Senaste kommentarerna i forumet

Hjälp! Jag är nära att falla igen. Är så fruktansvärt orolig för min son som är så enormt nedstämd och deprimerad! Jag stångar mig nästan blodig i mina försök att hjälpa honom. Men hur jag än försöker så når jag inte fram till honom. Jag har tidigare själv varit djupt deprimerad och känner sån smärta och maktlöshet när jag ser att min älskade pojk far illa. Finns det någon som har erfarenhet av detta och kan ge några råd vad jag ska ta mig till för att hjälpa honom?

Föresten så tänker jag fan inte falla igen. För min pojk behöver mig.

Ledsen och orolig TP

det känns faktiskt underbart. :) Och detta trots allt möjligt dumt som hänt. Båda bilarna har gått sönder, fått en korrigeringsräkning från barnomsorgen (betalat för lite de senaste åren så den e på 5 tusen) och elräkningar som heter duga. Detta skulle normalt sett fått mig att bara skita i allt och dricka en halv tetra vin och gömma mig i självömkan för att allt ska hända mig på en gång. :) Nu - nope. På något sätt ordnar det sig alltid, alkohol är inte ens med i tankarna.

kram

motion i all ära
men nykterheten gör susen för sömnen också
grattis till dina 3 veckor
denial

Varför nederlag?
Varför inte moget beslut?

jag tänker klaga lite senare i detta inlägg men först ville jag bara säga hej och välkommen till nya här. :) Det är jobbigt som tusans men nej - vi är ju inte ensamma tack o lov! Det är så många som har liknande historier och jag har nästan kunnat kopiera vissas berättelser och använt som mina egna.

Hillbilly - jag får faktiskt ta och hålla med dig där fastän det är fult att kalla folk dumma saker. Din exfru verkar ha stora problem med osäkerhet och försöker trycka ner andra för att må bättre. Nu känner jag ju inte henne alls men som du beskriver henne låter hon precis som en närstående till mig. Jättejobbigt. Du får vara teflon helt enkelt. Lyssna, håll med och låt det sedan bara rinna av när du går därifrån eller lägger på luren. :)

NU ska jag gnälla! Aaaaaaaajjjjjj!!!! Tränade för första ggn på år och dar igår och jag kan knappt röra mig så ont av träningsvärk jag har idag! haha Fy bubblans alltså! Höll på att dö redan på uppvärmningen! Att jag som alltid varit så vig och smidig hasade runt som en elefant bland gaseller var lite smått pinsamt. ;) Men men - det blir ju bättre med tiden säger de. 2 ggr i veckan har jag iallafall skrivit upp mig på så det får jag ju hålla. Bläh.

Jag firar förresten 3 veckor som nykter idag =) Har dessutom sovit flera timmar i rad och börjar misstänka att motion KAN vara bra för sömnen? ;)

Ha en fortsatt underbar onsdag
Kram
Sussie

Vet inte om jag ska kalla det nederlag, men det känns lite så. Jag har börjat med antabus igen, för att slippa kampen och det tröstlösa ältandet i hjärnan. Känns ju bra på det sättet att alkoholen inte finns där som ett plötsligt alternativ, men ändå ett slags nederlag när jag så starkt kände att jag ska klara det utan. Nåväl, förutom dessa tankar så känns det ändå rätt ok just nu, och varje nykter morgon är en kick. Får duga så länge:-)
/Fenix

Jag tror att man ska visa sig själv RESPEKT...
och ömt vårda den som står en närmast, mig själv...

Har man ingen tro på sig själv, så kan man inte skapa det lilla andrum man behöver...

Man sätter gränser för allt vad man inte tycker om, även sådant som innebär ens egna bete'ende..

DE ska inte få köra över mig, för då mår jag dåligt, alltså hugger jag ifrån för att visa min självrespekt, så här gör man inte...
JAG ska inte pressa mig utanför mina egna gränser, trivs jag inte med det, så trivs jag inte med min tillvaro, och livet suger...
Att inte ställa mig i sådana situationer som jag kan förutspå i förväg kommer att ev. leda till missbehag, t.ex dricka alkohol...

Allt kommer inte gå åt helv...te, men är jag inte sugen på att testa gränserna, så måste jag skapa ett lugn runtomkring mig...

När styrkan kommer åter för en del äventyr, ja då kan jag funderar på vad jag vill, men inte nu..

Just nu lägger jag all krydda på att bygga upp mig själv, inneifrån...kroppsbyggare fast typ tvärtom, själabyggare???, finns det sådana?

Jag ska blir stark på att veta vad jag vill med mitt fortsatta liv, mental styrka...

En bra början är faktiskt att våga säga nej till alkoholen, då visar man sin självrespekt att här ska det inte förnedras något mera inte...
Jag ska gå klarsynt genom kvällen, och visar därmed vem det är som är starkast, jag ska vara trygg i mig själv och kan umgås ....ändå..

Styrkan sitter inte i smaken, den kommer inneifrån..

Mors Berra

Jag tror jag tar rygg på er här. Tänk vad jag skulle underlätta för mig själv om jag inte alltid går på den linjen att den andre vill förminska mig, eller menar något speciellt överhuvudtaget?! Skulle bespara mig en hel del ilska och irritation, att bara försöka se MÖJLIGHETEN att jag har tolkat fel (även om den är ytterst liten ; )) Skulle bespara mig en hel del självpåtagen skuld och känslor av förorättelse.

Är lättad över en sak idag, jag hade ett läkarbesök i morse ang ett (ofarligt vad det visade sig) födelsemärke - och förklarade lite ur min situation och frågade hur jag skulle gå tillväga för att träffa en kurator. Han skulle skriva en remiss till mig genast, och det känns så bra! Hade nog inte blivit av annars.

Jag är så glad över att ni finns i mitt liv! Kram på er

det var alldeles rätt...jag ringde nämligen upp henne ikväll för att faktiskt fråga om hennes dotter ville ställa upp som modell,för vi ska fota modell i studio nu på min fotokurs...o det var jättepositivt samtal...så jag nämnde det jag grunnat på o jag hade fel hon hade INTE reagerat.
Mycket händer i min egen hjärna när jag är överkänslig,jag feltolkar jättelätt.
Berra tänk du med på det.Allt är inte vad man tror det är.

Där vi har våra svagheter är vi ömma o känsliga.

Min son bor hemma duvet.Då har jag rätt att sätta gränser.
Precis som du,tycker jag att när han bor hemma har jag rätt att säja till om mycket.
Jag kollar hans rum.Jag litar inte på honom som jag gjort tidigare.
Droger hemma är förbjudet.
Vi har ju en vidöppen dialog,många dispyter o diskussioner.

Ja när man är mitt i kriser så feltolkar man jättelätt. Jag gjorde det när vi hade bekymmer med sonens utsvävningar. Skämdes, vågade inte visa mig i affären, minsta antydan från någon fick mig att tro att de tyckte jag var världens sämsta mamma och min son världens elakaste människa...

Det är tufft men din son är inte du. Han är vuxen och får stå för sina egna handlingar. Du kan bara klargöra vad du tycker, ge honom fakta och sen är det ju upp till honom... När de är myndiga kan man inte göra så mycket. Jo, du kan ju sätta en gräns... antingen bo hemma och vara drogfri eller flytta. Att vara medberoende till sitt barn är svårt--- det är så mycket starka känslor och ansvar som är inblandade. Men vi får inte glömma att det är i våra hem de bor, och i och med det så har vi en del att säga till om. T.ex att inte droger inte accepteras, och som i mitt fall, annat asocialt beteende.

Din släkting kanske bara tänkte efter lite när du berättade att du ringt och bett om hjälp.. funderade kanske på hur kusinen skulle kunna hjälpa? Inget att grunna på, du har inte gjort något fel, bara varit mänsklig.

Kram

Haha !!, jaadu, kanske är det som att lära sej cykla när man ska lära sej leva utan alkohol ??!.
Nu har jag inte så lång karriär på den "stigen" ..
Allt började efter skilsmässan, och ex känner inte till mina problem!, även om vi fortfarande varit gifta hade hon helt ärligt inte varit mycket till stöd...
Hon har inga problem (iaf inte som jag vet) med dricka, även om tetran med vin står framme rätt ofta på helgerna !..
Utan hon gillar numer iaf att racka ner på folk som hon tycker är sämre än hon själv, vilket innebär dom flesta...
Hon kallar även folk hon inte gillar för fula namn när barnen hör, moget....
Hon har antagligen rätt stora problem med sej själv för övrigt men ingen får hjälpa, hon vet ju bäst...
Förlåt om jag säger så men hon är en jädrans ragata!!!.
(dessutom var det hon som stack, grönt gräs i hagen lockade visst, men hoppsan vad det vissnade fort..)

träffade jag en "baksläkting" på ICA.Vi har gemensamma nära anhöriga.Jag berättade att jag mejlat en av min sons kusiner att be honom kontakta min son o prata lite med honom ang droger osv,för jag behöver stöd av nära o kära o när ingen kommer självmant så ber jag om hjälp.Trots att jag har SÅ svårt för att be om hjälp,särskilt i familjen,för i min familj är det kutym att tvätta sin smutsiga byk själv hur mkt tvätt man än har o även om man står helt ensam vid den.
Jag svalde stoltheten o kontaktade kusinen,o han lovade efter några dagars betänketid att ringa min son.
detta berättade jag för min "släkting".det skulle jag inte ha gjort,det var dumt av mej.Hennes ansikte liksom snördes ihop,hon såg väldigt illa berörd ut o var alldeles tyst sen sa hon "jaha å vad sa han då" kusinen" alltså.Till historien hör att båda jobbar i sovialsvängen.
När jag kom hem igår o hela dagen idag hade jag hennes hopsnörda grimaschansikte framför mej på näthinnan.Jag tänkte ringa henne o SKÄLLA UT HENNE o FRÅGA VAD HON MENADE MED SIN REAKTION(som hon försökte dölja).
men sen gick jag på FOTO-kursen.Vi ska börja plåta i studio.Vi sätter ljus,vi talar om viktiga ting,lär oss intressanta saker,o jag fixade en modell t nästa vecka o ska boka studion o fota o lära mej om ljuset.
Sen kändes det inte så viktigt längre att bita ifrån.
Jag kanske t.om missförstod henne.
Är man överkänslig,som jag är o har varit den senaste tiden så är det lätt att feltolka nämligen.
OCH EGENTLIGEN vet jag innerst inne att jag skulle hållt tyst.

Men jag fattar inte vad det är för ett ställe du jobbar på???? Utskällningar av chefen... påhopp av kolleger... finns ju inte på kartan!

Gud vad jag är glad att jag jobbar natt, lugnt och skönt och man sköter sig själv. Visst är morgonrapporterna pestiga eftersom vissa är gamla nuckor (ogifta kvinnor mellan 50-60 år) med enormt kontrollbehov och kan terra ihjäl en med frågor som det inte är mitt ansvar som nattpersonal att hålla reda på. Men jag säger som du Berra. Numera biter jag ifrån, blir arg i stället för ledsen, är inte ångerfull, skamsen och bakfull. Kan inte gömma mig bakom det falska löftet: " skiter i det, ska ändå unna mig en flaska rött vin ikväll. " Nej, nu måste jag ta ansvar för mina handlingar och tänka på konsekvenserna. Och för att göra det bra så måste jag respektera mig själv för den jag är. Inte bryta ihopa och skämmas, tycka att jag är kass eller dålig på mitt jobb. Ska inte heller överreagera och fastna i ilskan.... innerst inne vet jag ju inte varför de är så bitska.. säkert är de osäkra och har sin yrkesroll som ett skydd för deras kanske låga självkänsla. Inte vet jag. Men försöker vara förlåtande utan att låta mig bli kränkt. Och ibland är ju kritiken befogad.. :) jag kan vara lite loj och lat ibland, speciellt om det är väldigt lugnt på avdelningen. Jag behöver lite action för att själv komma igång, lite press för att prestera, gärna lite akuta situationer... då får jag flow och jobbar som bäst. Och tycker det är kul.

Ja ja..
Huvudsaken är att vi är nyktra och stolta! Weeehaaaa!

Alkohol är för loosers!

Kram

..har också gått över förväntningarna...

Måndagen blev ingen.....måndag...?
Det blev en dag som påbörjade den nya arbetsveckan, men inte f*n blev det en måndag!
Måndag är när något (nästan alltid..) går käpprätt åt helv...ett varmare ställe..

Min Måndag blev fin, fick ett viktigt ärende ut på stan, och slapp alla tokjäv...pappskallar på jobbet!
Och när jag väl var där, så ignorierade jag alla försök till att "sänka Berra", jag var starkare än dem!

Jag har ett viktigt motto som ideligen ekar inom mig...Vad är viktigast???..Vad är..

Att må bra, ATT MÅ BRA!

En liten anekdot bara...(från förra veckan)

En tjej på jobbet kom och frågade mig...."Berra var är alla "pärmarna", var är de???
-"Ja inte f*n vet väl jag det, hur ska jag kunna veta det..?."
Till saken hör att hon (tjejen..) vill alltså flytta över problemet till MIG, en problemsvamp alltså..

"Jamen DU måste fixa fram pärmarna..!", ...ser ni?... NU är det MITT problem...
-"Ser jag ut som om det står "PÄRMANSVARIG" i pannan på mig???, det är DITT problem,.. jag behöver inga fler pärmar..."

ujuj så bra det kändes, jag bollade tillbaka problemet, och var inte det minsta (dum-)-snäll..
Berra har lärt sig att hugga ifrån, och inte ta på sig andras problem...

Säkerligen inget fin renomme' jag kommer att få av mina arbetskam..f'låt... kollegor till nästa utskällning av chefen...
MEN...det handlar inte om chefen, det handlar om mig, och vad gör jag...?

MÅR BRA!

Tiden är slut när folk sätter sig på mig, (och dessutom pruttar på mig...)
Nu biter jag dom i häcken, och spottar ut en del av deras skinka när de skrikandes springer därifrån...

När jag är nykter har jag inget längre att skämmas över, för det är så här verkligheten är, ingen glans, men ändå en hård yta...

Mors Berra

Det är ett viktigt ämne du tar upp.
Att tala öppet om saker.Att bryta medberoendet.
Att våga söka hjälp.
Att inte skämmas för det.
Att inte "gömma undan".
Det är viktiga saker och svåra saker.
Det är så fyllt av tabun att det nästan är ogenomträngligt svårt ibland.
Då får man öppna lite i raget.

Det gäller ju både mej som missbrukare o anhörig.

tack för era värmande svar
skönt att ni finns kvar
likt en hjälpande vind
smeker mot min kalla kind
när det blåser hårt
stundom lätt stundom svårt
att ta sig igenom livet
återfå kraft
inget är för givet
ödmjukhet och vemod
men är lycklig att jag stod
upp för mitt inre
tog mig tid
att söka frid i mitt sinne
lever här och nu
just nu
i denna stund
minut för minut
sekund för sekund,,,,,

Önskar dig ALL lycka lilla blå med din lya
inred utifrån dig själv,med enkla saker
som får dig att må bra
mjuka färger
oroa dig inte för att det ska bli fint
hur andra ska tänka
skit i det!!!
DU är den enda som kan känna
vad som blir rätt
jag jobbar än på det också
att inte bry mig om vad andra tänker o tycker
men det är inte lätt
men varför behaga alla andra
då tynar man själv bort
o är det nåt som vi alla med våra bakgrunder o problem
måste göra så är det att börja tänka på oss själva
våga tro på oss själva
inte ta på oss alla andras sinnesstämningar
Men visst är det så,som du skriver också Victoria
att ens barn påverkar hur du mår
i alla lägen,men att man hjälper så mycket mer genom att
bara försöka finnas där
o vara hel i sig själv,lättare sagt än gjort
men att våga lita på att barnen växer genom sina svårigheter
klarar sig,om vi finns bakom,sen vet man ju aldrig,vart livets vingar bär hän
med våra juveler,men då har vi ju gjort vårt bästa
att finnas,inte döma,men lyssna,försöka trösta osv
min dotter skiftar otroligt nu,snart 15 år,,
ena sekunden svart,sen vitt,vilsen,stark,svag,tuff,,,,
svårt att bemöta
men jag försöker att va lugn i alla lägen
ibland får man sätta sig ner,räkna sakta,lugn o fin,för att inte brusa upp
vad hjälper det att jag gormar,
o jag blir alltid så lessen efter sånt
stress o skrik gör mig oerhört lessen o nere
har blivit mer känslig
lugn o ro,,
nu kommer min lille o vill ha frukost
en femårig nakenfis med sömndruckna ögon
snusa honom i nacken,,,,lycka,,,,,
i love u all
carpe diem
Måne

Kära sinnesro! Känner igen mig och mitt liv i många berättelser här. Skriver sällan men har enormt stöd av att läsa och hejar på alla som kämpar väl... lever väl. Ger enormt stöd och styrka! Kram!

Någonstans läste jag om det här med att cykla. Det går vingligt i början och man tror inte att det är möjligt att man ska kunna lära sig detta. För min del var det min syster som lärde mig att cykla. Hon sa att hon höll i cykeln och då vågade jag trampa på. Hela tiden frågade jag: håller du i cykeln? Jaadå. sa hon. Men rösten lät så avlägsen tillslut och jag vände mig om: ok, hon var säkert tio meter ifrån, men jag cyklade! Först blev jag arg, sen jätteglad! Jag var kanske 5 år, eller nåt, men just det minnet sitter kvar.

Att lära sig leva på ett helt nytt sätt är ungefär som när man var barn: släpp det gamla och våga ta in något nytt, våga chansa. Jaha, vad menar jag med det? Jo, ditt ex, hon är ju inte med i dina tankebanor. Hon vet inte vilken utveckling du har skapat i ditt liv, för hon är inte med dig 24 timmar om dygnet. Hon kommer kanske bara ihåg den du var när ni skildes. Därför kanske hon är orolig när du träffar någon ny att det ska vara någon "av fel sort". OK: någon som också gillar att dricka. Mitt ex känner min nya man och vet att han är pålitlig vad gäller sprit, men hade det varit någon annan hade han frågat ut mig som en blå.

Jag menar egentligen: vi kan inte begära av vår omgivning att dom ska förstå vår situation. Låt dom hållas. låt dom komma med sina moralpredikningar, men låt det inte beröra dig känslomässigt. Dom vet inte vad dom pratar om. Glass är faktiskt jättebra när man är sjuk. Det ger vätska. En belöning till barnet efter att ha tagit äcklig medicin är ju också jättebra-då ger man ju en positiv bild av medicin. Vad skulle du ha gjort för fel, förutom miljön, då?:-)

Kram från en sömnlös/ Sims

Har under lång tid missbrukat i någon form. Anorexi, droger, men framförallt alkohol. Satte igång rejält för 4 år sen och jag var hemma med mitt första barn. Det eskalerade under mitt andra barn. Nu 4 år senare och jag talar om minst 3 dagar i veckan...ibland 7. Oftast ensam. Ibland i källaren, ofta på morgonen. Gömt flaskor. Däckat. Minnesluckor. Bortförklaringar. Och nu inte en droppe på 3 månader. Jag måste få distans. Bli fri från ångest, nojjor och åratal av skuld. Skuldkänslor för mina barn, min familj, men framförallt för mig själv. Hur kunde jag som är så stark låta det gå så långt. Jag är uppriktigt förbannad på mig själv att jag kunde låta det gå så långt. Eller är det förutbestämt? Jag har alkoholism i släkten, min pappa bland annat. Jag har inte insett det förän på senare år. Bitar som börjat falla på plats. Resultat av ett barn i ett missbrukarhem. Ett barn med frustration, ilska, rädsla, olycka. Det barnet har jag spottat på. Nu...jag vet inte. Jag vet att jag mår så mycket bättre. Jag är mycket lugnare. År inte lika missnöjd. Kommit till insikt med vissa delar i mig själv som kan förändras, accepterat andra delar som jag kan lägga därhän. Jag känner ett lugn. Sinnesro? Men jag är livrädd för att tappa den känslan, livrädd för att ge upp och falla dit. Jag vet inte ens om jag tänker dricka igen. Jag vet att så här bra har jag inte mått på länge.

//Imorgon är en ny dag!

Jo men måste alltid fylla i formulär 31:8 under rubriken. Är det ok att jag har ett liv efter vårt förhållande som innebär att jag kan bjuda hem en art av det motsatta könet på trerätters med väl kyld hallonsoda och kanske även att vi skrattar tillsammans, samt avslutar aftonen med en puss på kinden. Just under den rubriken ska du sätta ett kryss vid underrubriken "för behandling och önskan att extanten skola godkänna mina önskemål om umgänge med eventuellt atraktiv kvinna".
Nämde ja att jag har väntat på bifall i tre år nu?..... ;)

Godnatt /TP :)

Hungrig
Arg
Ledsen
Trött

Orsakar många återfall enligt kloka vänner här på forumet, tänkvärt...
Tänkte skriva Kämpa väl, men ändrar mig till Lev väl!
<3

hur kul är det nästa morgon?

Får väl trösta er miljövänner med att jag avyttrat min 20 år gamla volvo och inhandlat en minibuss modell 2001 :-)

Ang drickandet så får jag väl anses ha bestämt mej ! ( den har ingen hört förut..), gör mej av med sånt som hör "bryggarkulturen" till !!!.
Jag kommer förmodligen inte kunna dricka normalt i framtiden...
Fast mitt drickande kommer när jag är själv, inte när jag har sällskap så jag kanske funkar normalt i ett förhållande , men vem vet ?, dumt att chansa.
Får helt enkelt ta det den dagen det kommer !!, just nu får jag kämpa !!.

Har haft jordens fajt med min exfru också... hon är ju fan dummare än mej....
Måste tydligen inhämta tillstånd om jag bjuder hem en tjej på middag (middag !!!,bara middag, inget sova över eller så!!) , vad tror ni om sånt ??, lagom vrickat eller??.
Har sagt att jag ska meddela om det blir nåt seriöst och det blir övernattningar och så, men den delen har än så länge skötts på barnfria veckor.

Och tjejen ja ... vet inte vad som händer där, men jag bävar och det är mitt alldeles egna fel !!!...
FAAAAN !!!

I det fallet så tycker jag att vi skiter i miljön!
Förstår att du känner dig skör med tanke på det som händer i ditt liv. Vet dock att det som kan hjälpa dig och tjejen är att du verkligen kämpar vidare!
För det här är verkligen ett riktigt kämpande! Men lika besviken som du blev på dig själv för att du drack lite, lika stolt kommer du bli när du ser att du fixar det här! För det är jag övertygad om att du gör!
Ha bilden framför dig och känn känslan som dina barn upplever när de har en pappa som är pigg och glad. Med andra ord när du är dig själv :)

Det rådet jag kan ge dig när det gäller dig och din tjej är som jag skrivit innan här i tråden. Prata med varandra, va öppen med det du känner och visa att du kämpar!
Som jag ser det så kan man aldrig tiga ihjäl problem, det är så viktigt att ventilera och vara tydlig med det man känner. Sen är det bra att verkligen försöka sätta sig in i sin partners situation och tänka att hur hade jag känt om det var jag som var i den eller den situationen Det är faktiskt sanslöst befriande att göra så istället för att gå i försvarsställning som man lätt gör. Nu vet jag ju inte alls om detta är ert problem. Men att mitt i ett gräl kunna säga till sin partner, att du... jag förstår att du känner som du gör. Det kan göra underverk i en relation. För man vill ju så innerligt gärna känna sig förstådd av den man älskar!
Efter att jag känt mina barns mamma i tjugo år så sa hon förlåt till mig för allra första gången. Vi har dock varit separerade i tio av dem. Men den ursäkten har gjort att vi i dag har en riktigt bra relation som föräldrar. Så lite kan göra så enormt mycket :)

Hoppas allt löser sig för er!
(jag får väl lägga till en varningstext som de gör på cigaretter. ... "TP är ingen relationsexpert, han är väldigt singel, samt har tre förhållanden bakom sig" ;)..
TP

Gräv inte ner dig för en liten slip - nu e det nya tag! Man lär av sina misstag heter det så fint ju. Och det finns inte någon av oss här som dömer eller ser ner på dig för detta! Vi vet ju hur det är att kämpa och hur lätt det är att trilla dit.

Jättebra att göra av med allt! Men du? Om nu växthuseffekten blir MYCKET värre de närmaste dagarna vet jag vems dörr jag ska knacka på och peka anklagande mot. ;)

Ny dag och nya tag! Vi finns här allihopa.

Kram
Sussie