

Nej, vi klarade oss i sista minuten. Hade förlagt fredagsshoppingen till torsdagen. Klokt, visade det sig.
Kan inte låta bli att associera lastbil=alkohol... lika förödande verkan bägge kan det bli om det skenar iväg.

är det så. Men... rent konkret – vad hände eg? Är inte du också lite nyfiken?

Men så där är det ju egentligen hela tiden. Nu fick vi syn på det.

Usch vad otäckt. Det känns inte så bra när skillnaden mellan liv och död bara är en tillfällighet.

men jag tror bara tiden kan svara på alla frågor. En samhällsdebattör som normalt brukar vara snabb att dra slutsatser har manat till lugn och att avvakta, jag håller med. Det finns så mycket det kan vara; en sinnessjuk person, någon som var hög på PCP, eller en terrorist. Hur tragiskt det än är så är det inte första gången och säkerligen inte heller den sista som vårt samhälles ofullkomlighet leder till katastrof. Jag har lärt känna människor runt om i världen, av olika kulturer och livsåskådningar, och det som verkar förena oss alla är en önskan att få leva våra liv i lugn och ro, vi vill stilla simma runt i den ankdamm som så länge varit Sverige. Nu har omvärldens svallvågor korsat den barriär vi byggt och vare sig vi tycker om det eller inte får vi nog vänja oss vid en eller annan storm även här. Det är djupt beklagligt men en oundviklig konsekvens av den asynkrona utvecklingen i världen.

God morgon.
Ja nu är det min andra nyktra morgon på länge och en nykter fredagkväll. Suget i går var jobbigt, men jag stod emot. Nu blir det en nykter lördag kväll.
Sundare, härligt att du ändrat ditt namn det kanske är bättre att se att man är sundare än att man är skamsen. Vi är
bra människor fast vi har detta problem, men vi kommer att klara det "basta"
Tack alla ni andra som gett mig styrka.
Nu ska jag läsa och styrkas av era berättelser, få stöd och kanske även stötta.
Världen är upp och ner, livet blev inte lik sig eftergårdagens händelser. Hoppas att ingen här blev drabbade.
Ha en så bra lördag som bara går. En dag i taget.

att ha ett jobb att gå till. Man får vila i det.

men jag blir stärkt i vad jag tror på när jag blir hotad av idioter. Jag låter mig inte "dumknullas" som min vän uttrycker saken.

Jag ska åka o jobba ett par timmar idag. Hoppas det skingrar tankarna lite.
Det där var skräckfyllt. En mardröm.

Mitt uppe i kaoset, och så nära att du hade drabbats.
Ta väl hand om dig i dag.

Kramar

Jag vill ge dig en varm filt nu MM. Känner du den omsluta din lilla kropp?

Jag gick 14.45 från Wallingatan. Gick över Olof Palmes gata. Går Drottninggatan fram.
Viker in på Åhlens genom stora ingången, var stressad och ville hem.
Pratar med min dotter 14.52.Tar rulltrappan ner inne på Åhlens, då det smäller 14.53.
Jag har haft denna lastbil i ryggen ca 30 meter bort.
Med hörlurar på hade jag inte haft en chans att höra varningar och skrik.

Brandlarmet går och vi blir utsläppta Mäster Samuelsgatan.
Jag tittar upp mot Drottninggatan och ser människorna som ligger,
jag ser bilen, jag känner lukten, jag hör långt borta sirener.
Jag har aldrig varit så rädd så otrygg så jävla panikslagen.

Hade jag valt att gå på toaletten på salongen som jag besökte
hade denna minut gått och jag hade vart i nålens öga.
Vilket jag tänkte men det var kö till toa så jag struntade i det.
Det har förmodligen räddat mitt liv.

...du som säkert är tekniskt ...och annars... smart: fattar du hur lastbilsföraren både kunde ramma Åhléns i hög fart och undkomma rel oskadd själv?
Och... - rör det sig verkligen om ett terrorbrott i gängse mening?! (Snillen spekulerar nu...) Luktar Palmemordet som också blev suspekt.

Det känns som en våldtäkt. Man är maktlös? Nej, tillsammans är vi starka.

nej,... men snälla – då hade vi inte kunnat läsa och du inte kunnat skriva, leva, som du nu gör! Din hund förresten, – märkligt! han verkar ju med sitt gummifår kunna symbolisera som bara mycket intelligenta varelser kan. Får=hund? Sådan herre sådan hund.

Eller perplex. Jag har gått och rannsakat mitt sinne efter ord som bäst beskriver den känsla som hunden lyfte till ytan hos mig igår. Jag har tidigare skrivit om hans gummifår, det har på sistone blivit hans ständiga följeslagare. Det har tillbringat vintern i en snödriva alldeles utanför huset men nu har det fått komma in, och till yttermera visso befordrats till kompis. När jag var på resa sist och sonen hade hunden med på jobbet så följde fåret med, ibland tar han det med på promenader och nätterna tillbringar det bredvid hans säng, alltid stående på sina fyra knubbiga ben, det är han noga med. Jag har också nämnt att jag har för vana att stå ute på balkongen och röka i tid och otid, vid de tillfällena är hunden alltid med; ibland ligger han i ett hörn och slöar, ibland står han bredvid mig med framtassarna på räcket och spanar ut över nejden, men han är alltid, säger alltid, med.

Igår blev det en jäktig förmiddag men vi hann få iväg allt ris till priset av genomsvettiga kläder och värkande muskler. Hunden var med hela tiden och hjälpte till efter bästa förmåga även om han inte riktigt förstod vitsen med att lägga pinnarna i släpkärran när det fanns så många andra bra ställen runt om i trädgården. Efter lunch var vi båda tämligen trötta så jag satte mig och läste medans hunden snusade i sin säng. När jag så gick ut för att röka dröjde hunden, men efter ett tag kom han med fåret i munnen, ställde försiktigt ner det på balkonggolvet och gick in till sin säng igen. Hela eftermiddagen var det sedan bara jag och fåret på balkongen, hunden kom inte ut en enda gång. Senare, framåt kvällen, kom han ut och hämtade fåret, bar in det och ställde det bredvid sin säng och därefter var han med mig på balkongen igen, varje gång. Jag kan bara tolka det som omtanke, han hade inte lust själv men ville inte att jag skulle vara ensam där ute.

Det här är en egenskap som vi människor brukar tillskriva oss själva som något som skiljer oss från andra djurarter men uppenbarligen är det fel. Frågan är om det kanske inte är så att vi är sämre på det där området än andra djurarter. Kanske skulle vi välja andra egenskaper som definierar oss gentemot de där andra som vi så gärna betraktar som lägre stående; illvilja, bakslughet, avund, elakhet, missunnsamhet, det finns många att välja bland. Ibland undrar jag om inte vi människor är ett av naturens största misstag, i filmen Matrix jämför en av karaktärerna oss med ett virus; vi breder ut oss ohämmat och konsumerar alla tillgängliga resurser tills vi dödar vår värdorganism och därmed också oss själva. Kanske är dessa våra mindre tilltalande egenskaper ett naturens försvar, ett sätt att friskna till från en farlig sjukdom. Ska man vara cynisk så kan man nog konstatera att världen vore en bättre plats om evolutionen hade satt stopp vid aporna.

Ha en härlig vårdag allihop!

Vad kämpigt det låter kära du. Vad var det som fick honom att ta hjälp och få behandling för tio år sedan? Finns det någon som han lyssnar på? Klarar han av att jobba, det låter ju som det pågått i ett par månader. Själv hämtar jag kraft från en al-anon-vän, från att läsa här på forumet så att man inte känner sig som ensammast i världen och när jag väl kan komma iväg på al-anon-möten. Min man och jag bor inte ihop sedan några månader tillbaka pga att hans missbruk eskalerade så pass mycket och han blev på slutet så obehaglig och oberäknelig att jag inte kunde stanna kvar med våra tre gemensamma barn. Min man och jag har numera en icke-relation och känner så väl igen att vi inte kan prata ett ord med varandra!
Med värme

Åh jag känner också så väl igen mig i den där psykiska terrorn. Jag ställde ultimatum om att han var tvungen att söka hjälp eller flytta ut. Han vägrade att flytta ut så till slut gjorde jag det, när min dotter var 4 dagar gammal....efter att jag och barnen bott hos min mamma i fyra månader så lät han oss flytta in i vår gemensamma lägenhet medan han flyttade till en liten hyresetta. Så fort jag säger något om att det aldrig kommer fungera att bo ihop så säger han att vi ska sälja. Han vet att jag inte har råd att köpa ut honom och det skulle i sådana fall leda till att jag behöver flytta från området som mina barn älskar och med hela det sociala nätverk som jag byggt upp och som behövs när man är själv med tre barn! I alla fall, det jag ville säga är att ett första steg kan vara att se till att ni inte bor tillsammans utan att se det som en definitiv separation men att du slipper den dagliga psykiska terrorn och den fruktansvärda anspänning det är att leva med en som missbrukar. Kanske kan det också få honom att söka vård om ni flyttar isär. Det är så stor skillnad för mig nu när jag kan lägga på luren om han är otrevlig. Jag skulle också råda dig till att uppsöka ett al-anon möte, de ger så mycket kraft!

Åh jag känner också så väl igen mig i den där psykiska terrorn. Jag ställde ultimatum om att han var tvungen att söka hjälp eller flytta ut. Han vägrade att flytta ut så till slut gjorde jag det, när min dotter var 4 dagar gammal....efter att jag och barnen bott hos min mamma i fyra månader så lät han oss flytta in i vår gemensamma lägenhet medan han flyttade till en liten hyresetta. Så fort jag säger något om att det aldrig kommer fungera att bo ihop så säger han att vi ska sälja. Han vet att jag inte har råd att köpa ut honom och det skulle i sådana fall leda till att jag behöver flytta från området som mina barn älskar och med hela det sociala nätverk som jag byggt upp och som behövs när man är själv med tre barn! I alla fall, det jag ville säga är att ett första steg kan vara att se till att ni inte bor tillsammans utan att se det som en definitiv separation men att du slipper den dagliga psykiska terrorn och den fruktansvärda anspänning det är att leva med en som missbrukar. Kanske kan det också få honom att söka vård om ni flyttar isär. Det är så stor skillnad för mig nu när jag kan lägga på luren om han är otrevlig. Jag skulle också råda dig till att uppsöka ett al-anon möte, de ger så mycket kraft!

Så är det

Det mesta känns futtigt i skuggan av det som hänt. Men ingenting blir bättre av att man dricker.

AliceAlice tack för dina kloka kommentarer. Det där du skriver om medmänsklighet och om att det är svårt att släppa taget om en människa man älskat...det var verkligen träffande och gör att jag inte känner mig så himla dum för att jag ändå trots allt som hänt känner ändå kärlek för honom och en oändlig sorg för hans skull att han är drabbad av alkoholism.
Det första jag tänker när han ringer är: har han druckit nu? Och när vi har bestämt träff- kommer han att dyka upp? Han hävdar med bestämdhet att han inte druckit något på över 60 dagar och jag kan bara inte få till det. Han har vid flera tillfällen varit så osammanhängande (i telefon) och berättat vad som hänt utan att det går att få ihop hans story. I onsdags var vi på parterapi (lite skrattretande med tanke på det icke-förhållande vi har just nu) men det behövs för att vi ska kunna prata med varandra. Under de senaste veckorna sedan han flyttat ut har endast träffat barnen cirka 2 timmar per vecka. Vet inte hur jag ska förhålla mig till deras frågor om när pappa kommer nästa gång. De terapeuterna som vi hade var i alla fall oerhört kunniga på beroende och de tyckte absolut att jag borde få känna till att han går till beroendemottagningen, att han går på möten och att hans prover är okej. Min man vill ju hålla mig helt utanför det. Sitter här i min ensamhet. Känner mig rastlös och orolig ända in i själen. Förstår att jag antagligen kommer behöva flytta från den här älskade lägenheten, kommer inte ha råd att bo här själv men som min al-anon-vän säger och även min samtalskontakt behöver jag inte stressa fram något. Att flytta kräver ju att jag har löst boendesituationen. Håller på och tröstshoppar till lägenheten, vill göra om, göra nytt. Min lilla dotter har ju redan blivit fem månader och inte trodde jag att det skulle bli såhär. Trodde det skulle räcka med att vi bodde isär för att han skulle ta sin nykterhet och psykiska hälsa på största allvar men jag tvivlar verkligen på att han ska orka i långa loppet.Jag trodde faktiskt inte att han är så sjuk som han är. Imorn är det tänkt att han ska träffa barnen i fem timmar. När han ringde ikväll tyckte jag lät sådär konstig, han pratade med barnen och frågade då om jag var arg på dem. Barnen fattade ingenting. Han svamlade också om att han ville komma och fira deras födelsedagar, båda fyller nästa vecka, men att det bestämmer ju mamma och om hon inte vill kommer han skicka dem ett vykort. Vi får se, imorn kommer han antingen skicka ett sms om att han behöver gå på ett möte och inte hinner träffa barnen eller så kommer han att komma hit som avtalat utan att kommentera. Vet inte om jag överdriver men är så sjukt misstänksam hela tiden.

Familjen sover för länge sen, jag somnar tydligen inte lika lätt på fredagar utan vin. Ser fram emot träning imorgon utan att vara bakis.