Senaste kommentarerna i forumet

hjälp och ta emot den !! Prata med din flickvän så hon är medveten om problemet men lägg INTE ansvaret för din nykterhet hos henne.
Testa AA.

Och häng kvar här och lasta av dig skiten som dyker upp.

Kram !!

Jag älskar dina inlägg FylleFia. Nog har jag vetat länge att jag måste avstå alkohol men hur lätt är det??
Min man vet om mina problem och gör så gott han kan. Idag har jag också gråtit ut hos min lillebror
som "surprise, surprise" är beroendeterapeut :-) Han lade av supandet för ganska prick nio år sedan!!
Det känns faktiskt som ett "hinder". Jag är ju storasyster, är konstant rädd för att inte lyckas som han!
Har druckit i flera flera dagar!! Tack (not) för tjänsteresor där jag kan stänga in mig på hotellet för att supa och sova.
Men det håller inte längre, håller på att missköta mig och det kommer att brisera på jobbet vilken dag som helst snart.
Har också vågat ringa företagshälsovårdens drogterapeut, grät igen. Jag är fysiskt och psykiskt helt slut!
Totalt färdig! Har t.o.m kräkts idag
Aningen osammanhängande :-)

att se till att du är mätt och att du inte är mer stressade än du ska vara. Lättare sagt än gjort, jag vet, men ändå.... Ta en promenad, en kopp the efter, duscha varmt och snart är det läggdags !

Inte funderat på AA ?

Kram så länge !

Fixade min första nyktra helg på väldigt lång tid. Kändes bra. Nykter i över en vecka nu. Helgen kändes lång - tänk vad man hinner när det inte ska ägnas x antal extra timmar åt att sova, vila, vara bakis, dricka...Samtidigt gav den insikten en otrolig ångest över allt vad jag missat. Jag gick ner till hamnen med mina barn och åt glass i solskenet bland alla båtar. Det är något som jag inte gjort en enda gång hela sommaren!!!! Det har varit en fantastisk sommar, så det är inte det att det inte funnits tillfälle. Det är bara det att eftersom barnen är tillräckligt stora för att gå själva så jag har istället skickat med lite pengar. Och då har jag haft lyxen att bli hemma själv med mitt älskade vin. Fy f-n vilken usel mamma jag är!!!!!!! Jag känner sådant självförakt att det är svårt att hantera.

Och idag är suget enormt. Precis hemkommen fr jobbet och vill inget annat än att dricka. Hittills har jag tänkt att "idag" ska jag inte dricka - att tänka längre än så har varit övermäktigt. Idag känner jag mer att jag kan lika gärna dricka idag för jag kommer ändå göra det imorgon. Nu är det svårt. Hur gör man?

Det är nu flera veckor sen jag varit in här. Jag kom på bra fötter o livet kändes bra. Men jag har fallit igen och behöver er. Jag hade nyktraste semester hittills o fick massor gjort. Jag drack vid vissa situationer utan att de blev för mkt. Jag och min sambo fick en jätte motgång. Och sakta gled jag in i alkohol nätet. Känns som jag håller på att bli tokig av ångesten. Och den sorg vi bearbetar blir inte lättare. + att min sambo blev beviken när hon såg att jag drack igår. Detta får inte ske. Jag måste hitta tillbaka och de fort. Vore det enklast att bara erkänna för världen att detta inte funkar för mig?!:'( jag är en sån patetisk skit som behöver tröst. Vilka första steg tycker ni jag bör göra? Såhär dom första dagar för att fortare komma på benen?

Skrev ett långt inlägg som jag delvis ångrade så jag raderade det. Tänkte efter! Inget jag skrev hade med dig att göra utan bara mina knäppistankar. Anar att det just de tankarna vi vill slippa, EN anledning till drickandet. Jag skriver tillbaka till dig när jag inte är så arg. Clue? Så jävla förbannad på män i allmänhet, inte min man i synnerhet.

Fia

Tilde. Ni är kloka du och victoria som söker er till trygga marker när det gungar lite i vardagen. Vi som rör oss här lever med livslång sårbarhet relaterat till alkohol och missbruk - tänk så fint att forumet finns för oss. Tillgängligt och gratis - måtte det få bestå!
Kram - vi reser vidare och vi finns för varandra! / mt

Åhh, jag behöver hjälp. Har redan börjat gå på mottagning men trillar dit hela tiden. Jag behöver någon som tejpar igen käften på mig:-(
Tack Berra, jag behöver dina inlägg. Jag skäms så mycket när jag tänker på olika saker jag gjort!!
Ibland funderar jag på att skriva mer de episoderna men jag vet
inte om jag klarar det rent mentalt!! Vore en osannolikt
deprimerande bevishög på omdömeslöshet. Shit, tänk
om någon skulle lägga rabarber på det :-/
Hoppas jag klarar att vara nykter i dag åtminstone....

och snart höst. Känner behov av att skriva i min tråd igen. Jag har läst tillbaka från mina första stapplande inlägg och känner en dunkel oro i kroppen samtidigt som jag är glad att jag är här och nu. Har inte sug efter berusning, inte alls och det är riktigt skönt. Men här finns ett annat sug som är svårt att definiera... en tomhet, tristess kanske. Jag har svårt att ta itu med praktiska saker som att städa, tvätta. Känns meningslöst och tråkigt. Jag jobbar men det är inte med hela mig. Under sommaren var det helt ok att inte tänka alls på lite vin som avslappning på kvällen men nu när hösten kommer och mörka kvällar känns det som något fattas. Det känns tomt ibland.

Jag har lärt mig att gå utan stöd sista året känns det som. Behöver inte kryckan i form av vin och det är otroligt skönt. Känner igen de här tankarna av sorg/tristess hos några av er andra. Det är väl så det är. Det positiva överväger många gånger om... självklart.

Loggar in här med en stor kopp te bredvid mig. Försöker låtsas att det är lika gott och välgörande som kaffet är för mig direkt på morgonen. Lyckas sådär...
Gör ett nytt försök att tämja det som skriker i mig, det där suget. Känslor av ilska och tröttheten finns kvar. Har iofs sovit gott i natt, och har accepterat att det bästa är att lägga mig väldigt tidigt för att gardera mig. Men tröttheten är också av en annan sort. En sort jag inte tror man sover bort, utan som kommer sig av en kombination av konstant påpasslighet och ansvar, och utebliven tid för lustfyllda aktiviteter.
Mjöl och socker triggar mig (är dessutom glutenintolerant vilket jag ihärdigt försöker ignorera emellanåt), levde helt utan båda under 6 veckor i somras, sen gick det åt fanders när vardagslivet började igen. Nu gör jag ett nytt försök, måste hitta balansen igen. Ett förhållningssätt som funkar. Lagom. Varför är det så förbaskat svårt? Måste försöka hitta det där jävlar anamma som jag skrev om i Fias tråd. Vända ilskan till användbar kraft.

Tack. SÅ fint du skriver om lilla mig...! Blir rörd!

Ja, ibland känns det märkligt - kan inte riktigt definiera om jag har känslan att jag aldrig levt i det eller om det bara känns avlägset. Konstig känsla. Men jag vet att jag fortfarande, väldigt ofta, kommer på mig själv med saker som jag gjorde inom ramen för vårt förhållande och som jag nu kan sluta med. Senast igår tänkte jag på en sak - jag var iväg på en årligen återkommande aktivitet som jag varit själv på under alla våra år tillsammans. Antingen har han varit full/bakfull, arg på mig eller bara sovit och jag har tyckt att det varit skönare att åka själv för att få lite lugn. Och ändå - alla gånger som jag försvarade sambon inför släkt, vänner, bekanta, kollegor - "X orkar inte riktigt, han har haft så mycket på jobbet/han är så trött för att han har stressat så mkt det senaste/han har fått så mycket på jobbet så han behöver vila lite i helgen" osv osv osv - och idag vet jag ju att det berodde på att han var bakfull, arg osv och jag ville upprätthålla fasaden om att vi minsann hade det bra...
Jag är ibland rädd för ensamheten, men jag har ett lugn nu - jag mår gott varje dag som jag vaknar till en ny dag och jag behöver inte tänka på att jag måste säga godmorgon till sambon på ett visst sätt för att han inte ska bli arg för att jag inte var tillräckligt uppmärksam mot honom, jag behöver inte ställa fram hans frukost på "rätt" sätt så att han inte beskyller mig för att ignorera honom osv. Jag kan vara mig själv - jag kan vara flexibel, jag kan vara glad utan att bli beskylld för att vara gladare med andra än med honom, jag kan vara trött och somna på soffan utan att få skäll för att jag inte är nöjd med att vara med honom... När jag skriver detta så påminns jag om Sova med fienden - hon hade det mycket värre i filmen, men för mig räcker det att jag påminns om att jag också blev kontrollerad. Det gör mig ont - jag vill fortfarande förstå - vad ger honom rätten att än idag (inte alls så mycket eller så skarpt som förut, men ändå) hota mig, skälla ut mig, förnedra mig osv och sedan rättfärdiga det med att jag minsann beter mig så illa att han "måste få skälla på mig för att få ur sig det och må bättre själv" (hans egna ord) - jag förstår inte och jag arbetar mycket med att jag kommer inte förstå och jag behöver inte förstå, men..?!

Kram

- det räcker så bra, så bra. Du har tagit dig (nästan) otroligt långt på mindre än ett år. Vore konstigt om du inte hade svackor i både tankar och känslor. När jag läser det du skriver och "ser" den väg du gått och går påminns jag om det lite slitna citat som tillskrivs Nelson Mandela - oberoende om det är han eller nån annan som formulerat orden så gestaltar du innebörden:

Det vi fruktar mest
är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla
är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.

Fortsätt som du börjat, det räcker och det är bra! Kramar / mt

... från väldigt snäll, lugn och mycket omtänksam, till arg, beskyllande och förnedrande.

Hur f-n kan jag gå på det varje gång, hur kan jag tveka varje gång???
Jag måste lära mig att tänka utifrån mina önskningar-
jag vill inte leva med honom, jag vill inte gå tillbaka, så varje gång han är det lugna, harmoniska så behöver jag acceptera att ibland är han det, men jag vill inte gå tillbaka för det. Och när han några dagar senare inte är så lugn och harmonisk längre så behöver jag acceptera att så är det bara. Jag vill inte leva med honom så jag ska försöka att inte lägga så mycket energi - acceptera fakta.

Han gör mig ledsen, men det är övergående.
Bara så. Det räcker.

och myser, blir så glad av ditt inlägg, Fenix!
En smula lugn, eftertanke och ödmjukhet inför uppgiften är bra, jag tror man tjänar på det i längden. Fällorna dräller överallt i buskarna och ju mer vaksam man är, desto större chans att man lyckas.

Kram!/MB

bra inställning, en dag i taget. i början fick jag nästan panik när jag tänkte tanken "aldrig mer", men förnuftet har segrat, och tiden läker alla sår, så nu har jag vant mej vid tanken att jag aldrig kommer att kunna dricka igen. Jovisst, jag kan dricka, men risken att jag blir en alkoholiserad fylle-mormor/farmor som inte får träffa sina barnbarn är stor, och den risken vill jag inte ta. En mardröm att mina två barn får torka spyor och blod i min lägenhet. Eller var jag nu bor då.

Kram!/MB

En människa som inte dricker mycket tål inte så mycket. Kroppen och huvudet reagerar på alkohol som det det är - ett gift. En ryss lärde sej tåla om det nu var cyanid eller vad det nu var genom att börja med lite, lite. Efter ett tag kunde han trycka i sej en mångdubbelt dödlig dos för att han låtit kroppen vänja sej. Det är det vi gör när vi dricker mer och mer. Om levern börjar ta stryk sjunker mängden alkohol som kroppen kan hantera. Därför - tänk efter ordentligt. Är det värt en för tidig, plågsam död att få hinka öl bara för att du har tråkigt när du är ledig?

Ta hand om dej, det finns bara en som du.
Kram! /MB

Glad för din skull! En tillvaro utan alkohol, så enkelt och självklart, egentligen. En vacker dag märker du att du slutat räkna dagarna, det har blivit just det självklara sättet att leva. Och fast vi alltid får minnas var vi kommer ifrån så ska vi inte låta det falla som en skugga över vår tillvaro nu. Minns att vi har alltid ett val, även om suget slår till. Vi väljer bort alkoholen och livet blir så mycket enklare och skönare.

att pränta ned några rader. Det förekom på någon tråd tankarna om att skriva eller inte trots alla misslyckanden. Jag har också blivit eller mer restriktiv att jubla och känna mig så säker när jag "slutat" igen.
Nu tycker jag dock tiden är mogen att våga skriva några rader eftersom det känns så himla bra med nykterheten. 48 dagar får jag det till, och det bör innebära 49 i morgon och därmed 7 veckor utan en droppe gift. Och det fina är ingen kamp, inga överväganden om alkohol eller inte, utan bara en tillvaro utan alkohol. Mycket medveten om att den djävulen lurar i vassen när man minst anar det. Därför läser jag gärna här varje dag och gläds åt alla som tar sig fram ur alkoholträsket, liksom att lyssna till det som det gått bra för hyfsat lång tid. Här finns hela spektrat från darriga nynyktra, till eftertänksamma människor med många års nykterhet. Till sist är det ju ändå livet det handlar om, hur vi ska leva det på bästa sätt under vår vandring här på jorden. Avslutar åter med Torrdockans kloka slutsats: "Det finns inget annat lyckligt slut på ett alkoholistliv än nykterhet. Allt annat är tragiskt, nedbrytande och meningslöst."

- forumvän och livsvän! Välkommen igen till din plats i Det vidare livet. Jag tror du gör det alldeles rätta - vänder dig dit där du hittat din hjälp och självhjälp tidigare. Så klokt och så insiktsfullt. Varmaste kramar! / mulletanten

mig som en terrorist när jag efter en fiiiin hotellfrukost skriver från Gullbranna och säger att jag mår kanon efter 2 dagar i goda vänners lag och nu går in på den sista dagen för denna gången.
Kort och gott : Ja, man kan bli så frisk så man kan fixa "livets påfrestningar" när man lärt sig vart man ska vända sig eller hur man ska göra.

Jag kan känna att jag fortfarande är i en evig läkande process så länge jag lastar av mig mina bekymmer och som nu när jag får umgås med massor av vänner som fattar precis vad jag pratar om och som kan visa mig en lösning.

Välkommen tillbaka :-))

Letat upp min tråd här i vidare livet igen. Den har legat i träda ett tag nu, men sedan några dagar har jag känt att jag kanske behöver den. Min livlina.
Fortfarande är jag nykter, eller nykter från alkohol kanske jag skulle säga. För nu upplever jag igen att jag fallit in i mitt missbruksbeteende. Godis, mat, kaffe...you name it. Jag är i ett stim av något slag där jag försöker döva någon form av sug. Svårt att förklara, men något i mig ... kräver. Är det känslor som min stukade hjärna vill bedöva på något vis? Fast jag vet inte vad det skulle vara?
Igår tänkte jag på HALT (hungrig, arg, ledsen, trött), och ja - jag har varit väldigt trött i det sista. Får inte sova ordentligt, och har också de senaste veckorna fått bära stort ansvar själv för minstingen. Jag får inte tillräckligt med tid för regelbunden återhämtning, och vet inte hur jag ska få till det. Någon/några timmar här och där. Det räcker inte. Jag kommer liksom aldrig upp på noll. Definitivt inte på plus i alla fall. Det känns som jag lever lite på reserverna mest hela tiden.
Nu när jag skriver det ser jag ju tydligare att det förmodligen är här "suget" har sitt ursprung - tröttheten. Det känns ju lite lättare när jag förstår varför, men det gör mig också ledsen. För jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Jag borde ju skriva "vi" här, men tyvärr känns det långsökt att ett "vi" skulle finna en lösning just nu. Jag har dåligt med alternativ till avlastning eftersom hela min familj bor lååångt härifrån.
Jag förstår att det är så här att vara mitt i småbarnsåren, framförallt i ett ojämnställt föräldraskap. Men det är lite förtvivlat att detta ska trigga mitt missbruksbeteende. Jag var ju frisk! Nu blir jag sjuk igen! Hur får jag bukt med detta en gång för alla?! Kan man bli så frisk att man tål sådana här "livets påfrestningar" utan att falla in i gamla mönster?
Vet att jag förut använde forumet så fort sug (då alkoholsug) satte in, skrev om det, lyfte upp trollen i ljuset, och att det faktiskt hjälpte. Kanske har jag svaret där - att dela, som det heter på AA-språk.

Jobbar inatt, haft ännu en bra dag. Fortsätter att ta en dag i taget. Det känns skönt och jag är lugn, det tackar jag för.

Det där med barskåp känner man igen...tyvärr...när man bodde med sambon och hade alla möjliga spritsorter hemma...jag som inte ens gillar sprit....till slut tog man en slatt här och en där...och blandade med det man hade hemma...till och med fun light saft gick bra ....fy fan...sambon irriterad över att vi inte kunde köpa hem nåt för att ha om det kom nån...jag drack ju upp allt...smugglade ner öl i jackan och gick ut med hundarna....om vi var ute i trägården så tog man en sväng in och satte på kaffe och drog samtidigt en öl på toan...
Glömmer aldrig skammen när han skulle bjuda nåra vänner på en snaps innan de skulle vidare på fest och de sa att spriten smakade vatten....jag kan berätta miljoner saker känns det som...att sätta ord på sådana här saker gör viljan att bli nykter så oerhört stark!! Min totala förnedring och botten kom efter att jag askalas efter en fest där jag för övrigt trillat handlöst från barstolen 2 gånger...sov över hos min kompis och vaknar på morgonen och har kissat ner mig i hela hennes säng....jag trodde aldrig skag skulle sätta ord på denna händelse men nu är det gjort...hoppas nån läser och avskräcks....ta hand om er därute ♥♥

Hej hemliga....
Kan börja med att jag känner igen mig i dig från min ungdom,jag var exakt likadan.
Har fortfarande problem med alkohol och demoner i min skalle som alltid blir värre
av mitt drickande.För mig hände mycket tråkiga saker när jag var i din ålder pga
alkoholen.Häkten,sjukhus,fyllecellar,rättegångar,fängelsestraff osv osv..
Har tagit det lugnt i perioder men hamnar alltid på botten igen.Alkohol är min
fiende nr 1 men ändå överlistar den mig gång på gång.Har en nykter period nu och
jag mår toppen som vanligt då.Så hemliga... jag tycker verkligen du ska tänka över
din situation på riktigt redan idag.Du är bara 22 och jag kan nästan garantera dig
att det kommer gå illa om du fortsätter sådär.Vissa tål alkohol och kan hantera den
och dricka 2-3 öl så är det bra.Jag kan det inte och inte du heller så förändra ditt
liv nu när du redan själv inser dina problem.

En hel vecka har vi varit nyktra idag!! När hände det sist tro?? Ett antal år sedan för min del...hurra för oss!
Jo det känns bra idag tack...har vaknat tidigt men inte gjort mkt nytta....jo mkt nytta för själen för jag plöjer må bra böcker så det tjongar om det och en hel del som står i dem går rakt in i hjärtat och jag tar till mig av det. Lite trist idag är det för jag skulle egentligen varit i full gång med en cykelfest just nu ihop med en kompis...du vet där par cyklar runt och äter förrätt huvudrätt o efterrätt hos varann...och som avslutas med en gemensam fest... har sett fram emot det hela sommaren men hoppade av när jag beslutade mig för att börja med antabus...kände mig helt enkelt inte stark nog att vara nykter på fest med en massa okända människor ännu...trist men sant...kanske blir nästa år i stället...:-) så jag dricker cola i vinglas här hemma och äter knäcke med rökt lax.pepparrot o avocado...inte illa det heller...
Jag håller med dig. När man själv är nykter märker man att vänner o bekanta dricker inte särskilt mkt...det är vi i vår dimma som intalat oss det för att vi inte ska känna oss ensamma o utanför??
Ja...barnen...det har nog drabbat dem mer än vi vill och orkar veta just nu...men huvudsaken är nu att vi håller oss nyktra...kämpar för deras tillit igen och visar att vi finns där för dem....eller hur? Gjort kan tyvärr inte göras ogjort och det gör ont...men vi måste visa dem att vi tänker ändra oss....hoppas du har en fin lördagkväll med de dina och var rädd om dig vännen! Kram ♥