Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Jag tycker att ansvaret som ligger på kvinnor idag är jävligt tungt. Du ska var snygg, smal, framgångsrik, glad, smart...bla.bla.bla. Dessutom ska du se till att din man mår jävligt bra, och dina barn. Man ska vara en jävla övermänniska! Det tar tid att vara perfekt, ändå får man skäll för att man inte gjort det eller det i hemmet, och har man inte skött sitt utseende får man skit för det istället..Fan! Jag jobbar inte men lik förbannat klarar jag inte av alla krav..Försöker vara perfekt, men det är ju så att jag är en människa och om min man sjunker ner i soffan på kvällen för att han är trött, så är det tydligen en annan sak. Han har ju tjänat ihop vårt levebröd. Jag måste alltid vara i "giv akt" ifall han önskar något, annars blir det krig. Jag funderar på att bara åka härifrån, kanske till nåt land där jag kan hjälpa människor som verkligen behöver det; inte någon som KRÄVER hushållerska OCH bimbo!!

DEPPIG SOM FAN/Sims

är detta ingentig nytt som har med alkoholen att göra. Mina alkoholproblem började för ca 2 år sedan när jag blev alltför ledsen, alltför trött, alltför oälskad och alltför ensam i förhållandet. När jag dog för mycket inombords. Hur många ggr har man inte hört det klassiska "för barnens skull"?
Tyvärr har jag uttryckt min önskan att inte vara i förhållandet i många år, men stannat av medlidande, osäkerhet, för att barnen ska få ha mamma och pappa tillsammans och helt enkelt satt mig själv i sista hand när han inte velat separera eller bara tigit ihjäl samtalet som vanligt. Alltid i sista hand. För mig kommer barnen först, sedan min sambo och sist jag. För honom är det barnen och han på delad första plats, sedan hunden och sist jag. Jag vill nog inte gå på rådgivning eftersom det inte finns något att bygga på. Jag har dödat hans kärlek för länge sedan genom mitt klagande och gnällande. Jag förstår att detta också dödat hans önskan att ändra sig. Det tar jag på mig ansvaret för. Men saken är ju den att han absolut inte vill separera. Det har han aldrig velat. Han är lycklig i sin gräddfil eftersom han inte behöver göra något. Jag tar hand om allting, från sysslor till barnen. Och han behöver inte ens ha någon intimitet med mig (han är alltid trött/har huvudvärk/är sjuk eller sitter uppe och spelar så länge så att jag hinner somna barnen och somna själv innan han kommer i säng). Man känner ju inte sig särskilt åtråvärd när man får den sortens närhet en gång varannan månad max.
Detta är som sagt inte ngt nytt problem utan vi är helt enkelt väldigt väldigt olika och behöver olika saker för att funka såsom den andra partnern vill.

Nej detta hade jag kunnat skriva en hel bok om - sammanfattningsvis är det ju så att jag är olycklig, ensam och oälskad. Och min tanke nu är: Har jag rätt att bli lycklig? Har jag rätt att hitta någon som faktiskt vill ha mig, vara med mig, röra vid mig? Någon som uppskattar mig trots alla mina fel och brister (och ja - de är många). Jag är så oerhört trött på att kämpa och gråta mig till sömns.............

..där har du en poäng!...

Men hur f*n gör man, hur låser man sina känslor inne, handbojor??

Jag har alltid gjort stor skillnad på mitt yrkes respektive privatliv, aldrig blanda dem ihop...
Inte umgås med kollegor på fritiden osv..

Tidigare delgav jag dem av mitt privata liv, men numera ser jag hur de missbrukar mitt förtroende, och hånskrattar åt mina missöden..
T.ex mina problem med bilarna, hoho jo jag hörde att du hade dragit på dig utgifter...! höhööö...
Vid sådana tillfällen skulle jag vilja överlämna deras tänder i en burk, och torka av min blodiga näve på deras skjorta...
..men nånting säger mig att ....det är fel!!!, SUCK!

Vet inte, men jag är väl en lättkränkt j*vel...

Man kan bara garva åt någon annans olycka om man vet att det är OK med han/henne först..
Mina bilproblem har gjort att vår ekonomi är bedrövlig, och jag ser inget alls roligt i det, allra helst när den påverkar min deppresion mycket negativt..
Och där står de och petar i såren, och jag mår dåligt, de talar om det med glädje för andra hur kassa bilar jag har...
Inom mig växer ett hat och aggression som skulle vilja döda någon...
Deras känslor för empati verkar ha en neanderthalar-status...

Och det där var bara EN av många saker, som de klumpiga j*vlarna inte har ett drägligt hum om...

Ja, jag är en känslig person, jag har ju för fasiken varit deprimerad, måste väl vara ett bevis om inget annat...

Men de andra har väl inget liv, köra över folk på vardagarna, och dricka sig fulla på helgerna, är inte ett liv som jag tänker forma mig till längre..

Jag tänker köra mitt race, jag är inte som de, jag har ett liv som jag faktiskt är stolt över, som ger mig väldigt många goda skäl till att vilja fortsätta leva..

Men jag är trött på att ständigt behöva gå i försvarsställning, försvara det som är mitt, min tro och mina värderingar...
Jag blir ständigt påmind om hur mycket ondska det finns i min närhet, runtomkring mig, jag har slutat vilja predika emot det längre...

Igår gjorde vi (hemma) något gott, vi gav min dotters tränare en bukett och 1500 spänn på ticnet så han och hans fru kan gå på något kul...
Ja det var inte smart rent ekonomisk, men den snubben var den som trodde på min dotter, den lilla knubbiga tjejen som skulle ge upp fotbollsspelandet
men han gav sig inte, hon skulle vara med och fick nya positioner, och hans hjärta för henne är obetalbart...
Han slutar nu efter många års tränande, han ville ha ett eget liv ..(med min dotters första tränare...(ja kvinnlig!)

Idag är det en snart vuxen liten donna, med gott självförtroende, många kompisar, hållt sig borta från allt "dåligt", lyckas mycket bra med sin skolgång,
och jag lovar, det var mycket tack vare tränarens envisa pushande, någon som inte var hennes nära anhörig som trodde på henne...
Hon är dessutom en j*vligt bra fotbollsspelare, som krydda på det hela...

Så visst finns det små fina guldkorn, som värmer mitt hjärta i kylan...

Mors Berra

Ja men jag menar om vi vågar släppa focus på våra egna känslor och tankar.. då kan vi bemöta omgivningen med ett lugn och ett öppet sinne istället för att få alla taggar utåt och göra en höna av en fjäder... Vi inbillar ju oss lätt att allt är kritik.

Och då får vi en mjukare värld, precis som Victoria skriver i sin tråd.

För mig var det förödande att se det i ett längreperspektiv "oh shit aldrig mer dricka sprit" , "bäst att dricka nu om jag ändå kommer dricka om 10år" liknande resonemang flög upp.

Sen är ju tiden inte en linje annat än i vår hjärna varav jag tycker att "en dag i taget" är en mycket god filosofi!

För mig har det fungerat aldeles utmärkt att leva precis som jag gjorde förut, inte tacka nej till något (inte låta mitt beslut ta för stor plats)
och sen två små gyllene regler

1 för inte glaset till din mun. 2 en dag i taget och ibland även en minut.

Detta har fungerat för mig, snart 4 månader i nykterhet

Är inte 30-40år är 22 men känner igen mig i det du skriver, det dem flesta skriver. känn gemenskapen!

Grattis till det goda beslut!

Ja, den tanken slog mig också, hur många "vi" är mellan 30-40 år...

Tänkte att jag ska faktiskt logga in här varje kväll, så lätt att glömma annars, det eländiga. Hjärnan är finurlig som så lätt väljer att minnas endast det som är bra.

Redan nu börjar gamla misstag kännas som om dom var karaktärsdanande eller bortglömda, sakta men säkert känner jag hur det eländiga inte gör sig påminnt och jag vet vart det brukar leda.

Kött på benen... Vem har det...? Denna resa är ny för mig iallafall. Jag uppskattar dina tankar.

Ja, den tanken slog mig också, hur många "vi" är mellan 30-40 år...

Tänkte att jag ska faktiskt logga in här varje kväll, så lätt att glömma annars, det eländiga. Hjärnan är finurlig som så lätt väljer att minnas endast det som är bra.

Redan nu börjar gamla misstag kännas som om dom var karaktärsdanande eller bortglömda, sakta men säkert känner jag hur det eländiga inte gör sig påminnt och jag vet vart det brukar leda.

Kött på benen... Vem har det...? Denna resa är ny för mig iallafall. Jag uppskattar dina tankar.

Tråkigt att det inte funkar där hemma! Allt kanske lugnar sig när du har kommit lite länge med det vi kämpar med. Det är ju faktiskt en stor omställning både fysiskt och psykiskt.
Kanske är idé att gå och prata med en familjerådgivare? Jag och barnens mamma gick och pratade under en lång tid. Detta var efter att vi varit separerade i över tio år. Det gjorde underverk i vår relation, vi har aldrig kunnat prata med varandra som vi kan idag. Det behövs verkligen när man har två tonåringar.
Hoppas verkligen att allt löser sig för er!

TP

Samtidigt som livet kan vara helt underbart så är det ju så att vardagens problem kan bli riktigt tunga ibland. Vilket i sig gör att man lätt faller för lusten att få fly in i ett berusat tillstånd! Finns egentligen ingen logik i att försöka dricka bort sina problem, med tanke på att när man vaknar dagen efter så har problemen man hade plötsligt blivit ännu större. Jag har en viss förmåga att försöka lösa alla problem på en gång, men då blir kaoset bara ännu större. Jag tror att man verkligen måste ta tid för sig själv och gå igenom det som är jobbigt och ta bit för bit. Vad kan jag påverka och vad kan jag inte påverka, vad är viktigt och vad är inte viktigt osv....

Tycker du är jäkligt stark som har klarat det här så bra! Hoppas du känner dig förbaskat stolt över dig själv!
Försök att lova/planera in något tidigt på söndag morgon för att minska risken att du faller för drinkarna på lördagen.
Är iofs övertygad om att du fixar det ändå :)!

Det funkar fortfarande bra för mig. Men jag kan inte direkt säga att det är smärtfritt. Suget är riktigt starkt ibland. Men jag SKA klara det!
Tänker vara nykter i helgen!

Godnatt /TP :)

Jag har varit nykter sedan den 29:e och DET är det inga större problem med just nu. Däremot kommer väl det jag har försökt att gömma mig för. Nykter funkar det inte riktigt i mitt förhållande. : / Men men, det som inte dödar härdar :)

Ja en trevlig nykter helg önskar jag er, det ska jag ha. :)

Kram

Här skulle man kunna säga att det är ömsom vin, ömsom vatten. Fast inte något vin, mest vatten. Det är lite jobbigt i största allmänhet, med jobb, fru, son och viss saknad av alkohol. Dock har jag lyckats att avstå helt från alkohol sedan 26 december, vilket känns som en stor framgång. På lördag ska jag på middag och det ska bli intressant att se hur bra jag klarar att motstå värdens goda drinkar och fylliga viner. Det blir en utmaning som jag SKA klara.

Hur går det för dig, TP? Hoppas att det går bra.

I helgen är vi nyktra, eller hur?

Mr,. Dry

Hej, hur går det för er allihop? Sims, ankan, Mr Dry, nubaskemig, hillbilly, sinnesro, Viktoria, florida,Quista, Adde och denial (utan inbördes ordning). Kan ni inte uppdatera lite så jag vet hur ni har det och hur ni mår?

/TP

..alla verkar inte kunna släppa sina orättvisor, så länge de bara är orättvisa mot dem, inte motsatt effekt...

Ser mer och mer av hur folk rår om sitt egna hus, och skiter fullständigt i att bry sig om andra...

Så länge de får full pott så är de nöjda, sedan skiter de i att andra får ingenting..

Den här själviskheten retar mig något så in i norden...

Och ännu större blev den inför mina kollegor, när de andra "vägrade" att skapa en facklig klubb på jobbet,
vilket var kravet för att få ett kollektivavtal till stånd...
Så kollektivavtal ville de ha, men ingen fick vara med att bestämma deras löner (och hu'jedamig, får reda på vad de tjänar..!!!)
Så det sket sig...

Så tilltron mellan oss på jobbet är lika med, njet...zero, noll...

Tjackar någon nya pennor?...swosch fyller man fickan och tar med sig hem (den som först upptäcker det), och lämnar max hälften kvar..

Alla vet vilka företag som lägger godis i sina försändelser, de ser till att dessa bli öppnade omedelbums!

Bjuder någon på bullar/kakor/godis till kaffet, så tar man så länge ingen ser, och lägger en hög vid sitt skrivbord...
Och det blir ett j*vla gnäll om man tycker att det är dags för de andra att bjussa igen, vadå, jag köpte ju en påse bilar förut (..3 år sedan...)

Nä, med risk för att låta som en gammal gnällig gubbe, jag har slutat bjuda på mig själv, de andra är för glupska...
Det går bra att frossa i andras olycka, men att våga berätta om sina egna, det vill ingen...

Därför är inte min tillvaro jämlikt mot de andra, eller rättvist för den delen...
De kan lägga sin näsa i blöt någon annanstans, jag har vett att knipa igen foderluckan, för min egna del...

Så visst Pia, själv är bäste dräng, där håller jag med dig...

Mors Berra

Love u too Måne! Ska iväg och snusa lite på mina hästar nu. :)

Skuld och skam är känslor som är förödande. Och som vi tycks bli matade med i det här landet... speciellt kvinnor.. o en o annan man .. hi hi eller hur Berra.
Bra sätt att peppa varandra och skriva ner situationer här.

Ett sätt är att bortse från sin självcentrering... fokusera på den andre.. och behålla sitt lugn. För det här med skuld och skam tillhör ju vår allas lilla ego-apas favorit. "Fy nu har du gjort bort dig, varför kan du inte vara lika cool som alla andra.. vad ska alla säga om dig? "

Den bistra sanningen är att de flesta ägnar oss bara en flyktig tanke, kanske ett omdöme, bra eller dåligt, och sen återgår de till att tänka på sig själva. Precis som vi gör. :)

Ha det bäst alla goa.

Jag hade säkerligen inte klarat av att bli nykter utan antabus. Och jag känner mig inte ett dugg misslyckad för det. Tvärtom. Superbt hjälpmedel som funkar för många, dock inte för alla, det vet jag.

Kram

Tack mina vänner!
Kram TP

men jag har förståelse för den vanmakt ni känner.. Det är ingen lätt sak och jag hoppas att allt går bra.

Tänker på er.

Kram

Jag har också märkt att jag är mer fokuserad på omgivningen på foto och sånt. Jag kollade dessutom igenom mina egna foto på facebook. Hälften av dem är tagna under festliga förhållanden = alkohol. Hur har det blivit min kultur utan att jag tänkt på det?

Jag tror också att detta forum gör stor skillnad - iallafall för mig. Jag är på dag 22 idag och allt känns helt ok fortfarande. Jaag försöker att aldrig vara självsäker eftersom man läser här att även de bästa faller - och jag har inget sug direkt men jag TÄNKER mycket alkohol. Både negativt och positivt (helt sjukt).

Jag läser många av trådarna här men säger oftast inget i dem eftersom jag inte har så mkt "kött på benen". Men jag läser, lär, tar till mig tips och råd, oroar mig för folk som halkar osv. Detta forum har blivit mitt stora hjälpmedel - har inga tabletter denna gång - och jag tycker att mitt sug är mycket mindre nu när jag KAN dricka (hade antabus förra ggn) men väljer att inte göra det.

Märker också att många här är i min ålder (75:a) och det är intressant. :)
kram
Sussie

Mie: Tack, moget beslut, jag det låter mycket bättre:-)
Vana: Ta hjälp av vad som finns, jag det låter också bra.
Viktoria: Inte ruta ett igen, hoppas det. Så djävla trött på ruta ett. Men nu har jag i alla fall passerat gå utan att hamna i fängelse!
/Fenix

Jag har ju hållt upp förut, och som vanligt öppnar sig en annan värld nu. Jag har tidigare haft dag 19 som lite magisk, då är det mesta glömt och man mår bra.

Och det är ju alltid då jag fallit tillbaks också, när livet känns strålande och jag känner mig oövervinnerlig.

Dag 16 idag, fortfarande inget speciellt sug, men det är iofs första gången som jag läst varje dag här också...

Jag har loggat in på en dejtingsajt, och det är makalöst att verkligen alla skriver att de gillar mysiga kvällar med vin hemma, och lägger upp bilder på sig själv på krogen och med glas. Och intressant hur fokuserad jag är på sånt... Upptar en del av tiden verkar det som.

Snart kommer utmaningen.

Fint att du är på banan igen Fenix. Vi lär oss om oss själva hela tiden, och vid varje nytt försök har vi kommit närmare lösningen - det är alltså inte ruta ett varje gång.

Jag tror att jag vet ungefär hur du känner dig när det gäller din son. Min yngste son, som bor hemma, är också deprimerad och handlingsförlamad på något vis. Han går hos en psykolog och äter några piller. Jag har svårt att tackla detta, det gör mig också mycket ledsen och jag har dessutom svårt att hantera det känslomässigt. Jag har ju min hustru, som jag ofta tycker daltar för mycket med honom. Förmodligen är jag mest orolig av oss två, men också mest oförstående, på något vis. Kanske just för att min hustru är så väldigt förstående. Det blir väl olika roller man tar på sig. Min son tyr sig nästan bara till henne, vilket också blir jobbigt.

TP, du är väl ensam, vad jag förstår, vilket väl kan vara ännu jobbigare när du ska hjälpa din son. Å andra sidan slipper du en fru att bråka med.

Hoppas att det blir bättre med din son och jag hoppas förstås att det också blir bättre med min. Ibland känner jag för att ge upp, hälla i mig rejäla doser alkohol för att döva alla problem. Men det ska jag inte göra, för jag vet att problemen totalt blir bara större då. Det gäller förstås dig också, TB.

Så, gör allt du kan för att inte ta det där första glaset. Ingenting blir bättre av det. (Fast man undrar ju ibland ändå.)

Vi hörs! God natt!

Mr. Dry

Tänk inte nederlag det är lite destruktivt tänkande tycker jag...tänk jag tar alla medel som finns till buds för att komma över ån.För på andra sidan är det grönt o skönt igen.Hinder är till för att övervinnas o då tar man hjälp av vad som finns.
Heja Fenix!!!!!!

Hjälp! Jag är nära att falla igen. Är så fruktansvärt orolig för min son som är så enormt nedstämd och deprimerad! Jag stångar mig nästan blodig i mina försök att hjälpa honom. Men hur jag än försöker så når jag inte fram till honom. Jag har tidigare själv varit djupt deprimerad och känner sån smärta och maktlöshet när jag ser att min älskade pojk far illa. Finns det någon som har erfarenhet av detta och kan ge några råd vad jag ska ta mig till för att hjälpa honom?

Föresten så tänker jag fan inte falla igen. För min pojk behöver mig.

Ledsen och orolig TP