Senaste kommentarerna i forumet

Man kan då nyktert förundras över rätt mycket. Var nyss lite hungrig och kände att det var dags att tanka på lite energi så att kroppen skulle bli nöjd och glad vilket behövs för att må grundbra. Det fick bli en klementin som följdes av en limpmacka med god mjukost. Slog mig även lös på en burk med tonfisk. Drycken fick bli vanligt vatten, då det aldrig är fel om mjölk saknas. Sedan så satt jag och mediterade och andades lugnt till rytmerna av en trevlig instrumental låt från väl nån CD man köpt för längesen på nån loppis.

Hade även i stunden låtit datorskärmen få visa den favoritbild som jag själv fotade med min enkla mobilkamera i början av sommaren. Tänkte lite på varför just det motivet fungerade så fint som harmonisk och positiv stämningshöjare. Bilden visade en grön sommaräng med en liten del av en gammal traktorväg och några gröna vackra träd på sidan. En liten bit längre bort i motivet vilket jag nyss kunde låta tankarna kretsa i och omkring gav rätt positiv känsla som kändes bra i stunden.

Bilden ifråga visade förresten även intressanta molnformationer på himlen med solens stålar som liksom gav liv och en inspirerande känsla till bilden. Mina tankar gick alltså på en stilla upptäcktsfärd och minnen av positiv natur från barndomen kom då till mig. Kom ihåg att jag och mina föräldrar brukade åka dit och fika i denna blombacke som vi kallade den för. Detta då det förr precis så som vid tiden för fototillfället även erbjöds på synen av vackra liljekonvaljer. Tacksam för denna oas är man då allt.

När jag mediterade och tänkte utanför boxen så att säga, och lät mina tankar vandra liksom utanför datorskärmens kanter. Så kom jag att tänka på hur man som liten var där och sprang över ängen och ibland gick ned till en liten bäck i närheten med farsan och då fantiserade man väl om att det kanske fanns guldsand på botten i den. Sedan kanske man åkte iväg i farsans och morsans gamla bil och ibland fick man sig då en god glasstrut på vägen hem om det fanns nån kiosk öppen som man passerade.

Ska man minnas och tänka på saker och tider som gått liksom och bygga upp sig från grunden till nyes om man har suttit fast allt för länge i felaktigt tänk, eller i tron att alkohol har nåt att av värde att ge, som väl kanske morsan skulle ha hållit med om. Då får man nog allt tänka till lite positivt. Minns att mormor väl även var inne på den grejen om att man väl inte har roligare än man gör sig. Nu har en favoritlåt fått snurra på ett tag i lurarna och nu är det väl dags att ta sig en sväng till fots till den närbelägna matbutiken sade en känsla inom mig.

Ha det gott mina vänner!

Dag 15 (semestern slut)

@Varafrisk Jag kunde sova så sett, men bävade för att gå hem efter dagens slut. Jag mådde inte alls bra av henne, men visste ju att det var tidsbegränsat. Och att jag inte kommer att bo med henne igen!

Söndag och en hel dag framför mig…Bara min dag! Ingen att ta hänsyn till! Min man och dotter åker iväg på fotboll vid 11-tiden och är väl hemma runt 18. Har tänkt att skriva lite dels utifrån ett av stegen dels för att rensa hjärnan för att sortera lite vad jag vill prata m min terapeut om. En timma går så snabbt! Ikväll ska jag se på ”Vilket liv” där Tomas Ledin är kvällens gäst.

Tomas Ledin var min tonårsidol. Första gången som jag såg honom uppträda var i ett mycket litet sammanhang någon mil utanför min stad. En idrottsförening hade alltid en sommarfest en söndag varje år och där såg jag Tomas Ledin första gången. Den festen var sommarens höjdpunkt varje år! Jag kom att tänka på min uppväxt när jag läste @Se klarts inlägg om arbetarfamiljer på 50- och 60-talet. Jag växte ju inte upp i en arbetarfamilj men i en lantbruksfamilj på 60- och 70-talet. I mitt hade vi ingen toalett inomhus förrän jag var 10 år. Jag bodde i en liten by. Och jag minns att min mamma sa att vår familj var alltid sist med allt när det gällde jämförelse med övriga familjer i byn. Vi hade inte råd. Vi hade flera uthus på vår gård där ett bla innehöll källare i ena ändan och brygghus i den andra ändan. I brygghuset fanns en stor ”gryta” där vatten kokades för att sedan kunna bada i en stor zink- el plastbalja. På sommaren ställdes baljorna ut och man badade utomhus. När det var mörkt stod pappa i detta brygghus och väntade på mig när jag var på utedass. Jag var otroligt mörkrädd. Innan vi hade råd att sätta in toalett och badrum i vårt hus hade vi en bastu. Men så äntligen kunde vi sätta in både badrum och toalett till bekostnad av järnspisen och ett stort skafferi. Min mamma var ”hemmafru” vilket kan låta lyxigt men hon var även lantbrukarhustru. Vi hade en 200 kvadratmeter stor köksträdgård med potatis, grönsaker och bär. En stor trädgård med plommon-, äpple- och päronträd. I källaren fanns det alltid konserverade plommon, inlagda gurkor, potatis, morötter och drickabacken. Det kändes som min mamma alltid stod i köket och lagade mat till sommarbarn och släktingar fr Skåne. Även om vi hade toalett inomhus så fick vi ändå nyttja utedasset för att spara på vatten. Det lagades mat t män som hjälpte pappa i skogen el med annat. Vi hade grisar, höns och hundar. När jag började skolan tyckte jag en del mat var konstig. Stekfläsk var rött inte brunt. Blodpuddingen var som en skosula, mamma gjorde egen. Jag fick alltid hjälpa till hemma. Det absolut tråkigaste var att plocka sten på markerna eller plocka blåbär el bära in ved. Vad vill jag säga med detta??? Det är ju kanske inte så himla intressant att läsa. Det kan ibland kännas som om jag är född för en hel evighet sedan när jag berättar om min uppväxt för yngre kollegor det är trots allt endast drygt 60 år sedan. Jag är äldst på min arbetsplats och yngsta kollegan är 25 år. Jag tänker att vi alla är så viktiga på vår arbetsplats. Vi hade det tufft ekonomiskt i min familj men vi var självförsörjande. Så från utedass till digitalisering…det är ändå en livsresa…och det digitala kan ibland vara svårt att förhålla sig till…vi får inte tappa mötena. Hem t mitt föräldrahem kom fiskbilen, drickabilen, när räkningar skulle betalas bjöds tanten el farbrorn som körde postbilen in på kaffe. Man tog sig tid..🙏🏻

Oj…vad det här kanske blev flummigt men ändå kul att skriva om…fast kanske inte på tal om alkohol utan på tal om livet.

Kramar 🌺🥰

@Sattva Men, oj vad jobbigt med en sådan ”boendekompis”! Fick du ro att sova på nätterna? Jag kan tycka att det är jobbigt att hantera det när en person visar upp två så olika personligheter. Hur blev det för dig?

Ha en fin söndag! Kram🥰

Hej & välkommen 🙏🏼
Här är du bland vänner - alla har sin historia om hur och vad alkohol förstört för oss. Skriv och läs här och skriv och läs igen. Det finns så många inspiratörer och stöttepelare. Någon beskrev det som att växeldra. Alla har vi mindre bra dagar.
Ta en dag i taget - ibland en timme - ibland en minut. Gör självhjälpsprogrammet och försök hitta dina triggers och få verktyg att hantera dem. Min trigger är frekvens och att dricka vin som om det var vatten - så jag har hittat en strategi för det.

Ge inte upp. Det är söndag idag = långt till nästa helg.
🩵

Kom hem från min yogafördjupning igår kväll. Själva fördjupningen har varit jättebra. Det var omgång 3 av 4. Sista tillfället i november.
Största utmaningen denna gången har varit boendet. Jag och en annan deltagare hyrde en lägenhet ihop. Det visade sig bli en enorm utmaning för mig. Hon visar en sida av sin person på själva utbildningen. Där har hon stort hjärta, hög tolerans o acceptans för allas olikheter etc etc. Men "hemma" en helt annan. Hon vill ha sovrummet, så jag tar sängen i det kombinerade kök o vardagsrummet. Fine, jag går upp tidigare än hon så det blir ju bra.
Första morgonen kommer hon upp o klagar över att hon vaknat av att jag spolar vatten i kökskranen. "Ja det låter ju, men jag kan inte göra så mycket åt det" säger jag.
Så börjar det dra ihop sig att gå tillsammans till yogastället. Jag går snabbt in på toa, max 2 min. När jag kommer ut är hon ett åskmoln "Ja du smet ju in på toa, det ingick inte i mina beräkningar" säger hon. "Du kunde ha frågat mig innan om jag behöver något därifrån (tandkräm)".
Såhär fortsätter veckan. Jag är för snabb, jag är för positiv, jag är ditten jag är datten. Hon var riktigt toxisk för mig. Jag hanterade det med att undvika henne. Gick inte in i polemik, ingen ide. Gick ensam tidigare till yogastället, undvek sällskap hem. Försökte bara vara trevlig.
Tills näst sista morgonen, då jag försökte vara positiv o frågade henne om hon var pepp på dagen. Märkte direkt att nåt var fel, och mycket riktigt, ordet "pepp" fick henne att känna att hon måste vara "så på".
Där slog jag igen butiken gentemot henne. Insåg att jag inte kan förhålla mig till henne. Jag sa bara att jag bara försökte vara positiv o att det inte låg någon värdering i ordet "pepp". Att jag inte menade något illa o att hon har missuppfattat vem jag är.
Sedan försökte jag inte mer. Då var det bara två dagar kvar.
Jag fattar ju att problemet ligger hos henne o att det inte är ok eller normalt att bete sig som hon gjorde. Kanske jag skulle ha sagt ifrån på riktigt, och tidigt. Men jag orkade verkligen inget drama. Det lär inte vara varken första eller sista gången någon gör som jag, skapar distans till henne. Hon har uppenbarligen ingen insikt själv om sitt beteende. Varje dag på yogastället pratade hon om kärlek etc etc. Så hur hon kunde kombinera detta med att på olika sätt varje dag förmedla motsatsen till mig fattar jag inte. Phu.

Men jag fick så mycket fint från de övriga. Vi ger ju varandra konstruktiv feedback, det ingår. Då fick jag så mycket positivt om min energi, att den smittar o ger glädje. Att mitt engagemang är härligt etc. Så jag tar med mig det. Jag släpper det andra. Och nu har jag fått satt det på pränt också!

God morgon! Det var bitvis en rätt svår natt på många sätt. Men nykter och alkoholfri, det är man då och det kan då ingen ta ifrån en äran för. Det verkar som att Gud fader skaparen denna söndag, vill att jag ska förstå att det andliga och det här med Jesus Kristus är en sak, och att det världsliga som kommer från förgängliga människohänder och deras ofta lite påhittiga ritualer väl är en annan. Detta fast det hela väl ibland kan tyckas att sitta ihop en del för människan på dess jordevandring.

Fyra timmars sömn blev det och nu verkar den biologiska datamaskinen på övre våningen i knoppen så att säga arbeta lite bättre. Förmåga till andlig närvaro och tro har man inte fått för att sitta och gräva ned sig med, utan mera som ett verktyg för konstruktiv uppbyggelse och andligt välbefinnande. Det tog jag mig allt en slurk vatten på, samt även en tugga av en god banan när jag stilla funderade över hur jag kunde tänka så galet tidigare.

Men det är väl som det står i skriften ungefär att, gårdagen den har varit, och morgondagen den har man inte sett, och i stunden så hjälper Herren och så vidare, eller nåt i den stilen. Det regnar lite nu, men det är väl inget att sitta nedstämd och hänga läpp över sade mig en positiv känsla. För när man tänker klart på saken, så det är ju bara att fälla upp ett paraply när man gå ut en sväng efter en limpa och en flaska mjölk som mitt fokus nu närmast är inställt på så att säga. Förresten @Andrahalvlek, det var kul att du tittade in här en sväng kompis, sånt är alltid uppskattat.

Ha en fin dag!

@Se klart tack för pepp. Jag har regelbunden kontakt med psykiatrin och stöttning därifrån.

@Maskot82 Eller hur!

Mitt första inlägg här och jag hoppas den inte är allt för krånglig och jobbigt skrivet.

Man, 28 år

Jag bestämde mig för att sluta dricka drygt 8 månader sedan. Det har varit allt annat än en succé. Perioder av nykterhet har hamnat i skuggan utav andra perioder av totalt skamlig och ganska grovt drickande.

Jag introducerades till alkohol i ganska hög ålder,24. Innan det var jag en helt vanlig kille som spenderade sina vardagar med familjen, vänner och mina diverse hobbyn. Alkoholen visade mig nya dörrar och snart växte ett självförtroende som jag aldrig någonsin haft. Med självförtroendet växte även problemen i mitt liv. Svek, sorg, hjärtesorg och spår av lyckliga människor som äntligen ”kommit undan” mig och mina destruktiva vanor.

Hur dålig känner man inte sig att gång på gång så ser man hur dom människorna som vart med dig inuti allt detta, lyckats komma iväg från det men även leder lyckliga och produktiva liv. Var jag orsaken till misärer i deras liv? Var det jag som drog in dom i det och var det jag som motiverade dom omedvetet till dumma val?

Det känns verkligen så. Jag har tiotals exempel av människor som när jag inte längre är en del av deras liv, har dom funnit lycka. Varför är jag kvar? Jag vill inte vara kvar men jag har ingen som kan eller vill hjälpa mig. Jag vill vara alkoholfri och lycklig och inte längre vara rädd för att helgen är runt hörnet och med det, risken att dricka igen. Snälla hjälp mig

@vår2022 tack för orden!

Ja, alltså det är svårt att ge en bra bild då man har så mkt nyanser i livet mer än just alkoholen. Jag är bra på mycket, duktig på mitt jobb, charmig, clever och löser de flesta situationer. Passar in i de flesta sammanhang. Jag skriver, spelar piano, målar. Fixar o donar hemma. Tycker skönhet o mode är kul.

Och det har jag alltid gjort. Jag tycker också om att prova nya resturanger och barer, men nu ”kan” jag inte gå ut och mitt liv har blivit väldigt kraftigt begränsat. Jag saknar o ta en drink på en takbar med en vän, att ta den där ölen på spelningen. Jag saknar att vara FRI.

Mina föräldrar är väldigt överbeskyddande och definitiva i allt gällande det, vilket alltid gett motsatt effekt på mig. Jag har ett väldigt starkt behov av att få styra mitt liv själv, gällande små och stora beslut. Har förstått att alla har ett mindre eller större behov av det, normalt. Mitt är väldigt stort. Så att just nu bli tvingad att göra detta känns surt.
Tvång funkar inte på mig. Jag vill välja själv, jag vill ha kontrollen själv, inte bli bevakad som en brottsling. Och det jag menar med detta är inte att jag direkt hade sprungit ut till närmsta bar så fort jag ”fick”, för det hade jag inte. Jag har ett jobb och sköta, låtar att lära mig på pianot, katter att ta hand om, projekt hemma att beta av.

Jag funderar realistiskt. Jag vill gärna jobba med måttlighet istället. Men som tidigare nämnt, är mina föräldrar alltid väldigt definitiva. Att tvinga mig va nykter resten av mitt liv är inte någonting de kan göra, men det hade nog gärna varit så för dem. Så jag är bara frustrerad. Det gör mig arg inombords och irritationen mot dom växer, känner mig som en fågel i en bur, när jag inte får välja själv.

Jag har försökt prata med dom. Försökt förklara hur jag känner. Men blir nobbad direkt, de talar över mitt huvud och framställer mig igen som den dom ser mig som. Jag lyssnar när de pratar, låter de säga sitt. Men jag får inte samma sak tillbaks. Ett annat problem är att detta gör att jag viker mig. För det spelar ingen roll om jag säger nåt, de lyssnar inte. Så jag ”ger upp” fighten.

Jag har funderat på att flytta ifrån Stockholm på grund av detta, för att komma ifrån det här, tanken slog mig igår att bara ta ett flyg nånstans för att komma bort. Men så funkar inte verkligheten. Men samtidigt vill jag inte behöva göra det, flytta, för jag trivs här. Dock så HAR tanken funnits på o flytta tidigare, prova nåt nytt. Men jag klarar inte av o leva såhär, så tankarna har kommit närmre gällande det. :)

Vad gäller terapi har jag gått i det tidigare. Hjälpte enormt! Har bra koll på mig själv, vad som triggar och jag har inget större behov av det längre. Men håller med dig, att dyka in i sig själv är nyttigt, smärtsamt och befriande.

Det känns som jag sitter fast i ett läge jag inte kan ta mig ur. Jag är ofta glad, pga allt annat jag har i mitt liv. Sen kommer samtalen eller smsen från dom, och vips så blir jag ledsen och nedstämd igen.

Det känns som de inte känner mig, alls, egentligen.

Gråter när jag skriver detta, jag är så otroligt frustrerad.

Tack igen.

Hej!

För mig är det precis samma. Vet aldrig vilken gång det spårar ur totalt. Skammen är total efteråt 😕

@Flarran tack för din kommentar! Har läst lite om det du skrivit i trådar och du är mycket klok! Kämpa på!

För flera år sedan slutade jag dricka. Jag slutade tvärt. Hade druckit för mycket under många år. Såg det som en rätt naturlig sak att ta ett glas för att komma till ro. Visste då ganska lite om beroende. Jag fick blickarna riktade mot mig av fel anledningar. En läkare till min man drog i handbromsen. Han drog egna slutsatser och vägrade lyssna på min make. Snurran med soc drog igång. En väldigt osund snurra i mitt fall. Den startade en våg av sökande. Mycket i fel riktningar... Ett svamlande i ett mörker av skam.

Hela den processen gjorde att jag slutade lita på mig själv. Lät andra definiera vem jag var och försökte balansera mig fram via det. En konstig och känslomässigt utmattande stig att gå på. Jag blev rädd för att dricka. Livrädd. Behövde hitta svaret igen på vem är jag och hur hanterar jag mig?

Att ha varit alkoholfri under flera år har gjort att jag har lärt mig hur jag fungerar. Jag har varit väldigt nyfiken på hur jag fungerar och att reda ut varför vissa känslor dyker upp när. Alla känslor har fått en egen stol vid bordet. Alla har fått en egen röst utan att skambeläggas. Sedan har vi tillsammans fokuserat på hur jag kan ta mig vidare för att uppnå inre balans. Detta har gjort att jag kunnat fånga upp de mer trångsynta känslorna och inte längre är rädd för att jag inte ska kunna hantera mig.

I sommar har jag därför velat testa om jag verkligen klarar hantera alkohol. Man har ju blivit itutad att det är extremt riskabelt. Att man med största sannolikhet kommer misslyckas. Alla sådana signaler är jag numera allergisk mot... De där standardsvaren som får styra ens liv om man inte själv lär sig hur saker fungerar och vågar utmana.

För mig har det inte denna sommaren varit ett problem att dricka. Spärren att stoppa finns, eller den behövs inte ens för jag ogillar berusning. Ett glas räcker. Jag vill inte ha mer, jag vill ha mig själv i ett vaket och relativt klart tillstånd. Inte tillgjort. Vid ett tillfälle drack jag mer. Inte heller det skäms jag för eller anser något negativt om. Det kommer få lov att vara så. Jag ska få leva mitt liv fullt ut på mitt sätt. Det viktiga är att hitta ett sunt sätt att hantera mig på min bana framåt. Att jag vågar lita på mig själv och innerst inne veta hur jag hanterar mig. Inte låta andras tyckande styra.

Jag tror ett långt uppehåll underlättat. Så man förstår vad som triggar drickande, att man lär sig hur man stoppar dessa tankar på ett sunt sätt. Sedan måste man övervinna skam och kunna hantera gliringar. Just gliringar sätter sig på självkänslan. Rubbas den är det enkelt att tappa fotfästet och börja låta de toxiska känslorna skuld och skam gro. De är känslor som lätt leder till ensamhet och att man slutar hantera alla delar av sig själv.

Man måste skapa förutsättningar för att växa. Denna cocktail tror jag gör att det inte kommer vara ett problem för mig att dricka måttligt. Jag är inte längre rädd för mig. Jag har hittat verktyg att resonera med mig i alla lägen för att hitta tillbaka till den inre balansen när jag tappar fotfästet. Denna sommar har inte alkoholen varit ett problem alls. Jag har inte känt att jag inte har kontroll. Därför känner jag mig lite lurad. För numera tror jag inte att det är ett problem längre med måttlighet. Man ska bara se till att till 100% kunna bemästra sina triggers. Skapa förutsättningar för självkänsla + självförtroende att gro snarare än de toxiska känslorna skuld och skam.

Igår knatade jag ihop 19.615 steg. Trots att jag tog det lugnt med hundpromenader, så var det kvällens nattvandring under 2,5 timme som bidrog med alla steg. Lillprinsen skötte sig galant 🥰 Vi träffade endast några få ungdomar, men de var nyktra, trevliga och pratsamma. De verkar uppskatta att man kommer fram och säger hej och tjötar lite.

Vi gick genom hela stan för att vi hörde musik och skrål någonstans. Till slut hittade vi 25-årsfesten som hela stan var ofrivilligt delaktig i 🤣 Tycker synd om dem som var inne i huset, vilken jä…. volym 😱 Vi träffade ett par som promenerat typ 4-5 km in mot stan, och de hörde musiken hela vägen. Det kallar jag fest! Killens föräldrar lär få höra om denna fest i flera år framåt. Grannarna var nog väldigt irriterade.

Jag deltar i nattvandring en kväll per år för att få in pengar till tjejjouren där jag är volontär. Vi vandrar fyra stycken, så det blir mycket trevligt småprat dessutom.

Idag blir det hundkurs, tvätta och besöka yngsta dottern en snabbis. Inte mycket hundpromenader utöver det. Sen laddar jag inför sista kvällsveckan innan långledighet veckan efter det. Sen är det dagtid som gäller igen 12 veckor. Variationen är riktigt nice.

Kram 🐘

@Flarran En målsättning du skulle behöva jobba lite på är att inte sova dagtid så att du kan sova på nätterna istället. Kräver viss ansträngning, men klarar du att sluta dricka så klarar du allt, eller hur?

Ha en bra söndag kompis!

Kram 🐘

Snart två veckor sedan sista återfallet, dag 12 idag och jag ligger i sängen och filosoferar över livet i stort och alkoholen i synnerhet. Alkohol tillför mig ingenting mer än att jag dricker till jag kan somna för att sedan få världens ångest. Nu vaknar jag istället till en söndag där maken ska laga frukost med stekta ägg på rostat bröd med juice och kaffe. Så gott det är och särskilt njutbart när man somnade nykter. Idag ska jag fortsätta med att köpa blommor mm till trädgården. Min budget är vad alkoholen kostar en månad. Köpte lite blommor för krukor och perenner igår, såg snygga krukor på rea som jag tänker åka och köpa så snart de öppnar samt även lite lökar till våren. Trädgården blir en bra påminnelse till nykterheten när jag kommer hem från jobbet. Känns som om jag är där, jobbar med mig själv och försöker verkligen få till nya vanor och struktur i vardagen. Har bara gått en vecka i det nya men det är en start, nu kör jag två veckor till med samma sen utvärdering tillsammans med maken. Ska även göra ett långkok idag och fixa lite matlådor inför veckan. Äter lunch ute när jag är på jobbet och behöver minska ned det till ca 1,5 gg per vecka istf 3. Maken äter ute 5 ggr per vecka och behöver minska till 2. Det kommer spara mycket pengar som kan användas till planerade restaurangbesök för hela familjen istället. Denna vecka är det AW med gamla kollegor och jag kommer förmodligen köra bil. Det är även kickoff med jobbet men det brukar vara lugnt och de flesta dricker inget. Vi har nolltolerans på jobbet gällande a så det får man betala själv. Gillar det starkt 👍. Önskar alla en fin söndag! Aldrig glömma, aldrig ta första glaset!

Godmorgon
Så klokt att du börjar skriva, forumet är bra, det vet du säkert om du läst här. Det låter som om du behöver stöd och hjälp. Har du någon stadig vårdkontakt/hjälv via någon beroendeenhet?
Att inte kunna dricka ett enda glas är den viktigaste insikten av alla. Allt annat kommer efter det. Men att acceptera det, att leva därefter, är egentligen det ”enda” som behövs- men det vill inte säga lite.
Skriv och läs- ta hjälp där den finns. Att bli nykter är inget för veklingar, men det räddar liv. Heja dig!

Tack @varafrisk, ja allt som vissnar och lägger sig att dö- nån gammal diktrad är det väl? Påverkar oss på olika sätt. Tack för omtanken! 🤗

Apropå räcka till för andra har jag i sommar läst om både Moa Martinsson, Harry Martinson, och Mobergs Utvandrarna.
Det är ju ett Sverige som känns som en evighet sen, men det är inte mer än 100-150 år sedan.
Jag tänker ibland på alla våra diskussioner och egna tankar kring stress och som du skriver @varafrisk, att räcka till för andra.
Men det är ju människans lott. De friska tar hand om de äldre och om barnen. Förr i tiden fanns inte heller något annat (samhälle) att förlita sig på. Att hjälpas åt var en nödvändighet.
Det är/var ju sannerligen inte något att längta tillbaka till. Men så ser det ju ut i stora delar av världen, fortfarande.
Egentid pratar vi om, men för tex en flyktingfamilj som ska etablera sig i ett nytt land och samhälle, så är det jobb sju dagar i veckan (vår städerska som vi anlitar helt vitt- visar sig jobba ”privat” på helgerna för att kunna skicka pengar till krigsutrustning i Ukraina)

Att läsa om den gamla arbetarlitteraturen var både sorgligt, gripande och faktiskt nyttigt. Vår moderna tid är så ny.
För att inte tala om insikten om hur det söps! Männen framförallt, kvinnor hade inte tid- för vem skulle då ta hand om barnen?
Nu läser jag boken om Benny Fredriksson, om hans uppväxt i Midsommarkransen som på 50- och 60-talet var en fattig tid för arbetare. Hans mamma var svårt alkoholiserad. Hans räddning var teatern, kulturen, som ett språng från det fattiga och inskränkta.

Nu ska jag hoppa upp och planera för middag, en lyx om någon.
Kram och njut av dagen 🥰

Skapade kontot för ett år sedan och har regelbundet varit inne på forumet och läst olika trådar, ungefär vid den tidpunkten, då deltog jag också i mitt första AA möte.
Kvinna strax under 30, med psykisk ohälsa sen barnsben bla bipoläritet och ptsd. Använt alkohol som självmedicinering till och från i livet vid jobbiga perioder, blev alltid den som blev fullast på fester osv, inte kunnat sluta när jag börjat... Ja listan kan göras lång.
För ett år sen la jag in mig frivilligt på psyket i någon dag då ångesten blev ohanterbar, jag hade druckit mig rejält berusad i en veckas tid utan större matintag. Jag fortsatte gå på enstaka möten och allt kändes lättare för stunden, men har varit samma cykel x antal gånger under senaste året-Jag klarar dricka måttligt x antal ggr och till slut smäller det. Jag häver mig för att få somna, vaknar upp med dödsångest minnesluckor och vill bara ha mer. Sömnlösa nätter när jag väl lyckats bryta och lyckas jag somna så vaknar jag upp i panik, som om hela huset skulle vara i brand. Senaste månaderna har allting gått snett, jag är tacksam att jag är vid liv .. men just nu känns allt så smärtsamt och framförallt ensamt. Jag har svikit mig själv så många gånger och framför allt min familj och partner som jag haft sen tonåren och vet att jag riskerar att bli lämnad. Jag har kört tilliten i botten helt enkelt.
Jag har börjat arbetat i stegen och har skaffat mig sponsor. Jag har sett fördelarna med nykterheten helt klart, men nu har jag insett att jag aldrig någonsin kommer kunna ta det där första glaset som alla pratar om. Skriver för min egna skull och behöver all stöttning jag kan få. Jag vill börja leva, inte bara överleva..

Tack @Påvägmothälsa, hade en kanonbra dag på jobbet och är på plats för en ny bra dag på jobbet. Är trött då jag inte fick så många timmar sömn mellan passen men det ska nog gå bra.

Nu skapar vi en ny dag 🙂

Fastnade en stund för länge kanske vid datorn, men det var nog nyttigt då jag av en ”slump” hittade en dysterkvist i ett forum ute på nätet som beklagade sig över sin livssituation utan att väl egentligen ha något reellt som ens diverse knepiga diagnoser att beklaga sig över kände jag så att säga. Då när jag hade läst lite allmänna tänkvärda tankegångar om livet i stort så började det plötsligt att regna förskräckligt här utanför mitt köksfönster denna tidiga söndagsmorgon. Då lossnade det plötsligt lite av den rätt tunga dystra negativitet man hade känt stunden innan och de mörka malande tankarna man nyss hade haft, blev då i stället en aning positivt färgade och en ljus och klar känsla av tacksamhet infann sig lustigt nog i stället. För nog är det rätt bra som man har det om man kan sitta hemma helt lugnt och slippa frysa i ett regnväder utomhus i kalla natten i alla fall. Det är då helt klart ett som är säkert utan tvekan. Nykter är man också och inget alkoholsug har man heller vilket man då utan tvekan är tacksam för.

Ha en fin söndag!

@Carisie Bra att du satte 0️⃣ igår. Och du tillhör och berikar forumet massor. Alkoholfri är inte enda vägen även om den är lättare. Jag hejar p dig och du kommer kunna leva så tills du blir80+😂😂😂

Min fästman drack.
Ibland är han bara så duktig och kan hålla på drickat och inte agera som den Riskbrukare som han är;
enligt Socialstyrelsens nya riktlinjer.
Jag känner mig kluven till hans drickande.

Har som sagt varit tillsammans med en alkoholist före honom;
Och för honom slutade alkoholkonsumtionen med döden. På den tiden med vederbörande nämnda( inte min nuvarande fästman); var det även fysisk misshandel med i bilden;och jag var kraftigt medberoende då. Min fästman skulle aldrig slå mig fysiskt;
Eller säga något illa till mig;
Oavsett hur mycket han dricker.
Nuförtiden- Jag har gått in med ambitionen i det här förhållandet; att min fästman inte ska behöva höra bannor av mig för alkoholens skull för vad jag varit med om; med min förra Karl.
Han ska (har varit min ambition; men jag känner att det är svårt att leva upp till)inte behöva betala den förra mannens nota som man brukar säga;
För att även han dricker!

Han är inte alkoholist men definitivt inom värdena för Riskbruk.
Och när han ”faller dit ” eller kommer tillbaka från en fest som inte jag varit på;
Så har han tagit i så med drickandet att han spyr.
Dagen efter mår han prima!;
Och har dessutom inte den morgonångest som många pratar om som använder alkohol lite för mycket.
Men även så…;
Jag vet att han aldrig skulle dricka när hans dotter är med honom (hon är hos honom varannan helg);
Men när jag sover över (jag är särbo med honom och sover över lite då och då);
Då går det bra för honom att supa sig redlös.
Så nu hade fästmannen druckit sig full på en fest där jag inte kände att jag kunde bidra med något ; så jag stack hem till hans place;
Hade en trevlig stund för mig själv;
Klockan blev sent;
Väntade på honom, där i sängen jag låg.
Fick till svar i sms-kontakten med honom att han kommit hem,
Men att han bara var precis utanför sitt hus;
Sedan frågar jag honom om han lever;
Jag får inget svar!;
Sedan hör jag hur han kommer in i hallen;
Och marsch till toa och spyr;
Sedan blir det helt tyst;
Men jag vet ändå att han är kvar på toa.
Jag funderar på om han kvävts i sina spyor;
Eftersom att det blir så tyst!
Jag funderar på hur jag ska göra om så är fallet;
Samtidigt som jag är livrädd för att det jag är rädd för ;
Ska ha hänt.
Känner mig paralyserad av rädsla och går inte dit;
Då jag är för rädd för vad som kan ha tänkas ha hänt.
Om han ligger där livlös.
Jag älskar honom;
Men som paralyserad och ligger bara kvar.
Så rädslan vill skydda mig;
Känns det som.
Självbevarelsedrift antar jag.
Han kommer så till den gemensamma sängen;
Och jag känner adrenalinpåslaget;
Glad för att han lever;
Men så väldigt orolig för honom jag var!
Så jag ger honom de där bannorna;
För jag har börjat fundera på…;
Älskling hur kan du låta bli att dricka när Alicia ; hans dotter är hos honom;
Men inte om det ”bara” handlar om mig?;
Funderar också på;
Och säger till honom;
Ger honom en lektion:
Jag säger;
-Älskling, du skulle aldrig dricka när Alicia är hos dig;
Så varför jag?
Och du vet väl om att jag var alldeles nyss livrädd för att du skulle ha kvävts i dina egna spyor;
Men för rädd för att gå och kolla till dig!;
Och du vet väl om att alkohol förkortar livet?
Och du vet väl om att du gör mig illa när du dricker.
Han svarar ;
-Ja.
Och vidare svarar han;
-Jag vet att du tar illa vid dig när jag dricker.
Men jag vet när det är dags.
-Vadå dags menar du? Frågar jag honom.
Han svarar;
-Dags att gå och lägga mig.
Du vet att jag älskar dig.
-säg det när du är nykter.
Och så påminner han mig om att han sagt det tidigare under dagen.
Varpå jag svarar;
-Vi får prata mer imorgon, när du sovit ruset av dig.
Och sedan går han och lägger sig;
Och jag blir kvar med en viss blandad både frustration och förtjusning;
Glad för att han lever och andas;
Men också väldigt arg för att han låtit mig känna en så stor oro för honom;
När han kräktes och jag inte vågade finnas där för honom.
För att jag inte fick svar på frågan om varför han inte dricker när dottern är där, men när jag är där.
Saken är den att han också sagt ifrån om att han inte tänker låta någon bestämma över honom;
Om han ska dricka eller ej.

Samtidigt som jag blir orolig över hans drickande;
Vet jag inte hur jag kan hjälpa honom kan / få honom att inse sitt bästa.
Samtidigt som…
jag också försöker ge honom den frihet som det innebär att vara en individ och ha självbestämmanderätten till sin kropp. Men jag kan bara inte låta honom vara;
Utan att låta honom betala min föregående karls nota!;
Jag vet hur illa han gjorde mig;
Och jag vet hur illa alkoholen som min fästman gör min blivande man;
Och därigenom mig!;

Vad ska jag göra?;
Hur ska jag släppa taget om alla predikningar/ bannor till honom?
För jag bara känner att om jag inte tar snacket med honom gång på gång;
När han dricker…;
Så är jag också ansvarig för
vad han gör!
Och jag känner bara;
Alkoholen kommer jag aldrig kunna förlåta!;
Min f.d dog p.g.a alkoholen och jag hann lämna honom innan döden tittade honom i vitögat!;
Men det svåra tycker jag är även att separera brukaren av alkohol;
Från själva substansen.
Hur kan jag vara arg på alkoholen;
Utan att vara arg på Riskbrukaren av alkohol?
Hör dem inte ihop?;
Är min ilska irrationell;
Bara för att jag dömer både (don) och person?
Och hur kan jag döma någon som jag samtidigt älskar?
Många frågor och tankar;
Vad är era tankar om mitt långa inlägg?
(Som jag själv inte får någon rätsida på)!

För mig letade jag anledning kring drickandet länge tills jag landade i att det bara blev en vana. Sedan av någon anledning är det väl helt ok i Sverige att ta sig ett glas efter en tuff dag. Det är ju så otroligt många som dricker för mycket för ofta.

Jag brukar tänka att den stora boven är inte vanan. Den stora boven är skammen. Det är den som driver en in i en återvändsgränd som är som en hemlig tyst gränd. Skammen måste man lära sig hantera så man kan ta det hela lite för vad det är. Alltså dricker man för mycket för ofta riskerar man att bli beroende. Slutar man dricka är man alkoholfri. Den friheten, när man verkligen har testat på den, för så otroligt mycket positivt med sig. Plötsligt är man inte bedövad längre utan kan istället leva livet fullt ut. Börja förstå sig på egna känslor och lära sig hantera desamma vilket skapar en helt annan balans i livet. Som bedövad blir man snarare seg, trångsynt, knatar runt med molande ångest och lite deprimerad. Det är ju inget liv och dessutom blir man ju inte mindre beroende ju längre tiden går...

Låter som du stoppar i tid. Jag skulle säga att steg 1 är att sluta. Sedan hitta nya saker att aktivera sig med som skapar mening. Man ska ju göra annat och får plötsligt massa fritid. Sedan bör man lära sig förstå och hantera sina känslor så att inte triggers får styra mot flaskan för att döva bort allt. När det sitter, om man fortfarande vill kan man kanske ta ett glas igen. De flesta jag vet är dock inte längre intresserade av det. När man väl vant om sig är det så befriande att inte dricka så man inte längre vill. Det är ju lite riskabelt med att det drar igång igen.
Jag skulle säga - ställ in siktet på 3 månader men ge inte upp innan 6 månader. Vid 6 månader kommer en stor belöning. Själv var jag nästan eroforisk. Efter det kan du bestämma dig. De flesta vill inte börja då av dem som varit här inne iaf.

Jag tror att det är viktigt att lära känna sina triggers till 100% om man nu ska dricka igen. Sedan att man tillfullo litar på sig själv att man klarar dricka måttligt om man nu ska börja igen. Så inte den där hinka i sig känslan får styra fast man inte hade tänkt dricka mer än ett glas. Om man tillfullo tror på sig själv här och klarat kvitta sig med skam så tror jag man klarar ta ett glas. Det tar tid att komma dit. Det kloka är nog därför att peppra hjärnan med allt positivt alkoholfrihet för med sig och lägga mindre vikt vid själva eventuella startdatumet för att dricka igen.