Senaste kommentarerna i forumet

Du beskriver det så bra, Emma73!
Jag tränade förut, sprang bort ångesten. Nu har jag tappat det. Har så svårt med motivationen och att stå upp för mig själv/stå emot när jag är ensam.
Idag ska jag inte dricka.

Kämpa på!

Hjärnklar: Förra veckan tränade jag ordentlig och mådde så bra! Det blev tre styrkepass för att gå igenom alla muskelgrupper och två motionspass ute i det underbara vårvädret. Den här veckan har jag inte tränat något alls och mår mycket sämre. En vettig människa borde ju inse att jag behöver röra på mig för att må bra och faktiskt ta tag i det och träna men ... ja ... ändå SITTER jag här. Om jag håller mig nykter ikväll och inte känner av halsen imorgon ska jag försöka få till ett riktigt svettigt pass!

Lärarinnan: Tristessen är min värsta fiende! Jag lägger mig också tidigt på kvällarna, mest för att jag inte riktigt har någonting annat att göra. Jag saknar passion i livet men vet inte riktigt hur jag ska lösa det. Kanske blir det så när man har småbarn, att de helt enkelt får komma i först nu. En dag växer de upp och då har jag kanske tid att hitta något jag verkligen brinner för, istället för att bli fixerad vid olika saker titt som tätt men aldrig fullfölja någonting.

Känner igen det så väl!
Jag har satt i mig en BiB sedan i måndags av ren tristess. När jag är nykter är jag trött och lägger mig tidigt. När jag dricker
är jag väldigt slagfärdig och vitsig och kreativ och hej och hå....enligt mig själv alltså. Har knappt ens ångest dagen efter längre, men tror det egentligen beror på att jag vägrar ta in ångesten över drickandet; den ligger ju ständigt och gnager, men skulle bli övermäktig om jag tillät den komma fram.
Deprimerad, är så ensam de veckor jag inte har min son, vinet blir flykten till att slippa känna sorg och värdelöshet.
Idag tar jag beslutet att inte dricka. Som alltid nästan en befrielse när BiB är slut och det inte finns mer.

Hoppas det går bra för er och att du får stöttning av din man!
Kram!

Läste en kommentar i en annan tråd och tar fasta på den (tack MM): Jag Kan Inte.
Så enkelt. Jag kan inte dricka alkohol. Punkt.
Det är inte något att diskutera kring, jag kan inte, det är så. Det är nu bevisat så många gånger redan och det kommer inte att förändras. Jag kan inte.
Acceptans och gå vidare och lägga energin på mer uppbyggliga frågor.
Som att må bra.

Jag förstår din uppgivenhet! Jag är också där, försöker och försöker men faller tillbaka gång på gång. Jag vet att jag mår bättre utan a, det har jag bevisa för mig själv de gånger jag kunnat hålla mig i en vecka men ändå dricker jag. Det är frustrerande!

Jag hoppas att du, liksom jag, fortsätter kämpa. Min tanke är att jag inte har misslyckats om jag fortsätter kämpa.

Hur gick det med samtalet?

Det gör ont i mitt hjärta att höra hur det gått för dig Muminmamman men samtidigt kan jag förstå din lättnad över att faktiskt börja få den hjälp som är nödvändig i din situation. Den bördan som man inte orkar ta själv efter ett tag, du ska inte känna dig som en svikare för det är du och dina barn som kommer att gå vinnandes ur det här på ett eller annat sätt, även att vägen kommer bli lång och tuff.
Att du ens öppnar upp dig för kuratorn i detta fall med din dotters hjälp är starkt nog av dig och det är kanske det här som får dig att komma åt rätt håll och få den hjälp av samhällets system som du och ni behöver.
All lycka och styrka till dig i vad som komma skall, du har alltid oss att kunna skriva av dig, i med och motgång eller om än bara för att läsa de andra trådarna....vi är många som tänker på dig här! <3

Modigt och konstruktivt tar du tryggt tag i ett – även för mig – brännande problem; hur handskas med avundsjuka av olika slag.

Jag tycker det är klokt att du ser gårdagskvällen som en del i din förändring. Nu har du åter märkt att det lätt blir för mycket. Jag tror du är något på spåren när du lagt märke till en av de känslor som styr dina beslut. Jag tänker på låt gå känslan. Igår skrev du om tröttheten du känner av bråk. Då tänkte jag att ni borde ha en boxboll hemma!

Själv kan jag inte se serier eller läsa när jag är berusad. Men långa, innerligt engagerade konversationer och briljanta idéer kommer som ett brev på posten. ☺

Vad bra att du hållt dig ifrån alkoholen i 10 dagar enligt dina egna mål. Förstår att du är inne i en kamp. Jag själv har inlett min resa och mår ganska bra, för egen del så handlar det mycket om att jag tidigare tagit samtalshjälp där jag hittat bra strategier och rett ut situationer som givit mig ångest oavsett alkohol eller ej. Då jag druckit så har ofta dessa strategier försvunnit helt jag har istället fått hitta styrkan till att bearbeta den alkoholrelaterade ångesten. Nu när jag är inte drabbas, av det för mig värsta för mig dvs dagen efter alkoholångesten, skammen och skulden så är det lättare att backa tillbaka till det jag processat med psykolog. Har du testat samtalsstöd?

bröt jag mitt drickande i går. Gick på ett AA-möte på kvällen och som alla vet är ju morgonen när man vaknar nykter efter flera månaders drickande en underbar upplevelse. Jag fick i tisdags beskedet att jag har diabetes, alltså jag har druckit mig till diabetes och det var en rejäl väckarklocka kan jag säga. Ska jag få ett bra liv mina återstående år gäller nu 0-tolerans, totalt korken på. Jag kan inte dricka ett enda glas alkohol utan att det får allvarliga konsekvenser för min hälsa och förstås för hela livssituationen. Det går inte att prova på ett glas vin eller en öl mer för mig, så är det om jag inte vill bli ett vrak under åren framöver. Jag ser det som min sista chans att faktiskt ha ett bra liv, jag har roliga saker på gång, jag är taggad att motionera så nu gäller nykter 24 timmar i taget. Kram till er alla kämpar där ute!

Du får en underbar dag och en trevlig promenad ?
Jag ska också promenera, inne på minntredje dag nu.
Känner mig redan piggare och fräschare ???

Längst ned på botten.
Och vara så svag att du inte kan vara den muminmamma du egentligen vill vara är hemskt.
Jag har varit där och inte haft kraft att gå trots att allt förnuft skriker med 100 decibel i örat på mig.

Det är mycket svårt att vara i den sitsen att kunna se,men inte ha modet och möjligheterna att resa sig upp.

Jag tror att du ska förlita dig på kuratorn,samhället skolan osv och prata så mycket som möjligt.
Öppna upp dig,berätta om hur ni har det så kan dina fakta,dina problem läggas i knät på någon annan som har styrkan kraften kunskapen och modet.
För du har det inte just nu.

Att våga lägga sig platt och inse just detta kan vara det första och viktigaste steget på vägen mot ditt tillfrisknande.
Att du som är så svag just nu ska göra det rätta och det som krävs av dig kan vara övermäktigt.
Gör det viktigaste först och se till att du har flera som kan hålla dig i handen genom detta.

Lycka till med allt så ska du se att du kommer att känna att de myrsteg du ändå orkar ta av egen kraft är guld värda och leder dig rätt.
Från missbruk och in i en tryggare tillvaro för dig och dina barn.

Det är svårt att börja på de inläggen som ska säga att jag drack kvällen före så here it goes: Jag tog beslutet att dricka igår. Tanken var att ta ett glas vin, det har ju fungerat tidigare. När glaset var slut blev det ett till och sedan ännu ett och ... Nu är BiBen tom. Tur att den inte var oöppnad när jag började. Det fungerade inte alls.

En sak jag söker i alkoholen är ”låt gå” attityden. Att sitta uppe till efter tolv för att titta på en serie eller något liknande händer sällan när jag är nykter. Att ha djupa och innerliga konversationer med maken känns så lätt efter några glas. Jag tror det var de jag strävade efter igår. Jag sökte känslan av att släppa problemen och bara ta det som de kommer. Känslan infann sig fram tills jag insåg att jag var påväg att bli full och då fick jag nästan panik. Ändå drack jag klart, jag motade bort panikkänslan och drack tills det tog slut. Sedan gick jag och la mig.

Konstigt nog känner jag inte speciellt mycket skam eller ångest idag, jag är knappt bakfull. Jag känner att jag kan se på det hela på ett kallt och logiskt sätt och konstatera att det inte fungerade. Hur jag än försökt få till ett måttlighetsdrickande så har det inte fungerat, förr eller senare tar alkoholen över. Det känns skönt, jag känner mig beslutsam. Jag pratade med mannen igår och vi konstaterade att vi inte ska ha alkohol hemma, speciellt inte i det format jag gillar. Jag sa att jag behöver hjälp och stöd från honom, att jag skulle önska att han var stark och sa Nej när jag föreslår nästa inköp. Han (som var nykter) tyckte det var en bra idé.

En del av mig vill se det här som, ännu ett, misslyckande. En annan del av mig fnyser åt det ordet och påminner om att vägar är krokiga och att jag behöver påminnas om varför jag vill vara nykter. Behöver den påminnelsen komma i fylleformat så får det väl göra det bara jag lär mig. Vägen mot civilingenjörsexamen var också lång, kantad av rapportreturer och omtentor och det ser jag inte som ett misslyckande utan som något normalt och acceptabelt. Så tänker jag se på min fylla igår.

är ibland ingen trevlig känsla tycker jag. Jag skriver ibland, för det finns olika varianter. Nu på morgonpromenaden reflekterade jag över hur mycket häftiga grejor mina grannar har; traktorer, grävskopor, snöskotrar, och jag blev lite avundsjuk. Inte den negativa sortens avundsjuka, jag missunnade inte dom deras prylar, jag vill bara ha dom jag också. Tillsammans med den sortens funderingar kommer nästa steg i tankekedjan; vad skulle jag ha för nytta av en grävskopa, egentligen? Eller en snöskoter? Mina grannar har dom här maskinerna för att dom behöver dem, dom äger alla en massa skog, dom jagar, dom fiskar och använder inte sina grejor som leksaker, vilket jag skulle göra. Så när jag så småningom hade funderat klart var jag framme vid den oundvikliga slutsatsen: dom har vad dom vill ha och jag har allt jag behöver, inget att förlora sömn över.

Så finns det den andra sortens avundsjuka, den som inte leder någonvart. Min son har en väldigt fin och väldigt dyr bil och jag vet att många, till exempel på jobbet, ser snett på den där bilen. Vad dom inte tänker på är att han bor i en liten etta med kokvrå, han dricker inte, han röker inte, han åker aldrig på semester, överhuvudtaget lever han ett ganska asketiskt liv. Bilen är hans stora intresse men troligen lägger han mindre pengar på den än dom gör på sina hus, på sina semestrar och på sitt festande. Ändå tycker dom att det är fel att han ska ha en såpass fin bil när dom själva åker omkring i en femton år gammal Skoda. Den sortens avundsjuka skadar ofta den som har den känslan mer än den som är föremål för den.

Jag är väl medveten om detta men jag kan ändå inte undvika att själv falla offer för de här fenomenen. Det är det knepiga med känslor, man har dom vare sig man vill eller ej. Det som skiljer människor åt är hur dom handskas med de negativa delarna av känslolivet. För mig ligger svårigheten i att identifiera en känsla som negativ innan jag hinner sjunka ner i den och låta den ta över mitt sinne. Att skämmas för en känsla jag har, och att då försöka undertrycka den, är att ge efter och låta den styra mig. Ibland poppar det där upp här på forumet, jag läser om folk som har lyckats dra ner och som dricker måttligt och jag blir avundsjuk, varför kan dom men inte jag? Om dom misslyckas känner jag en slags skadeglädje, en "vad var det jag sade" -känsla. Det är inget jag är stolt över, men heller inget jag kan göra något åt. Vad jag kan påverka däremot är vad jag gör därefter. Jag kan analysera varför de här känslorna alls uppstår och försöka resonera mig fram till ett bättre mående. Och framförallt kan jag undvika att agera på dom. För hur jag än vrider och vänder på det så är det ju mig själv jag skadar mest när jag känner så här.

Ha en fin dag!

Måste bara gnälla av mej lite. Jag har inte druckit en droppe på 10 dagar. Mår bra mycket sämre än när jag drack. Ångest och dålig sömn. Går runt som en levande död. Jag fungrade iallafall när jag drack lite. Måste tillägga att jag drack små mängder men för många av veckans dagar. Jag ger det någon vecka till och blir det inte bättre då får jag väl börja dricka igen fast ännu mer kontrollerat.

Att dra ner på vinet innebär mindre lycka. Läste en artikel om en forskare som studerat i 15 år hur människor blir lyckligare!!!
1.mindfulness (medvetet närvarande)
2.tacksamhetsövning( skriva ner saker man är bra på under en längre tid)
3. Fysisk aktivitet
Man får väl prova. Fysisk aktivitet är nog det viktigaste när man skär ner/slutar hur svårt det än är så måste jag. Hoppar av bussen varje dag och powergår 30 min. Ser fram emot min träning idag ???
Kämpa alla, det finns annat än alkohol. Kram

Hej pinalina!
Hur går det? Jag har konstigt nog mindre sug efter vin denna vecka, kanske är inbillning. Har kommit igång med lite lätt träning. Hoppar av bussen ett par hållplatser och powergår. Ca 25 min. Ser nu fram emot det varje dag. Jsg tror det är mycket viktigt att få in lite träning, hur svårt det än är att komma igång med det. Jag har som måtto "tränar jag varje vecka så får jag ta lite vin till helgerna". (ska ju bara trappa ut vinet på veckodagsrna).
Kram

Jag brukar också dricka whisky vid halsont, förlylning. Dricker annars bara vin men "passar på" att ts till starkare när det är ok för mig. Skönt att du inte e sugen. Krya på dig och vila! Kram

Hej Glöden!
Det är en hemsk situation du befinner dig i. Men om det finns någonstans där du verkligen kan lätta på trycket så är det på detta forum. Det är fantastiskt. Anonymt. Du är fri här.
Du har kanske läst i andra trådar och sett hur anhöriga börjar uppföra sig för att försöka parera 'slagen' från alkoholisten, dvs försöker mildra effekterna av dennes sjukdom? Det är så lätt att börja sätta sig själv i andra hand. En del människor förstör sitt liv i en kamp mot denna besynnerliga sjukdom.
Bor du med din far? Bor dina syskon med honom? Det är väldigt bra att ni syskon är överens er emellan. Har ni aldrig pratat med er mor om detta? Varför skildes dina föräldrar? Hur länge sen är det?
Du skulle må bra av att ventilera med någon hur du mår. Till att börja med har du hittat hit och det är en stor lycka.
Skriv mer!
/Kram från Ursula

Hallå

Jag kan intyga att barn ser och hör mer än vad folk tror och att dom tar åt sig mycket av det med. Har personliga erfarenheter av det. det är ingen rolig vardag kan jag intyga. Man går och oroar sig över när, hur och om man har gjort något fel... man ser även att pappa är inte sig skälv. hoppas att alt blir bra för er. :)

som du har och beskriver här i ditt senaste inlägg miss lyckad, så bygger du vidare på din stabila nykterhet.

Beroende och alkoholism kan liknas vid en parasit som ligger inkapslad och vilande i våra beroendehjärnor. Oavsett hur länge man varit nykter. Gör man då misstaget att tro att man kan börja dricka och klara sig med små mängder ibland, gör man den smärtsamma erfarenheten att det inte fungerar. Man hamnar snabbt i samma miserabla ångest- och skamfyllda tillvaro som innan den långa nykterheten. Precis som jag gjort och fått erfara.
Men gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det jag kan göra är att tala om för er andra som varit nyktra en längre tid att man inte ska börja tänka i banor likt "men nog borde jag kunna börja dricka lite grann ibland". Det kommer inta ett fungera.

Så fortsätt med ditt framåtsyftande konsekvenstänk och därmed din stabila nykterhet miss lyckad.
Då kommer du att kunna säga "Nej tack" även om x år.

Ha en bra dag.
Kramar

Kära AlkoDhyperD!

Vilket jobb du haft - att komma igenom och förstå dåligtmåendet!

Blir så ledsen för din skull, att höra historien...

Men du kommer vidare, det är så beundransvärt!

Så många år för dig försvann i plåga.

Min bild av psykvården är också den att den inte kan upprätta människovärdet, men bryta ner.

Vem ska kunna se och förstå? Vem vill se och förstå, vem orkar? Där inom vården, eller ens i familjen?

Vet hur det kan vara! Men jag anar att du mött dig själv på ett djupare plan och hämtat resurser där.

Det är fint!

Mitt liv har också varit kantat av att inte må bra. Ingen "Svensson"-resa, känns det som. Inte särskilt romantiskt eller speciellt heller. Ofta bara grått + självtvivel och ensamhet. Problem som kallas ätstörningar. Åren förflöt... Råkade in på att svälja ner ett gäng tabletter en gång, i desperation. Senare självmordstankar som bokstavligen drev mig till vansinne! Psykos alltså.

Att springa, senare yoga var tillflyktsorter som byggde upp mig.

...och antagligen friska människor i omgivningen, och tiden som läker. Vet inte.

Kram, du är värdefull!

Tack snälla, kloka ni för svaren!

Fint att du ändå orkade skriva hit. Vi är nog många som följt med din tråd och gärna skulle se att du får så mycket hjälp och stöd som möjligt.
Alla gör vi vårt bästa, du med. Ibland är det lätt att kommentera som utomstående, men ingen har ändå varit just du i din situation. Försök tro att det här kan medföra något gott. Du kan inte ändra på det som varit, men du kan medge du behöver hjälp att se hopp i situationen och göra något gott av det. Hoppas du får hjälp att få din egen ork tillbaka, och att allt småningom vänder mot det bättrd.
Många styrkekramar!

Så kände jag också med hemmet. Nu är det inte ett fyllehem längre utan rent och fräscht. Tyckte även sängkläderna kändes sunkiga fast dom var nytvättade. Det är skönt att du mår bra och har ett gott liv. Njut av duktiga dig och gosiga barn. Kram på dig....