Senaste kommentarerna i forumet

..bl a genom att skriva och läsa här. Det är svårt när man inte passar in i någon mall eller riskprofil och samtidigt är ordvrängare, gränstestare och vetenskapsnörd. Min beroendeperson, mr Hyde, är så gammal och integrerad i min personlighet att hen är en del av mig och mellan oss finns inga tydliga gränser. Jag vet, min logiska sida vet, att det inte finns några tvivel om att jag inte kan och inte ska dricka. Vad mr Hyde säger är att min viljestyrka kan ta mig ur en period eller bryta efter en dag om jag skulle dricka igen. Mr Hyde säger att en period eller ett par dagar emellanåt inte är hela världen. Och jag vet att det stämmer, det också. Fast varje gång är en risk. En risk som inte bara skrämmer utan även lockar. Risker är guldkanten på mitt liv.
Jag vill bli övertygad om att den här risken inte är åtråvärd. Att jag inte bara riskerar mig själv utan även mina barn. Jag skulle vilja värdera mitt eget liv högre men än är jag inte där. För om jag värderar mitt eget liv och är övertygad om att jag riskerar det redan vid första glaset kan jag använda envishet, tjurskallighet och allt-eller-inget egenskaperna. De egenskaperna som kan forcera vilka hinder som helst.

Idag berättade jag lite för hans mamma. Så hon ringde upp han & sa till honom.
Gissa vem som är skitsur nu?!?

Måndagen 27/3 lämnade jag mitt sist blodprov hos Previa, vår företagshälsovård. Alla mina tolv blodprov inklusive levervärden är toppenbra. Fredags 31/3 så tog jag min sista antabus på jobbet. Nu ska min rehab förhoppningsvis avslutas från min arbetsgivares sida. Sedan fortsätter min rehabilitering på egen hand. Det ska nog gå jättefint. 15 månader nykter nu.
Ofta funderar jag på hur i helvete jag kunde hamna så här snett i livet???? Hur dum kunde man vara? Jaga, gömma sprit. Såra mig själv, familjemedlemmar. Svika folk runt mig? Frågor jag aldrig får svar på. Inte lönt att älta men de måste få ligga kvar i bakhuvudet när suget kommer att falla på.

....på mycket länge firades denna helg. Trots att hela helgen spenderades på camping med flertalet som drack i min omgivning så kände jag inte behovet av att dricka. Blev till och med bjuden på whiskey men tackade nej. En mäktig känsla att vakna pigg när andra i sällskapet kanske ville borsta tänderna en extra gång :-)

Full fart mot kommande vita arbetsvecka!

Ha det gött alla!

Och sedan ångrar mig igen...
Jag antar att det här inte är alkoholrelaterat men är inte helt säker. Jag sökte ett nytt jobb och fick det, tackade nej för att villkoren var något sämre än de jag har men sedan ångrade jag mig och nu har jag tackat ja iallafall. Min ångest just nu är att gå till ett mindre företag utan kollektivavtal. Om jag blir sjuk (inte fixar det här med alkoholen själv) kommer jag inte alls kunna få samma hjälp som jag kan där jag jobbar nu. Min nuvarande arbetsplats har också erbjudit mig ett nytt jobb som inte alls skulle vara lika ensamt som det jag har idag. Kan man ångra sig, skriva på papper och sedan ångra sig igen? Troligen inte och detta får mig nu att hamna i en icke övergående ångest. Tänk om jag inte klarar nya jobbet och dessutom inte kan få hjälp om jag faller in i ett missbruk(inte lyckas ta mig ur ett befintligt missbruk)

Jag har svårt att bedömma hur berget lutar för att återkoppla till AlkoDHyperDs kloka liknelse ungefär som när man åker skidor och snön gör det svårt att avgöra lutningen. Jag känner att jag glider nerför och hoppas att jag inte kommer komma ut för något stup eller dra med mig en lavin...
Jag ska ringa beroendekliniken igen i morgon.
Vad tror ni kloka människor här. Kan man ångra sig och sedan ångra sig igen? Ska jag ta hjälp av mitt nuvarande jobb i det här. Ska jag rycka i nödbromsen och inte byta jobb. Se till att bli av med det här problemet först? Jag inser ju att jag aldrig kommer att få jobb på stället jag fått jobb på nu igen men det kanske inte är det viktigaste...
Vet inte om det här blev något sammanhängande som går att förstå. En vit helg har det blivit i vilket fall som helst och det är ju bra i sig.

Ja, att bli/vara alkoholist anses vara skamligt.
Ja, alkoholism kan man aldrig bli bra från. Men man kan sluta dricka.
Ja, man kan utveckla periodisk alkoholism. Under de aktiva perioderna utsätter man sig för stora risker, bl.a. med livshotande promillehalter. Men mellan racen syns det knappt att man är alkoholist.

Enda vägen från eländet är den nyktra vägen. Vad är din strategi och plan för att hålla dig kvar på den AlkoDHyperD?

Tack för att du delar med dig så mycket. Ha en bra söndagskväll AlkoDHyperD.

Alla kommer dit förr eller senare. Jag hoppas det blir senare och på väl valda vägar.
En väg jag väljer just nu är tacksamhetens. Jag är nykter och lugn i sinnet. Varje dag vaknar jag med förväntan och lust. Jag är tacksam för att mitt liv är gott utan alkohol och att min vardag inte behöver förändras av det faktum att jag inte kan dricka.
Vetskapen växer så sakta i mig om att det jag själv skriver är sant och verkligt. Jag sörjer inte att jag aldrig kommer att kunna dricka normalt, för det har jag aldrig velat och aldrig gjort. Men kanske finns ännu en längtan efter det destruktiva.
Därför behöver jag tänka en dag i taget samtidigt som jag måste planera månader framåt för att förebygga och förutse minor.

Jag har inte riktigt lyckats ändra mitt beteende och mitt första inlägg var i augusti. Mitt tips är att inte lura dig själv och ta tag i det nu på en gång!!! Jag ångrar att jag inte tog i hårdare direkt. Det jag TROR hjälper mig denna gång är att jag bett min fru om hjälp. Första mål hela april vitt och bett min fru be mig blåsa i alkomätaren dagligen. Hitta ditt sätt att röja undan alla smygmöjligheter. Vet inte hur ditt missbruk ser ut men har du skrivit här var det nog dags att egentligen ta tag i det för ett år sen? Lycka till! Hejar på dig

Vi har börjat gå på familjerådgivning. Där har dom strikt tystnadsplikt och inga journaler. Hos prästen är det fö.övr total sekretess. Ifall man behöver prata av sig. Rekommenderas!

Du är en passionerat sökande själ. När ska du finna din slutdestination? Hur ser den ut?

Skamfilad
Som trollen spricker i solen är skammen endast en börda när den göms undan. Att vara människa med allt vad det innebär är just bara det. Jag har växt upp omgiven av människor som burit skammen som ett andra skinn. Jag ser skammen bryta ner patienter jag träffar.
Kan vi göra någonting för alla dessa skamfyllda? Kan jag, genom att fila bort min egen skam, genom att synliggöra och få den att spricka i solen, bidra till en förändring?
Om jag väljer att dölja det svåra i mitt eget liv, är jag då inte samtidigt rädd för skammen? Jag vill inte vara rädd. Vill inte vara en av alla som gömmer undan det mörka. Jag vill fila och fila tills det mörka blir synligt.
Till sist står man där med skammen bortfilad. Skamfilad, som i att all skam är borta och kvar finns ärligheten, självrespekten, friheten och stoltheten.
Anledningen till att bloggen varit nedlagd en längre tid är att jag inte längre kunnat skriva om de lättsamma sakerna, feelgood, det som folk vill läsa. När jag skriver är det för att sätta ord på det jag är uppfylld av. Ofta är det glädje och energi, men inte alltid.
Jag vill förmedla en mångfasetterad bild. Jag kan inte måla en tavla ur en påhittad verklighet. Den tavla jag målat med mina ord blev den ärligaste jag någonsin skapat, men jag vågade inte visa upp den.
Varför? Vad var jag rädd för? Skammen. Det jag uppmanat andra att kasta av sig var jag insvept i själv, men förstod det inte. Jag rättfärdigade mig med att det var av hänsyn till andra.
Startsträckan blir lång, märker jag nu. Tvekar fortfarande.
Vad är det då jag är så tveksam att berätta. Varför är det så viktigt att göra det att jag ändå väljer att visa mitt mörker.
Därför att det finns sjukdomar som på grund av samhällets moralistiska dömande inte vågar lyftas och pratas om. Det finns lidande som inte syns och i okunskapen gror fördömandet. Psykisk ohälsa är en sådan sjukdom. I den finns hierarkier. Det är inte lika skambelagt att ha PTSD som panikångest. Depression och utmattningssyndrom börjar bli något som vem som helst kan drabbas av. ADHD är fortfarande ifrågasatt på vissa håll och trots omfattande forskning finns det ingen som med säkerhet kan säga vad som orsakar det. Längst ner i hierarkin finner vi missbrukarna. De som har sig själva att skylla. De som saknar karaktär och vilja. Som till och med när de söker vård får skammen slängt i ansiktet, skammen som redan sitter där och förhindrar läkande, skammen som gör att man avstår för att söka stöd, gömmer undan och förnekar. Drogens dödliga omfamning får pågå i det tysta eftersom ett avslöjande betyder omvärldens avståndstagande. Hur ska vi förstå det? Är det inte bara att ta sig i kragen och sluta? Ja, man kan sluta. Om och om igen.
När jag får kommentarer om hur duktig jag är, eller hur vältränad jag ser ut vill jag ställa mig upp, rak i ryggen och tala om för alla att en alkoholist kan vara vem som helst och se ut hur som helst. Kan ni se det på mig?

Åren innan och efter jag var tjugo missbrukade jag alkohol. Som allt annat i mitt liv gjordes det rejält, inga halvmessyrer. Listan på markörer för alkoholberoende kan göras lång, ingenting saknas. Grov rattfylla, intensivvård, avgiftning, delirium, epilepsianfall och behandlingshem. Slutenvård och öppenvård om vart annat. Bilkrascher, självmordsförsök, hallucinationer, blackouts och våldsamma aggressionsutbrott.
Jag tog mig ur det efter närmare tio år. Skapade ett annat liv och en annan identitiet. Stängde dörren bakåt för att inte sugas in igen.
Åren därefter och fram till alldeles nyligen var en tillvaro på flykt. Jag sökte asyl i normaliteten och gömde mig av rädsla för att bli sänd tillbaka. Att gå tillbaka betydde döden. Jag var tvungen att gömma och glömma min historia. Till slut var den inte längre jag.

Vad jag aldrig insett är att alkoholberoende är som ett gift inkapslat i hjärnan. Det försvinner inte utan kan ligga dolt länge och bara vänta på att släppas ut.
Åren gick och jag förändrade hela min livsstil. Visst drack jag då och då, men sällan mer än en dag och sällan på samma sätt som förut.
Då, i mitt gamla liv, drack jag sprit som om det var vatten.
I det nya livet höll jag mig till vin och öl. I min föreställning var det bara sprit jag inte kunde hantera. Kan man vara bara spritalkoholist?

När man kan dricka en kväll i månaden är man botad. Även om det med tiden blir varje vecka. Lögnen blev sanning. Jag är inte längre alkoholberoende, för jag kan göra långa uppehåll. Jag förlorar inte kontrollen, tar inte återställare, sköter mitt jobb, tränar varje dag.

Undermedvetet visste jag att jag måste fortsätta fly. Träning och tävling blev mitt substitut och min flyktväg. Och precis som allt annat gick det till överdrift. Högre och högre dos krävdes för att hålla de inre demonerna i schack. Till slut räckte det inte längre.

För två år sedan gick jag in i en ny fas. Periodsupande.
Hade varit nykterist i många år, eftersom tävlingsambitionerna varit starkare än suget efter alkohol. Sprit hade jag inte druckit på närmare tio år.
Ett plötsligt infall fick mig att hälla upp ett glas whisky en lördagseftermiddag i slutet av februari 2015. Känslan när jag svepte det tog mig trettio år tillbaka i tiden. Känslominnen sitter djupt.
Jag förstod inte då, när jag mådde fantastiskt och bara drack det där enda glaset vars effekt försvann på några timmar, att kapseln runt det gift i min hjärna som heter beroende hade börjat vittra sönder. Nästan omärkbart. Först läcker det ut lite grann.

Ett par helger senare köpte jag hem en flaska till. Fortfarande full kontroll och med illusionen intakt. Drack sprit på samma sätt som i min ungdom, men vid enstaka tillfällen.
Påskledigheten 2015 drack jag åtta dagar av tio. Mer varje dag. Kanske hann jag få i mig fem liter sprit, kanske mer. Men fortfarande i tron att det var en engångsföreteelse och att jag hade kontroll. Jag kunde ju träna varje förmiddag!
Jag förstod ju att detta inte ingick i någon som helst måttlighetsmall, men det var nog bara för att jag drack rent. Slutsatsen var alltså - inte mer sprit. För det var ju bara sprit jag inte kunde hantera, eller hur?
Nja. Jag tycker inte om öl. Den sommaren föll jag vid ett tillfälle även på det. Visst kan jag dricka öl. Tio burkar. Full kan man också bli, men inte lika fort.
Hösten innehöll flera sådana korta fall. Sprit igen. Allt annat var meningslöst och inte värt besväret. En eller två dagar åt gången, stora mängder whisky.
Julledigheten 2015 var nästa period och sträckte ut sig till två veckor. Jag förhandlade med mig själv, dribblade och trixade. Om jag håller mig till ett dricksglas sprit först och sedan fortsätter med vin kanske jag kan ha kontroll.
Självklart inte.
Kroppen sa ifrån de sista dagarna. Första klunken whisky vid middagstid tvingades ner med en ulkning. Men jag fortsatte. Målmedvetet tvingade jag mig själv att konsumera den mängd jag bestämt mig för, vilket inte var lite, varje dag. Som om jag tävlade med mig själv i hur många dagar och hur mycket jag skulle klara av att få i mig. Fast jag hade ju kontroll. Drack ju bara så mycket jag bestämt mig för.

Efter den perioden valde jag att utredas för ADHD. Jag hade länge vetat att jag hade diagnosen, men inte tyckt att det var så viktigt att få det på papper. Jag har ju klarat mig bra genom träning. Haft tillräckligt med psykiatrin att göra, ville inte dit igen.
Men jag började bli rädd för mig själv. Vad händer om jag dricker igen? Kanske kan medicin hjälpa mot den inre rastlösheten, kaoset, paniken som får mig att till varje pris vilja radera hårtdisken, tysta hjärnan, stilla oron.

Jag blev faktiskt hjälpt av medicin. För första gången i mitt liv kunde jag vila och njuta av det. Jag tänkte att äntligen behöver jag inte alkohol för att dämpa mig. Äntligen är jag fri. Jag bestämde mig för att det var slutdrucket och var inte ens sorgsen över det.

Ett år höll det. Och när det brast igen var det inte på grund av mitt eget inre kaos. Eller kanske var det så, men på ett annat sätt.
Känslor av otillräcklighet, ensamhet och uppgivenhet vänds hos mig till frustration och ett växande raseri. Ett vrål inom mig: "Åt helvete med allt!" väckte rovdjuret igen. Det tog över. Inte i ett plötsligt anfall, utan smygande, smekande, lockande, övertalade mig med löften om en väg bort, tillfällig semester från det liv som krävde för mycket.

Under januari 2017 tog rovdjuret över, sakta till en början för att till slut lämna mig vid ett vägskäl. Supa ihjäl mig eller släpa mig själv upp ur kvicksanden och tillbaka till det liv jag älskar och värdesätter. I ett ögonblick av sans mitt i galenskapen bestämde jag mig för livet.
Jag avbröt den sista perioden, för två månader sedan, med uttrappning. Direkt efter frukost, den sista dagen, drack jag upp en halvflaska vin som stod i garaget. Om jag varit tveksam huruvida jag fortfarande var alkoholist eller inte borde det faktum att darrigheten försvann och jag kände mig normal av en halvflaska vin på morgonen avgöra frågan.
Jag har inte tidigare sett mitt spritintag vid lunchtid dagen efter som återställare, jag hade ju ätit frukost och tränat innan, inte druckit för att komma igång på morgonen.
Men ingen som inte är alkoholist vill dricka sprit till lunch dagen efter att ha halsat en kvarting. Definitivt inte flera sådana dagar i rad. I flera veckor. Ingen normaldrickare behöver fasa ut med en halv dl sprit i timmen sista dagen för att kunna sluta.

Och nu, två månader senare, tror jag fortfarande inte tillräckligt mycket på att jag uppfyller kriterierna för alkoholberoende. Det är ju bara under perioder...

Periodisk alkoholism är progressiv. Det räcker att jag ser tillbaka på de tre perioder jag haft för att förstå att det stämmer.
Det kommer inte att självläka. Jag kommer alltid behöva vara vaksam på rovdjuret som just nu sover. Om jag så är nykter i tjugo år ligger det där och väntar på att få vakna. Farligare och hungrigare för varje gång.

Skamfilad. Jag känner inte skam. Alkoholism är lika lite självförvållat som cancer. Den som dricker sig till ett beroende är värd lika mycket medkänsla och har samma rätt till respektfullt bemötande som vilken lidande människa som helst.
Så varje gång du säger till mig att jag är så duktig, stark eller fantastisk. Skulle du ändra uppfattning om jag svarade att jag var alkoholist?

Du är en krydda i mitt liv och jag var länge osäker på om du var man eller kvinna. Du är alltså en man! Kul! Jag brukar själv ställa till det på det viset att folk inte vet vad jag är. Något slags mellanting, antagligen.

Såg i någon tråd tipset om den dokumentären på HBO. Den var bra för mig att se. Känner igen mycket av situationerna och vill inte vara dom personerna som porträtteras. Varit ensam hemma större delen av dagen men inte druckit. Blir en till vit dag. Känns jättebra att ha brutit den svarta trenden.

Tack för stödet.
Vi är båda två i 25-årsåldern.
Han har gjort stora förändringar, inte bara pga mig. Utan även för att han vill det.
Men som ni förstår tar det tid och vägen kan vara knackig.

Huvudet säger såklart att jag ska lämna, vara smart.
Men hjärtat vill vara med honom och jag kommer stanna, så länge han jobbar på det.

Är jag dum som stannar? Eller finns det förhållande där ute där man löst sånna här problem och det blivit bra?

Är i samma sits, jättetufft verkligen så jag förstår dig! Tvekar också att söka hjälp med tanke på journaler etc. För mig har det här forumet varit till stor hjälp!

Har en liknande historia som din. Pappa har också alltid druckit för mycket, och speciellt de sista åren innan jag flyttade hemifrån. Var så underbart skönt att kunna ha sitt eget hem utan att behöva tänka på eller se honom. Och nu är jag liksom du i ett förhållande med en man som missbrukar alkohol.

Är ni fortfarande ganska unga båda två? Jag vet att detta kan låta hårt och hemskt, men om du mår väldigt dåligt av detta är det en stor chans för att det blir värre. Hade jag varit du hade jag stuckit och sett till mitt eget bästa och välmående. Du kan aldrig ändra honom om han inte vill det själv. Få absolut inte barn med honom innan han rett ut sina problem.

Men det verkar som att det blivit bättre om jag förstår dig rätt? Om han verkligen förstår att han måste ändra på sina vanor för sin egen skull så är det sannolikt större chans för att han faktiskt tar tag i problemen, och om han fortfarande är ung kanske det går att styra ett missbruk/riskbruk till mer normalt drickande.

Stor kram, vi är många här som har det som du!

för om det är ett kriterium för att ha denna defekt/åkomma/personlighetsstörning, så har jag inte narcissism då jag klarar att leva
utan en kvinna vid min sida.

Skämt åsido. Om du varit med om och råkat ut för avarter bland män som betett sig illa och/eller försökt utnyttja dig, som du beskriver i #92, så förstår jag om du är reserverad och misstänksam mot män. Men vi är en hel del män som beter oss civiliserat och korrekt mot kvinnor. Vi finns också.

Tack också för alla små trevliga kommentarer du skriver i trådarna här på forumet.

Hoppas du får en bra söndagskväll

Ja jag har börjat kolla runt. Vill inte dricka något idag! Börjar med det! ☺

kryllar det av här på forumet! Du kan läsa och – bidra!

Även för mig har det varit sämre de senaste månaderna. Nu i helgen var det under all kritik och jag tänker exakt likadant som du, Fenix om framtiden. Ska jag ha några vettiga år framför mig är det kork på som gäller. All kvarvarande alkohol har jag bett min fru tagit bort ur huset.

Jag har inte fyra dagar som du utan börjar på den förhatliga första dag 1. Låt oss nu "gamla gubbar" följas åt. Vi kan ju klara det. Det har vi bevisat många gånger, det gäller bara att det ska vara bestående också.
Allt gott/Tjalle

Håller helt med er ovanstående talare. Tragiskt att höra när det är beroendet som talar. Hur accepterat skulle det vara att höra från exempelvis en heroinist att "nu har jag varit ren en månad så nu ska jag bara måttlighetsskjuta."
Visst, alkohol är en laglig drog men som absolut inte skulle varit laglig om den kom idag.

Det handlar väl om ett litet hopp om att kunna dricka normalt. Visst är det väldigt gott med en iskall öl en varm sommardag eller ett glas vin till en god måltid men alla vi som har gått över gränsen har väl ändå druckit av andra orsaker än att det bara är gott.
Har man en gång väckt alkoholdjävulen så finns den där och bara väntar på rätt tillfälle.

Tanto!

Härlig läsning :D Och visst är dessa fina ljusa vårmornar med en kaffe i solen
(även om det är kyligt) helt underbara. Snart är det sommar.
Ser så mycket fram emot en vit nykter sommar, jisses vad jag ska
leva. Kommer maxa de ljusa timmarna denna sommar. Bara göra må bra saker....
Som att meditera i soluppgången i vackra Tantolunden........

<3

de narcissistiska männen klarar sig inte utan oss kvinnor. De behöver spegla sig i oss, få bekräftelse. Annars går de under i sin inre tomhet. Imploderar.

Det slår mig ganska ofta hur otroligt viktig alkoholen är/eller har varit för så många. Bara det säger ju hur sjukt det är. Att försöka sig på måttlighetsdrickande med alla de risker som finns för oss som har väckt alkoholdjävulen inom oss är ju vansinne. Att aldrig för sitt liv kunna tänka sig att vara utan drogen innebär att alltid behöva tänka sig för. Att falla om och om igen eller att hela livet vara på sin vakt. Jag höll på så i några år... och nu känner jag vilken besatthet det var och är för många. Att bara tanken att ett liv utan alkohol är omöjligt, tråkigt, meningslöst och otänkbart. Redan då har vi ju tappat greppet. En tung verklighet, men det handlar ju för FAN bara om alkohol vill jag skrika. Livet är så mycket mer! Jag insåg inre det för 5 år sedan men jag inser det idag och det är jag TACKSAM för.
Som min dotter sa när jag skulle städa undan vinglasen från skåpet. Varför är ett vinglas just ett vinglas? Kan det inte vara ett annat glas för de är ju så fina. Hon har så rätt.❤
Önskar er en fin söndag!?