Senaste kommentarerna i forumet

@Carisie Du går från insikt till insikt👍❤️! Ska bli spännande att följa med på 🛤️! Kommer absolut följa dig även om du inte är på alkoholfri-sidan som jag. Jag tror du är jätteviktig här på forumet, din inställning till ett glas eller två överensstämmer typ med hur jag tror att de som inte har ett beroende resonerar. 🥰❤️

Kära fina du, tacka ja så du får lugn och ro! Resten kan du ta sen.

Dag 16
Det var rätt skönt att vara tillbaka på jobbet. Och jag har fått min önskan om att byta arbetspass från dag skift till eftermiddag/kväll . Så jäkla skönt.
Min nya arbetstider blir 14.30 till 23.15
Kommer inte hinna tänka på alkohol före eller efter. Det här kommer att göra saken lite lättare 👍🏻

Det där med att aldrig igen ta första glaset. Jag var styv i korken och trodde minsann att det skulle gå. Även om inte för alla andra så för mig. Så utomordentligt dumt! Livet känns på botten nu. Jag vet att det är för att jag druckit för mycket under för lång tid och att det alltid är värst så här dagen efter, att allt känns som om en bara är ett enda stort misslyckande istället för allt bra som också ryms men det är som raderat. Ett stort garnnystan hoptrasslat fullt av massor av ändar som sticker hit och dit och en inte vet vilken som är den rätta att dra i för att reda ut alltihopa. Så jag har tagit tag i en: att åter börja skriva här. Den onda boll jag lyckats skapa sakta låta lite syre komma in. En sak i taget om så bara liten. I morgon kommer humöret vara lite bättre, jag vet att det tar tid att komma i balans igen.

Här är den nu då och jag med den - den nya tråden. Jag tror på att skapa nya forum då förutsättningarna förändras och det har de ju för mig. Jag har nya mål och då får M/S Carisie läggas upp i torrdocka inför ägarbyte. Hon har tjänat mig väl och tagit mig dit jag är idag. Jag har ändå ägnat en stund åt att läsa igenom alla mina inlägg och alla svar jag fått. Lite sorgset att några bekantskaper försvunnit (kom tillbaka!) men nya har uppstått. Tacksam för allt som alla givit i form av tankar, andra perspektiv och även handgripliga råd 🩵

Just dagens inlägg kommer att bli långt eftersom det är många tankar och ord jag vill få ner eftersom det här är mitt avstamp in i nästa framtid. Jag kanske kommer att göra flera? Det får tiden utvisa. Men om du har tänkt läsa hela det här inlägget så se till att du är nykissad och kanske har gjort en kopp kaffe eller hällt upp en kanna vatten. Nu åker vi tåg 🚂

Nu är det sex månader sedan jag hittade hit och jag kastade mig rakt in i AH med hull och hår utan att egentligen ha en aning om vad jag skulle få eller uppnå med mitt medlemsskap. Det jag egentligen hade i fokus var självhjälpsprogrammet som jag omgående bestämde mig för att göra ett avsnitt i veckan av för att kunna reflektera över mina svar och därigenom vara 100% ärlig mot mig själv. Upptäckte alkoholkalendern - vilket suveränt redskap! Jag är ingen vän av långa listor man ska pricka av - men kalendern ger ju en rå och ärlig bild av hur mitt alkoholintag ser ut så länge jag är ärlig mot mig själv. 📅 Det var lite roligt att läsa igenom mina gamla inlägg men också väldigt tydligt för mig att jag stödde mig på min budget (max 4 glas/v fördelat på max 2 dagar) som en krycka. Ifall jag skulle halta. Ifall tillfälle skulle ges. Ifall jag blev sugen. Detta trots att jag faktiskt inte kände något sug. Jag vågade helt enkelt inte lita på mig själv och däri fungerade ju kryckan - den gav mig trygghet och förvissning att även om jag drack något alkoholhaltigt så skulle jag inte ramla ner i diket och möta ytterligare en karatefylla 🥷🏽. Men ju längre tid som passerat så har jag mer och mer insett att jag inte behöver min budget för att "låta bli" att dricka eftersom det nu är mer eller mindre normaliserat för mig att inte dricka. Det hör snarare till undantagen att jag dricker alkohol men då fungerar budgeten som en kompass.

Min kompass är en av ämnena jag vill ta upp i den här marathonposten 🧭 Med nya mål får jag på nytt ställa in min kompass och nu står den mot "N" som i "Nykter". Det har ju slumpat sig så under resans gång har känt att jag inte är sugen, inte vill ha eller tackat nej till alkohol utan någon speciell anledning. Det har lett till att jag insett hur oviktig alkoholen har blivit i mitt liv genom att bara ändra mitt mindset. Sanningen är ju att jag inte behöver alkohol för att överleva så varför skulle jag egentligen vilja ha den? Här kommer ett impopulärt ord hos gemene man "alkoholromantik". När jag ställde frågan om kaffe då en medarbetare frågade mig om att hänga en stund efter jobbet så fick jag till svar att hon inte ville ha nåt "tråkkaffe" men kunde tänka sig en kopp sprit. Jag funderade på var alla trevliga caféstunder efter jobbet tagit vägen och kände mig som en tant. Mitt mål i första stadiet var att sluta slentriandricka. Om det är någon som inte hängde med då så är min definition av slentriandricka den där ölen på en tisdag för att man kan, dricka ur vinet från i lördags innan det blir surt, dricka öl till fotbollen på en söndag för att det hör till osv osv listan kan göras lång. Sedan mina kaffestunder med kollegor övergick till AW någon gång i början på 2000-talet så har alkohol normaliserats i samhället på ett helt nytt sätt. Till och med på barnkalas serverar man bubbel till föräldrar vars barn är på kalaset. När jag var liten (på 70-talet) gick man antingen själv till kalaset eller blev avlämnad och födelsedagsbarnets föräldrar var med och lekte och styrde upp. Vad hände? Plötsligt (nåja) befinner vi oss i en vardag där alkohol ska vara implementerat överallt (inte på körskolan kanske) - ni vet säkert hur jag menar. Å den ljusa sidan måste jag säga att jag tycker det är toppen att det finns så många alkoholfria alternativ och jag upplever också att ingen höjer ett ögonbryn när jag säger att jag inte vill ha alkohol. Ingen frågar varför. Det var inte jättemånga år sen jag (eller jo 2007 men det känns som igår) jag var med på Viktväktarna och det ojades å det grövsta och i det oändligaste om varför jag inte ville ha vin eller öl på krogen eller till middag. Sanningen är att jag aldrig BEHÖVT alkoholen för att ha kul eller vara social och pratsam 😄. Nu simmade jag ur bild lite men åter till kompassen som håller mig på spåret mot mitt mål och som får vippa över ett par grader åt "V" som i "visst intag" som jag vill, och bestämmer, är då det är något speciellt att fira. Slentriandrickandet är över och härmed är även när-andan-faller-på-drickandet över då bägge sorterna SKULLE kunna leda till autopilot och att dricka av bara farten som om vin vore vatten. Kanske inte första gången eller andra men NÅN gång och det är DEN gången jag inte vill vara med om.

Jag vill också prata om min hittade pusselbit 🧩 och om insikten om att ett återfall är planerat sedan länge som jag hört om i mina poddar men inte riktigt kunnat sätta fingret på eller hittat ett bra sätt att relatera till förrän jag plötsligt skrev orden själv som svar i ett inlägg, då såg det ut såhär:
"Alltså du & jag har samma "klocka" 4️⃣ dagar. Där -tick-tick-boom 💣 börjar förhandlingen. Drack jag egentligen så mycket? Blev jag fullare då? Inte än han var på midsommar iaf! Det var väl inte hela världen? Sen har det smugit tillbaka till vardagsdrickande igen.. alltså fre lör varje vecka och ibland nån vardag.. med ökad frekvens följer ökad tolerans och det är väl där och då jag lagt upp det för nästa karatefylla som ligger 6 månader bort idé 💡 Haleluleja! Där kom min saknade pusselbit! TACK! Som jag letat efter den! ”

Jag har alltså planerat mina karatefyllor! Jag visste bara inte om det! Nu vet jag och här ska inte innehas en enda bältesfärg i karatefylla! Jag kan också i efterhand se hur det smugit sig på mig. Genom att inte vara öppen och ärlig med min make, mycket på grund av skuld och skam, har
ett icke-bearbetande av karatefyllan försiggått. Genom att aktivt blunda för karatefyllan och dess faktiska konsekvenser och ett sopa-under-mattan-beteende för att sedan kunna kliva upp på sedan tidigare utstakad bana då ”rimlig tid” förflutit. Inte någon gång under tiden jag drack vad jag då ansåg måttligt oftast hade jag en tanke på att jag kunde förlora min make. NU är jag mer rädd om honom än någonsin och det bästa sättet för mig att vara rädd om honom är att vara rädd om mig ❤️. Men det är svårt att vara rädd om sig och att älska sig själv när man hela tiden bär på ett visst mått självförakt och självhat. Skam för hur man beter sig eller hur man får andra att känna. Men nykterhet tar bort (en del) dåliga känslor och de känslor som kommer till mig får jag deala med i nyktert tillstånd.

En av känslorna, av igenkänning, jag fick deala med helt nyligen var då jag lyssnade på "en beroendepodd" då Hanna Hellquist var gäst och berättar hur hon på sitt lantställe i Grums hade en BiB i skafferiet och hur hon inte kunde låta bli redan då hon vaknade hälla upp ett dricksglas och svepa det. Hon visste att dagen skulle gå åt helvete och att hon skulle däcka kl 14 men kunde inte låta bli att göra det ändå. Rebecka som intervjuar Hanna säger då något i stil med att den aktiva alkoholisten Rebecka hade älskat en sån dag. Inga människor som ska passas upp på, vin och kanske cigg. När hon säger det så går det upp ett litet ljus för mig att det skulle jag också gillat förr. När jag var ensam och gjorde det som föll mig in (det såg vi ju hur det gick) DÅ skulle jag också gillat en sån dag - men nu ger den mig bara besk smak i munnen och för mina tankar in på hur det ändå var ett mörker. Där och då tyckte jag inte det. Där och då tyckte jag att jag var vuxen (40+) och gjorde vad jag vill, när jag vill och för att jag kan. Ni kan inte ana hur många inlägg jag aktivt raderar då de kommer upp som minnen på Facebook som är taggade med #förattjagkan. Jag plockar bort dem ett efter ett och i februari nästa år är de slut.

Även om jag gör en aktiv utrensning av mitt etylmarinerade liv så tror jag att det är viktigt att hålla minnet av "mörkret" levande. Inte att vältra sig i eller på något sätt självömka att det var så synd om mig då. Tvärtom så tror jag att ett levande minne av mitt mörker kommer att hindra mig från att frivilligt slå in på den stigen igen. Att leva i sjukdom vs tillfrisknande kan vara att inte glömma mörkret då det håller behovet av att vara nykter levande. Att vara fri.

Slutligen (äntligen tänker ni) vill jag ta med samma stycken jag skrev ner vid min avräkning i juni

Under den här tiden har jag funnit pusselbitar till mitt beteende och lärt känna mig själv och bearbetat min relation till alkohol och känner mig stärkt. Jag tar med mig några godbitar jag vill dela med er in i framtiden. Jag måste också säga att jag inte myntat uttrycken men de är bra att stödja sig på tycker jag

🩵 Sinnesrobönen. "ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Den enda som äger dina beslut i slutändan är du.

🩵 "Det finns de som inte förmår att vara ärliga - för dem är chanserna mindre". Att inte vara ärlig om sitt drickande är som att föröka gå ner i vikt men trycka i sig bullar när ingen ser. Finns det ingen människa i din närvaro som du vågar anförtro dig till - ljug inte för dig själv i alla fall.

🩵 "Allt du sätter före din nykterhet (måttlighet i mitt fall) kommer du att förlora. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit att det kommer aldrig vara värt för mig att förlora det jag har främst familjen.

Jag har även sagt förr att jag inte kommer att tveka att stänga dörren HELT till alkohol om det här inte funkar för mig. Jag har också bestämt mig för att lägga om min morgonrutin i Kaffestugan då jag känner att den (i sig) inte tillför min vidare väg framåt något men också att jag inte tillför något för de som skriver där. Jag önskar dock att det funnits nåt mittemellanforum eftersom jag inte är 100% nykter så jag håller mig på måttligtsidan tills vidare🥰 så jag inte gör nåt övertramp.

Det var allt. För nu. Jag välkomnar alla som känner sig manade att hoppa in i min tråd oavsett "tillhörighet" - högt & lågt.
🩵

@ann74 jag hoppas verkligen att du tackar ja! Det är nog inte att han inte bryr sig, utan han är sjuk och kan inte längre bestämma själv.

Det är fruktansvärt jobbigt att stå bredvid och se på. Men du kan inte hjälpa honom.

Du kan däremot hjälpa dig själv och dina barn. Fast det kanske inte känns som att du klarar det, så gör du faktiskt det.

Är du rädd för hans reaktion när du berättar att du/ni flyttar?

Om så är fallet, vänta med att berätta tills du har en plan för hur tiden därefter ska hanteras. När du tackat ja och vet var ni ska ta vägen, löser du det andra sedan❤️

@Nova73 hej, sitter lite i samma sits som dig jag har blivit erbjuden en lägenhet men har inte tackat ja av rädslan för att mina 2 tonårskillar ska bli arga på mig för att jag lämnar honom. Fy jag lider med dig man vill ju verkligen inte att din dotter ska stanna hos honom.
Har inga råd tyvärr att ge dig men hoppas på det bästa för din skull, starkt gjort att lämna.

@Carisie Tack för batteriet, det är verkligen bra att ha😍 Jag var inne och läste om dina fortsatta äventyr, spännande och inspirerande!
Har snart klarat första dagen tillbaka på jobbet, och det känns liiite mindre trögt och förvirrat. Eftermiddagen är fylld av ärenden och en sen fika hos vänner. Vardagen är igång. Planen för vecka är att den är alkoholfri må-to. Fredag har vi ett fint restaurangbesök - sannolikt kommer jag att tillåta mig en "budget" då. En dag i taget 😊

Ikväll börjar jag jobba igen. I 4 veckor har jag gjort allt möjligt. Men även slöat framför olika serier med glass och annat gott. Jag och mannen jag träffat, går tillbaka till vänstadiet. Han har en massa grejor hos sig, och då menar jag många års samlande på diverse motorer, redskap, tomma dunkar etc. Ja samlare kan han nog vara. Jag visste från början att han hade mycket grejor, men att han skulle sälja av och slänga. Nu när vi träffats ett halvår så blir jag mer och mer osäker på hans vilja att göra sig av med saker. Jag har från första början varit osäker på hans sätt att hantera samlandet. Jag har hjälpt honom att röja inne, och det har gått bra. Han har flera uthus med ännu mer skrot. Han har backat tillbaka, och skjuter upp lämning och försäljning av grejor. Han har heller aldrig sökt hjälp för detta, vilket vi har diskuterat att han bör göra. Hans mående har svajat, och detta är ju också ett beroende, samlandet. Själv är jag relativt sparsmakad med saker. Vill helst ha ordning. Det blir väldigt svårt med plats om man samlar på sig, och till vilken nytta? Hittills så har jag inte behållt vänskap med någon jag dejtat. Vi får se om detta funkar. Jag miste ju min enda killkompis när jag slutade dricka, för att han tyckte jag överdrev x- mannens drickande. Han var den enda som tyckte det, och nu tror jag att han har ändrat åsikt. Vi är inte ovänner, men träffas inte så ofta. Ibland undrar jag om det ens finns människor utan beroenden, och som är stabila? Jag har ingenting emot att leva själv, tvärtom, hellre det än att ha ett halvkass förhållande. Jag är nöjd med att lämna sådant jag inte trivs i. Idag har jag själv röjt i ett förråd som jag har tänkt på länge. Väldigt skönt när jag slängt gammal bråte. Hoppas ni har haft en skön sommar, och tar tillvara på livet, utan alkohol. Det gör jag. 🥰

@Maskot82 Klok reflektion. Många av oss här på forumet brukar likna det vid att vi backat från stupets kant. Vi vet att det kan sluta på ravinens botten. Vi vet för andra har gått den vägen före oss. I mitt fall min pappa, som dog med söndertrasad lever vid 63 års ålder. Han nådde botten för oss båda. När jag märkte att mitt drickande levlat upp ett snäpp - ökad tolerans, ökat antal minnesluckor och ökat illamående dagen efter - så valde jag att backa från stupets kant. Jag såg min framtid på botten, jag ville inte dit.

Kram 🐘

@idisen stort grattis – du har tagit ett bra beslut!

Välkommen hit, jag hejar på dig hela vägen. Skriv och läs mycket, här kommer du få stöd, pepp och massor med kloka råd.

Kram

Nu sitter jag här efter sommaren med ångest i kroppen. Han lovade att bättra sig vilket han gjorde under ca 2 månader fast då var han istället aldrig hemma utan åkte iväg med kompisar hela tiden och utövade sin hobby. Sedan i början på augusti så trappades alkohol intaget upp och vart mer och mer på sin lediga tid. Nu har han druckit sedan i fredags och låg helt utslagen nu när jag var hem på lunchen.
Just nu känner jag mig så psykiskt trött på allt har stått i kö på lägenhet och i helgen kom ett erbjudande om en 4: a som jag skulle vilja ha typ 500 meter från barnens gymnasium. Så sitter här på jobbet och det känns som nu eller aldrig men jordens klump i magen.
Jag har önskat så länge att han ska ändra sig men tror inte han kommer att göra det, jag har ju hotat och hotat så länge nu men han bryr sig inte ett dugg. Han har ju inga problem alla dricker som han och han är ingen alkoholist.
Jag måste bara våga tacka ja nu.

Jag har äntligen blivit ärlig mot mig själv och min familj gällande mitt drickande. Jag har läst nästan konstant i forumet de senaste 24 timmarna och det har hjälpt mig massor. Jag har pratat med min familj. Jag har pratat med min arbetsgivare. Idag kontaktade jag även vården och har en plan. Det känns så oerhört befriande att inte smyga längre. Nu är det dags!!

Dag 5 utan A, igen.
Har äntligen lyckats sovit lite och känner mig lite starkare mentalt även om tankarna snurrar hit och dit.
Nu börjar det riktiga jobbet, ändra tankesätt och skaffa nya vanor. Ser fram emot kvällens möte även om jag helst hade gömt mig under täcket ett tag till...

En vecka har gått nu men har fortfarande ångest och det vänder sig i magen när jag tänker på alkohol.

Den brutala sanningen som jag egentligen vetat om länge är att jag kommer förstöra mitt liv och förlora det jag har om jag fortsätter dricka. Vet ju aldrig när den gången då jag klappar igenom och gör något dumt eller klantigt sker.
Skulle jag ställa mig på en höjd och hoppa om jag visste att det kanske skulle bli så att jag dog eller blev förlamad? Bara för det fria fallets kittel liksom…

Men med alkoholen så är riskbedömningen sämre.

Har så otroligt mycket att vara tacksam och glad för och ännu så har jag kvar allt det viktiga i mitt liv.

En vecka har gått nu men har fortfarande ångest och det vänder sig i magen när jag tänker på alkohol.

Den brutala sanningen som jag egentligen vetat om länge är att jag kommer förstöra mitt liv och förlora det jag har om jag fortsätter dricka. Vet ju aldrig när den gången då jag klappar igenom och gör något dumt eller klantigt sker.
Skulle jag ställa mig på en höjd och hoppa om jag visste att det kanske skulle bli så att jag dog eller blev förlamad? Bara för det fria fallets kittel liksom…

Men med alkoholen så är riskbedömningen sämre.

Har så otroligt mycket att vara tacksam och glad för och ännu så har jag kvar allt det viktiga i mitt liv.

Förra veckan kom pms och min hjärna fick som vanligt kortslutning. Så i fredags var jag och badade hela dagen med min dotter. Och jag var så sugen på vin. Skulle ha börjat jobba kl 11 på lördagen så kände mig ändå lugn i att jag skulle klara att inte köpa alkohol. Jobbet ringer och jag behöver inte börja förrän 19. Jävla skit! Hjärnan började direkt arbeta med tankarna att jag faktiskt har pms, har inte druckit på 1,5 veckor och att jag har mått bra så därför förtjänar jag vin. Bestämmer mig för att inte handla i staden jag befann mig i utan vänta de 40 min det tar att köra hem och kanske komma på bättre tankar. Hamnar i fel fil, filen som givetvis leder in till systemet. Min hjärna såg det som ett tecken och visst fan hamnade jag inne på bolaget. Väl där, visst räcker det med en flaska? Nej ut kommer jag med en box.🤦‍♀️

Visst, kvällen var fantastiskt mysig och rolig tillsammans med min man och jag mådde okej dagen efter. Men hjärnan var direkt tillbaka till hur jag ska få tag på mer.

Så nu får jag väl börja om lite smått igen. Typiskt!

I natt har jag sovit kl 22-08 och jag är redo att hugga in på arbetsveckan. Med tanke på att sömnstörningar i så många år gjort mig deprimerad och utmattad så tar jag verkligen inte god sömn för given. Jag är tacksam för varje god sömnnatt, genuint tacksam.

Det kinkiga med sömn är att man inte kan prestera sömn. Sömn är en icke-handling. Det är först när vi är tillräckligt nedvarvade och sömniga som vi kan somna. Om man som jag har stökig sömn i bagaget är det så lätt att varva upp och oroa sig, och då kommer sömnen absolut inte. Att inte kunna sova mer än några få timmar är tortyr, och när det var som värst för mig sov jag ingenting. Hela nätterna snurrade jag runt i ångest, klev upp, provade igen osv. Senaste gången jag blev utmattningsdeprimerad (2022) var jag till och med nykter sen två år tillbaka, så jag kan inte skylla på alkoholen ens.

Hur jag gjort? Jag har under lång tid lagt mig (22) och gått upp samma tid (07 eller 08). Jag sover inte dagtid under de perioder jag behöver få ordning på sömnen, hur gärna jag än vill. (Nu kan jag dock ta en höneblund på max en timme, innan kl 15.) Jag rör på mig dagtid, minst en timme per dag och nu är jag uppe i 1,5 tim/dag fördelat över dagen. Raska hundpromenader. OBS: kan tas även utan hund! Morgon-förmiddag är det viktigt att få dagsljus i ögonen eftersom det påverkar sömnhormonet melatonin.

Jag tittar på lagom halvtråkigt tv-program, som jag kan ha eller mista. Inga spännande filmer eller serier som gör att jag blir sittande ”bara ett avsnitt till”. Jag börjar förbereda sänggåendet 30 min innan läggdags. Tankar som ”jag måste sova” går fetbort. Jag tänker hellre ”åh, vad skönt att ligga ner och blunda.”

Jag har tidigare använt ljudbok som insomningsrutin, men när jag hämtade hem hunden i juni 2023 kändes det konstigt. Hur skulle han uppleva det att höra en röst babblande i sovrummet när vi skulle sova? Så det valde jag bort. Jag införde istället en räkningsrutin. Jag lägger mig bekvämt på sidan. Andas in och räknar till 6, håller andan en sekund, andas ut och räknar till 6. Och viker ett finger. Sen andas jag så in och ut, viker ner och viker upp fingrarna två gånger - totalt 40 in/ut.

Nu har jag hållit på med det så länge, typ varje kväll sen juni 2023, att det känns omöjligt att inte räkna och djupandas när jag lägger mig. Det går på automatik sen länge. Den långsamma in/utandningen varvar ner nervsystemet. Räknandet gör att hjärnans aktivitet förflyttar sig från amygdala (dramaqueen) till pannloben (chefen på bygget). Plus att inga orostankar får plats. Ofta somnar jag mitt i räknandet. Vissa dagar är jag mer uppvarvad, men då fortsätter jag bara djupandas utan att räkna tills sömnen kommer.

När man har flera veckors-månaders god sömn i bagaget finns ingen oro inför sömnen som stör insomningen. Just tankarna ”jag måste sova” är de som stör sömnen allra mest. Sen tror jag att man har ”sömntåg” som går vid vissa tider. Vid vissa tider på dygnet har man lättare att somna, så man kan behöva prova sig fram till vilken tid ens eget sömntåg brukar gå. Jag har tex lättare att somna kl 22 än 23, men skulle aldrig somna vid 21. Och allra helst skulle jag vilja sova mellan 16 och 19, då jag har en tydlig trötthetssvacka, men skulle jag sova då hade nattsömnen sabbats.

Kram 🐘

Dag 13 och ny arbetsvecka, kom iväg tidigt till jobbet som planerat ✅ vilket känns bra. Ikväll blir det promenad direkt vid hemkomsten är planen. Känns lite kul att ha en plan att följa. Har aldrig fungerat tidigare men det har nykterheten inte heller gjort men nu jäklar känner jag att jag är på G! I helgen har tankar på återfall nästa helg föresvävat mig. Allt löper på bra och en gång kommer ju inte märkas, jag har ju varit så bra på att dölja tidigare så maken märker det nog inte. Men hallå min hjärna 🧠???!!! Nej och åter nej, det kommer inte bli en gång, det kommer sluta med fruktansvärd ångest vare dig jag kan lyckas dölja återfall eller inte. Det får och ska helt enkelt inte ske! Behöver verkligen er här på forumet? Kan någon känna igen sig eller är det bara jag som planerat luckor i framtiden där typ man kan ta ett planerat återfall?

@Varafrisk Visst är det så. Och du har helt rätt, alla mina erfarenheter från att sluta med alkohol går att applicera på sockret. Och det påverkar samma belöningscentrum i hjärnan.

Kram 🐘

@Carisie 😂! Du är för rolig, mina ansträngningar står sig slätt😂👍! Har ”bara” två ugnar, tänker att det är makens tur med den andra. Fisken lät ju 🤤! Älskar också fisk, tyvärr blir det alldeles för sällan!
Ska bli spännande att följa din framtid här på forumet. Du gör det så bra🥰❤️

Jag tänker att det är rätt viktigt att känna till hur det var och att det inte var så länge sen. Genom mina mor- och farföräldrar har jag ju fått viss inblick. De hade det inte välbeställt och min mammas 10 år äldre syskon kunde inte läsa vidare. Det var möjligt för båda mina föräldrar som är födda lite senare. Trots att farmor blev änka tidigt, utan pengar. Hon hyrde ut rum i sin 2:a, där hon bodde med sina barn och jobbade förstås. Barnen fick laga mat själva. Men hon drack inte i alla fall. Och mina morföräldrar var i princip nykterister. Där de bodde hade nykterhetsrörelsen och missionsrörelsen gjort framsteg. Säker väldigt nödvändigt.
Det är svårt att förstå hur fattiga förhållanden det var tidigare, för oss som växte upp bara lite senare och våra barn är ännu längre ifrån det här. Det har svängt tillbaka lite nu och det är oerhört sorgligt.
Men det är kanske dags att damma av lite äldre litteratur för att se den positiva utveckling som har varit. Måste upp och jobba nu.

Har denna tidiga måndag redan rivit av almanacksbladet och ser att solen kommit igång utanför mitt köksfönster. Hade inte dragit för persiennerna så det är redan klart. Men ska väl öppna fönstret och få mig en nypa frisk luft. Tänk att man av skaparen fick lugn och ro så pass att man fick sova fem timmar det är allt en gåva man är tacksam för. Men nog är man trött och det susar lite stilla i skallen precis som vanligt, men det beror väl på det höga blodtrycket och kanske dåligt kolesterolvärde. Blodprover lämnades då förra veckan och medicinerat ligger väl trycket inom det normala.

Ska väl försöka att be till skaparen om att tillfriskna på även den punkten, för han lyssnar då på det man ber om i Jesus namn om man ber om sånt som ligger i linje med hans tanke känner jag liksom. Har ju i alla fall fått andligt stöd till att kunna gå vidare från ett alkoholmissbruk som stal så mycket tid från mig och hindrade mig från att växa i förståelse allmänt och inte minst andligt. Det är många tankar, drömmar och fantasier man har haft som har kommit och gått genom åren. Har väl gjort en hel del av sånt som man som människa ska gå igenom tänker jag ändå.

Man måste arbeta för att kunna leva, men man ska heller inte leva bara för att arbeta som så många tycks göra utan att de nog förstår det. Borde väl kanske försöka att göra något av mina musikaliska verk och slå lite mynt av de hundratals kompositioner man skapat genom åren. Men har ingen ork att tänka så mycket på det ekonomiska längre och strukturera upp saker och ting. När jag bara drack alkohol tidigare så levde jag utan att känna efter och vågade inte heller vara mig själv för att det var ju bevars töntigt och verkade fjolligt att vara som man väl är kände jag ju så himla länge.

Mognadsprocessen på många områden stannade väl upp rätt så tidigt, för när man mår psykiskt dåligt och med droger så som alkohol liksom stänger av sina jobbiga känslor och tankar så blir man ju även rätt avstängd på flera andra plan så att säga. Men visst har man väl provat på en hel del, och inte minst då diverse arbeten som väl mest även dessa egentligen bara stal en massa tid utan att ge så mycket, men livserfarenhet det har man väl samlat på sig en del ändå. Man har väl även samlat på sig lite annat av diverse slag som ett onödigt mörkt tänkande också. Men att rusa fram och slita med något intetsägande brödarbete bara för att kunna leva det är man då färdig med.

Har aldrig liksom vetat vad jag vill uppnå eller haft något hösta mål här i världen, mest levt som nån slags vandrande slumpgenerator som jag förklarade för psykiatrin när de väl försökte att rehabilitera mig till en fungerande skattebetalare. För det är väl inte direkt att de hade som ambition att få en att må psykiskt bra för mig som patient och människa. Det sade ju även en allmänläkare rakt ut för åtta år sedan drygt. Då han i förbifarten av pillersnack väl råkade vara mer sanningsenlig än vad han kanske hade tänkt sig. För han sade ungefär som så här:

Du ska inte tro att någon egentligen bryr sig om dig som person och hur du mår. Den mannen han var då sanningsenlig i den kommentaren känner jag liksom. Här skulle jag nu normalt känt mig en aning uppgiven och kanske börjat känna mig nedstämd och hade det varit förra året så skulle jag väl bara ha tagit mig ett glas vin eller öppnat en starköl tänker jag. Sedan hade man inte tänk något mer den dagen, kanske bara bankat fram nån instrumental technolåt. För så såg väl det mesta ut i en himla massa år. Jag blev ju liksom en mästare på att dricka på gränsen till det stadie att man blir i stort sett medvetslös. Man var väl oftast allmänt berusad utan att man ens märkte av det till sist.

Hade det inte varit för att kroppen började konstra så förskräckligt med värk, nervryckningar feber och diverse knepigheter man tröttnade på. Så hade jag då inte ställt undan flaskan alls tror jag. Men nog känns det rätt tomt och nog skulle man som dystymiker kunna behöva något att stänga av sina malande tankar med ibland. Men nu tar jag allt som det kommer så länge man orkar och helt nykter och alkoholfri är man då nu hur som helst.

Så har man då än en gång skrivit lite fånerier i sin dagbok på nätet så att säga. Något som ju har blivit lite av en rutin, fast jag inte är så värst mycket för rutiner fast jag vet att sådana väl är bra att ha ibland så att säga. Mycket tok har man då skrivit på detta eminenta forum. Men i evighetens perspektiv så har det väl ingen större betydelse. När man nu talar om rutiner, så fick jag allt en känsla av att det nog är dags för frukostrutinen med en kopp varm choklad och tre goda limpsmörgåsar som brukar göra magen så nöjd och glad.

Ha det gott!

3 veckor
Idag är första dagen på min fjärde nyktra vecka! Fortsätter sova massor.
Men klarare blick, raskare steg och mer energi genom dagen. Utom då efter kl 16.30 då vill jag bara gå och lägga mig!

Det har hänt mycket Tänk vilket jobb att sätta in rinnande vatten och avlopp i ett hus. Förstår att det kostar både tid och pengar. Och det är inte så länge sen. Tänker på de stora sekelskiftesvåningarna i Sthlm. Där satte man också in toalett och dusch i garderoberna. Tur att man hade tjocka väggar för rören.
Och tänk vilken lyx med färska grönsaker och mat från grunden. Precis så var det hos min mormor. Egen blodpudding från ”hemodlad” gris. Egen pölsa. Vi hade gratis skolmat och det ska man ju vara evigt tacksam för, men särskilt gott och vällagat var det ju inte på den tiden.
Ha en fin vecka!