Senaste kommentarerna i forumet

Visst är det bra att inte längre dricker varje dag, men å andra sidan känns ju inte två dagar utan alkohol just nu som någon större bedrift eftersom jag vet att jag klarar mig bra en längre stund utan alkohol. Vet ju att det kommer dröja ett tag nu innan problem uppstår igen. Men jag får trots det försöka vara nöjd ändå åt att jag är nykter nu i alla fall. Jag vill vill vill vara nykter för alltid. Jag vill inte dricka.

Idag kände jag för att dricka något. Var väldigt uppstressad på grund av mitt jobb. Kände mig så jäkla less på allt och alla. Ville ta en öl i solen. Men det gjorde jag inte! Och nu är suget borta. Och jag vet att stressen bara hade avtagit en kort stund för att kanske just nu i denna stund vara ännu högre?

En av flera positiva saker jag upplever av att inte dricka är att jag trivs bättre i mitt hem. Tror det är för att alkoholångesten inte sitter i väggarna längre. Ångesten sitter inte i möblerna efter en ommöblering jag gjort lite berusad. Tvätten påminner mig inte om när jag vek den berusad. Osv. Både jag och mitt hem är avgiftade. Det här är faktiskt en av effekterna jag uppskattar mest med att inte dricka. Det är en stor lättnad att inte få ångest av att vara hemma. Nu känner jag alldeles tvärtom och det är så fantastiskt skönt. Trivs plötsligt så bra hemma!! Och så har jag inte känt på länge. Har alltid hittat fel men det har faktiskt varit alkoholens fel inser jag nu. Jag bor jättemysigt tycker jag nu.

Idag har jag lärt mig att suget försvinner ganska snabbt om jag låter bli att agera på det. Och nu ska jag sätta på en kopp kaffe och mysa i mitt fina hem med mina goa ungar ?

Beror ju helt på vad man har för relationer med chef och arvetskamrater. Och om det finns någon fördel att berätta. Handlar det om att få hjälp från företagshälsovården kan man be om det utan att berätta varför. Handlar det om att man vill ha stöttning kanske det räcker med någon man känner förtroende för. Det är inte alltid till ens fördel att vara öppen med allt, särskilt inte om problemen ännu inte gett konsekvenser i arbetet. Om klimatet är dömande kan man riskera onödig misstänksamhet och en missbrukaridentitet som inte gagnar nykterheten. Är man ny på en arbetsplats kan det till och med vara en chans att skapa en helt ny identitet som den hälsosamma nykteristen. I ditt fall kan iklädandet av en ny roll kanske bidra till att du lever dig in i den.
Själv är jag öppen med allt, men har också arbetat länge på samma ställe och har en given plats i en arbetsgrupp där det är högt i tak. Mina alkoholproblem ser ju annorlunda ut. Helnykter för det mesta med ett fåtal perioder då jag druckit, dock aldrig på arbetstid.

Finns ett utmärkt alkoholfritt (0,0%) på Systembolaget som heter Richard Juhlin. Ger garanterat ingen baksmälla eller ångest om man dricker hela!

Du har varit på ditt arbete och kanske befinner du dig nu på årsmötet. Det du behöver efter en sån lång och påfrestande (kan jag tänka mig iallafall) dag är en nypa frisk luft och vila. Lite kvällsmat. En god natts sömn. Imorgon är en ny dag och våren är här!

Det är klart att det är bra om man har ett jobb och en arbetsledning som är villig att hjälpa en när det gäller alkoholproblem, att man får vara öppen med det. Samtidigt gäller det att känna sig för: även om det finns en lagstadgad skyldighet från arbetsgivaren att hjälpa sin fastanställde (iofs är alla anställningar tillsvidareanställningar...!), så är det inte alltid så det funkar i praktiken. Ag kan alltid slinka undan, skylla på något annat för att på olika innovativa sätt göra sig av med en kostsam, eller på annat sätt oönskad anställd. Tråkigt om jag skräms, men det är nog tyvärr en realitet att räkna med.

Bra att du får mig att tänka! Nu kommer jag nog att klara mig några timmar till! Skall på bostadsföreningens årsmöte så blir ett litet avbrott från att bara vara hemma ikväll. Sen efter det vet jag inte hur det går. Bolaget kanske hinner stänga innan mötet är klart...

Och tack för gratulationen! Bra med fast anställning, även om jag ju måste medge att jag inte direkt brinner för det jag gör, men något måste jag ju jobba med och för tillfället vet jag inget alternativ. Men har de senaste månaderna börjat fundera i olika banor angående jobbet också, kanske ännu gå nån annan utbildning och hinna byta bransch helt. Tror jag skulle må bättre av något sånt också. Helst skulle jag vilja jobba med djur, istället för med deadlines och mest via datorn som jag gör nu.

Att du handlat alkoholfritt! Samma här. Nu ska det funka! Det finns inga andra alternativ.

En grym huvudvärk
Lite ångest för natten, ska det bli svårt att sova nykter ?
Är iaf hemma, har inte köpt något med alkohol i.
Endast morotsjuice och chips ??

....att gratulera till jobbet! Hurra för fast anställning! Ytterligare en anledning att hoppa "gröna skylten" :-)

Fundera inte bara över hur gott och skönt det skulle vara och dricka bubbel. Fundera hela vägen. Dvs. låt säga att du köper flaskan, dricker den och mår (?) bra. Men hur mår du imorgon? Förmodligen dåligt med ångest och illamående smat en massa skuld mot dig själv.

Känns det lika bra efter denna tanke? Förmodligen inte. Tag en promenad istället.

Håll ut nu! Skriv igen om det blir outhärdligt så hjälps vi åt.

Om du genom att reflektera inåt får en förståelse för dina beteenden vlir det lättare att se på dig själv med värme och medkänsla.
Och, ja, du är inne på ett spår när du beskriver dina tidigaste relationer. Känslomässig försummelse (den kyla du beskriver) ger ett barn upplevelsen av att inte vara älskad och värdefull i sig själv. Många med en sådan uppväxt beskriver en upplevelse av tomhet.
Om man som barn inte speglats känslomässigt, genom att kanske bli tillrättavisad, avvisad eller hånad istället för tillåtelse till alla känslor genom att mötas av tröst, värme och förståelse när man är ledsen, rädd eller arg, slutar barnet uttrycka de känslorna. Det kan till och med vara så att känslorna "stängs av". Känslor är budbärare av behov. Om budbäraren alltid blir ignorerad eller straffad slutar den komma med bud helt enkelt. Kvar blir tomhet. Eller en annan känsla som maskerar grundkänslan. Eller jagande efter bekräftelse. I prestationerna och upplevelserna, eller under berusning, fylls tomheten.
Jag tror vi är ganska lika du och jag, Ikaros, iallafall när det gäller beteenden och kanske svårigheten att vila i förnöjsamhet med sig själv.
Kyla mötte jag inte som barn, men väl övergivenhet, förvrängningar av mina känslor och en mamma som visade mycket rädsla och gav mig en roll som "svart får", vilket skapade djupgående föreställningar om att det jag kände var påhittat och att mina tankar bara var "konstiga idéer". Den gemensamma nämnaren är tillåtelse att känna det man känner och uppleva det man upplever. Validering.
Fundera lite på hur din inre röst låter, den som kommenterar dig inifrån. Är den dömande, drivande, kritiserande eller föraktfull?
Skulle du kommenterat någon du tycker mycket om (dina barn) på det sättet?
Kan det du säger till dig själv göras begripligt utifrån tidiga erfarenheter? Hur var du tvungen att bete dig som barn för att accepteras och bli sedd av dina föräldrar?
Vad har du för livsregler idag som styr dina tankar och handlingar?

Så har det inte handlat särskilt mycket om sug efter alkohol som det var förr. Nu blir det att man dricker "bara för att". Så onödigt. Förut gillade jag ju inte att vara nykter och då kändes det mer förståeligt att man drack. Måste verkligen skärpa mig nu och sluta med alkoholen, måste inse att även om jag tagit steg framåt så är det inte bra som det är nu.

Vi är många som har det problemet att vi inte kan sluta när vi väl börjat. Jag vill också kunna ha förtroende från mina nära, just nu känns det som att jag väljer alkoholen framför dom vilket jag inte alls egentligen vill. Dom betyder allt, utan dom är inte livet värt att leva. Vi kämpar på, det kommer gå bra! Nu visar vi både och själva och våra nära att vi kan. Önskar dig ett stort lycka till!

Efter den första vita dagen så börjar nu suget infinna sig redan såhär tidigt på eftermiddagen på dag två. Jag visste det, för det har alltid varit så. När jag nu ätit en sen lunch så börjar tankarna...inte så många timmar kvar att jobba, och hej, jag firar ju idag att jag fått fast anställning efter en 6 mån prövotid!!
Skriver här bara för att få det sagt och få några till minuter att gå, sen skall jag jobba lite igen.
Jag tänker också att oj vad jag skulle vara värd en flaska mousserande vin nu (eller champagne?!), det är ju bara ca 11% och en flaska är ju inte så mycket. Många andra kvällar har jag druckit två. Om jag skulle åka och köpa bara en flaska.
Alltså vad sjukt!! En flaska för mig som kvinna vid samma tillfälle är ju mer än för mycket! Men så allvarligt har mitt beroende blivit.

Magnus - tack för din kommentar som arbetsgivare. Jag har tyvärr inte så bra kontakt med min chef (hon är väldigt frånvarande) så drar mig för att söka hjälp via jobbet, även om det kanske skulle vara den bästa lösningen och ge mig den bästa hjälpen. Däremot har jag jättebra kontakt med den person som är ledare för det projekt jag jobbar med, men hon är inte min kollega utan vår kund, så jag känner att jag inte kan gå via henne heller.

Först ; Vaniljsmak - Så glad om jag kan lämna lite styrka till någon annan. Hoppas du får en fin och vit tisdag och flera vita dagar efter denna. En dag i taget vet du, en dag i taget.
Jag håller på att läsa en bok som min alkoholterapeut lånat mig; Snälla mamma sluta dricka! av Britta Berggren Ericson. Långt ifrån den bästa bok jag läst rent stilistiskt och språkligt sett men innehållet får mig att backa och skaka på huvudet - nej, det där vill jag inte ska bli min resa! Läsandet fyller mig med ett så starkt obehag, kan känna igen mig i en hel del av vad Britta berättar om, i annat inte alls. Boken verkar rent avskräckande på mig, jag mår illa över vad jag hållit på med och ser hur en fortsättning skulle kunna se ut. Vill inte, vill inte, vill inte! Bara jag skriver detta så infinner sig ett slags illamående i halsgropen, lite ångest - och så skam, min gamla följeslagare. Vad har jag gjort?! Vad är det vi gör mot oss själva, vi som utvecklat ett beroende. Så illa vi gör oss själva och våra närmaste.
Jag vet ju nu att jag inte kan dricka alkohol, jag vet att jag tappar spärren efter första glaset, kanske första klunken till och med. Ett glas räcker inte varför jag inte ska ta det där första glaset - inte alls!
Nu är ju "faran" långt ifrån över, fortsatt en dag i taget, en liten bit i sänder. Det har gått en mycket kort tid, resan som är min nykterhet är fortfarande i sin linda. Men jag har identifierat vad jag INTE vill och det är vad som exempelvis nu Britta berättar om i sin bok. Nej, så vill jag inte ha det. Vill inte! Och så vill jag återvinna förtroendet från mina barn och min familj och inser att det kommer ta tid, lång, lång tid innan faran är över för dem.
Puh, måste nog ut och andas lite frisk luft och få lite solsken i ansiktet. Får lite ångest av att skriva om detta.

Kom själv just hem från familjerådgivningen – nervöst var det, men gick bra!
Hör av dig med rapporter om du vill!

Första läkarmötet för utredning av min ryckiga skalle! Jag gillar inte läget ? Obehag ? O-mysigt ställe. Inte alls som Riddargatan. Åh för sent att hitta en utväg. Lite panic room ?

Härlig känsla! Att veta att man är nykter och inte har något som hindrar en från en bra och härlig dag!

Hej! Jag har nu klarat 5 vita veckor och påbörjat nu min 6:e vecka. Och ja, det går! På er fråga om hur man gör alla dessa saker utan alkohol så kan jag svara att man bara gör dessa saker utan alkohol?

Fokusera på andra saker. Som hur bra kroppen mår, fokusera på sömnen.

Jag har älskat ruset sen jag hade min alkoholdebut i tidiga tonåren (är idag 41år). Började dricka mer och oftare 2005. Nu innan jag slutade så drack jag ca 2 liter 12,5% vin ca 6-7 dagar i veckan. Jag sökte hjälp första gången 2008 så jag har hållet på ett tag. Men det går att sluta!!!

Det avgörande för mig har absolut varit att jag har varit öppen om mitt problem för alla jag tycker behöver veta det. Min man, barnen, föräldrar, syskon, kollegor och min chef. Jag går också på behandling.

Kämpa på! Alla vita dagar räknas och de svarta får man dra lärdom av ❤

Tack Magnus för återkopplingen! Jag är på dag två igen nu och jag tror absolut det är en bra idé att tänka tillbaka på de stunder man mått dåligt av alkoholen. Jag vill ju må bra, vilket jag gör när jag är nykter. Anledningen att jag föll dit nu senast var att jag fick en flaska champagne i present av en vän, det gick då inte att låta bli att dricka. Hade jag stoppat där efter den flaskan hade det varit lugnt men det var precis det jag inte lyckades med. Kan dagarna bara gå nu så jag får må bra igen?

Åhhh nej, får en klump i magen av det du mötte när du kom hem....låter som han verkligen borde ta tag i problemet nu eller så måste han bo själv. Men då lär det nog gå fort utför om han beter sådär när han är själv hemma. Självklart ska du kunna förvänta dig att han faktiskt tar hand one rt hem när du är borta och t.om kanske städar, fixar och handlar lite tills dess så du slipper sånt när ni kommer hem. Man kan också förvänta sig ett glatt hej, vad kul att se er och hur har ni haft det. Det är inte så mycket begärt och väldigt värdefullt!

Gällande dottern så förstår jag hennes besvikelse av att se sina ofärdiga trädkoja som hon säkert längtar efter att få leka i. Känner igen det där så väl, köpte en gunga till sonen förra året som jag tänkte att han kunde få ha i ett av träden i trädgården. Mannen blev jättearg och kastade ner gungan i källaren och sa att det va helt onödigt att ha en gunga. Sonen grät som en tok varje gång han såg gungan....

Nä, det är klart då kanske du ska hålla humöret uppe och visa dig från din allra bästa sida.....då önskar jag dig stort lycka till i eftermiddag! <3

Hej Svartvit!
Nu ska jag direkt erkänna att jag är inne på fjärde dagen av mitt försök. (Har iofs gjort många innan) Denna gång har jag gjort två saker. Dels har jag valt att personifiera alkoholen för att lättare kunna hata den. (Läs min tråd "Att ta farväl av en kär vän" här) Dels har jag valt att memorera ett av de hemskaste tillfällena där jag mått som sämst av alkoholen. Det tillfället går jag nu igenom varje dag och minns hur jag INTE vill må. Jag har även tagit till mig ett tips om att spela hela filmen när ett ev sug kommer. Dvs följ scenariot från sug till drickande till ångest och illamående. Det funkar för mig.

Jag mår så J******la BRA just nu. Ser hurframtiden ljusnar timme för timme och låter mig lagra dessa bilder i minnet.

Se ett återfall för vad det är. Dvs ett snesteg på resan. Du kan inte göra något åt det annat än att dra lärdom och gå vidare. Så upp ur sängen nu och ta en nypa luft!

All lycka till dig!

Jag har många gånger under mitt liv ägnat mig åt att riva ned och att göra uppror. Kanske jag inte kan ”skylla” allt på spriten. Där finns något annat också som går djupare än så. Ett självförakt? Är det måhända självförnedring jag eftersträvar. Jag skriver, är, eftersom detta problem är lika levande i dag som tidigare.

Självförnedring

Om det är självförnedring jag önskar lyckas jag inte sällan utomordentligt väl.
Minst åtta gånger gånger har jag på grund av alkoholen hamnat på sjukhus och där blivit betraktad som en mänsklig spillra. Jag har legat medvetslös av sprit på trottoarer och blivit omhändertagen. Jag har blivit tagen för fylleri. Jag har kört bil onykter. Jag har varit otrogen och upplevt den beska smak som detta för med sig. Jag har svikit mina barn. När jag fortfarande orkade var jag inte sällan inblandad i fylleslagsmål. Jag har flugit mellan Lima i Peru till Paris utan att minnas något av resan. Listan kan göras längre.

När jag kvicknar till ur alkoholen med de förnedrande känslor som följer av de händelser som jag beskrivit, då kämpar jag för att återta min roll. Jag arbetar mig återigen in i en socialt accepterad roll och får till och med erkännanden för vad jag gör.
I denna kamp för social och mänsklig upprättelse arbetar jag hårt. Så hårt att trötthet och stress följer. Stressen är mycket farlig. Den nöter ned min motståndskraft och mitt självförakt konserveras. Detta självförakt som är en grundförutsättning för viljan till självförnedring.

Motsatsen till självförnedring är självrespekt som i vardagligt tal kan betecknas som aktning eller vördnad för sig själv och den egna personen. Konkret innebär det att man värdesätter sina personliga egenskaper. Och här brister jag även utan de ovan beskrivna händelserna. Jag ser snarare ned på mig själv. Eftersom jag inte kan känna denna aktning, men märker att andra gör det, uppstår kanske ett inre behov av att visa vem jag verkligen är. Och då gör jag det genom att förnedra mig.
Det blir en paradföreställning av den egna ömkligheten samtidigt som det blir ett test på ifall omgivningen tycker om mig även när fasaden rämnar och demonerna tränger fram.

Vad betyder självförnedring? Om jag förstår det hela rätt innebär det att aktivt och på frivillig väg söka skammen. Det är detta jag gör när jag dricker. Särskilt när jag väljer att ta till den kemiska spriten. Går detta att förstå i mitt fall?

Jag är och har alltid varit ekonomiskt oberoende. Mina relationer med kvinnor har på det hela taget varit och är bra Jag har bra relationer eller åtminstone hyfsade sådana till mina barn. Ensam några längre tider har jag inte behövt vara. Jag är kunnig och erkänt duktig på vad jag gör. Egentligen har jag alla grundförutsättningar som krävs för att kunna leva ett lyckligt liv.

Och sedan detta behov av att visa att jag inte är värd detta. Var kommer det ifrån? Jag lever inget dubbelliv utan jag försöker vara så ärlig som möjligt gentemot mig själv, mina närmaste och även mot andra människor.

Spriten själv, kan det vara den? Till viss del tror jag det, men den förklaringen räcker inte. Något i uppväxten är ett annat alternativ. Ja, kanske. Min mor var ganska kylig, hade svårt att visa känslor. Jag kan inte påminna mig att min mor omfamnade mig spontant. Inte heller såg jag att min pappa och mamma kramades. Det förekom inte. Men vid ett tillfälle när jag var ute på gården och skottade snö, jag kan väl ha varit 8-9 år, såg jag genom fönstret att pappa höll mamma om axlarna. Det fyllde mig med värme och bilden blev kvar hos mig. Men i övrigt var det inte kärlek och gemenskap utan praktiska ting som var huvudsak i hemmet.

Här kan det finnas något att gå vidare med. Men till vilken nytta, kan man undra. På vilket sätt är jag hjälpt om jag kommer underfund med orsakerna till varför jag ser ner på mig själv?

Ikaros

Jag kan inte låta bli att le åt din beskrivning Nykteristen, hur osäker han är om småsaker. Tänk vad stor inverkan alkoholen egentligen haft på honom, om han nu nykter börjar göra sånt som egentligen alltid borde varit självklart som tex att avgöra om barnet ska ha ett glas mjölk eller inte! Hur mycket vi tvingats hantera själv som man inte ens tänkt på, ofta tänker man bara på de direkta stunderna när dom är fulla och inkapabla att hjälpa till - mindre tänker man på de varit nyktra men ändå inte gjort sin del av vardagsslitet. Vad härligt om du nu ibland kan börja vända ryggen till med ett leende och veta att han hjälper sonen som den pappa han behöver vara. Säkert känner han sig osäker och lite dum som måste fråga, men han frågar säkert för att han inte vill trampa dig på tårna med att köra över dina rutiner. Är ju lite roligt men samtidigt rätt lyhört och förståndigt av honom, att inse han inte vet ens så triviala saker om sonens vardagsliv eftersom han valt att inte delta i det i full utsträckning innan. Roligt att höra det går framåt! Låt honom hållas om han får behov av att vara själv, han behöver säkert själv hitta sätt att ensam koppla av utan alkohol.

När vi kom hem söndag kväll var det ungefär som väntat. Kylskåpet tomt, tvätten och disken kvar exakt som jag lämnat den tidig lördag morgon. Han har tydligen inte lämnat huset då soporna var fulla med utkörnings pizzakartonger och lukten av gammal fylla hängde i luften. Han surnade till när jag frågade om han inte ens kunnat bemöda sig med att skaffa ett bröd så barnen skulle ha kvällsmat och frukost... Blir så arg och lessen, han lever som om vi inte existerar och har bara druckit hela helgen. Att jag till och med på resa ska planera och ordna framåt bekommer honom inte alls, och så är jag en surkärring som täcks ha åsikter om det. Får man verkligen inte förvänta sig mer av sin man? Givetvis frågade han inte vad vi gjort eller nåt, viftade bort dottern som ville visa sina nya saker. Dottern var besviken för hon trodde pappa skulle byggt klart hennes trädkoja som han lovat, hon suckade "ja han har väl bara druckit öl hela helgen istället" när hon såg virket som ännu låg orört på gården när vi svängde in på gården. Stackars barn.

Jag ska på samtal på jobbet ännu i eftermiddag men tror inte jag vill ta upp vidden av min privata situation, känner det kommer brista helt för mig om jag pratar om det så bättre prata affärer än att jag sitter där snorande och storgråtande med en överväldigad inte så personalempatisk chef ?