Senaste kommentarerna i forumet

Ibland är man lessen ibland är man glad (som Martina Montelius brukar säga. – Titeln på hennes senaste bok.)
När ska du Heueh förresten ge ut en bok? Fler borde få läsa dina djupa och samtidigt lätta, humoristiska iakttagelser.

Det är just nu svårt att skilja på om jag har ångest för att jag dricker eller dricker för att jag har ångest.
Jag har inte druckit på några dagar med ångesten är kvar och är svår hanterad ibland. Jag vill bara komma undan.
Jag är rädd för att ringa beroende mottagningen igen. Rädd för att inte få hjälp om jag ringer och för att då ge upp.
Försöker hitta saker att vara tacksam för och det finns som tur är en familj runt mig som inte ger upp.
Jag har sökt fått och tackat ja till ett nytt jobb men ännu inte sagt upp mig på mitt gamla. Jag är rädd att det blir värre om jag byter men hoppad förstås på motsatsen. Bytet ger mig en tidsbestämd period för förändring vilket är bra men osäkerhet och ångest som bryter ner mig.
Jag är osäker på om jag kommer att klara detta men jag ska försöka.
Jag har sovit hemma i mitt gamla flickrum i natt. Här sitter ångesten i väggarna efter en uppväxt med mobbing och självmordsförsök redan i 13årsåldern. Jag har många gånger tänkt att det hade varit bra om jag fått lyckas den där gången när jag var 13. Nu är det för sent för den typen av utvägar. Nu har jag egna tonåringar och jag är så tacksam över att de mår bra, har kompisar och inte är utsatta för någon kränkande behandling.

Vem är du, hur har du det, vad fick dig att söka dig hit, hur ser ditt problem ut, beskriv och skriv för att skapa distans när du känner dig uppgiven. Kanske kan det hjälpa dig att hålla ut länge nog för att se din situation med nyktra ögon
Kram

för att sitta inne och vara butter. Ett par grader varmt visserligen, men snön som kom igår har nästan helt regnat bort, det är disigt och grått, vattendropparna letar sig in under kragen och nedför ryggen och leran på vägen är nästan lika hal som snön var igår. Mitt problem är att jag är på bra humör ändå, det känns som om jag kommer att slösa bort en alldeles utmärkt melankolisk dag på att studsa omkring och bara vara glad. Nog för att jag skulle kunna sätta mig ner och tänka dystra tankar, eller bara läsa nyheterna, men på något sätt och vis känns det lite fel, det också. På samma sätt känner jag de dagar då solen skiner, fåglarna kvittrar, gräset är grönt och jag bara inte har lust att skutta omkring med blommor i håret och solsken i blick. Jag får dåligt samvete för att jag inte utnyttjar tillfället och så blir jag än mer insjunken i min egen misär. Underligt det där egentligen, normalt brukar mitt humör vara i fas med vädret och miljön, men inte alltid, uppenbarligen.

Jag ska i alla fall ut och mörda växter idag, det kanske kan ge mig känslan tillbaka. Det finns en slags växt som jag inte vet namnet på, men som har frökapslar som är som små runda bollar med hullingar på. Dom där står beredda att ställa till med elände för hundägare hela vintern och nu har jag upptäckt att jag har dem på min tomt. Min hund är långhårig och om jag inte upptäcker de där bollarna i tid så hinner dom jobba sig in i pälsen och blir ett elände att försöka få bort. Så fort man börjar pilla på dom så delar dom sig i tiotals små frön, vart och ett med sin egen personliga hulling och jag får stå och plocka dom ett och ett. Eftersom hunden är lite extra känslig på benen och det är där fröskrällena helst sätter sig så blir det en utdragen och besvärlig process, med sprattlande hund och stressad husse. Så nu åker trimmern fram och jag ska med ett hånleende på läpparna se mina fiender falla för dess vilt snurrande plastsnöre.

Min yngsta son var på besök igår, han hade fått låna en bil som han ville visa upp. Det verkar som om han funderar på att byta. Bilaffärer är sällan lönsamma, men de bilar min son håller sig med är samlarobjekt så den han har nu får han mer betalt för än han gav för två år sedan. Bilen han visade upp igår är dock inte en sådan, den har karaktär av familjebil även om den är sportig och jag misstänker att något är på gång. Hans flickvän bor på fel sida om pölen men jag anar att en förändring är på gång, han har börjat prata om hur han skulle vilja bygga ett hus och hur det i så fall skulle se ut och nu kommer han dragandes med den här bilen som är ganska långt från hans tidigare preferenser på det området. Inte för att jag när några som helst förhoppningar om att få byta blöjor på ett barnbarn i den närmaste framtiden, men ett steg är ett steg, hur litet det än är.

Ha en fantastisk lördag allihop!

och jag tillät mig vila igår kväll. nu måste jag förbereda mig inför dagen och kvällen. Måste komma ihåg att stanna upp och andas medvetet emellanåt för att lugna, orka stå emot, när stressen slår klorna i mig och med den den förföriskt lockande rösten.....

Egentligen "får" man inte söka på flera mottagningar samtidigt, men man kan. Jag gjorde det, för att kunna välja den som verkade bäst och för att väntetiden inte skulle bli så lång. Ringde dessutom upp psykologen som kallde mig till förstabesöket för att få en hint om hur hen verkade. Jag har väldigt många dåliga erfarenheter sedan ungdomen och vet att jag blir oerhört provocerad av fel bemötande. När jag pratat med psykologen var jag glad och förväntansfull för hon gav mig intryck av att vara både skärpt och empatisk. En vecka senare fick jsg ksllelse från den andra mottagningen remissen skickats till. Ringde även upp den sjuksköterska (för mig är bara det att en sjuksköterska anses kunna bedöma någonting inom detta område som en förolämpning) som kallat av ren nyfikenhet, för att kunna jämföra lite. Hon lät korkad och sval i bemötandet och jag kunde inte låta bli, trots att jag redan meddelat min avbokning, att ifrågasätta att hon som sjuksköterska skulle göra den första bedömningen. Har du ens kompetens för detta, frågade jag. Snäsande svar varpå jag i luren konstaterade att jag redan fått en tid hos en riktig psykolog och kommer att påbörja en riktig utredning inom kort. Kände ett behov av att låta denna kyliga person få smaka lite på sin egen medicin ?
Men om du vill slippa extra kötid, MM, skulle du ju redan nu kunna be A-läkaren skicka remissen till andra ställen.
Förresten, har du funderat över varför du vill utredas? Är det för att få en föklaring, är det för att få stöd med olika strategier, eller är det för att du funderar på om medicin skulle kunna hjälpa dig?
Jag var redan innan utredningen gjordes övertygad om stt jag hade ADHD, och alla som känner mig sa att jag inte ens behövde utredas, räckte med fem minuter i rummet för att konstatera en dagnos. Jag ville utredas för att få det svart på vitt, men även för att jag verkligen behövde medicinsk hjälp eftersom flera år av terapi och teoretiska kunskaper i mängder försvann när impulsiviteten tog över, och för att paniken fanns oavsett om jag visste vad den handlade om eller ej. Rastlösheten var så fysisk att den var plågsam.
Den psykiater du har träffat lär bli ett problem för dig om det är så att du får ADHD diagnos och vill prova medicin.

Det är riktigt bra jobbat! Hur mår du nu? Om jag förstår dig rätt så hänger du fortfarande med vännerna som festar och dricker, hur känns det att vara med dem när de blir fulla?

Jag är tacksam mot mig själv för att jag upptäckte impulsen och vidtog åtgärder för eventuella återfall.
Jag är tacksam för att jag var nykter igår.
Jag är tacksam för att jag vakna upp pigg och färs idag.
Jag är också tacksam för att jag kan påbörja dagen genom att sitta här i lugn och ro, dricka mitt kaffe och surfa runt på denna underbara sajt.
Slutligen är jag tacksam för att det är morgon och att jag aldrig är sugen på a på morgnarna.

Den här dagen är fortfarande helt ny. Ingenting är planerat, allting är möjligt. Riktlinjen är att inte dricka. Kanske blir jag ensam med barnen ett tag idag, kanske ska jag träna, kanske ska jag städa, kanske går vi ut. Vi får se. Kanske sitter jag här halva dagen och bearbetar begäret, som jag misstänker kommer allteftersom morgon blir till dag och dag blir till eftermiddag.

Tack för att du delar med dig av din resa och kamp.
Du visar att det går att bli fri. Därmed är du ytterligare ett bra föredöme här på forumet,
och din berättelse kan ge hopp för de som just påbörjat sin resa.

Unna dig lite lyx och belöningar nu, och hoppas att du får en bra helg.
Kramar

....att katten har det bra. Hoppas att det ska bli bra för dig också. Vi finns här för er, som sagt.

Tack för svaret, nån som lyssnar.

Katten har det bra sen 16 år.

Det är bra att vi berättar för varandra vad vi upplever inom vården. Ibland "vården".

... vi finns här, för vi behöver det. Du också?!
PS. Hälsa katten!

Fyra nyktra veckor för sambon på söndag. Underbart! Men han verkar helt ha tappat intressset för sex. Är bara trött och gäspar hela tiden. Är det bara att gilla läget? Lite trist faktiskt, även om jag föredrar honom nykter ?

Du har börjat skriva här och det är ett stort steg på vägen mot ett bättre mående. Att läsa och skriva på forumet kan ge ett otroligt stöd. Du är inte ensam beroendeproblematiken! Kram

behandlande läkare för A-problematiken inte skulle tveka att skicka en ny remiss om jag inte känner tillit och trygghet dit han har remitterat mig. Vårt mål, mitt och hans, är 100% nykterhet. Det finns i min vårdplan som vi har upprättat tillsammans. Han skulle inte låta mig äventyra detta om jag talar om att jag känner som jag gör.

Men jag ska ge det en chans till :)

på egen begäran men av min behandlande läkare på Riddargatan 1. Jag ska träffa en sköterska den 10/4 och får jag inte ett bra bemötande då så ringer jag min läkare på R1 och ber som skicka en ny remiss till en annan klinik. Tydligen har Magnus Huss-kliniken kortast väntetid. Och jag tror jag förstår varför.... ;(

vill såklart inte att bästa fyllekompisen är nykter. Det har jag själv känt av när jag drack. En nykter hade ju stenkoll på allt och alla. Det var ju inte bra att vara full när barn var med. Var alla lite fulla så brydde man sig inte så mycket. Jag umgås bara med nyktra personer numera. Jag har ingen lust med fulla personer. Dom är faktiskt jobbiga. Svamlar, ältar, vill öppna sig, säger dumma saker utan att filtrera något. Fint att du Sisukas klarat 3 veckor!! Bra jobbat.. Kram

Hej MM
Jag tycker du skall skriva ett brev och begära en annan läkare. För att en behandling skall kunna bli bra krävs ett ömsesidigt förtroende.
vänligen Ikaros

Om man nedvärderar missbrukare och människor som har psykisk sjukdom, varför väljer man då att bli psykiater? Varför inte ortoped eller veterinär istället?
Om jag nedvärderade mina patienter skulle det ju kännas rätt meningslöst att gå till jobbet.
Det är ju som att vara vegan och jobba på slakteri, eller en bagare som är strikt LCHF-anhängare. Det går inte ihop helt enkelt.
Och ändå. Du har ju rätt. Kanske är det själv maktpositionen som en del mönniskor inte kan hantera.

Ingen alkohol i huset ikväll, men vi bråkade. Märkte att han var irriterad (troligen eftersom han börjat tänka på hur gott det hade varit att dricka ikväll). Han hävde ur sig att allt var så tråkigt med mig, att jag bara ställer krav på att han ska ändra sig men inte gör nåt själv för att vi ska ha det fint. Jag bara skakade på huvudet och gick in på sovrummet för att se på en serie på Netflix. Ska sova nu, känner mig otroligt sliten då så otroligt mycket energi går åt till att lägga dottern på kvällarna, och inte minst till att tänka på och analysera min situation med en alkoholmissbrukare.

Antar att du fått komma dit efter en remiss skriven av någon, eller egenremiss?
Oavsett vilket har vi ju fritt vårdval, så du skulle ju kunna byta. Trots skinn på näsan och självförtroende är man som patient i beroendeställning. Om utredningen kommer fram till en diagnos och eventuell medicin blir aktuell kommer ju psykiatern i värsta fall bli din läkare under lång tid. Ett eller två sådana möten klarar man, men en långvarig kontakt kräver tilltro och ömsesidig respekt. Att bli förnedrad är ingenting någon av oss behöver. Det kan komma stunder då du verkligen behöver en läkarkontakt som ger stöd och trygghet.
Jag kan ta min läkare på öppenpsyk som ett exempel. Varje gång vi träffats har jag gått därifrån med en känsla av trygghet. Därför kan jag vara ärlig om hur jag mår, diskutera mediciner utan att bli missförstådd för att bara vilja ha knark utskrivet. Jag bad om en akuttid veckan efter mitt återfall. Sa visserligen inte att jag druckit såna mängder redan, men att jag behövde hjälp för att jag var rädd att återgå till mitt gamla missbruk. Han förstår nog mer än han säger, men visar det på ett snyggt sätt, genom att hitta lindring och lösningar utan att anklaga. Innan det besöket hade jag inte bestämt mig för om jag skulle fortsätta supa eller inte. Efteråt gav jag nykterheten en chans och där är jag fortfarande. Det finns bra läkare och det finns bra psykiatriska mottagningar.
Finns det en möjlighet att byta så ska du inte finna dig i att bli bemött så som du blivit.

Du har så rätt Äntligen Fri.❤ Idag har jag varit nykter i ett helt år. Inte bara promillefri eller torrfull, utan nykter. Det känns... märkligt. Jag är så innerligt tacksam och stolt. Det har varit tufft. Jag har fått möta mig själv och min sjukdom öga mot öga och det har gjort ont. Fruktansvärt ont men också väldigt skönt. Idag har jag belönat mig själv med att ta emot kärlek och uppskattning från min familj. Jag är inte så bra på det men övar.❤ Blev pizza och Cola ute på stan och fredagsmys i soffan. Det är lyx för mig!
Av en slump (?) sprang jag även på min tidigare behandlare som jag arbetade med innan jag kraschade helt och åkte iväg på behandling. Vi hade ett otroligt fint samtal.
Ett delmål är uppnått MEN nu fortsätter resan med mig själv. Detta var bara början.? Funderar på Aros-konventet, har inte så långt dit.
Mod, ärlighet ödmjukhet och lyhördhet. Det har varit mitt recept fram tills nu och jag tar med mig det!
Kram!❤

Nej det här vill jag inte vara med om igen. Det var jävligt dumt gjort.
Men gjort är gjort. Ja ångesten kommer nog sitta i ett par dagar. Har ångestdämpande medicin att ta vid behov försöker ta dom så sällan som möjligt. Men om det blir för jobbigt ska jag ta.