Senaste kommentarerna i forumet

...när jag nu ändå tittade in, blir inte alltför ofta numera :-/ Vad många olika fior det finns - vill minnas att FramtidsFia var den senaste, härligt! Grattis till nya jobbet. Jag tror inte att du tar dig vatten över huvudet utan jag tror snarare på det som en del säger, nämligen att man måste ändra sina vanor. Man kan inte bara ta bort alkoholen ur livet eftersom alkoholmissbruket är ett symptom på någonting snarare än själva problemet i sig. Om man bara tar bort alkoholen men inte förändrar något annat i livet finns det stor risk för att man trillar dit igen. Tror jag.

Kram från mig

...det är ganska tomt och tyst här förutom på anhörigsidan. Känns jättetråkigt att arbetet med den nya sidan inte prioriteras. Och, om det nu inte kunde prioriteras kanske man inte hade behövt stänga ned den gamla. Jag vet inte, luften gick ur i alla fall mig lite grann, särskilt som det började bli lite tråkig ton i flera trådar och också att forumet "övergetts". Såg att du hittat till vår FB-grupp, det var bra, även om jag inte är så väldigt aktiv där heller, men välkommen att skriva där! Alkohohjälpen har ju också en FB-sida där man kan skriva och dela med sig av allt möjligt bra. Känns trevligt att vara saknad :-) ändå.

Jag tror att behovet av ett sådant här stöd går lite upp och ned i livet. För mig själv har fokus hamnat på annat som händer i livet just nu snarare än på mitt drickande. Och det är väl kanske bra, det betyder att jag inte funderar så mycket på alkoholen. Ett tag kändes det som om allting handlade om alkohol fastän jag inte drack, det var då jag började hänga här mindre. Men, det är ju såklart viktigt att dels upprätthålla (jag får inte glömma bort och börja inbilla mig att jag kan dricka igen!) dels att dela med mig till er som kommer efter. Som det är nu tittar jag in emellanåt och kollar om någon "jag känner" skrivit men skriver väldigt sällan själv.

På torsdag ska jag åka till Gotland och gå på AA:s konvent. Det ska bli trevligt, kanske träffar jag någon här ifrån?!

Lelas, jag ser allt du skriver till mig, jag ser det andra skriver till mig - och ändå mår jag så här dåligt. Jag tror inte att ni ljuger eller inte vågar säga som ni tror/tycker, men jag är ändå så ledsen.

Igår kväll satt jag ensam i mörkret på bron över motorvägen. För varje bil som passerade tänkte jag att det krävdes en lastbil. Och ändå vågade jag inte hoppa ner när lastbilen kom. Jag önskade så att det skulle hända något.

Jag är tydligen så här svag, för jag klarar inte att bita ihop. Ibland har jag försökt som du skriver Mt, att tvinga mig att göra något annat, något "roligt", och ibland har det gått, men...

Go dag hur är läget med dig ?

Hejsan! Hur är läget här då? Hoppas allt är ok?

Nej jag har försökt några gånger, men inte fattat hur jag skulle komma in. Men nu ska jag sätta mig och läsa så snart jag får tid

Hejja FighterFia, kul att det går bra för dig med en månad i bagaget, starkt jobbat=)
Ja vissa dagar får man verkligen stångas igenom, och kan tänka mig att det blir lite av en svacka efter 1mån. Önskar jag hade nått smartare att säga än att Det kan inte regna hela tiden. Du ska ställa dig framför spegeln och säga, fan vad jag är bra! ett tiotal ggr, för vet du vad, Fy fan
vad du är bra Fia! Jag försöker lära mig mer om självkännsla och att försöka styra sina egna tankar,
om inte molnen är allt för tunga så kan dagen bli som du gör den.
För mig att öppna mig mer är som att komma ur en bubbla, man behöver inte ropa åt hela världen om detta problem, men det känns nu som väldigt viktigt för att lyckas och att gå vidare i innrero. Visst vet redan många av mina nära o kära att jag är svag för A men att få säga det sj och att man gör något åt det är nog en lättnad för dom.
Dax att åka till jobbet, ha en bra början på en ny vecka!

att du fångat dagen och stunden... Det du skriver inger hopp för er relation!
Kramar / mt

kraftverk och tack för att du delar med dig! Så bra med möjligheten till telefonkontakt och så bra att du inser att du behöver den kontakten. Jag vet inte om du varit här inne och läst under din "paus" - på den här delen av forumet har det varit aktivitet hela tiden trots att det annars är stiltje. Många inlägg belyser kraften i medberoendet och vilket hårt jobb det är att "stiga ut" ur det. Skriv gärna och dela med dig av din process. Ha en fin dag! / mt

...nu kan jag säga att jag mår utmärkt!
Sakerna som jag behöver ta tag i handlar om helt annat än förhållandet till maken.
Jag litar på att han vill hålla sig från alkoholen.

Jag har ett trivsamt arbete och känner jag kommer trivas i denna nya tillfälliga lya.
Jag har nära/god kontakt med mina barn, de verkar trivas alla, var och en i sina liv.
Jag och maken pratade ikväll om hur kommande månaden kan komma att se ut. Vi lyckades börja och sen slutföra utan större irritationer. Det ryckte lite i honom få gånger, men när tonen ändrades kom han snabbt tillbaka i det normala läget. Jag lät bli reagera, det vi pratade om var pusslandet av schema. Att jag fick del och vi kunde föra ett långt samtal är ett stort framsteg. Att pusslandet handlade om ev kommande arbete för honom ger medvind i ryggen. Bara att föra ett samtal om detaljer och detaljer inför en hel månad kan jag inte minnas vi gjort.
I drickandet visste jag ju aldrig!
Under dessa senaste dygnen verkar endel saker vilja lägga sig på plats, grunda nytt fundament, jag hoppas den känslan blir bekräftad.

Kram på er medsystrar och bröder

Det var ett tag sedan nu. Jag bröt upp helt i feburari och efter det blev han allt sjukare, började dricka ännu mer okontrollerat och maniskt, började köra i fyllan gjorde allvarliga suicidförsök och hotade mig via sms. Jag åkte inte dit en enda gång, jag ringde polisen som åkte dit och tog med honom på akuten en gång ambulansen. I påskhelgen när jag skulle hämta mina sista saker i förådet, då hade vi inte setts på länge, så brast det för honom. Efter påskhelgen ansökte han om och fick vård på behandlingshem. Han är nu inne på fjärde veckan och jag sliter med att lägga band på mig för åter igen så tänds hoppet om ett liv tillsammans. Jag märker hur hårfint det är för mig mellan att finnas som stöd till att ligga steget före och börja hoppas för mycket, planera för ett annat liv. Jag körde vägen dit (30 mil) och hälsade på, det var fint och trevligt. På vägen dit så insåg jag att han när han åkte dit för tre veckor sedan så var det för sin egen skull och oavsett hur det går med oss, nu säger han - jag klarar inte det här utan dig upprepade gånger. Jag inser att det är jag som gjort den vändningen möjlig. Herregud vilka roller vi har och vad snabbt jag faller in i det. Jag har en fantastitisk kvinna som jag träffar för mitt medberoende, tyvärr har det inte varit möjligt så ofta eftersom avståndet är långt och det kostar. Jag arbetar på socialtjänsten på liten ort och det är därför inte möjligt med hjälp i närheten, då jag har för nära relation till de som arbetar med detta. Men i dag kom vi på att vi faktisk kan ha samtal oftare på telefon. Det känns nödvändigt då jag inser att jag klarar inte detta själv. Jag behöver verkligen vara här och nu och låta honom göra jobbet och ta hand om mig själv.

Hej hej Pontus! Visst blåser vindarna rätt just nu. Det är en början tycker jag. Myrsteg i början. Skönt att höra att du är nöjd. Även för mig går det bra just nu. Nykter sedan en månad tillbaka, men tyvärr börjar vardagen ta ut sin rätt. Ingenting är riktigt kul. Det var det ju inte heller när jag drack men då KÄNDES det kul ibland. Men jag tänker inte ge mig. Går just nu på ren illvilja...tänker inte ge mig än. Glad att du lyckas vara så öppen mot nära och kära, det underlättar ju alltid. Kramar från FighterFia - På din sida i kampen!

Hejsan alla, var ett tag sen jag skrev något här. Snart en månad sen jag skapade detta rum! Är väldigt glad att jag gjorde det. Önskar jag kunde säga att jag varit nyketer sedan dess men, halkat till efter vägen som ni vet men inte kännt på nått sätt att jag fått börja från noll. Inte alls, Under ett x antal månader har jag byggt mig mkt stark,vis,förståellse,motivation,insikt mm
på olika sätt, vissa saker har funkat, andra inte alls så bra. Även om jag vet att jag förmodligen aldrig under min livstid kommer helt kunna sänka min gard, känner jag min mer lugn och i balans, börjar med små steg kunna mer och mer njta av tillvaron, och den tacksamhet. För varje nykter dag slår jag in ett spik mot gyklarens dörr!! och avskyn mot alkohol växer starkare. Visst jag vet, kanske låter som stora ord, men det enda som betyder för mig just idag är att jag känner att kommer nånvart. Resan mot målen är långt borta men tillsammans med er ska jag/vi "A-team-13" och andra redan långtkommna ro detta i land.
Vissa stunder känns rent förjävliga, känslorna bollar runt som ett jävla flipper spel, men min framtids vision blir alltmer tydlig.

Min nu mer öppenhet till min sambo och en nära vänn den senaste tid har gjort mig mkt, min mer öppenhet att tacka nej till fest eller bara en öl, vänligt men med respekt förstår alla som varit bakis nångång, inga bortförklaringar, räcker att säga -Nej tack!

Har denna gång inget direkt annat att ta upp, hoppas vindarna blåser er väg där ute! =)

...har varit med i mina tankar.
Hoppas få uppleva "ruset" i Gullbranna :)

Kram

så trött en gubbe kan bli efter en festhelg :-)))

Kort och gott så hade vi en helt underbar helg i Skåne :-) Det trodde jag aldrig i mitt förra liv att jag skulle krama så många alkisar på en och samma dag :-)) När vi satt och njöt av maten på fredagskvällen så tittade andra gästerna på oss och vi såg undran i deras blickar hur kvällen skulle avlöpa med såna högljudda och flamsiga människor !! Men....strax efter 22 hade iaf vi släckt och dragit ner gardinerna !!

Och det är så roligt när vi efteråt kan läsa på våra våra föreläsares sidor att de är så positivt överraskade över mottagandet och responsen. Ömsesidig respekt !!!

Jag lever länge på en sån här helg !! Önskar att fler ville uppleva oss och vårt sällskap !

...på dig också flygcert.

Tack, jag har en ny dag med nya förutsättningar. Idag blev jag tilldelad en fridag. En dag utan schemalagt arbete på kort varsel. Den använder jag till vila, helt ensam samlar jag mina tankar och sorterar både dem och endel jobbpapper. En bra dag hittills. Jag hinner ikapp mig själv med vissa saker.
Vila är viktigt, viktigt för mig.
Om jag inte tilldelas en hel dag då och då så kryper jag undan med en halvtimme någonstans. Hittar jag inget ställe är toaletterna bra. Där kan jag låsa in mig och få vara ifred ;)

Idag har jag varit "inlåst" många timmar och ska bege mig ut och blanda mig med folk, känt och okänt.

Idag bestämmer jag mig för att göra dagen så bra jag kan utefter mina förutsättningar. Så tänker jag varje dag och för det mesta funkar det.

Kram till den som vill och behöver

...jämföra med min historia.

Det tog år innan rutiner började falla på plats.
Det tog år innan tex julaftnar och födelsedagar slutade hugga i min maggrop för jag inte kunde forma nya rutiner.
Det tog år innan gråtattackerna slutade ha tårar.

Men, alla känslorna var mina! Bara mina, min dröm gick i kras men jag började forma en ny dröm med nya förutsättningar.
Nu, 20 år senare, är vi alla nöjda och glada.
Inte kan du väl tro att du efter mindre än år ska få bortskjölt alla år av press och obehag ur dig? Att ni alla ska ha hunnit forma nya rutiner?

Att jämföra med:
Det tar 3 månader för kroppen anamma regelbunden träning-att märka resultat
Det tar 3 år för hjärnan att anamma nya kostrutiner-att utan eftertanke plocka ner produkter i varuvagnen och rutinmässigt laga en sundare kost.

I min nuvarande relation så skyndar jag inte heller fram. Det vore orätt mot mig och maken. Försvinna från känslan an jag ju inte oavsett om jag går eller stannar.
Jag levde och lever med det jag är och var i. Nu förändras det, det var tvunget. Mannen vill också förändra men det tar tid! Det måste ta tid! Samma tid om jag är i förhållandet eller utanför! Samma för dig-det tar tid och bara du väljer var du vill lägga fokus!

I min historia tvingade jag mig se komiska filmer då och då, men inte skrattade jag första, andra eller tredje filmen. Men det kommer! Bara du väljer!

Nu gråter jag inte längre dagligen tex och jag vet inte riktigt var och när i den här utvecklingskedjan det började vända.
Min make har fler och fler positiva dagar i sträck. Det goda föder gott.
Det är väl bara positivt att ditt ex har energi och orkar. Avund är inte något du kan använda på annat sätt än vända mot kreativitet. Genom avundsjuka blir du bara bitter. Bättre mår du av handling.
Vad vill du uppnå?
Fokusera på det och handla efter det!
Ditt liv är ditt, exet kan du och kunde du aldrig styra!

Kram

för dig att (försöka) sluta jämföra vem av er - mamma och pappa - som är bättre. För barnen är ni de ni är, med olika trygga/glada/ledsna/roliga sidor. Det absolut bästa är att de har utrymme att tycka om er båda såna som ni är. De SKA inte heller ha något som helst ansvar för att ni flyttat isär, det beror på er båda och inte på dem. Antagligen önskar de att ni alla skulle bo tillsammans och vara glada - men det var inte så.

Det låter trivialt men GÖR nånting; gå ut och gå, gå på gym, gå på bio, ta ett bad, lägg en ansiktsmask, sköt om dina fötter... om du är ensam. Om barnen är hos dig kan ni göra nåt tillsammans. Försök också konkret att styra dina tankar på något annat. Lyssna på musik som gör dig på bättre humör. Ibland måste ta till såna knep - låter simpelt men det blir i alla fall inte sämre och hjälper mycket oftare än man kunde tro.

Ta upp alla dina funderingar hit-och-dit med din samtalskontakt - jag får tanken att samma villrådighet styr dina tankar nu som innan du flyttade. Det är ett enormt lidande för dig och begränsar din möjlighet till glädje. Du behöver få hjälp att komma ur det.

Styrkekramar! / mt

Nej, men du...

Förlåt mig, men nu kan jag inte låta bli:
Skärp dig! Vakna! Ta dig samman! Sluta analysera! Stopp!!

Lyssna på mig nu: Du överdriver INTE. Du är INTE orsaken till det här. Barnen har redan tagit stor skada av att leva i relationen som den såg ut, och de skulle absolut INTE må bättre av att du hade stannat.

Du har hört många av oss säga att du inte överdriver, under en lång period nu. Tror du att vi säger det utan att mena det? Tror du att vi inte menar när vi säger att du har gjort rätt som lämnat? Tror du att vi jamsar med för att vi inte kan med att säga sanningen till dig? Eller vad tror du?

Nej, jag tänker bara säga detta en enda gång till, flygcert: Du överdriver inte.

Så där. Nu tänker jag aldrig mer säga det till dig, utan du får helt enkelt vara så god att tro på mig nu. För om du inte har lyssnat på mig och alla andra hittills när vi har sagt så till dig, då kan jag lika gärna sluta säga det också.

Kram, vännen, jag vill dig allt gott, men nu får du faktiskt ta dig samman lite. Jag och alla andra finns här för dig, nu och även i framtiden. Men, du måste ta dig samman. Ok?
/H.

Hoppas du har en fin dag!
Kram

Åh, detta svarta hål...
Jag förstår inte hur tid ska hjälpa, jag förstår inte hur någonting ska hjälpa....

Sambon är ju mycket mer närvarande, mycket mer aktiv, men det gör ju lika ont det - det är skönt för barnens skull, men samtidigt så har jag försökt så mycket och nu är det som borta - för nu är han bättre, roligare, trevligare, snällare....... och jag är bara dum, ledsen och dålig.

Kanske har jag överdrivit... Jag läser mitt första inlägg här och tänker att "Jo, så var det ju ibland, men det var ju inte alltid så och kanske har jag tagit fel?" Jag vet ju att jag varit såå rädd för honom ibland, tyckt såå illa om hans beteende ibland, men kanske att jag är den svage, kanske jag lät mig ta för stort utrymme och så blev det så här...
Barnen kommer aldrig att kunna de det som något bra - för de får ju se en bättre pappa idag, kanske att de kommer få en ny och mycket bättre mamma när han en dag träffar någon annan... och kvar står bittra gamla mamma, åh, vad jag är less på mig, att jag inte bara kan glömma mig själv.

Gumman! Sluta!
*tar dig i axlarna och ruskar dig lite försiktigt, och tittar dig djupt i ögonen*

Du. Sluta klandra dig själv. DU har INTE förstört någonting för barnen. Tvärtom.

De kommer att se tillbaka på det här och säga: "Mamma är min hjälte, hon bröt upp från pappa och räddade både sig själv och oss från att gå under. Det var en jobbig tid för henne, men hon klarade det för vår skull."

Men, det tar tid. Häng i. Håll ut. Det tar tid.

Det är inte meningen att du skall fixa att vara glad på en alla-andra-är-par-middag, inte än. Det kommer senare.

Men, det tar tid.

Andas. En dag i taget. Är det för mycket? Ta en timme i taget då. Andas.

Kram. <3
/H.

Sambon är så snäll, så omtänksam, så mjuk, så tillmötesgående, så varm...
Och jag är så ledsen, så ledsen...

Jag är såå himla ledsen, på mig, på situationen, på livet, på allt... Jag vill verkligen inte leva så här. Jag har ingenting av värde i mitt liv - jag har bara förstört precis allt. Jag vill itne tvista om barnen, jag vill bara att de ska veta att jag älskar dem, jag vill ju inte att de ska behöva flacka så... Det bara kan aldrig bli bättre - jag har förstört allt. Satt på en middag igår, min första "alla-andra-är-par-men-jag-är-singel"-middag och jag försökte så hårt, försökte visa att jag är i alla fall lite glad, jag är i alla fall lite trevlig, jag är i alla fall lite pratsam, och jag log så att jag fick ont i huvudet... och sedan satt jag ensam och grät.

Känns som jag har världens mest tomma och innehållslösa liv. Alla av mina vänner lever kärnfamiljsliv, de är oftast uppbokade på helger, jag har inga egna kurser/aktiviteter, sambon är mest aktiv i världen med barnen och jag känner mig sååå avundsjuk - känns som jag inte gör någonting bra. Och när han ringer så rasar min värld - han är så snäll och lugn... och i mitt huvud ekar som vanligt "ensammast i världen, jag skulle ha stannat" och jag vet att det är fel, men jag kan inte hjälpa det... jag bara önskar ju så att jag vore lycklig.

Sorg, sorg och sorg.
Åh, jag bara vill inte leva mer. Jag vill inte ha det så här, jag vill inte leva så här, jag bara önskar att barnen har det bra, och jag ser ju att de inte vill flacka, inte vill flytta fram och tillbaka... och så är det precis det jag tvingar dem att göra.

Bra, framtidstjejen! :)

Och ja, det är klart att han blir rädd och trängd. Det blir svårare och svårare för honom att kunna gå tillbaka till sitt gamla mönster. Det är nog inte så enkelt.

Men, även om det inte är enkelt så är det rätt väg. Kram!
/H.

varför det är så segt? Snart ett halvår sedan forumet satte upp skylten "Stängt för ombyggnad". Jag vet nu flera i min bekantskapskrets som skulle behöva läsa här, så snälla, snälla, snälla - få ändan ur vagnen!
/MB