Senaste kommentarerna i forumet

Tack snälla, kloka ni för svaren!

Fint att du ändå orkade skriva hit. Vi är nog många som följt med din tråd och gärna skulle se att du får så mycket hjälp och stöd som möjligt.
Alla gör vi vårt bästa, du med. Ibland är det lätt att kommentera som utomstående, men ingen har ändå varit just du i din situation. Försök tro att det här kan medföra något gott. Du kan inte ändra på det som varit, men du kan medge du behöver hjälp att se hopp i situationen och göra något gott av det. Hoppas du får hjälp att få din egen ork tillbaka, och att allt småningom vänder mot det bättrd.
Många styrkekramar!

Så kände jag också med hemmet. Nu är det inte ett fyllehem längre utan rent och fräscht. Tyckte även sängkläderna kändes sunkiga fast dom var nytvättade. Det är skönt att du mår bra och har ett gott liv. Njut av duktiga dig och gosiga barn. Kram på dig....

upp den.

MM och Rosette. Jag tror på mig själv i detta. Lite snopet att höra att jag är i början... Men det är klart att 1 år och 4 månader är ganska lite om man ser på ett långt liv. Jag känner inte att jag vacklar när det gäller alkohol. Tänker att vad skulle få mig att dricka? Förmodligen ingenting. Jag har tänkt tankar som vill jag ha en fylla? Varför i så fall? Vad skulle hända? Jag kan riktigt känna den ångesten som jag skulle få nästa dag. Hur oroliga barnen skulle bli osv. Nä, jag hoppas att jag fortfarande om 20 år (om jag lever) kan säga att "Nej tack, jag har druckit färdigt!" ...Kram

Hej
Mitt minne börjar svikta men andemeningen satt ju kvar. Men jag hade en aning om att där skulle vara något mer dock inte så fullständigt som du anger.
vänligen
Ikaros

Så sant, visst sätter alkoholen spår på utsidan av kroppen också! Jag har ytliga små kärnbildningar här och där, samt blir plufsig och röd i ansiktet efter att ha druckit. Men märker stor förbättring efter några veckor, utan alkohol (mindre svullnad iaf.) Hoppas allt väl med dej. Kram

Du är ansvarig för ditt liv, och han är ansvarig för sitt liv. Berätta för honom vad du tänker och tycker. Har han blivit av med både jobb och körkort pga fylla är det nog tyvärr väldigt illa däran. Du har ingen skyldighet att hjälpa honom för att vara snäll. Tvärtom gör du honom en björntjänst om du inte ställer ultimatum. Det gjorde jag med min sambo. "Var nykter och sök läkarhjälp, annars kan du flytta". (Fyra nyktra veckor på söndag för hans del.)

Först vill jag säga tack för att jag finns i Era tankar. Det är guldvärt ska ni veta. Jag har läst i era trådar, men inte riktigt orkat kommentera något, men ni ska veta att jag tänker på er alla.
Det har varit och är en tung period. Jag befarar att tiden framöver kommer bli fruktansvärd och jag är rädd och ledsen och helt slutkörd innan.
Min man har druckit mycket hela den tiden då jag varit "tyst", Han är fortsatt otrevlig och gapar och skriker och behandlar mig och baren efter dagsform och humör.
Jag har gråtit så mycket och känner att hela familjen går sönder, ja dvs jag och baren, de stora som de små barnen.

Nu har allt ändrats på så kort tid. Träffade min äldsta dotters kurator i måndags. Hon ringde veckan innan och ville träffa mig. Detta enligt min dotter som är myndig och hennes beslut. Jag fick genast ett förtroende för henne och hon har arbetet mycket med familjer i situationer som just vår befinner sig i.
Vi pratade rent allmänt hur det var hemma initialt och hon sammanfattade och sa att det jag och Anna säger är detsamma.
Sedan sa hon att nu kommer det jobbiga. Pga det som har framkommit i samtalen med Anna så har hon en anmälningsplikt. Den kommer gälla de små barnen och riktar sig enbart på min mans missbruk och hans agerande i hemmet. Med den verbala, ekonomiska och delvis fysiska misshandeln.

Det kändes som om jag föll genom ett svart hål i golvet. Det svartnade och det kändes som om jag skulle kräkas. Vi pratade vidare och hon säger att min äldsta dotter ställer upp på att prata om det hon har sagt till kuratorn. Min äldsta dotter tar det steget som jag borde ha tagit. Älskade onge <3
Jag fick välja på att det skulle bli en anonym orosanmälan eller från kuratorn. Jag valde från kuratorn. Känner mig som en Judas just nu. Det känns som om jag hugger min man i ryggen med en kniv smidd av svek. Nu till det som jag skäms än mer för, det känns ändå som en form av lättnad. Vi får hjälp, vi blir sedda och jag måste va stark i detta för barnens och även för min egen skull. Förmodligen kommer jag straffas för mitt svek, men nu orkar jag inte mer. Min kropp säger stopp, min ekonomi är helt körd i botten och jag är ett vrak.

Kära ni är jag en svikare? Är så rädd för när vi blir kontaktade och ska dit på samtal, Min man kommer få ett utbrott när detta sker och tycka att han blir lurad och sviken och att vi är as som gör detta mot honom. Jag känner mig så rädd och så ensam och vet inte vad som ska ske nu.
Just nu är han borta denna veckan och det är lugnt hemma. Ingen som dricker och skriker åt mig och de små att hålla käften. Ingen som säger hur mycket fel jag gör, lagar fel mat, går fel och säger så jävla dumma saker. Det är lugnt och jag sörjer ändå samtidigt. Jag sörjer mitt äktenskap och den mannen jag skulle åldras med. Inget finns kvar. Tack för mina älskade ongar.

Stor kram till er alla underbara.

Underbar läsning och den lust du beskriver det med, det gav mig en härlig kontrast.. Jag har alltid haft svårt med den fysiska motionen men älskar naturen på olika sätt. Ser projekt framför mig med skogsarbete och en rolig bil som jag tidigare helt lagt åt sidan tidigare då det inte på något sätt är förenligt med alkohol. Soffan blev alternativet. Tack för din bild som du delade med dig. Du fortsätter att inspirera. Godnatt!

Vill du skriva och berätta lite mer? Det verkar som en del av dig vill sluta dricka och en del av dig är orolig för hur du ska klara av det. Vad har du för möjligheter till stöd där du är nu?

Försöker att ta upp det lite åt gången. Har insett att det är lönlöst att tjata eller pressa honom till att prata om problemen, så de gångerna han säger att han hoppas att han kan dricka när vi reser så säger jag exempelvis "men jag tycker inte att det är trevligt att vara tillsammans med dig när du dricker". Försöker att poängtera mitt motstånd men på ett sätt som inte upplevs som presssande för honom.

Jag tycker också att det är fantastiskt bra att han så länge klarat sig utan a, och det utan hjälp. Det jag inte fattar är varför han vill förstöra all den framgången han har haft med att gå tillbaka till att dricka. För ingenting kommer ju att ha ändrats! Han klarar att hålla sig utan, men han vet inte hur man gör för att dricka normalt. Det har han ju inte lärt sig under den tiden han varit nykter. Tror helt ärligt att det är svårare för de allra flesta att lära sig dricka normalt än att sluta helt - problemet ligger väl i att de inte vill eller är tillräckligt motiverade till att ge upp a helt och hållet. Han ska iväg på en jobbresa snart och vara borta nästan en hel arbetsvecka. Är säker på att han då kommer dricka.

Angående din fråga om familj så nja, han kommer till viss del överens med dem men jag tror inte att mamma är speciellt begeistrad för honom. Har inte berättat för min familj om hans missbruk, men tror att mamma plockat upp vissa signaler ändå (hon har ju trots allt levt med en annan alkoholmissbrukare i över 30 år).

Hej. Är helt förtvivlad känns som jag hamnat i värsta mardrömmen. Träffade en man via nätet och vi blev tillsammans ganska snabbt. Efter några månader kom första motgången.. Han blev uppsagd från sitt jobb utan att jag fick någon förklaring..lite diffust att han ansågs obekväm på jobbet. Sen visade det sig att han inte skulle få någon A-kassa. Vi är särbos och jag bor en bit bort så jag träffar honom bara på helgerna..vilket gjort att jag inte haft sådan koll på vad som hänt övriga dagar. Jag har väl tyckt att han druckit lite väl mycket när vi träffats men tänkt att det kanske han alltid gjort...Sen 2 år senare kom nästa slag, han åker fast för rattfylla och mister körkortet. Nu börjar jag fundera på allvar men snäll som man är så villjag alltid ge alla en chans och lovar hjälpa till med att skjutsa och handla, men bara om han blir helt nykter. Sveket kommer ganska snabbt., kommer till honom kl 10 och då är han så full att han kan knappt stå. Jag åker hem och vi pratarr inte på en vecka. Till slut vädjar han att vi bara kan prata och dum som man är går man med på det. Ikväll ringde jag och då svarar han direkt och berättar att han fått brev från polisen men orkar inte prata..men tillägger att han inte ens har råd med tändsticker, sen lägger han på.. Nu ligger jag här och funderar och är orolig, samtidigt som jag är arg,,tycker verkligen han är taskig som gör det här mot mig...tänk om han tar sitt liv mitt i det här kaoset? Hur gör jag rätt?

När jag simmar i sjön eller i bassängen, när jag cyklar långa utomhuspass, när jag springer i skogen. När jag träffar träningskompisar och arbetskompisar. Jag brinner för väldigt mycket och jag älskar livet. 90% av tiden är jag full av livsglädje. När jag gör någonting som intresserar mig är jag här och nu. Jag ger mig själv massor av möjligheter till glädje. Igår hade jag förmiddagen vikt för politiskt möte och eftermiddagen, innan barnen kom från skolan, var jag ute och cyklade 7 mil i vårsolen. Stillhet i hjärnan och styrka i kroppen. Livet när det är som bäst. Sedan tog jag en kopp kaffe och en snus, satt på altanen och njöt. Därefter lagade jag middag med musiken på högsta volym. På kvällen simmade jag en timme och låg i bastun en lång stund efteråt. Mör, varm och trött låg jag sedan och läste för min yngsta son, kliade yngsta dottern på ryggen innan hon somnade, njöt av att ligga nära den lilla varma kroppen.
Jag får så mycket mer än jag ger. Av vänner, barnen, träningen.
Kanske har jag mycket mer energi än man kallar normalt. Jag är på och av. Kan plötsligt bara stänga av och lägga mig, helt slut, för att sedan gå igång igen. Innan jag fick medicin för ADHD kände jag inte tröttheten och varvade upp tills jag bröt ihop.
Men, jag är väldigt snabb när jag väl gör något, därför får jag utrymme för att "maska". Politiska dokument kan läsas in på plats eller fem minuter innan, administration på jobbet gör jag med vänsterhanden. Så det blir tid över eftersom jag inte har ambitioner på att göra mer än jag måste och väljer att gå all in bara när det verkligen är något jag brinner för.

Jag har en liten fundering kring era män o er släkt. Hur är den relationen? För här är den käpprätt åt hvete rent ut sagt. Min syster o hennes man tilltalar inte min sambo, min mamma vägrar idag träffa min sambo och om hon mot förmodan skulle göra d så kräver hon en ursäkt till henne för hur han betett sig mot henne, vilket jag tror att han aldrig kommer ge om inte hon också ber om ursäkt vilket hon heller aldrig kommer göra för hon har aldrig gjort nåt fel. Min pappa är väl inte så farligt med egentligen men det är ju resten. Detta har gjort att sambon nu sagt att han vägrar fora födelsedagar eller några andra högtider med dom i närheten....jag blir såklart jätteledsen över d här för vi firar T.ex alltid jul hos mina föräldrar.
Vi har i vårt förhållande försökt sätta allt på noll o börja om....jobba på vår relation tillsammans o ett liv som inte kretsar kring alkohol längre men d här är ett störande moment som heter duga d med

Härligt Hjärnklar, att få höra ifrån dig ❤ Hoppas att ditt mående är påväg uppåt ❤

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Tråkigt o höra om din rädsla för återfall, dock skönt att d gått så lång tid för honom att vara nykter. Tycker d är strongt av honom att hålla sig utan nåt hjälpmedel ändå.
Men jag förstår din känsla om att han börjat prata om det. Har du kunnat prata med honom om din oro? För att ha den oron när ni åker är ju definitivt inte kul...d gör ju att din del av resan helt förstörs

Du har gjort stort intryck på mig med dina inlägg till mig och många andra medmänniskor i dessa forum. Det visar också ditt hjärta, engagemang för medmänniskor, samhället och framförallt familj. Men samtidigt kamp då man börjar vackla för att fullfölja sina mål med alkoholen. Det jag spontant blev nyfiken på när jag läste din tråd var -När får du tid för bara dig själv? Vad brinner du då för och vad får dig att brinna av energi entusiasm och glädje och ingen annan människa är involverad. Efter många års eget politiskt engagemang ställde jag mig själv till slut frågan om det var tillräckligt kul med alla dessa speciella politiska gemenskaper, nomineringsmöten, förhandlingar och kompromisser. Det är en tuff miljö som är svår att sätta sig in i om man inte varit i den. Det är också en tuff miljö om man också går in helhjärtat och passionerat i detta. Jag valde att lägga av. Jag beundrar dig och andra politiskt engagerade för ert engagemang men fortfarande nyfiken när finns det bara tid för dig.

Skriver det av hjärtat och i bästa välmening med omtanke.

Trött och lite gladare

Imponerad över din visdom, du beskriver/ sätter ord på vad många här inne på forumet känner igen sig i. Varför man gör dåliga val och sökandet på bekräftelse, återuppbyggandet...
Tack

jag hakar på brevsnacket lite här.
När jag planerade mitt självmord pga skilsmässan skrev jag brev till barnen, jag lade de breven i en byrålåda, och ett till hon som kastade ut mig och som hon fick.

Inte en enda reaktion.

När vi sen satt hos den urusla familjerådgivaren så tog hon upp brevet med ett hånflin och sa att jag hotade henne med att jag skulle ta livet av mig. I brevet hade jag förklarat varför jag ämnade avsluta mitt liv och hon tog det som hot. Kändes som ytterligare ett fotavtryck i mitt ansikte.

Ett brev kan betyda så mycket sas det för många år sen men fan vet....

Min egen personliga åsikt idag är nog att jag skulle ta emot och läsa ett brev från nån som försvinner från detta liv om inte annat för att själv kunna sörja ordentligt. Alla svar kan jag nog inte tänka mig att få men en hänvisning kanske ?

Barnens brev ligger kvar men jag ska redigera dem och det inom en snar framtid eftersom förutsättningarna ändras med livets gång.

Klarade en dag till, i morgon kommer jag må så mkt bättre.
Sen ska jag kämpa för att hålla mig nykter, så jag slipper må skit igen.
Pallar inte, så nu jäklar ska jag lyckas!

Idag var jag hos min terapeut som jag känt i tio år och själv gått i behandling hos sedan hösten 2014. Man kan undra varför det behövs flera års terapi, är den då inte effektiv? Hur kan jag ha så svårt för att förändra beteenden, hur kan det vara så omöjligt för mig att praktisera det jag själv med stor framgång lär ut till patienter. Hur kan mina patienter efter tio samtal tacka för hjälpen och få vidare ut i livet med lätta steg och ro i sinnet medan jag själv gång på gång hamnar i nya svårigheter eller saboterar för mig själv?
Någon sa, när jag uttryckte min frustration över hur små förändringar jag åstadkommit jämfört med tiden i terapi, att "Du har haft de här problemen i över fyrtio år, de har genomsyrat ditt liv och de är väldigt komplexa och införlivade i dig. Två år är väldigt kort tid i det sammanhanget." Men jag är otålig! utbrast jag. "Ja, det är ju en del av det hela, otåligheten och de ständigt pågående felsökningarna av dig själv"
Det är som att skala en lök. En väldigt stor och hal lök. Och varje samtal har varit värdefullt.
Idag berättade jag om alla val jag gjort den senaste månaden och hur nöjd jag är över dem. Vi kunde konstatera att jag tränat upp förmågan - med medicinens hjälp - att stanna upp och lyfta blicken för ta sikte på det jag värderar. När hjärnan fungerar är jag trygg i mina val och mina beteenden. Förändringen är påtaglig både för mig själv och omgivningen. Jag trivs med mig själv. Förstår mig själv. Kanske kan det räcka så. Men det finns en rädsla. För mig själv.
Idag sa jag att jag vet att det som egentligen är det största hotet är alkoholen. Att jag känner mig nöjd och trygg för det mesta men det finns en svag länk.
Den svaga länken är som en pytteliten spricka i ett i övrigt robust betongbygge. Sätt en aldrig så liten dynamitladdning där så sprängs hela skiten. Innan vi avslutar vill jag hitta sprickan och täppa till den. Desarmera dynamitladdningen. Den svaga länken är när jag får "hjärnsläpp" och frikopplar mig själv till allt som är viktigt och värdefullt i livet, alla relationer, när jag ställer mig utanför alla lagar och normer. När orden "åt helvete med allt" vrålas i min hjärna.
Vi påbörjar ett arbete med detta som en början på avslut av terapin.
När jag sökte hjälp var det för att barnen påverkades av min impulsivitet och mina aggressionsutbrott och att jag höll på att köra mig själv i botten både psykiskt och fysiskt. Kroppen slets ut av all överdriven träning och oförmåga att vila, psyket höll på att stressas till utmattning, jag sov inte många timmar per natt och kunde inte varva ner. Jag hittade aldrig balans, ville inte ha balans, skydde ordet lagom som pesten och utsatte mig för risker. Allt eller inget, men helst allt.
Brakade ihop en dag. Kunde inte fokusera på patientsamtal, kunde inte skriva på tangentbordet för händerna skakade (inte av abstinens eller alkohol, kan tilläggas).
Samtalen utgick från min önskan att hantera ilska och att kunna varva ner. Jag fick frågan vad som händer om jag stannar upp. På den frågan svarade jag med ett 60 sidor långt brev där jag berättade min historia för första gången sedan jag stängde dörren och vände det livet ryggen. Terapeuten sa efter att ha läst att jag nog behöver några fler samtal...många fler blev det.
Och jag började periodsupa. Som om jag ville återuppleva min historia för att den skulle bli verklig för mig.
Nu har jag gjort det. Den är verklig. Den pågår fortfarande. Inte nu, nu är jag nykter. Jag har inga problem med att vara nykter. Gillar att vara nykter. Men det händer att jag plötsligt bara vänder ryggen åt allt. Dricker sprit i veckor.
Vi utforskade "hjärnsläppet". När händer det? Där blev det svårt eftersom de situationer jag kunde komma på var de då jag hade kontakt med logiken och därför kunnat göra bra val. Hjärnsläppet gick inte att utforska den här gången. Men det kommer. Tälamod var det, ja.
Svaret finns någonstans och jag ska hitta det. Det handlar om att se mig själv som värdefull av egen kraft. Vara lika omsorgsfull mot mig själv som mot andra. Vilja skydda mitt eget liv. Förstå att jag inte är odödlig. Jag står inte över naturlagarna. Min kropp är mänsklig och sårbar och det spelar roll om jag lever eller inte. När jag får hjärnsläpp skiter jag i det.

Så skönt att han verkar som att han verkligen förstår att han måste göra en ändring, Nykteristen! Jätteglad för er skull.

Här hemma är det fortsatt nyktert, 17 dagar nu. Men märker hur han för var dag som går blir mindre och mindre inställd på avhållsamhet från alkoholen. De onda minnena bleknar och jag antar att han blir starkare och starkare i sin övertygelse om att han egentligen inte har några problem, i vart fall inte så stora problem som "ANDRA" har... det verkar som att han ställt in sig på att vår påskresa ska han "unna sig", då ska vi ju ha det så trevligt och härligt. Fy, känner att jag inte ser fram emot den resan som jag borde, så som jag skulle sett fram emot den om jag hade vart tillsammans med en "vanlig man". Trist ändå.

Jag läste i din tråd och tänkte att vi är väldigt lika! Hann inte kommentera det just då, men du såg det också.
Ännu en skidresa framför mig denna helg och jag oroar mig inte att jag ska dricka för mycket. Är så beslutsam att använda den energi jag har till åkningen, troligen sista för i år! Och nu längtar jag iväg, mer än förra resan-bra tecken på måendet.