Senaste kommentarerna i forumet

Vi hade ett ”måste-jobb” i torsdags på jobbet, ett jobb som var tvunget att bli klart. Kollegor kom dit sjuka med feber och förkylning och jag jobbade nära båda två. De testade senare båda positivt för Covid. Såklart blev jag smittad oxå.
Har legat däckad sen i söndags och känner mig fortfarande så risig. Inte kul alls.
Dag 11✅

Firar 1 månad och 2 veckor idag som alkoholfri nykterkvist och officiell medlem här på forumet. Tidigare idag var det mörkt i sinnet och tankar på likör dök till och med faktiskt upp en en stund. Fast det visste jag ju om att det inte var och är något som passar mig. Detta då det bara blir en massa mer drickande av det mesta som sedan eskalerar och håller i sig tills kroppen säger ifrån på skarpen liksom.

Så har nu firat med lite ädel eller dessertost och en i vinäger inlagd sallad lite påminnande om en mer välmarinerad pizzasallad, fast då grönsaksmässigt mer påkostad och utan onödigt fettbildande olja. Sitter i skrivande stund och äter världens godaste klementin som jag köpte igår när jag var utanför dörren en sväng på måndagskvällen.

Tänk ibland så behövs det inte mycket för att vara nöjd och glad. Minns att min mor berättade om när jag var en liten spädunge och hur lyckligt jollrande jag visst var varje gång jag fick kolka i mig min vällingflaska. Ack ja, så enkelt det kan va' om man inte bara krånglar till allting kanske. Den här klementinen från Spanien var ju riktigt excellent den. Så tar mig nog en till sådan. Ska det festas så ska det, och ett par klementiner är då aldrig fel.

Ha det gott!

Hej på er!
Jag är en fru som druckit minst 3-4 glas vin varje dag de senaste 10 åren. Min partner likadant. Vi är ganska överens om att det är ohållbart och onödigt, och framför allt ohälsosamt. Vi har båda bra jobb som (vi tror) inte påverkats av detta. I och med pandemin blev det mestadels hemarbete, och vinglasen blev fler och fler, och ibland börjar vi med vin redan till lunchen. Det blir aldrig "stökigt" eller fylla eller baksmälla (förutom seghet dagen efter). Men vi umgås sällan med grannar, har inga vänner, minns inte vad vi pratat om dagen innan, eller vad vi sett på TV, och det tråkigaste är nog att sexlivet kommer i andra hand. Har läst många av era inlägg o9ch följt med ett tag innan jag skapade konto. Vet inte riktigt var/ hur vi ska börja få rätsida på detta. Hur ändrar man sina vanor? Kram!

@Himmelellerhelvette du beskriver det så bra ❤️ Vad fint det låter att du får lite ro att meditera ❤️ Även om du inte aumar 😄
Ja jag har accepterat att jag aldrig kommer att kunna ha ett ”sunt” förhållande till alkohol. Jag tycker inte heller det är gott så saknar inte smaken. Saknar den där kvarten av lugn så som sedan övergår i okontrollerat supande och ångest. Jag vill verkligen inte att det ska vara mitt alkoholdrickande som tar livet av mig en vacker dag. Man vet aldrig vad som händer i framtiden men livet är så mycket mer värdefullt utan skiten.
Det jag ändå är tacksam för nu är att jag inför jul och nyår inte känner någon press gällande alkohol. I min familj/släkt har vi alltid haft en nykter julafton, det har bara blivit så. Nyårsafton har jag inget behov av någon fest.
Hur har dina känslor varit in för dessa högtider?
Kram ❤️

Fina @sattva
Jag är ju också bonusmamma. Ett av min mans barn- och jag- hade rätt så tidigt i relationen svårt att komma överens. Eller vi hade svårt med varandra! Avundsjuka, svartsjuka- alla möjliga omogna känslor.
Min man såg konsekvent till ”barnet”, vilket stundtals gjorde mig ledsen, arg, besviken. I efterhand- ja jag ser ju att han inte kunde göra på annat sätt. Man kan inte sätta relationen med barnet, barnen på spel. Vi gör det ändå i samband med skilsmässa och andra kriser. Vi tänjer stundtals på förtroendet som är grundmurat från det att barnen är små.
Vi är bara människor.
Men vi lämnar inte platsen bredvid våra barn, och det är som du erfar- smärtsamt.

Visst är det så att din man inte har några egna barn? Jag tänker att det kan finnas så många ”ologiska” känslor när vi är nära varandra. Inget vi stoltserar med men inte desto mindre.
Den närheten och lojaliteten du har med din dotter kan också väcka (orimlig!) svartsjuka- avund och allt annat ologiskt däremellan.

Jag bara babblar på… men det är viktigt att tänka på att det du och ni går igenom är kanske de allra svåraste utmaningar vi ställs inför. Det är svårt. Vi gör det bästa. Du gör ditt bästa ❤️ Stor kram så länge.

@Andrahalvlek Varit borta några dagar och missat att du fått ett så mycket bättre besked ang jobbet. Hurra! Och superbra hanterat!
🥳🥳🥳🥳🥳🥳🥳

Faran över för idag ✅
Varvar ner med en kopp te.

@Ängans, ville bara säga att du är grym och att du inspirerar mig. Dag två här.

@Skogen__ All förändring är nog på något sätt jobbig eller oroande. Det är inte bara suget och drickandet vi ska bryta med, utan även väl inarbetade vanor.
Fredag? Dags för ett glas vin. Trött? Lösning: Vin. Orolig? Mer vin… Glad? Vi tar ett glas ! osv
Nu måste vi komma på något ANNAT att göra vilket tar tid att utforma som den nya och naturliga vanan.
Kompisar som ifrågasätter varför du inte dricker har säkert egna beroenden. Tyvärr kanske det enda ni hade gemensamt var flaskan?
Låt de inte styra ditt liv. Med andra vanor kommer du få chansen att träffa nya vänner som du kanske har mer gemensamt med.
🙏🏻❤️
PS Jag har skaffat nya vanor och numera tänker jag sällan på alkohol, förutom när jag skriver här. Nu cirka 270 dagar sedan jag gjorde slut med herr Alkohol.😀

Jag är urlakad.
Sovit krattigt några nätter- mycket att hålla i huvudet. Genomgått sista steget i rekrytering med efterföljande erbjudande landat i att tacka nej. (Delvis en lönefråga)
Men just DET känns oerhört skönt men det har varit rätt mycket malande i huvudet kring det ena och det andra.
Flängt fram och tillbaka till landet för adventsfix, samma - fast nedskalat- här hemma. Håller på med listor kring allt från julklappar till att planera in ledighet.
Födelsedagar ska firas- mamma- mys- och så märker jag hur tröttheten gör alla ”borden” större.
Jag kan tänka ”jag borde verkligen ha fixat något trevligt julpyssel för alla” alltså HALLÅ säger jag till mig själv.
Egentligen inte så orimligt mycket på jobbet- men sammantaget med allt annat, vill stänga ner.
Ikväll ska jag städa men först se några presentationer på SVT av årets nobelpristagare. Mycket avstressande faktiskt.
Kram på er denna iskalla tisdag’ ⛄️

Vad konstig man är liksom. Minns att farsan var inne på den grejen ibland då han tyckte att jag ena stunden kunde vara hur glad och positiv som helst. För att bara någon minut senare utan nån synbar anledning falla ner i nedstämd deppighet då inget av mig plötsligt syntes vara möjligt.

Detta har alltid varit ett jobbigt fenomen inom mig även långt innan jag hade smakat en droppe av någon form av alkohol. Förstår ju nu att det har att göra med den släng av bipolär sjukdom som jag väl ärvt från min mor, sedan tyvärr rätt så kryddad med påliggande melankoli eller dystymi, har alltså flera psykiatriska delprognoser som de lärde inom psykiatri har konstaterat att i stort sett väl vara min medicinskt psykiatriska problembild.

Det enda positiva som jag kan se med det hela är väl att jag har lätt till känslor och kan skapa i princip vilken musik som helst när jag väl sätter igång, vad det nu ens är för mening med detta. Se där, nu kom meniglöshetskänslan in också. Nä, fy faen är det enda jag kan känna och säga nu liksom.

Nu som helt nykter förstår jag ju mig själv lite bättre om hur jag fungerar, men det är inte lätt det här ska jag säga. Hade det varit för bara lite drygt två månader sedan så hade jag utan tvekan nu varit på väg för att köpa ett gäng flaskor och burkar med alkohol för att slippa att känna mig nere och tänka så här mörkt. Måste säga att detta är ett konstigt fenomen. Har idag som jag tänkte göra, installerat lite ljudutrustning till datorn som jag skrev om ovan och allt funkar tekniskt finfint.

Först var jag glad som ett litet barn för att allt lät så himla bra och fungerar helt korrekt. Blev sedan plötsligt bara tom, kall, orolig och mörk inombords. Det är jobbigt att ingen medicin fungerar vettigt som läkare kan skriva ut.
De har ju provat alla sina grejer mot oro och depression vad jag har förstått. Så måste väl nu börja göra som många rekommenderat och väl bara bita i det sura äpplet och sätta igång och träna när jag mår så här jävla dåligt, men inte känns det meningsfullt liksom.

Hörde även på någon radiokanal eller podd för ett tag sedan att vi människor är skapade för att vara i rörelse för att inte rosta ihop liksom. Muskler förtvinar ju liksom om man bara sitter eller ligger still för länge. Så detsamma gäller väl då kanske när det kommer till hjärnans avancerade funktion för att rätt kunna reglera signalsubstanser som serotonin och dopamin med mera. Samtidigt har jag så lite energi att jag knappt orkar gå utanför dörren för det mesta alltså. Ska försöka att hålla ut och ta mig igenom detta. Kanske blir det bättre om jag går ut med soporna och tar mig en nypa frisk luft.

Berättade för nån vecka sen för en sköterska att jag inte tyckte om att promenera, och hon såg mest ut som ett levande frågetecken. Då hon tvärt om, precis som de flesta väl tycker, ja att det är fint och trevligt med någon promenad då och då. Har förresten redan i högt tempo cyklat 15 minuter på motionscykeln av egen fri vilja och nästan med lite glädje då, och det var inget problem, blev bara lite trött i benen de sista två minuterna.

Nu när jag har fokuserat mina tankar lyssnandes på en och samma låt i snart en timme så känns det en aning lättare, kanske en 10 procent eller nåt sånt. Måste väl sätta igång och vandra raskt planlöst fram och tillbaks utanför dörren bara för att genom ren utmattning förändra mitt sinnestillstånd till ett mer positivt eller neutralt sådant när det känns så här för annars går väl viljan till alkoholfrihet åt helvete liksom den gjort tidigare år trots stark motivation.

Men nu får jag sluta att skriva på en stund för annars storknar väl stackars folk som tittar in här och råkar att läsa denna bedrövligt gnälliga och för normalt fungerande väl rätt fåniga text. Hade en cigarill som jag tände och rökte nyss, vilket inte gav mig något alls mer än kanske lite ömhet bak åt ryggen till, så tar väl och lägger ner cigaretterna i samma påse som en av de tomma vindunkarna som ska ner i källaren då de stått och skräpat här tillräckligt länge. Hur som helst tur att detta forum finns då det faktiskt möjliggör rätt excellent och spontan psykoterapi att direkt kunna skriva av sig en del tankar i stunden.

Ha en fin kväll!

@Sara111 Hej, jag har inget superbra svar dock så hade jag och har samma funderingar. En sak som avgjorde för mig var att tänka att om vi delar på oss så har barnen iaf ett tryggt och nyktert hem varannan vecka och att om det inte fungerar med pappan så kan man orosanmäla och då kan han få hjälp och stöttning av socialen och ev sjukvård eller så får han inte ha barnen alls. Så länge vi bor kvar så hjälper vi ju till att styra upp familjelivet så den som missbrukar kan fortsätta sitt missbruk utan konsekvenser. Jag hoppas ju att mitt ex ska styra upp sitt liv och ta hand om barnen på ett bra sätt i framtiden, men bara han som kan påverka och välja hur han vill leva sitt liv. När man delat på sig måste man också träna på att släppa den kontroll man som medberoende har arbetat in. Kontroll och oro som gör att jag fortfarande mår dåligt trots att vi inte bor ihop längre.

Men en annan sak.
Jag har stort stöd.
Och support av min pojkvän.
Jag är så tacksam.
För kärleken.
Och för andra goda relationer.
Det betyder allt.
Jag väljer.
Bara.
Goda relationer.
Något annat har jag.
Inte.
Tid.
Med.

Och jag valde att bara gå.
Jag stannar inte kvar i skiten.
Tack ADHD att jag kan.
Jag har gjort det här förr.
Jag klarar mig.
Alltid.

Från den ena dagen till den andra.
Mycket har förändrats.
Som en lavin.
Kom en hel del på samma gång.
Upptäckter.
Insikter.
Hur människor i ens närhet beter sig.
Bemötanden.
Som inte är fina.
Som inte är vänliga.
Som inte är tacksamma.
När jag ger en gåva.
Av tid.
Av arbete.
Av tjänstgöring.
Av ett ex.
Som hör av sig.
Med ett facit.
Av att inte förstå.
Respekt.
Och annat.
Jag gör som kungen.
Jag vänder blad.
Jag söker nytt jobb.
Jag vill inte stanna.
Där människor inte gör så mycket annat.
Än skvallrar.
Och pratar skit.
Usch!

@Prinsessan1 ❤

Hej Nell,
Tack för ditt svar. Ja, det är inget lätt beslut. Jag känner mig helt låst för att jag inte hittar en lösning som känns bra hur jag än vänder och vrider på situationen. Bara pest eller kolera att välja på och hur jag än gör så kommer barnen ta skada. Nu vill jag bara fokusera på vad som blir minst dåligt för dem. Men vet inte vad det är.

Hej Sara111!
Vilket svårt beslut som du står inför, där du brottas med vad som blir bäst både för dig själv och för barnen. Vad klokt att du söker stöd i det!

Jag tror att det är många här som har erfarenhet av det du beskriver. Jag passar på att puffa lite, eftersom det ibland kan ta lite tid innan en tråd får fart. Om du vill bolla ditt beslut med en rådgivare är du också välkommen att skriva till oss i frågelådan: https://alkoholhjalpen.se/fraga.

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Hej Tvillingmamman! Hur har det gått för dig?

Har funderat en del kring drömmar också, häromnatten drömde jag att jag drack vin. Inte sådär härligt och festligt utan väldigt ångestfullt. Jag var ganska nykter men känslan av oro och ångest över att jag skulle spåra ur fanns där. Min kille var med också. Vaknade kallsvettig och insåg att det bara var en dröm. Var så otroligt lättad över att det bara var en dröm och att det där ligger bakom mig. Vill aldrig någonsin känna den alkoholrelaterade ångesten igen. Jag tror att jag kommer känna ångest igen i livet, men inte på grund av alkohol.

@Prinsessan1 Förlåt, men jag såg inte ditt inlägg förrän idag! Jag förstår din vånda och lider med dig. Jag ser också att du har ett barn att ta ansvar för.
Att du gör rätt tvivlar jag inte ett dugg på och du kan nog med största säkerhet betrakta dig själv som den klokare just nu. DU behöver få en plats för vila och din man behöver ta hand om sitt problem på egen hand, det kan jag med säkerhet säja. Han måste sluta för sin egen skull och jag har lärt mig den hårda vägen att inga samtal och andra "hjälpaktioner" har någon som helst inverkan på en missbrukare så länge som hen inte är på det klara med att det handlar om liv eller död och att insikten kommer inifrån, inte från påtryckningar utifrån. Jag hade sån tur att jag fick möjlighet att köpa en liten lägenhet till ett bra pris, behövde inte ta något lån och har en väldigt låg hyra. Huset vi äger gemensamt är avbetalat och vi är inte skilda. Vi har fortfarande gemensam ekonomi på det sättet att vi hjälps åt med utgifterna för de två boendena, det får vara så på obestämd tid. Min man jobbar på sin nykterhet på sitt håll och jag med mitt medberoende på mitt håll. Vi träffas ett par gånger i veckan, lagar mat tillsammans och kanske gör någon utflykt. Det känns ok, men jag har nog långt kvar till att må bra. Jag är fortfarande medberoende i allra högsta grad och funderar mycket över vad min roll är nu. Har jag något ansvar för min mans nykterhet?
Mina känslor är nu vänskapliga och det kommer nog inte att ändras, alltför lång tid i medberoende har tagit död på de riktiga kärlekskänslorna och kanske är det en fördel i mitt tillfrisknande, jag vet inte. Kanske har ni chansen än att rädda er relation i en framtid där din man kommit till insikt, det är inte omöjligt. Men jag är säker på att ni har mycket större chans på detta sätt. Ni behöver som sagt jobba med er själva, var och en på sitt håll. Du gör rätt, jag lovar och du har ingenting att förlora. Bara möjligheter att vinna. Kramar 🧡

Ja, klokt att gå långsamt fram. Och visst upptäcker man nya sidor hos sig själv när hjärnan slipper vara upptagen av beroende. Beroendet skapar ju stress och ångest. Allt försvinner inte, men det är som att psyket har kapacitet att hantera mående när det inte också behöver jobba med alkoholen. En promenad runt huset är inte det sämsta. Bara att ställa sig i solen i ett öppet fönster är gott så här års. Men ny ska jag ge mig ut på en liten lunchpromenad i alla fall!

@Sattva Så himla sorgligt 😢 Men försök att andas ut och samla kraft när dottern är ute och reser, så får det bli som det blir efter det.

Kram 🐘

@vår2022 Ja, att leva i bonusfamilj har visat sig vara en enorm utmaning. Jag hade aldrig kunnat förutse att det skulle bli såhär. Inte min man heller såklart.
Jag känner ett stort misslyckande. Jag lyckades inte hålla ihop familjen. Skulle ju göra om, göra rätt denna gången...

Maken o jag har pratat nu på fm, även han känner att det är ohållbart. Men är inte villig att sträcka ut en hand till dottern. Vi har iaf landat i att avvakta ev separation o se hur det fungerar när dottern kommer hem från sin resa.

Jag har jobbiga dagar nu. Igår föll jag. Trots 2 rejäla promenader, mat, och en shoppingtur hade jag en gnagande odefinierbar oro. Det kröp i kroppen. Hjärnan snurrade på högvarv så jag inte kunde fånga mina tankar. Jag tror inte att det är A som spökar, utan en eller flera av mängden orsaker som har gjort att jag valde A som snuttefilt. Vet dock inte var det var nu. Möjligen anar jag att det är några djupt liggande, väl dolda skav sen många år tillbaka som börjar pocka på. Hursomhelst. Så vid 17 valde jag att dricka ett glas i samband med matlagningen. Inte i smyg, och inte mer än så. Men jag var alltså inte starkare än så. Idag känner jag lite likadant, dock snurrar inte hjärnan lika ohämmat. Så här jobbigt var det INTE i mars 2022. Det får inte finnas på kartan att jag ska behöva ”stärka” mig inför vissa sysslor. Jul och nyår ska vi bort. Jag har redan flaggat att jag är chaufför. Det känt tryggt. Ska nog sätta på en fantastik ljudbok nu!