Senaste kommentarerna i forumet

hur gick ditt möte lilla du?
hoppas det gav dig styrka att gå vidare,
berätta!

Victoria vännen min
ge o ta
är vad vi finns här för
o du ger jättemycket genom att bara vara dig själv
och det är så skönt att vara sig själv efter en tids nykterhet
man läker inombords
varma kramar Måne

lycka vet jag inte
men jag kände stor upprymdhet
jag gick igång
kanske har det med nåt slags uppvaknande att göra
jag tog tag i saker
var trött på att döva
vänligen denial

..och såg en sak som jag direkt inte kunde hålla med om...

Man blir nästan aldrig direkt lycklig när man slutar dricka alkohol, det finns ingen euforisk lycka som kommer som en kick...
Mera en avsaknad av all annan olycka, dvs baksmällan, ångesten, huvudvärken, illamåendet, allmänna familjensituationen...
OM man har upplevt den i en högre utsträckning, ja då känner man en tacksamhet över att inte längre få känna den hemska känslan...
Men någon kick blir det aldrig, man bara återgår till "normalstadiet"...

Normalstadiet, som det en gång var, när man INTE vaknade upp i en svettig söndagssäng...
Då genast tankarna börjar mala om..vad var det som hände?
Var är mina kläder, hur ser de ut, har jag plånboken med mig hem, varför har jag en blodig skorpa fastkletad i håret till kudden????

Dessa frågor direkt på morgonen!, ja de är skönt att få slippa dem...

Normalstadiet är att få vakna upp efter en god natts sömn, utvilad och mellan torra lakan...
Man vet att man kom i säng i hyfsad tid, man vet i vilket stadie man kom ner i sängen, jag har inte fler ovänner idag än vad jag hade igår...
Man kan upptäcka solens strålar in genom fönstret, det kalla golvet och morgonrocken som doftar gott av tvättmaskinens sköljmedel...
Man kan uppskatta doften från kaffebryggaren och dricka den för sin smak, och inte bara sin nytta...

Att våga leva i nuet, uppskatta livet som sker i just detta nu, inte rannsaka minnet vad som hände igår...

I alkoholismens spår så lever man i tre stadier...
Längtan.... till nästa alkoholkonsumtíon...
Upplevelsen...när man fyllnar till och blir besviken på upplevelsen, frustrationen tar sig nya vägar varje gång..
Rannsakan...vad i he..te gjorde jag eller sade jag så för...

Om livets ekorrhjul innehåller snart enbart dessa tre stadier, ja då har man en verklig obalans i livet...
Alkoholen har tagit sig en allt för stor plats, och har nu börjat styra ens liv...

Vart ligger arbete och familjeliv på denna prioriterings-stege???
Jag kan tänka mig att i våra huvuden planerar vi aldrig så...att t.ex
barnens läxläsning har en lika viktig priortitet som att hinna med och handla på systemet på vägen hem från jobbet, men den borde ha det...
Fyllan pissar du ut, ungarnas lärdom borde ju sitta i för livet...

Finns det något annat sätt att belöna din arbetsvecka än med just alkoholen???
Fundera på den, låt hjärnan bryta nya tankebanor i ditt huvud, det är nyttigt...

Det finns ingen halleluja-upplevelse med att bli nykter, men en nyupptäckt känsla av ...
Vad i helsefyr höll jag på med!
Tllät jag hela mitt liv styras av en enda substans...alkoholen...

Livet är allt för komplext för att göra det enkelspårigt...
Det finns andra saker i livet som förtrycktes av alkoholen, men som nu i mitt fall börjar åter blomma upp igen...
Glädje och sorg som kommer på ett naturligt och äkta sätt, känns mera verkligt...

Jag vill absolut inte förbjuda den, alkoholen, den skapar nog glädje för de som kan hantera den...
Men för oss andra, så önskar jag att det fanns lätttillgängliga verktyg att göra sig av med den...
Det lönar sig, men det kommer ingen storvinst på lotto för det...

Livet bli bara så mycket enklare, så som det skulle vara, OM man nu står ut med det..

/Berra

Helgen har passerat utan några problem alls! 1 vecka och 4 dagars nykterhet!
Har fortfarande inget sug efter alkohol... Känns på nåt vis som att "Nu har jag
ju bestämt mig, så då är det ju det som gäller" Ja, jag hoppas att det håller i sig
med den här känslan... Men är fortfarande skrämd och ödmjuk inför
styrkan som alkoholen för med sig!

Törs inte hoppas för mycket, men ska försöka hålla fast vid känslan som jag
har nu. På torsdag ska jag på AA-möte nummer 2, och det ska bli kul att träffa
alla där igen! Man känner liksom en skyldighet gentemot de andra medlemmarna
att sköta sig...

Var inne här på forumet i helgen, men det hade inte hänt så mycket på någon av trådarna.
Tänkte tanken att jag hoppas att ingen av er hade fastnat i fällan på fredag eller lördag
kväll... Hoppas att ni hade en skön och lugn helg allihop!

//lilla jag

hade jag inte haft er
hade det aldrig så bra
man blir indoktorerad när de flesta
romantiserar och pratar så varmt om alkohol
det spelar ingen roll hur långt det går
portvinsnäsor röda i hela ansiktet
halsbränna kväljningar och skiter ner sig
ändå säger han det blir värre när jag är nykter, förnekelsen är total
reflektioner från en pizzeria på söndagen
nån kanske tänker så farligt är det inte med mig
men man går ner sig snabbare än man tror
livet är inte så långt
det går ju fort
vänligen denial

Jag menar, jag vet att jag har problem med alkohol, och därför väljer bort alkoholen. För mig är alkoholen farlig.

Frågan är sen om det är grund nog för att anse att alkoholen är farlig för andra människor? Jag känner ett hat mot drogen, och vill ju ibland berätta det för andra, för att få dom också att ogilla drogen.

När jag hör andra människor säga att dom minsann vill kunna "ha kul" lite då och då, eller att det är ju såååå gott med ölen till grillen. Så ser jag bara drogen göra sitt.

Som någon annan här sa, att även fast man älskar hummer eller coca-cola, så är det ingen som så manisk ser till att ha hummer eller coca-cola till varje gång dom grillar eller myser hemma.

Det är en klok och viktig fråga Fredde, om det är så att det är din projektion av dina problem som gör att du tar avstånd från alkohol. Jag vet inte, och än mindre vad gäller mig själv fast jag har mycket kunskap om fenomenet projektioner. Det är svårt att "se" sig själv....
Å andra sidan... jag har noterat att de kvinnor jag känner som blivit slagna och utnyttjade undviker att blotta sig om de jobbar "i branchen" - för då riskerar de att bli misstänkta för att "tala i egen sak". Det är som om man tappar sin professionella trovärdighet om man bär en egen inre erfarenhet. I en slags pskoanalytisk anda...
Jag tror att det är bra att kunna vrida och vända på den här problematiken. Jag har själv gått "varvet runt" vad gäller alkohol. 1) Starkt avståndstagande pga av erfarenheter i barndomen 2) ett glas sherry på söndagkväll 3) vin till söndagsmiddagen (+ sherryn) 4) vin lördag-söndag, till middagen 5) ... och vin på onsdagen 6) vin lite när som helst... på sommaren och loven de flesta dagar... 7) vin en självklarhet på kulturella evenemang. DÄR insåg jag en gång att jag druckit mer än jag ville "visa upp mig" och därefter började jag begränsa mig. Men fortfarande drack vi självklart vin tll maten och med gäster. Länge trivdes jag med att vinet till helgmiddagen, att ha glaset intill medan jag lagade mat. Med tiden noterade jag att maken fick svårt att sluta på festeroch blev berusad vilket jag aldrig tålt. Han förändrades också på ett nästan omärkligt sätt till sitt sinnelag. Aldrig fysisk misshandel men psykisk press. De senaste åren har varit en kamp och ett accelererat smygdrickande från hans sida.
Nu dricker vi ingenting hemma, jag saknade vinet till maten en månad men nu inte ens det. Saknar däremot nåt gott till kött.
Att läsa här på forumet har givit mig enormt stöd!
Förunderligt hur vi hittat tillbaka till ett nära och gott förhållande.
Detta blev långt. Men det är bra att skriva för min egen skull och ha någonstans att rikta mig. Tack till er alla som delar / mt

Jag ser med ve och fasa vad alkohol kör med människor, jag hatar drogen mer och mer.

Men samtidigt är jag rädd för att det är mitt eget problem med brukandet som talar, projicerar jag mina egna problem på alla andra, på drogen som sådan?

Alkohol är skit.

för den inledningen på dagen ! Jag bär med mig din text idag Mulletant !

Det är intressant och sorgligt att "Vart femte barn" syntes så litet... Samhället är fullt av barn och människor som befinner sig illa pga alkohol och droger. Kanske det är för att de allra, allra flesta själva är användare som det blir så svårt att lyfta fram problematiken. I mitt arbete möter jag ständigt vanliga ungdomar som själva dricker för mycket (vilket de betraktar som helt normalt och självklart) och de som lever med missbrukande föräldrar. Det senare kommer fram (när det av någon anledning blir nödvändigt) som skam och under stor vånda. Jag lyssnar och stöder dem att söka hjälp men de allra flesta vill skydda sin familj.
Alkoholbruk är så glorifierat och normaliserat i vårt samhälle och bilden byggs på hela tiden. Det dricks vin i allt fler TV-program och det är länge sen man "kunde" bjuda på middag utan ett passande vin. I kulturella och sportsammanhang är vinet / ölen ett givet inslag.
Jag vet också från "insidan" att det inte är ovanligt att människor som i sina yrken arbetar proffessionellt med att stöda och hjälpa själva kan leva i missbruk och våldsamhet. Vara utsatta eller missbruka själva. Det blir en sorts dubbel skam. Samma gäller att ha varit sexuellt utnyttjad som barn eller ung.
En sorts lättnad att skriva detta. Att vara på en anonym plats där det inte finns (åtminstone medvetna) skäl att dölja sanningen.
Inte många min omgivning skulle föreställa sig att jag lever i vånda över alkoholmissbruk i min närhet. Och inte berättar jag heller annat än ett mycket litet antal utvalda. Däremot har jag själv aldrig låtsats annat än att jag är restriktiv med alkohol och många vet att min far var alkoholist.
Att läsa här på forumet ger en annan insikt än den jag känner från det "vanliga livet". Tyvärr också hur lätt det är att falla - låta sig falla - tillbaka.
Jag får mycket inspiration och kraft att våga bli mer synlig. De behövs sådana människor som öppet visar att man gjort ett val.
Det var morgonens betraktelse, har en extra ledig dag och tid att skriva mina tankar. Kram alla / mt

men inga svar.

Vecka 7 kampanjades för "Var Femte Barn" alltså barn som lever i risk- eller missbruksfamiljer, den var hyfsat stor på Facebook men var f-n var den kampanjen i massmedia ??

Varför törs inga av de stora tidningarna eller tv programmen ta upp en debatt eller infokampanj ?? Kommer den stundtals obehagliga informationen för nära, kryper den innanför skinnet ? Bra, det ska den göra. En del av berättelserna från ungdomar på kampanjens hemsida är ju rent förfärliga, jag som trots allt har lite insyn blir tårögd av en del inlägg. Och så djävla förbannad att vårt samhälle, alltså vi tillsammans, kan blunda för det som sker.

Tänk om alla vi kunde lära oss att ställa frågan till barn och anhöriga/medberoende : Hur mår du ? Kan jag hjäpa dig ?

Är jag rädd för svaret ? Och vad ska jag göra om svaret blir "fel"?

Det är så enkelt : Lyssna och finns till. Det är inte svårare än så.

Jag har ansvaret att finnas till hands och den "drabbade" har ansvaret att prata om det som tynger. Vad jag menar med det är att, har jag erbjudit hjälp så kan jag inte göra mer förrän jag får en mot/med-reaktion. Har jag INTE ställt frågan så ska jag allvarligt fundera över min inställning till mina medmänniskor.

Vi som läser och skriver i det här forumet har en insyn som är guld värd. MEN bara om vi använder den efter bästa förmåga.

Må gott och ställ en fråga !!

..ja inte är det någon härlig känsla att allt det där fina är snart förbrukat, min helg!
Försöker göra ett avslut med någon form av sammanställning...

Läser in mitt förra inlägg, försöker uppleva den igen, men se ...nej, det går inte att ta in den känslan igen...
Det är lite som Julaftonskvällen när man var liten, alla klapparna är öppnade och "provlekta" med...
Euforin är nedlagd och verkligheten kommer krypande, is this it!, var det allt, tutto?
365 dagar att längta ihjäl sig till, nu då "bara" 5, men julafton kommer lite oftare så..

Ja hur blev den då, mycket bra tack...
2 saker, bara två sketna måsten, som var planerade i hela helgen, inte ett dugg mera..
Och det var ingalunda några jobbiga måsten, morsans kalas, tjocka-släkten-träff, varmt trångt och högljutt...

Minns känslan av hur jag gjorde mig lite extra fin, med hyvelrakning, ansade skägg och klippte bort lite hår över öronen.
Lite finare kläder och gjorde mig fin, så där lite extra, så att man mår bra på insidan av kroppen också...
Funkar skitbra emellanåt, men sedan bara att få komma hem och byta blixtsnabbt till myskläderna...
Sladdrigt mjukt och värmande, så att man blir så där lugn i kroppen, okey inget sexobjekt, men en myspappa i hög grad..

Vi har bara i stort sett umgåtts i familjen, ja svärsonen inräknad (han tillhör ju klanen numera..).
Vi har latat oss, å slappat, lagad god och lyxig 3 rätters middagar dagarna två...
Vi har burrat ner oss med kuddar och filtar i soffan, kollat TV och filmer om vartannat..
När det blivit trist har vi busat och allmänt apat oss inför varandra för att visa hur j@vla galna vi KAN vara...
Vi har varit ute så lite det bara går, det är ju pisskallt därute, men visst är det vackert, genom fönstret!!!

De ringde och tjatade om att jag "måste" åka till jobbet, mycket olägligt och jag kände bara en sak....
Jag "måste" ingenting, är det något jag måste, så är det att fortsätta tänka på mitt välmående, och det gör jag inte på jobbet..
Jo jag tänker på det på jobbet, men jag upplever det hemma,...på helgerna!
Så att våga tacka nej är ett sätt att våga stå upp för mig själv, erkänna min självkänsla, och den är större än den dumambitiöse Berra'n...
Ska jag verkligen sabba MIN HELG, nä så in i h...te heller...
Jag har helger som är fullsketna med saker som går i ett, detta är och var inte en sådan helg, detta var en vilohelg, och den dyrkar jag...
Det är viktigt att lägga upp små pauser här i livet, och framförallt planera i dem, så att de blir viktiga också...
Med pauser så klarar man av de lite hårdare delarna av livet också..

Så om du med detta menar att det finns kärlek i min familj lillablå, så håller jag med dig...
Relationsvård skulle jag vilja kalla det för, ge varandra den uppmärksamhet de behöver, uppskatta deras närvaro, ge deras liv all cred som går...

Motsatsen till detta skulle jag vilja kalla alkoholkonsumtionen för, då kryper man in i sin egna lilla värld, och till det yttre blir man alltmer egoistisk.
Jag vill fortsätta att vara i det här tillståndet, och låt inga andra komma in i mitt liv, man sluter sig i sin lilla bubbla...
Alla som hotar mig att ta mig ifrån mitt tillstånd är mina fiender, och jag bli alltmer anti mot det mesta...

Därför tror jag nykterheten ställer krav på livet, den kräver verkligheten...och den är inte alltid så lätt att hantera...
Verklighetsflykten har blivit främmande för mig numera...
Därför har jag valt att kunna styra den mycket ...mycket mera...

..men en sak har jag inte kunna påverka så mycket...

Min känsla för Måndagar...hua!

/Berra

..jag älskar katter...

..men måste nog byta ut min fru först, hon vet nog vad som vankas henne...
en andreplats...

Ingen kliver frivilligt ner ifrån tronen utan ett slagsmål...

Jag är uppvuxen med en stor svart hankatt, när jag var 15 år så tvingades jag att avliva den, den var 17 år då..
Aldrig har jag mått så dåligt som då, jag tog livet av den som lyssnade allra mest på en tonårings problem,
jag tog livet av den som älskade mig helt kravlöst, utan att vi talade samma språk...

Det var nog en av mitt livs största och svåraste val..

Aldrig mer vill jag binda sådana band till en annan levande varelse igen...

/Berra

Första natten i nya lägenheten.
Har sovit oroligt... drömt konstigt, och vaknat ett par gånger av att jag
kommit åt väggen med foten, jag har ju nya tapeter, och dem måste
jag ju vara rädd om!! =)

har precis ätit frukost, vid mitt bord i köket, brukar aldrig sitta ner där
själv annars, alltid i soffan med tv:n som sällskap, men idag med min
kaffekopp, boken och radion vid min sida. Lik förbannat blir jag rastlös
och lätt orolig, kan inte sitta där och bara vara och njuta, det går inte,
tankarna far iväg och jag funderar över vad jag borde göra sen, och
vad jag måste göra sen..till råga på allt drack jag hembryggt kaffe till
frukost för första gången sedan jag lämnade honom, bryggt i den fina
bryggare jag fått av honom, och naturligtvis smög han och hans barn
in i varenda tanketråd... hur mår de, hur har de det, äter han frukost
som vanligt även när barnen inte är hemma, kokar han fortfarande sina
ägg varje lördag- och söndagmorgon i precis 4 minuter och de där
löjligt viktiga sekunderna för att de ska bli precis så som han vill ha dem?

och stolen mittemot mig var tom, mycket tom, och vart jag än tittar ser
jag lådor som skriker: ta mig först, packa upp mig innan alla andra!! NU!

Läste lite i min bok från al-anon, en dag i taget... där finns så mycket
visheter och klokskaper, som faktiskt går att tillämpa i allt!
ska försöka med följande:
- en lugn stund vid frukostbordet med kaffe, macka och bok varje lördag
och söndag, till slut kanske det inte bara blir en vana, utan också en lugn
stund för bara mig själv som jag inte bara behöver, utan också längtar till?
- en kartong i taget. en om dagen. och det gör inget om jag sen måste flytta
tallrikarna i skåpen, eftersom de egentligen ska bo på en annan hylla, det
är lättare (och mindre stressande) att flytta om lite sen än att göra allt perfekt
från allra första början.
- tålamod, tålamod, tålamod... det kan inte bli klart och färdigt och perfekt
med en gång, jag måste inse det och acceptera det och ha tålamod med
både mig själv och kartonger och påsar och frånvaron av min säng och mina
nya garderober och byråar...
- bjuda hem mina vänner TROTS att det inte är klart, trots att jag har smuts
på golven eftersom jag har lämnat sopborsten i andra lägenheten tills den
är helt urstädad, och trots att jag kanske inte har nåt att bjuda på än kaffe och
lite solsken genom den extremt smutsiga rutan...

Fast egentligen mår jag nog skit.
Vill inte. Orkar inte. Känns helt oöverstigligt!
Men jag SKA ta en dag i taget, en låda i taget, en vän i taget, en sak i sänder!
Till slut kanske mitt inre jag hinner i kapp flyttlasset och hittar hit och hem också!
Kramar till er alla, och ja, ni är välkomna på en slät kopp när som helst!
<3
/k

Blir alltid lika glad och varm i hjärtetrakten när jag läser dina inlägg,
oavsett om de är dina egna eller riktade åt någon annan...
önskar att jag kunde få vara en katt och få bo hos er en vecka, bara
få gå omkring och stryka mig mot ett ben här och där, få lite mat när jag
är hungrig, sova, vila, gärna i en solig fläck i soffan, och få känna av
hur det är att bo i en familj där det största av allt är kärleken!
tack för att du fortsätter finnas till här för mig och andra! dina inlägg är
livsnödvändiga!
kram!
/k

... jag undrar var du finns och hur du har det? Du var aktiv när jag hittade forumet och på "din" tråd är det full aktivitet. Men var är du? undrar mt

Hej alla nya och gamla! Nu var det ett tag sen jag var inne. Först var min son sjuk i en vecka och sen har jag varit riktigt sjuk i en vecka. Vi åkte på influensan båda två. När man är sjuk är det lätt att låta bli att dricka, jag har varit hemma hela tiden, knappt varit ute på hela tiden. Förr i världen hade jag tänkt att en whisky är ju bra när man känner sig förkyld. Jag låter dom tankarna komma men sen inser jag hur befängt det är och sen är det inte mer med det. Nu är det sex veckor men jag tycker tiden går låååångsamt...

lilla jag, vad roligt att läsa om dig. kul med dina framsteg, stora som små.

Hoppas ni får en trevlig lördag alla, med era med och motgångar i livet. Nu tänker jag titta på schalgern med min son..

Kram!

Förlåt, men ändå inte, jag tycker ju den är så roligt underbart hemsk, skrattar galet när jag ser den hahahahahaha

Önskar er alla en underbar helg i det vackra vädret

Kram Märta

Och känslan lever kvar för att jag läser på detta forum varje dag!!

Dag 46 idag.

Min längsta nyktra period på 17 år har varit 51 dagar. Det var i mitten av 2008 som jag försökte på mig en vit period. Jag klarade inte så länge som jag tänkt vara vit, och efteråt tog jag igen allt med råge kan man säga.

Känner fortfarande avsky mot alkohol, och är inte sugen. Tror den känslan fått chansen att leva kvar just för att jag inte smakat en droppe på dessa 46 dagar.

Jag är rädd för när och om ett återfall kommer, jag är både glad och orolig för att jag nu närmar mig den längsta nyktra perioden i mitt vuxna liv.

Tänk på idag mina vänner!

....det finns få saker som glädjer mig så mycket som en analkandes helg...
Det spritter i kroppen av vällust, och jag mår bra av det..(ytterligare en sökning efter "kickar"...).

Vet inte exakt vad som står på tapeten, jo en del måsten finns det ju, men ändå...
I själva mentaliteten så ligger det ett signifikant lugn, det ska bli bra...det SKA bli bra...

Jo jag slipper stressen med att planera in exakt VAD som ska hända, så att det finns ett utrymme för att dricka alkohol,
ingen middag, ingen fest, ingen annan ursäkt för att få "måste" dricka alkohol...
Inte ens klämma några bira framför TV'n, kan inte ens skylla på ett fravoritprogram längre..

Jag brukar istället välja att klämma en chokladkaka till mitt efterlyst som brukar gå på onsdagar...
Men..jag är ju inte ensam om att älska choklad, har ju verkligen lyckats få de generna hos barnen...
Så det får blir hela 3(!) st chokladkakor om man ska få en chans att få lustcentrat mättat..
Så man undrar ju lite, är det därför ungarna också följer mitt favoritprogram, därför att det vankas snask?
Vad vet jag, men det är ju en trevlig möteplats för hela familjen, och den fungerar och är "helig"...

Nu kan man ju förfäras över att ens barn ser på sådana program, men detta är ju dagens verklighet,...egentligen...
Man kan sluta mata dem med Disney-fantasier när de kommer upp i tonåren, och visa dem, det är så här det går till...
Läktarvåld, våldtäkter, rån och slagsmål, detta är våran vardag idag, inte för alla, men för de som är drabbade..
Och oftast under vilka influenser, jo alkoholen naturligtvis, denna hemska "krydda" här i livet....
Jag förbereder dem för vad som kan hända, och jag har själv valt bort denna händelsefulla dryck...

Mitt liv är inte torftig för det, tvärsom...det har hänt "massor" i mitt liv på sistone som jag bara tidigare har tagit för givet...
Vad finns det istället för denna "kemiskt konstlade lycka" som man ganska ofta finner i just alkoholen???
Är den inte falsk egentligen?, är det så som man tror att ens liv är?
Om det sedan dalar, vill man tillbaka till sin konstlade toppkänsla igen, för att man inte gillar det riktiga livet?
OM det nu är så, då måste det ju vara något fel på ens riktiga liv, eller hur?

DÄR tror jag många stöter på en av de svåraste motgångarna med att just bli nykter, vad hade jag tappat bort?
Att åter börja få söka efter det som ger en tillfredställelse här i livet, ja det är f@n inte lätt...
När det är så mycket enklare att åter falla tillbaka i sitt gamla missbruk, det löser ju sig självt, eller hur....?
Man skiter ju i hur man har det engentligen, man blir ju lycklig ändå på något sätt, trots all kaos..

Att ställa sin livssituation mot väggen kräver en del prestationer, den största heter nog envisheten...

Jag brukar som jag tidigare har skrivit, titta upp mot natthimlen och förundras över stjärnorna och allra helst nu den otroligt vackra fullmånen...
Och tänka mycket på hur mitt liv ser ut, ur ett himmelsk perspektiv...
Mina 0,1125 m3 volym som jag upptar av världen är verkligen en fjärt i rymden..
Är jag då ingenting?, gör mitt liv ingen skillnad, sätter mitt liv inget avtryck för framtiden, betyder jag ingenting..
Kanske inte kroppsligen, min mylla bekommer ingenting om några miljoner år, men jag skapades från substanser som redan skapades under dinosaurernas tid.
Och då blev ju deras mylla viktig för framtiden, och för mig, inte på individuell nivå, men som helhet...
Det vi gör och det vi skapar idag har en mikroskopisk påverkan på framtiden,men om ingen fanns, så fanns inte heller mänskligheten alls...
Men i våra själar och hjärtan och tillsammans med vår intelligens skapar vi idag andra förutsättningar för framtiden..
Vi kan visst påverka framtiden, de beslut vi gör idag har en mikroskopisk påverkan, men ändock en påverkan...

Kanske en del av oss inte längre låter oss fortsätta att utveckla en "försupen" generation till...
Visst kan alkoholen fortfarande få finnas som ett avnjutningsbart substans, men att tillåta den styra ens liv helt och hållet..
Ja det går i alla fall fetbort för min del, då tar jag hellre biten med "the real life" istället...

Jag har slutat missbehandla mig själv, och visar mitt egna jag lite självrespekt...

..därför ser jag fram emot en nykter helg!

/Berra

Tack! Ja , det känns härligt! Idag skiner solen ute, och jag känner att jag
har börjat på nåt nytt! Ser fram emot en nykter helg utan ångest och illamående...

När jag kom hem igår var jag så OTROLIGT trött! Det var som om luften gick ur mig
när jag hade varit på mötet. Har sovit som en stock hela natten och det känns nästan
som om jag drömt om mötet igår.

Jag har haft så mycket uppdämt inom mig så det känns overkligt att jag
kunde sitta och bara hälla ur mig alltihop, när man försökt hålla allt hemligt
så länge!

Viktoria: Tack snälla du för kommentaren om att jag är en bra mamma! Det ska
jag bära med mig... Jag har tvivlat många gånger!

Tyckte också det var roligt att läsa, Lilla jag. Satt och väntade en stund igår kväll för att se hur det gått. Stängde av datorn först när jag sett ditt inlägg.
Själv siktar jag mot en fredag utan alkohol. Om det går vägen, när hände det sist i så fall, frågar jag mig. Kan inte ens komma ihåg det...

Blir så fantastiskt glad av att läsa ditt inlägg Lilla J! Du har ett fan här : ) Det är ett stort steg du tagit, för dig och din lillas skull, vilken fantastisk mamma du är! Kramar

Har precis kommit hem och "landat" efter mitt första möte på AA! Mycket tårar blev det,
men stämningen kändes så varm att jag lyckades få ur mig massor!!!
Det var så skönt att liksom låta all skit bara komma ut ur mun! Och ingen som avbröt,
kommenterade eller nåt...

Däremot fick jag ett MYCKET varmt mottagande av alla och jag kände mig så himla
välkommen och delaktig. Som att de var GENUINT glada att jag kommit...
Skum men helt underbar känsla från människor man aldrig träffat förut!

Det känns som om en stor sten har släppt från bröstet, och jag kommer gå dit
igen, det är en sak som är säker...

Var så vansinnigt nervös och grät o grät.... Men alla som är där har ju någon gång
varit på sitt första möte, så det var ju egentligen inget att skämmas för. Snarare
skönt att släppa allt lös bara.

Så nu sitter jag här med svullna o röda ögon efter ett rejält känslosvall, men med
ett leende på läpparna :-)

God natt alla!
Kram Lilla Jag