Senaste kommentarerna i forumet

Istället väljer jag de mest fysiskt utmanande. Extremvarianter. Typ, istället för Vansbrosimningen väljer jag Vidösternsimmet som är åtta gånger längre, osv

..provocera, testa gränser, tävla med ödet. Simmar ensam i sjön när vattnet är sju grader, kommer med kontroversiella uttalanden, håller improviserade tal och föreläsningar,mm
I förra veckan "vann" jag två gånger mitt körkort och flera tusen. Låg i 150 på 110 väg (som vanligt) lugnt bakåtlutad, lyssnande på hög musik. Tittar i backspegeln och såg en polisbil komma körande i full fart bakom mig. Gled in i högerfilen, lättade på gasen och såg oskyldig ut - fortfarande utan pulshöjning - polisbilen la sig framför i hundra och jag körde om (det var ju faktiskt 110) varpå den körde förbi mig och fortsatte en bit fram, ställde sig i vägrenen. Jaha, tänkte jag, kan man stoppa någon här? Körde bara vidare. Polisbilen for förbi igen och sedan var den borta.
Jag var lugn, för det enda jag tänkte var att jag iallafall var nykter...
Nästa dag var jag på en 70-väg, fint väglag, god sikt, inte fan kan man ligga under 100 här. Hade kört om en rad med bilar när det kom en kurva och jag fick avbryta omkörningen. Såg då att framför den jag tänkt köra om låg en polisbil. Tur igen.
Det är som ett litet spel. Vardagsspänning. Samma sak har hänt många gånger tidigare och kicken är att komma undan.
Jag försöker tänka, försöker hejda dessa impulser, men på något sätt är det också substitut för självdestruktivt drickande. Att någon gång emellanåt släppa lös galningen inom mig. Tror det handlar om frihetskänslan. Att stå utanför naturlagar och samhällslagar.

Håller nog med Ullabulla. Risken är stor att han går i försvarsställning. Sluta dricka måste vara hans beslut, inte framtvingat i stundens hetta. Däremot är det jättebra om ni anhöriga har kontakt, så ni kan hjälpas åt att hjälpa honom. När han är redo att sluta för gott förhoppningsvis.

Dagen har varit vit! Så skönt.
Satsar på samma imorgon såklart!

Du ska inte skämmas, han får skämmas för sig själv och sitt beteende. Gör tvärtom, prata med din mamma och syrra, med en nära vän, kurator i skolan. Du behöver sätta ord på det jobbiga.

Tack för pepp, ja min fru vet om men jag tror inte hon riktigt förstår hur illa det är mellan varven. Är ju svårt ibland att skilja stress/ångest/alkohol. Men även när jag pratat om det och bett om hjälp tror jag inte hon riktigt förstår hur det är att behöva a bara för att känns sig normal. känns ändå som en lite ensam kamp, men det är ju bara jag som kan göra förändringen. Tror jag lyckats dölja sjukt mycket av hur ofta och hur mkt det varit mellan varven (utan att direkt behöva ljugit). Har ju på något sätt varit (fortfarande är?) en högpresterande alkoholist.

Har känts annorlunda förr men har samma sorts beslutsamhet i mig som de gånger jag lyckats ha två vita veckor. Tror faktiskt jag komma klara hela april vitt.

Prata med honom när han är nykter. Skriv ner först vad du vill ha sagt, träna på att få med allt. Säg till honom att vara tyst tills du pratat klart. Utgå från dig själv "jag upplever...", "jag är orolig...", osv. Var också tydlig med att du vill hjälpa honom att söka hjälp för sin alkoholism, men att han måste göra det. För sin egen skull. Jag önskar att jag hade tagit just den diskussionen med min pappa när jag var 18 år.

Du vet att han har problem. Att han tidigare tagit droger och nu kompenserar med alkohol är ett tydligt tecken, likaså att han gör det i smyg, passar på när du inte är med osv. Dina tentakler går igång direkt, för du har varit med om det förut.

Jag är också uppväxt med alkoholiserad pappa. Jag upptäckte riskbruket direkt hos min nya sambo, fast det gick att dölja hyfsat innan vi flyttade ihop. Sen gick det inte att dölja. Och jag sa klart och tydligt till honom "min uppväxt kan jag inte göra något åt, men jag vägrar som vuxen att leva i en alkoholistrelation". Jag skulle nog krävt noll alkoholintag om jag var du. Annars skulle jag lämnat, INNAN barn och gemensamma lån på hus.

Har snabbläst din tråd och det verkar vara fällor hela tiden. Och A i hemmet. Inte lätt.
Vet din fru om dina problem?

När min sambo var så full att han varken kunde stå, gå eller prata (för fyra veckor sedan) ringde jag upp hans syrra, "varsågod och prata med din bror". Varken han eller hon blev glad om man säger så. Jag kunde lika gärna hällt en spann vatten över huvudet på honom. Men att jag gjorde så stor sak av det fick honom att vakna upp och förstå allvaret. Detta i kombination med ett ultimatum från min sida "var nykter, sök läkarhjälp - eller flytta". Sen dess är han nykter, fyra veckor idag. Fortsätt berätta för hans mamma, låt det vara jobbigt och pinsamt för honom.

Hej,

Jag har samma situation. Har fortfarande stora problem med att komma över min uppväxt och den psykiska terrorn jag levt under som barn till en alkoholiserad pappa.
Det har precis gått upp för mig att min sambo antagligen har något sorts problem. Jag tror jag har vart för rädd för att se detta tidigare.
Det börjar ofta med en lugn middag och slutar på krogen för honom. Jag har nog aldrig sett honom dricka 2 öl utan standard är alltid 7-10 öl. Beteendet har förändrats sen ett par mpnader tillbaka och han blir mer och mer full för varje gång han dricker. Det är som att han inte kan sluta dricka när han väl har nörjat. Han är alltid sist från festen och stänger alltid krogen. Han beter sig värre och värre och ignorerar andra. Dock är det nog inte några andra som ser detta eftersom han i deras ögon är en partyhöjare.
Jag vet inte om hans ignorans och elakheter är ett beteende som kommer ur att han känner press från mig och att jag börjar bli ett hot mot hans drickande. Det är bara så så jobbigt. För liksom du vill jag leva mitt liv med honom.

Vad tror ni, har han problem eller är det för att vårt förhållande är pressat och jag är dör känslig för sånt här som jag reagerar?

Idag har min sambo varit nykter i fyra veckor. I helgen har vi haft det mysigt på hotell med god mat och show. Jag drack vin och han drack vatten. Han säger att han inte känner sig sugen alls, men jag vet inte om han är helt ärlig. Fast varför skulle han ljuga om det? För att lugna mig så jag inte oroar mig för återfall? Jag är så otroligt glad över att han valde mig och vårt gemensamma liv framför drickandet. Och det säger jag till honom också. Några garantier finns förstås aldrig, men jag utgår från att det går fortsatt bra. Jag tror på oss ❤️

Jag led också med den skakande mannen och det är tyvärr ditåt det går om man inte slutar. Så kämpa på. Det är värt varje sekund.
Det är kämpigt första två veckorna. Men det blir bättre. Jag kan skriva under på det. Kram

Jag har tittat på den flera gånger under min nyktra tid. Det var så otroligt bra fångat, många har ju tanken att för att vara alkoholist ser man ut på ett visst sätt. Typ parkbänksalkoholisten. Den visar att även partypinglan, 2 barns mamman, vem som helst kan bli alkoholister. Jag led mycket med hans son, han som var och hälsade på sin pappa..... Uhu jag får gåshud men inser att jag är precis likadan. Det där är jag. Som somnar ifrån min dotter. Fy fan..

Ja samma sak hände mig. Har varit alla delar av karaktärerna.

Tankarna på vin dök ändå upp nu till söndagsmatlagningen, tänkte på slutscenen och hur den mannen var så sönderdrucken. Tror jag ska ha den minnesbilden som sköld mot suget.

Lite förvånansvärt lite abstinensbesvär såhär när dag 2 lider mot sitt slut (drack ganska mycket dagligen sista veckorna).

Bra beslut och grattis till 2 dagar

Andra dagen utan alkohol! Känns super super bra! Peppar peppar!

Visst ska vi följas åt nu, vi måste klara det om det ska bli något bra av vår utmätta tid i livet! Dag 5 här, och vi måste komma ihåg att varje dag vi vaknar nyktra är fantastiska jämfört med alternativet!

Just helgerna är värst, alltid ensam, eller inte alltid, men oftast. Då är vinet min vän. Ingen bra vän dock. Längtar till vardagarna, då jag kan jobba och träffa kollegor. Alltid varit rätt ensam, och jag trivs med det stundtals, men ibland känns det så svårt. Som idag, har inget vin hemma så det går inte att dricka.

Ja, det lär finnas en personlighetstyp som är riskbenägen. Min terapeut frågade mig retoriskt om jag gillade farofyllda sporter. Jag förstod genast vad han menade. Jag vill gärna surfa på vågens yttersta spets. Nu letar jag efter mindre farofyllda sporter som ändå ger den kick jag behöver. Du också?

Det är bra gjort av dig! Man måste prata, berätta, visa! Få skiten på armslängds avstånd. Det kommer han att må bra av också i längden. Ingen mår bra av att skiten döljs.

Jag gillade också den. Jag kan känna igen mig i alla de personer som är med. Väldigt modigt att våga ställa upp i en dokumentär på det viset och våga visa upp den alkoholiserade baksidan. När jag såg den så var min tanke flera gånger: Men stackars människor som har det på det där viset. Men det där är ju jag som är med. Jag är den festliga tjejen, den föräldern som somnar och den som skakar i händerna efter mer....

Det är bara du som vet. Ta kontakt med din magkänsla, önska vilt! Det där med kollektivavtal och annat tror jag du kan glömma. Det har så lite betydelse när det blir allvar av. Säger jag, luttrat.

Nej, logiska svar på de frågorna kan man inte få. Det är väl så att beroendehjärnan, driften/suget efter alkohol, segrade över det sunda förnuftet.
Men det gjorda är gjort, det kan vi inte ändra på. Däremot kan vi jobba på att det vi gör i framtiden blir rätt. Hålla oss nyktra.

Grattis till 15 månader Aeromagnus!