Senaste kommentarerna i forumet

nu känner jag, nykter dag 4 och livsandarna börjar återvända. Har börjat motionera, sover inte så bra än men det ordnar sig och även om jag tänker på alkohol så är det inte med sug och längtan. Inte seg längre på eftermiddagarna, utan tar tag i saker vilket känns så bra. Ha en fin helg alla kämpar!

Som svar på ditt inlägg #84 som staten vad det gäller Casino C.
Maskinerna ska rulla 17 timmar om dygnet. Pengar rasslar in till staten.Men dom skiter fullkomligen i de som spelar.
Som förlorar hus hem och familj.

Att vara spelberoende måste vara ett helvete med alla nätcasinon som ploppar upp...
Och hur reklamen är utformad: När du vill koppla av en stund välkommen till oss på Kasino Stugan.
Blir lika förbannad varje gång jag ser skiten. Har lust att skjuta den där älgen dom har på reklamen.

En relation som gått förlorad.
Som man hållit fast vid av både kärlek och medberoende.
En ovilja och oförmåga att släppa taget utan istället försöka knyta an hårdare.
Trots att allt förnuft sagt åt en att göra motsatsen.
Att vara så svag och inte kunna stå emot impulser om att kontakta.

Den som inte längre vill.
Den som är klar eller har bedömt att man inte är bra att vara i relation med.
Från att ha varit centralfigur i förhållande till alkoholisten.
Allt som alkoholisten velat ha bortsett från alkoholen förstås.

Det är så djävla tungt.
Att förstå att man förlorat kampen en gång till.
Och nu både över sig själv och den sk kärleken.

Just nu ska Ullabulla aldrig mer bli kär.
Aldrig mer förlora kontrollen till någon. Aldrig tro att någon vill henne väl.
Offerkoftan är i nuläget omöjlig att ta av sig.
Jag som var så själsligt klar (inbillade jag mig)
Så klok och tålmodig efter alla år med min alkoholist.

Jag borde ha varit ett kap för vem som helst.

Men icke,
Trasig inifrån och ut var jag men hade ingen aning om det.
Alla sår som öppnades av kärleken och blottades.
Sen fanns det inga plåster som var där och lappade på.

Och vad vill jag tillbaka till och varför?
En man som inte väljer mig.
En man som har fullt upp med sig själv och sina egna processer.

Jag vill fortsätta fara illa och känna mig oälskad och bortvald.
Det är vad Ullabulla vill och hon förmår inte att känna annorlunda just nu.

Må förnuftet hinna ikapp mig...

Jag förstår. Jag måste ta upp det med mig själv. Jag lever med en gravt narcissistisk person. Varför väljer jag att fortsätta?
Och: varför är manliga terapeuter så gravt förföriska oftast?! Jag blir förvirrad.

Vi går i familjerådgivning nu. En erfaren, proffsig rådgivare.
Jag hade bett mannen välja vilken vi skulle gå till så han inte skulle bli nojig. Han valde den byrå vi var till senast, för många år sedan, och som tog mig avsides,(ja, det var en man....) som kramade mig länge och som sa att min man var gravt narcissistisk störd ( som en Breivik, som en Mangs?) men att han nu nog! inte var farlig, pga ålder. Ska jag ta upp det utlåtande med nuv rådgivare, som jobbar på samma byrå som då?

Jag klarar att varva ner, känner när jag behöver vila, får några sekunder mellan impuls och handling, den inre rastlösheten och paniken stillar sig, jag sover bättre (redan innan jag fick tilläggsmedicinen) har kontakt med mig själv. Medicinen har hjälpt mig att vara den person jag egentligen är och vill vara. Glädjen, energin, den positiva galenskapen finns kvar medan stollerycken som kommer ur panik och ångest har minskat. Och ja, hade livet varit normalt och inte krisat på alla håll och kanter tror jag min årslånga nykterhet bestått för så fort jag började med medicin kände jag inte längre behov av att radera hårddisken för getingboet gick inte igång av sig själv hela tiden.
Min sårbarhet för att uppleva ensamhet och otillräcklighet finns kvar, men jag har lättare för att jobba med de kvarvarande problemen och ta till mig terapi nu.
Att få en förklaring, MM, är skäl nog. Jag minns själv vilken lättnad jag kände när jag fick diagnosen. Fick en förståelse för mig själv på djupet och kunde se svårigheterna med medkänsla istället för att anklaga mig själv.
Googla på vårdgivare tycker jag, go for it, du är värd ett respektfullt bemötande och du är värd att få den sista pusselbiten!

Hej Jur.alk
Den problematik du beskriver känner jag och nog de flesta här inne mycket väl. I dagsläget är det absolut viktigaste för dig att avbryta alkoholkonsumtionen vilket du själv också inser. Men hur du skall göra det är vad jag förstår ditt stora problem. Du är rädd för ångesten mm mm-
Om du inte har tillgång till medicin, helst sömnmedicin, borde du nog skaffa det. Kontakta då en alkoholpoliklinik eller en vårdcentral och lägg fram ditt problem. Du riskerar inte på grund av detta att mista barnen, för att det skall ske måste det till mycket mer. I det sammanhanget tycker jag att du skall be om antabus. Om du tar antabus kan du inte drick! Prova inte med det!!
OM du vill klara av tillnyktrandet på egen hand ställ in dig på tre svåra dagar. 172 timmar. Tala med din sambo och be hen att ställa upp. Hitta något att sysselsätta dig med. Något vad som helst. Skriv gårna här och berätta om din kamp. Det är nyttigt för oss att bli påminda om det egna helvetet.

Ja, det är vad jag kan bidra med. OM du under tillnyktringen får starka skakningar, mycket hög puls och/eller hallucinationer måste du söka läkare akut eftersom det då kan vara ett delirium tremens vilket kan vara dödligt. Jag tror dock inte att du riskerar detta men man vet ju aldrig säkert.

Självmord har också ofta för mig känts som en utväg. Onekligen effektivt men ger ingen möjlighet att ångra sig. När man som jag kommit över det allra svåraste känns det skönt att inte ha valt den vägen. Jag tror dessutom att de som begår eller försöker begå självmord endast vill bli av med den del av sig själv som smärtat inte allt det andra som gör livet ljust. Och efter en tids nykterhet kommer du att uppleva ljuset. Läs t.ex. Monday Morning, Elias, AlkoHyperD.., Sundare, m.fl m.fl.

vänligen
Ikaros

Men drömde galna drömmar.
Känner mig litr konstigt har som vanligt när jag dricker har jag slarvat med mina mediciner och jag tar bla antipsykotiska.
Målen idag är att duscha tvätta och städa lite.

på alkoholberoendet. Tack, Pi, för dina inlägg. Jag läste de första alldeles nyligen. Innan dess har jag vänt och vridit på verkligheten. Vetskapen om hur illa däran jag en gång var kontra den långa perioden då dryckestillfällena visserligen aldrig handlat om ett enda litet glas i sociala sammanhang utan alltid i syfte att bli mer eller mindre påverkad men inte heller urartat i kontrollförlust eller eskalerat drickande. För tjugofem år sedan var det ingen tvekan om min alkoholism. Jag har ju både åkt dit för rattfylla med 2.8 promille, legat på intensiven med 4.0 promille vid ankomst, haft otaliga blackouts, delirium, ep-anfall, varit på behandlingshem osv.
Innan det senaste återfallet har jag inte insett eller velat inse att jag kommer att vara alkoholberoende på livstid. Jag har letat bevis för att den där kokonginlindade parasiten verkligen existerar, utan att egentligen kunna övertyga mig själv helt.
Det var inte ditt uppehåll på sexton år som övertygade mig utan att du kunnat dricka mer eller mindre normalt i 1 1/2 - 2 år innan du var tillbaka i missbruk igen. Att det blev som det varit, trots andra levnadsvillkor, erfarenheter och kunskaper.
Att även jag, trots över tjugo år utan direkta alkoholproblem, klättrat upp i beroendetrappan och är periodisk alkoholist. Varje period är värre än den förra trots många vita månader och trots att alkohol inte ingår i min normala livsstil.
Du hjälpte mig lägga ytterligare en pusselbit i det pussel jag helst inte vill se hela motivet på. Jag tackar dig för att du delar och tycker också att dina texter och reflektioner är fantastisk läsning.
Kram

Hej Pi,
Att handskas med livet på livets villkor är friskt men inte lätt. Jag har läst igenom din tråd och vilken resa du gör. Starkt att vända tillbaka på den nyktra vägen. Det är så otroligt viktigt att vi inte tar vår nykterhet för given. Det krävs en medvetenhet om vår sjukdom och det tror jag vi får genom att samtala med andra alkoholister. Genom forum, AA eller på annat vis. Det är annars lätt att glömma hur det faktiskt såg ut.
Vantrivsel, stress och ohållbara situationer på jobbet känner jag starkt igen. Jag jobbade mig sönder och samman i kombination med alkoholen. Vi kan aldrig förändra andra men vi kan ta ansvar för oss själva och vår situation. I nykterheten ser vi våra möjligheter mycket klarare, att vi faktiskt har ett val och vi kan förändra. Om inte detta steg faller väl ut så är jag säker på att det kommer nya möjligheter. Du har lyft blicken och ser över din situation, det är stort och visar på ansvarstagande. Kan jag, vill jag och är det bra för mig och mitt tillfrisknande? Frågar att ställa sig inför situationer som känns tveksamma.
Önskar dig en fin lördag.
Kram från Ellan!?

Det fanns en bra artikel i SvD idag som handlade om hur Systembolaget hanterar alkoholproblematiken. Skribenten kom fram till att det var vinstintesset som styrde, inte omsorgen om medborgaren. Surprise!?

Det är som ni säger. Tycker dom blir dumma , självcentrerade, högljudda och tråkiga. Känns sorgligt på fina människor att dom vill bli så och att det är svårare att umgås med dom och helt ärligt tappar jag lite respekt för dom...
Vet att jag inte kommer att kunna umgås med många av dom om jag inte själv dricker. Det är verkligen en intressant resa det här...

Håller med ... Såå klokt beslut
även jag har varit en av dem ..stammis på Systembolaget .. det är nu snart ett halvår sen jag satte min fot där senast ..
Jobbig tid du har ett tag framför dig .. sen blir det bara bättre ..
Stort Lycka Till .. och vi alla finns här som gör eller har gjort samma Resa ..

Klokt att du berättat för din fru och vänner. Och din vän som ställde in middagen klarar du dig utan!

Getingboet. Igenkänning. Jag har alltid hatat att ha stora middagar hemma med mycket folk. Det är då jag har haft vodka i tvättunnan för att överleva.

Kom på häromdagen varför det värsta jag vet är sällskaps spel med många kring bordet. Koncentrationen, surret, sitta still. Min hjärna kokar över av det. Det är väldigt mycket du skriver som jag kan känna igen mig i på pricken.

googla recensioner även på yrkesverksamma inom vården numera. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad hon hette men det kan jag ju ta reda på.

Jag har egentligen inga behov att utredas.Om jag har Adhd så har jag en mildare variant där bara vissa drag kan kännas igen.
Om det visar sig att jag har det så skulle jag få svar på väldigt många frågor som jag har undrat över. Jag är ju vuxen och för studier eller liknade så spelar det ingen roll (studietiden är över, eller rättare sagt - jag har aldrig studerat på högskola då jag har i mitt inre känt att det skulle bli för tufft med koncentration, sitta still etc)

Men jag har utvecklat egna strategier för att klara min vardag och allt omkring det. Extremt organisation av allt gör att jag fixar det mesta ändå.

Egentligen 2 anledningar att jag vill göra utredningen:
Den viktigaste frågan i pusslet i min egen alkoholism: Varför?
Och jag vill veta om svaret finns där.
Jag kanske vill byta yrkesbransch och en utredning kan eventuellt hjälpa mig med mer stöd kring detta.

Tror inte att jag skulle tacka ja till gruppsamtal, har inte det behovet. Gillar inte stora grupper.
Strategier att klara av det har jag redan. Tyvärr har det inkluderat att inta stora mängder A mellan varven.
Medicin? Osäker på detta. Jag har ju klarat av hela min livstid utan men om det skulle avstyra det ryck jag
får när jag helt utan impulskontroll går till systembolaget. Ja då får jag överväga det.

Kanske är det så att Campral fungerar väl - man blir lite lugnare av Campral och det är en väldigt "snäll" tablett utan biverkningar.

Vet inte hur många gånger jag har ställt mig frågan efter ett kraftigt återfall med mycket alkohol: Men vad fasiken hände? Varför gjorde jag så här när jag vet konsekvensen av det? Jag har aldrig förstått det. Jag vill ha den där sista pusselbiten.

Tror det är 6 veckor med a varje dag nu. Men igår bestämde jag mig. Ser alla systembolaghandlare som röda o darriga köper tetravin eller 7,2or på dagen. Insåg att jag är en av dom. En riktig alkoholist. Vill inte att mina barn ska ha minmen av alkostinkande pappa.Bett min fru be mig blåsa i alkomätaren dagligen nu hela april. Lovat gå till vård för antabus annars. Frontat till fler att jag kör alkofritt april (minst! Förmodligen mkt längre). Några konstiga reaktioner och faktiskt en inställd middag av min kompis som inte ville gå på restaurang om jag inte skulle dricka. Sjukt. Men klarar det här nu

Får besök idag och vet att det brukar vara påfrestande med allt tomt prat som bara fyller luften med ord och barn som är stissiga och kräver min uppmärksamhet samtidigt som den pladdrande damen (som är min mor) bara fortsätter. Min hjärna klarar inte av det. Hur lugn jag än är, hur ofarliga samtalsämnen som än avhandlas blir huvudet som ett getingbo och jag vill bara sätta på mig sonens arbetshörselskydd. Ska nog göra det, förresten, men kanske väljer jag såna dör små proppar som inte syns utanpå, lägger mig i soffan och blundar. Nu stundar självmedicinering i proaktivt syfte, långpass på ett par mil löpning. Brukar kunna dämpa paniken i sorl och ståhej någorlunda. Extrados ADHD-medicin får det bli idag också.
Förr drack jag sprit inför sådana här besök. Idag icke!
Vet inte hur det är för dig Sige, men jag frågar mig ibland om det är värt det. Jo, dessa besök inträffar inte varje helg och jag vill inte beröva henne kontakten med barnbarnen. Priset för mig är inte så högt numera, men förr skulle jag nog valt bort lite oftare.
Kalas i all ära. Måste man ens?

med att det är viktigt för dig att de ringer tillbaka. Be om återkoppling oavsett väntetiden, så du vet att de fått ditt samtal.
Ångesten ör begriplig. Nytt jobb, kanske osäkerhet om den egna förmågan räcker både när det gäller nya arbetsuppgifter och att hålla nykterhet. Försök att inte se hela berget framför dig. Titta ner i marken när det blir överväldigande, ett steg klarar du. Sedan ett till. Vem vet om berget plötsligt blivit mindre nästa gång du lyfter blicken. Fast det spelar egentiligen ingen roll hur brant eller högt det är. Ska du upp så är det bara en riktning som gäller och farten spelar ingen roll. Du har hela livet på dig. Det liv som du fått som gåva och det var meningen att du inte skulle lyckas då, när du var tretton och inte orkade mer. Vila gärna emellanåt, om klättringen känns för tung, stanna en stund och pusta ut, men spring inte tillbaka ner igen!
Jag har många allvarliga självmordsförsök och livshotande tillstånd bakom mig. Kanske har det gjort mig mer riskbenägen att så att säga leva på bonustid, men även tacksam för allt som inte skulle blivit om jag inte överlevt. Ibland använder jag det som tröst och referensram när livet är tungt. Det kan aldrig någonsin bli värre än där jag redan varit.
Om du plågas av osäkerhet och ångest, bara stanna. Bättre göra ingenting än göra värre.
Kram

Lyssnade på Radiopsykologen – visst är han fantastisk! Alla tycker om honom. Allan! Plötsligt förstod jag något av de hemska mardrömmar jag nyligen haft och som jag kopplar till kroppsupplevelserna hos min dr då vi avslappningsövade. Kvinnan på radion var inte helt olik mig med sina bardomsupplevelser; mobbingen, övergivenheten, känsligheten. Pratandet som skydd mot det inre, kroppskänslorna. Det som kommer upp i tystnaden. I mitt fall, skräcken för att bli utplånad, förintad i ett vitglödgande hat, eller snarare road likgiltighet. Mycket fundamental djuppsykologi i det; jag menar att alla har den den känslan liggande inom sig, men behöver normalt inte bli medveten om den. Ett psykotiskt skikt.
Minns en skildring av det här: föräldern med sitt barn på armen och soppåsen i handen, öppnandet av sopluckan slängandet av påsen, för en sekund skräcken i barnets ögon.
”Grounding” (mindfulness) är så bra för den är ickemanipulativ, tänker jag. Man samtalar med sig själv, lyhört lyssnande och aldrig forscerande något.

Jag gick till systemet igår och drack alldeles för mycket igår alldeles själv.Dumt! Men igår är igår och jag tar nya tag i dag, Idag ska jag inte dricka en droppe. Det dumma är att jag har vin hemma, men egentligen spelar det ingen roll, för jag ska ju inte dricka. Så var det bestämt!

Du nämner mobbing. Oläkta sår? Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara svårläkt.

Stort grattis och njut av detta

Glöm inte att du kan delegera också! Du behöver inte göra allt, vara överallt! Man kan fira födelsedag utan detta livsfarliga ståhej.