Senaste kommentarerna i forumet

@Andrahalvlek Tack❤️. Ja, det är en sådan gåva att kunna försonas och det gör sorgen lättare att hantera❤️

@Ny dag Tack för dina fina ord❤️. Det blir äkta och ärligt att möta alla känslor som nykter och litterate att hantera. Bra jobbat med alla dina nyktra dagar, du gör det så bra!❤️

@Ny dag Tack snälla du! Jag hade ju ett bakslag nyligen och just det där att inte låta det ta upp all plats utan gå tillbaka till bra rutiner är jätteviktigt. Det är ju en del av programmet också. Jag stannade upp och skapade en bättre dag för mig själv. ❤️

@Vinägermamman Tack❤️. Jag är tacksam över att jag ändå fick ha min pappa kvar länge och förstår vilken stor förlust det är om man endast är 25 år. Jag tror att han kan känna din tacksamhet ändå fast du inte hann säga det med ord. Du kan säga det nu till honom för våra pappor finns ändå med oss någonstans❤️

@Vinägermamman En ny och bättre dag. Tack för kloka och stöttande ord. Situationen är bättre, morgonen i hotellmatsalen mycket trevligare. Det som gjorde att jag valde att dricka var känslomässig utmattning och "tröstbehov", men framför allt blir min förmåga att hålla emot och prata förnuft med mig själv så väldigt mycket sämre efter gräl eller liknande. Det har jag konstaterat så många gånger, känslomässig balans och att jag mår bra är en bra grund för kloka val. Jag laddade om med bra val, har sovit okej och mår bättre.

Checkar in med mig själv här igen: tog jag hjälp? Nej, efter att försökt orkade jag inte igen. Har det gått bättre? Ja det har det nog.

Jag försökte vara nykter en månad, typ. Men började slarva lite, en öl till middagen på semestern. Men det var enstaka tillfällen. Jag är lite besviken för att jag inte klarade noll-målet, men måste sluta vara ”duktig flicka” och ändå se att jag gjorde en förändring. Min tankeverksamhet var igång och jag kände en annan motivation än tidigare.

Sen i augusti var det lite Tinder-dejter, under dessa blev det också ett par enheter. Sen kom alla dessa bröllop, möhippor, fester… Jag drack alkohol, men hade lite andra strategier och jag klarade mig bättre. Aldrig total urspårning. Nog var jag påverkad men mil ifrån det tillstånd som hände i somras. Jag minns allt och hade ”koll”, sen är man väl aldrig Einstein när man druckit.

Jag känner mig ändå rätt nöjd. Det var en kvinna som gav mig tips när jag försökte söka vård. Dom var basic men bra, jag försökte fokusera på dom innan kvällarna började:
*drick aldrig på tom mage
*drick långsamt
*undvik stark alkohol (jag har mest druckit öl/cider på festerna)

Jaha, framåt då? Inser att jag nog kan göra mer för att förändra, hamna mer i en trygg zon. Jag litar absolut inte på mig själv.

I skrivande stund har jag druckit totalt 5 enheter på 5 veckor utan att tänka så mycket på det. Där är jag bra!

Men med ”festerna” kan göra mer. I höst/vinter borde jag:
*Köra mer nykter AW och komma in i att dricka alkoholfritt
*Testa vara helt nykter på en fest eller ”krökig” middag (inte gjort denna ännu!)

Sen borde jag gå igenom och göra Alkoholprogrammet igen, på riktigt

Beklagar @Vår2022. Det var säkert en stor sorg också för honom att han varit frånvarande under din uppväxt. Fint att ni försonades och att du förmådde bjuda in. Fint också att du finns där som stöd för din pappas livskamrat nu när det är svårt. Det är egentligen galet mycket att göra efter ett dödsfall och man hinner inte reflektera förrän långt senare. Kram ❤️

Promillebikt

Vem faen är väl alkis för att man dricker ett par flaskor portvin varje helg om man nu har ”lyckan” och orken att ta sig till bolaget var i många år tanken man hade innan man för något år sen kom på den ”ljusa” idén att lära sig att brygga eget billigt vin i dunk som aldrig någonsin hann att hamna på någon flaska. Sen blev det socker och bakjäst förvandlad till 10-procentig mäsk som smaksattes med svartvinbärssaft. Men sådan hobby är inget att hålla på med. För i längden är man då med garanti snart kvalificerad alkis så att man i bästa fall bara skakar i hela kroppen med en mage i ständigt kaos som väl mest skriker på hjälp. Men är huvudet dumt så får ju kroppen lida...

Hur som helst är singel och har alltid haft svårt med folk och har sedan 12-årsåldern aldrig orkat att ingå i något slags större sammanhang. Var en gång avundsjuk på klassmedlemmar, säger så för har aldrig lyckats skaffa eller haft några riktiga nära kompisar liksom. Men minns ändå att man väl så som grabb egentligen ville vara en i gänget och vara med och festa. Det är ett elände och en förbannelse att vara behäftad med inre social ångest och ständig lågintensiv depression.

Hur som helst har haft en massa jobb som bara känts som ett totalt meningslöst tvång för att få nödvändiga stålar för att existera. Förresten att vara född med social fobi och en ständig dystymi är inte att leka med det ska alla veta. Då är det lätt att halka dit på droger som alkohol. Brukar tänka att det väl var tur att man föddes i en småstad utan en massa langare av tyngre droger. Har för övrigt aldrig känt att alkoholberoende i sig varit en sjukdom, utan mer ett symptom på underliggande andra problem och snackat bort och förbi läkares oro för en skadlig överkonsumtion.

Det enda som har givit tröst, tankevila och värme är en rejäl fylla. När man var tolv år så hittade man ett källarförråd där någon hade sitt förråd med hemmagjort blåbärsvin. Minns ännu hur surt och jäkligt det smakade när man första gången drack sig härligt berusad och alla oroliga känslor av hopplöshet, tomhet och inre meningslöshet direkt släppte för en stund, och vem brydde sig ett skit om att man första gångerna spydde som en gris, det var bara en accepterad biverkan. Sedan rätt så snart var det bara alkohol som hade någon betydelse och som det ständigt alltid längtades till.

När grannens vinförråd man hittade var tömt så blev det snattande av folköl var vecka som gällde när det gick mot helg, för det var så himla underbart att få må som en vettig människa ett tag och liksom att bara få ”vara sig själv” och lite skönt avslappnad. Tröttnade sedan som omyndig efter ett tag att ständigt behöva snatta en massa pilsner i var och varannan butik. Men snart var man ändå 18 och kunde köpa så mycket folköl man behövde för att ”må bra”. Tiden tills man var 20 gick som i ultrarapid, men snart så kunde man köpa sig vin och starköl i precis de mängder man behövde.

Testade nog alla bolagets kända märken i allt från brännvin, whiskey och det mesta med högsta procent, men fastnade för portvin och han aldrig ens hem utan drack för det mesta upp pavan på närmaste offentliga toalett. Föräldrarna var lustigt nog faktiskt helnykterister och hatade allt som handlade om minsta procent. Föräldrarna hatade även att man drack folköl. Så man lärde sig snabbt att dricka i smyg i källare eller ute i något skogsparti. Någonstans så var det väl först även en revolt och känsla av frihet liksom. Det var spännande och kul men blev snart till ett slags slentrianmässigt jobbigt tvång. Drack aldrig i veckorna de första tio åren, men tänkte alltid för det mesta på vin och öl och helgen var egentligen allt som man levde för.

Allt rullade på i samma sätt plus att man kanske drack en del öl mitt i veckan och så hölls det på tills man var 34 år och levern väl började få nog av ständig förgiftning och, njurarna började spöka och man sökte en privatläkare som tog en massa prover och konstaterade ett för ens ålder ovanligt högt blodtryck, järninlagring och inflammerad fettlever. Fick då diverse blodtrycksmediciner och väl de vanliga ytliga och traditionella råden om att försöka ta det lite lugnt med alkoholen.

Men vem faen brydde sig då det endast var öl och vin som fick en att må bra så att säga. Inte ens när man med största sannolikhet så tidigt som 24-åring under fyllan väl fick en en mindre blodpropp i skallen efter att berusad under en ansträngande cykeltur i uppförsbacke en morgon vaknade och märkte att man nog delvis förstört synen på det ena ögat som aldrig någonsin tidigare hade konstrat. Från perfekt syn till dimsyn och behov av glasögon borde väl väckt en liksom.

Det att man inte brydde sig speciellt berodde väl då på att man inte riktigt ville förstå vad alkohol ställer till med i kroppen. Men fortsatte ändå med samma slags konsumtionsmönster. Berättade senare för en allmänläkare vid en förnyelse av recept på blodtrycksmedicin om en ständig inre oro och nedstämdhet man haft sen man var barn. Fick då så småningom remiss till öppenpsykiatrin och träffade en psykläkare som skrev ut några svaga piller mot oro och sömnbesvär som fanns att tillgå. Jämfört med en helt vanlig flaska portvin var det som att äta sockerpiller.

Har sedan dess nog testat alla sorters piller mot oro och depression utan framgång mot nämnda problem och ofta suicidtankar som funnits med i bilden långt innan man började med alkohol, som nog faktiskt är den självmedicinering som gjort att man ännu trots allt sitter kvar här i denna trista värld där en fylla ofta har räddat en från att hoppa framför ett tåg eller att någon mörk natt ta sig till något avlägset skogsparti långt bort från stan och med en snara göra slut på skiten liksom.

Har inte sedan man var riktigt ung ändå varit berusat till den milda grad att man inte kunnat ta vara på sig själv eller hamnat i bråk. Blir mest seg och onödigt fånigt känslomässig. Inga minnesluckor eller sånt. Kan lätt dricka en 6 st 50-centiliters starköl på en tio procent under några timmar och det känns mest som futtiga lättöl numera. Men kör inte starksprit då magen inte tål sånt.

Har räknat på medicinarnas snack om godkänd mängd standardglas som väl betyder motsvarande en 7 st. 50 cl 3.5 % folköl med lite drygt 1,2 cl ren alkohol per dag och som helst enligt läkare inte ska intas vid ett och samma tillfälle. För ett par veckor sen då det var en helg blev det väl en hel del öl och vin motsvarande 47 sådana där standardglas, eller rättare sagt en 5,6 dl ren sprit under en fredag och lördag...

Har efter förnyelse av blodtrycksmedicin nyligen fått en nitisk läkare som kollat medicin-journalen tillbaka i tiden och inte gillar kända värden och tidigare läkares bedömning om eventuell onormalt hög alkoholkonsumtion och som vill följa upp en rätt nymodig alkoholmarkör kallat för PEth för att väl kunna plocka av en det sista halmstrået av personlig stolthet som ett körkort ändå innebär fast man inte ägt eller kört bil på över tjugo år numera på grund av en rätt så taskig ekonomi.

Läkare har ju som bekant anmälningsplikt till transsportstyrelsen om läkaren anser att överkonsumtion av alkohol kan hota att vara en riskfaktor för ett säkert framförande av motorfordon vilket man håller med om i sak. Men som sjukskriven patient med dokumenterad psykiatrisk funktionsnedsättning som dystymi eller oftast ständig depression och ätande av med piller mot oro och sömnbesvär så vill väl den nye nitiske doktorn kanske ha en liten fjäder i hatten för att visa framfötterna så som ny på mottagningen kan man tänka. Medicinskt har läkaren ju rätt.

Men när man varit överkonsument av alkohol i över 35 år med kanske bara två vita månader totalt på alla dessa år så vet man numera hur man snackar för att skydda den enda verksamma ”medicin” som funkar mot ens mörka inre tankar, kort sagt så vet man hur man tar sådana där nitiska läkare. De vill väl hjälpa, men de har ju inget att erbjuda mot det psykiatriska måendet.

Vet att man lurar sig själv om man ska vara ärlig och att det egentligen inte ska intas en enda droppe alkohol när kroppen så tydligt på alla sätt säger ifrån med bland annat ett taskigt immunförsvar som föregående två veckor givit märklig urinvägsinfektion och troligen en lättare lunginflammation och feber på allt mellan 39 och 36 grader som pendlat upp och ner senaste två veckorna med ett blodtryck som trots mediciner pendlat mellan nivåer som extremt högt och mycket lågt och en puls på ned mot kring 40 slag i minuten mot normalt på ca 60 liksom. Just nu verkar kroppen ha återhämtat sig skapligt, normal temp och så. Men känner ibland att det nog vore enklast att skita i allt och sluta att ta blodtrycksmedicin och hoppas på en snar naturlig avsvimning och avslutning liksom. Men vill ju inte få stroke och kanske bara bli sittande i rullstol om man har otur.

Kan om det krävs bita ihop och sätta mig över den längtan om den lugna frihethetskänsla som endast alkoholen ger. Har gett nu mig faen på att inte dricka en jävla droppe öl eller vin på ett bra tag för att bevisa att inget är omöjligt, för snart blir man väl kallad till ny provtagning, men med allmän depression och psykiatrisk diagnos så kommer allmänläkaren ingenstans med sina stela och kaxiga metoder.

Man fattar ju att de på vårdcentralen vill stämpla en som missbrukare, men redan om ett dygn har man inte druckit ens en enda lättöl på två veckor, det är en kamp, och mörkret och tomheten växer så sakteliga men säkert, men ingen föraktande läkartyp ska tro att de ska få stämpla en som någon jäkla alkis.
För det går att lyckas med allt om man bara ger sig fan på det.

Livet har alltid känts meningslöst och energinivån har i alla år för det mesta varit så låg att det inte funnits kraft över till att göra annat än det allra mest nödvändiga och någon träning har aldrig känts det minsta lockande, förutom en hel del cykling om somrarna då allt känns så mycket lättare. Psykiatrin har väl försökt, men inte kunnat erbjuda någonting alls egentligen fast man varit helt öppen och vänt ut och in på sig och berättat om hela ens meningslösa livshistoria.

Har som sagt alltid levt i dystymi i varierad styrka av depression och ångest men om kroppen orkar ett tag till så kan man säkert stå ut med att vandra som levande död ett tag till. Har egentligen tröttnat på alkohol och har aldrig druckit för att det är gott, endast för berusning. Brukar läsa här på forumet då och då och har förstått att ni alla kämpar på olika nivåer och är det något man kan dela med sig av så är det väl orden om att alltid försöka göra sitt allra bästa var dag och hålla i och hålla ut samt resa sig upp även om man råkar falla.

Siktar nu på en månad utan öl och vin. Fick en ingivelse att vrida klockan tillbaka och har börjat äta och dricka sånt som man gillade som barn. Kan säga att äppeljuice är bra mycket godare än pilsner. Gick det bra utan alkohol förr, så går det väl bra även nu är en övertygelse som finns. Men att helt ändra livsstil som man förstår verkligen behövs kräver en stark karaktär och otrolig inre motivation som inte är det lättaste att uppbringa när man är grunddeprimerad är då ett som är säkert.

Är normalt inte mycket för att skriva foruminlägg liksom, så det dröjer nog länge, om någonsin att det sker igen känns det som i skrivande stund, men vem vet, hade ju först tänkt att svepa ett sexpack folköl för att få koppla av en liten stund. Men valde nu otroligt nog att skriva lite här på forumet istället, för nog sjutton så ska man väl klara av leva åtminstone två veckor utan alkohol. Hur som helst, man får väl ta små steg i rätt riktning var dag liksom.

Kämpa på allihopa!

Skäms gör jag när jag tittar mig i spegeln idag😒. Jag valde att dricka A igår. Jag var för lat för att skala ett ägg och äta, så jag tyckte att jag kunde unna mig ett glas vin istället och stilla hungern??
Stoppade efter 3 enheter. Idiot!!!
Nej, det är sannerligen inte lika lätt denna gången. Nya tag idag👊

Godmorgon!

Hade ett mycket trevlig långpass igår och ser fram emot söndagspasset som snart startar. Det är Skönasöndag och jag önskar er en bra dag 🙂

Hej på er!

Är en kvinna på 50 år som nu tagit tag i mig själv 😊

Jag började dricka vin i lugnande och sövande syfte för 9 år sedan, pga ett trauma i familjen. Klarade inte av att hantera situationen utan självmedicinering, tänkte jag då.

Drack väl vin några dagar/vecka ett antal år. Den balansen försvann under covid, då jag spenderade alla dagar hemma och kunde smådricka hela dagarna utan att någon märkte.

Senaste året har mitt drickande accelererat. Jag började dricka starksprit vissa dagar. ”Stal” (och ersatte så han inte skulle märka) sprit från min sambo, gömde flaskor i garderoben osv. Sprang så ofta på systemet i denna lilla stad att jag skämdes 😑

I januari i år fick jag skrämselhicka då jag plötsligt kände av min lever. Gick till VC, tog prover - men fick svaret att det inte var något ”farligt” med mina prover…

I stället för att inse att jag måste tänka om så pustade jag ut, trots min kännbara lever. Drog på med drickandet igen. Höll på att bli påkommen flera gånger av min sambo och hittade på diverse historier för att förklara att jag verkat ”borta” 🙄 Ramlade i fyllan och gjorde illa mig, hade ett fruktansvärt fyllegräl med min karl så det hade kunnat ta slut - osv.

I bakhuvudet insåg jag att det måste ske något. Gick till VC igen för ett par veckor sedan…

Resultatet på proverna var PeTH på 1,2 och anemi 😳 Hade aldrig trott att PeTH skulle vara så högt, men tydligen 😑

Det enda positiva var att nu tog det. Har nu varit nykter 7 dagar. Inte en enda fysisk abstinens som tur är, även under kontroll i huvudet. Jag kan tänka på vin, men har druckit alkoholfri (nåja - 0,5% är det ju) öl i stället.

Har motionerat varje dag och har äntligen fått tid hos psykolog, för att bearbeta anledningen till mitt drickande. Så den saken känns bra 😊

Är rädd naturligtvis. Min lever känns inte riktigt som jag tycker den borde, men jag hoppas det blir bättre med tiden. Är rädd för cancer också, det är min stora rädsla 😑 Ändå vill jag tro och hoppas att det ska löna sig att jag inte dricker nu. Att jag ska få bli frisk och hämta mig fysiskt.

Märker att jag redan sover mycket bättre. Tidigare har jag kunnat somna för att jag varit berusad, men vaknat vid 04 - nu har jag sovit över 7 timmar nästan varje dag 😊

Mitt mål är att hålla mig helt från alkohol en lång tid och därefter kunna nöja mig med 4 glas vin/helg, kanske inte ens varje helg.

Nu blev detta långt, ni får gärna berätta vad ni märkte av fysiskt och förbättringar ni upplevt 😊

Vilken vecka.. vet inte ens hur att återberätta. Han gjorde sitt val och spenderade den helgen som väntat (efter drygt 3v nykter).. känns som att en månad gått för barnen och mig. Många frågetecken, tårar, sömnlösa nätter, besvikelse och uppgivenhet.. vi åker alla berg och dalbana. Han har helt plötsligt börjat ta kontakt med barnen för att ge över mycket kärlek, spendera pengar och "ställt upp" för dem så att t.om de blivit illa till mods. Dykt upp som gubben i lådan och dragit lika fort. Han har gjort många konstigheter.. han är ömsom låg, glad,arg ,ångestfylld osv men att han skulle ha problem, ALDRIG.
Jag fick helt enkelt nog där och då. Det går verkligen inte nå fram. Jag har gjort allt vad jag förmår, precis allt. Nu finns bara ett. Han är vuxen, måste själv möta konsekvenserna och som så många sagt..själv komma till insikt!!
Mitt fokus nu är vårt mående. Barnens och mitt. Vi får fortsätta våra liv medans han irrar runt..
Hur jag mår? Alltså jag vet inte.. jag har helt enkelt gett upp. Missförstå mig rätt dock , likaväl som jag känner mig besegrad är jag också på väg upp. Det ska bli bra, det måste det! Jag har 1 prio, barnens välbefinnandet.

Ja det är nåt att liksom fira där sätter ni nog fingret , men så kontraproduktivt på nåt sätt att fira med alkohol 😳 Jag ska klura ut nåt annat sätt att fira 🥳 Och en otålig själ som jag är i det stora hela så vill väl min kropp och knopp ta ut firandet i förskott , helgen innan så att säga 🙄😅

Tack snälla för din input 🥰

@Krishu Välkommen hit. Här finns många erfarenheter att ta del av. En del lyckas sluta bara med hjälp av forumet. Så läs mycket i olika trådar och skriv om hur du gör och hur det går.❤️🙏🏻

@gustav3490 Du kan ringa Alkohollinjen som du hittar under Stöd också. De som svarar är alkoholrådgivare och kan ge dig tips om hur du kan göra. Det kan vara skönt att prata med någon också. Och som Kennie skriver, fortsätt läs och skriv här! Det har hjälpt många…❤️🥰

@Varafrisk Stort grattis till nio månader! Hurra!❤️❤️❤️

@Delfinen80 Jag hade också en plötslig svacka vid tre månader, då jag trodde jag skulle fira! Det blev någon slags sorg ett par dagar eller så, men sedan har det inte hänt igen. Kanske just för att det var en milstolpe jag kände så…
Sen satsade jag på sex månader, men då hände inget… nu är det jul som gäller👍🥳

@Himmelellerhelvette Tack kära du ❤️ Nej den vägen vill jag inte gå . Det där självhatet , föraktet … fy ändå för att må så. Dit vill jag aldrig mer . Jag kan fortfarande inte formulera framtiden ”aldrig mer ” för ni vet det finns nån romantiserad bild av några glas i nåt festligt sammanhang som jag inte riktigt kan föreställa mig men … så länge det är något så avlägset så funkar det bra men de där glasen hemma (som suget handlat om idag och som verkligen har varit mina stora problem ) , nej aldrig . Som bara fylls på, dövar en massa känslor i tron att det bara ska höja känslan av glädje och lugn . Vilket ju aldrig blir förutom nåt enstaka tillfälle och då håller det i sig en kort stund och sen kommer bakslaget med ångest och skuld och skam .

Det låter klokt som du beskriver , att lägga till några månader . Tror eller inbillar mig i alla fall att det blir skönt att passera de där tre månaderna .

Sammanfattningsvis om mitt sug denna dag så är det en tomhet inom mig som jag velat fylla med alkohol , ja fylla i dubbel bemärkelse då 🙄

Så jäkla glad och tacksam över att istället sitta med en cola och en skål med godis framför mig och inte nån alkohol 🙏 känns som att jag är barn eller tonårig igen , som dricker läsk och äter lördagsgodis men jag känner mig så glad över det 😀 Så skönt att gå och lägga sig sen med den vetskapen , för att inte tala om hur skönt det är att vakna upp imorgon 🥰

Hej
Jättebra steg att börja skriva här. Att förklara för andra gör att man förstår sig själv bättre tycker jag. Och vi är så många härinne som druckit för mycket under lång tid. Men det går att sluta, och man mår så mycket bättre. När du landat i nykterheten kommer du hitta nya vänner. Det finns många olika sätt att sluta, och alla behöver lite olika stöd. Att vända sig till vården är en stor hjälp för många, kan det vara något för dig? Att läsa och skriva mycket här inne är också bra. Ta hand om dig och bryt med drickandet redan nu.

@Ture Oj va trevligt det var att läsa genom denna tråden! Tack för att du delar. Själv har jag varit nykter i 14 månader och ser fram emot fler goda insikter och utveckling i livet❤️Kram

hej, jag är en kille på snart 20 år. ända sedan jag började dricka har jag druckit mycket. jag hade alltid med mig starksprit till fester även om det fanns öl att dricka eller annat, Jag började dricka vid 13-14 års åldern, men då var det varken ofta eller mycket. kanske 1-2 gånger i månaden att man tog några öl med sina kompisar eller delade en flaska vodka att grogga på. vi var då rätt många som delade. sen blev man lite äldre och festerna började ducka upp. då blev det allt oftare att man drack mer, men bara på helgerna. och jag var ofta den som drack mest. jag var inte den som blev fullast och fick minnes luckor utan jag drack bara mycket. som jag sa innan så hade jag alltid med starksprit, jag hade också alltid med öl men de började jag spätsa men sprit vid tidig ålder runt 14-15 åldern. men jag hade ¨problemet'' att jag inte kände mig berusad. så det blev att man drack mer och mer men det hände inget och tillslut så började alla gå hem. och då hade man druckit 10-15 ''spätsade öl. och det var tidigt jag började med att ta en återställare dagen efter. även om jag inte kände mig bakis. och detta pågick i några år samma varje helg. sen vid 16-17 års åldern blev det att man ibland tog en öl på vardagen eller en grogg. men det var inte ofta men det hände. sen började man gymnasiet och då blev det längre dagar i skolan och jag har alltid hart det svårt i skolan så det blev oftare att man tog en grogg eller öl efter skolan.
under gymnasiet blev det också mer fester. vissa helger både fredag och lördag och det var samma veva varje gång bara att jag drack mer och mer får att känna mig berusad.
det blev som sagt mer och mer drickande varje helg och lite oftare på vardagarna och jag började känna redan då att jag kanske hade ett problem. jag försökte dra ner på drickandet och lyckades ganska bra. jag drack inte lika mycket på festerna och knappt inget på vardagarna.

detta nu hör kanske inte till denna tråden men det en av anledningarna till att det är som det är.

under gymnasiet blev jag riktiga bra kompisar men 2 personer och vi umgicks väldigt ofta. det var riktigt roligt.
men de båda bodde rätt långt ifrån mig så det blev att man var hos någon av dem nästan varje helg. tiden gick och jag lyckades få ögon en av mina nära kompisars syster. den delen gick bra och vi blev ett par och allt kändes bra. det jag inte märkte var att jag inte längre träffade mina kompisar jag hade i min hemstad samt att jag umgicks mindre och mindre med mina 2 nära kompisar från gymnasiet. tiden gick och tjejen jag var tillsammans med gjorde slut med mig då var jag 17 år. det tog väldigt hårt och jag insåg då att jag inte längre hade några kompisar kvar. försökte då få tillbaka kontakten men det var ingen som ville svara eller höra av sig.

efter att tjejen gjorde slut började jag dricka igen för att dämpa smärtan. det funkade till en början men det blev bara värre med tiden. jag har alltid varit en över tänkare och det har inte gjort saken bättre. till en början drack jag mycket men bara på helgerna. sedan blev det at man drack mer på veckorna med. tiden gick och man kom över det som tyngde ner än men ändå känner jag mig nere och man fortsatte dricka.

jag började att inte gilla mig själv mer och mer och drack på grund av det. tillslut växte det till självskadebeteende och självmords tankar. detta pågick ett tag men lyckades ta mig ur det när jag började på mitt nuvarande jobb.
jag klarade mig bra i 0,3-1 år men nu har det gått nerför igen de senaste månaderna har jag svårt att räkna de dagarna jag inte har druckit. jag dricker stora mängder på helgerna men mindre på veckorna, men det är för mycket för att vara okej.
än så länge på denna månaden har jag druckit upp 5,5 liter starksprit och 2 flak med stark öl och min mentala hälsa blir inte riktigt bättre av detta.

jag vet väl egentligen att jag behöver ta hjälp men jag vet inte vart jag ska börja.

@vår2022 Jag beklagar sorgen❤️Kram

@miss lyckad Tvåsamhet när den fungerar är magi för själen❤️

@marshmallow11 Bra strategier💪Hoppas du haft en bra lördag ❤️

@Delfinen80 vad bra du analyserat det hela. För mig har det alltid varit någon form av känsla som gjort suget. Ibland har jag inte kunnat lista ut vad det är som är fel. Som idag, känt mig nere hela dagen, försökt lyssna inåt och förstå men kommer inte fram till något. Jag har försökt ändra känslan genom hemmaspa och på gymmet men utan resultat. Sovit, mediterat. Hjälpte inte så jag har bara accepterat att det är såhär idag. En trist dag och kanske kommer jag på varför senare eller inatt eller så går det bara över.

Tre-månaders-gränsen kan vara en del som du säger, en milstolpe som känns lite som något man kan fira? Jag vet inte hur jag kom på det med mig själv men efter två månader bestämde jag mig för att jag skulle lägga till tre månader efter det gått tre månader. Jag var så rädd för att dricka så jag vågade inte ha kvar datumet på tre månader. Kanske du kan ändra ditt datum? Du tar ändå tre-månaders-medaljen men kan då sukta efter sex-månaders-medaljen.

När jag tänker att jag skulle dricka ett glas så ser jag en film som ser ut såhär: -Jag dricker den dagen, dagen efter, dagen efter, har ångest, har ännu mer ångest, hatar mig själv, har svårt att ta in andra för mitt självhat är så stort, jag kanske håller mig nykter några dagar, sedan dricker jag igen och så behöver jag få bort skulden och skammen över att jag börjat dricka så jag dricker igen. Jag kanske kan hålla mig till fredag och lördagar ett tag men sen blir det för jobbigt. Jag försöker hålla mig till en flaska vin men det är så jävla tråkigt att ha begränsningar för mig så jag börjar köpa BIB så jag slipper hålla räkningen. Det är ruset jag vill ha! Inte att det är gott! Jag vill döva, tränga bort känslor.

Gå inte den vägen. Du som jag har försökt dricka måttligt och misslyckas så många gånger. Vi vet att det är beroendedelen av oss som försöker få bestämma igen. Låt den inte, den tar över självkänslan och allt det fina vi kan bygga upp oss själva med. Du kommer bygga upp dig själv. Mycket har du redan byggt upp och mer har du att se fram emot. Kram❤️