Forum för anhöriga

Då var det dags igen! Sista 3 åren har blivit att jag har dragit mig undan från att bjuda hem vänner och bekanta. Jag skäms över att jag inte har lämnat min man som uppenbarligen valt i smyg alkoholen i stället för familjen och äktenskapet. Jag är numera den tråkiga kontrollerande frun när jag konfronterar honom efter 26 år. Jag är en kvinna med bra jobb, bra inkomst och i normala fall tar tag i problem och löser dem och väldigt handlingskraftig.

Hej!

”Förlåt” för ett långt inlägg, det är mitt första och jag behövde nog skriva av mig. Tacksam om ni orkar läsa hela, och kanske kan hjälpa mig.

Hej

Det här blir mitt första inlägg här.
Jag har efter många års lidande, misstanke om att något inte står rätt till och egen psykisk ohälsa gått bekräftat det jag så länge har misstänkt: att min mamma är alkoholberoende.
Det har bekräftats av andra anhöriga och de bekräftas av utomstående som ser hennes beteende vid sammankomster där det förekommer alkohol.

Hej! Har varit in här på sidan lite i smyg när jag sitter på jobbet och de tidiga mornarna när maken ligger utslagen i soffan.
Vet inte riktigt vad jag söker men troligtvis bekräftelse på vad jag upplever.
Jag vet ju att jag måste lämna min man, sälja huset och massa annat men orkar inte.
Jag älskar vårat hus, jag har dock inte råd att ha det själv.
Men hur kan tankarna på att ett hus , ett boende övervinna känslorna över att få känna frid?
Min man dricker stora mängder alkohol, något som bara blir värre och värre sedan han blev arbetslös i Januari.

Om jag bara hade vetat.. då hade de där två helgerna med lite ölprovning hemma aldrig ägt rum!
Vi har varit tillsammans sen 2017 och han berättade att han hade en period då det blev lite för mycket folköl innan vi träffades.. (vet ej när, kan hända att han aldrig slutade heller).
Jag blev gravid och således blev det slut på mina ölprovningar men inte för hans del.
Han har smugit, gömt och ljugit om sina 3,5:or i 3 år nu..

Läst en del trådar här, och ni verkar alla så starka. Ni lämnar och läker och blir lyckligare.
Flera månader har gått och jag läker inte.
Känslorna och tankarna drar åt olika håll från dag till dag. Många sömnlösa nätter, många tårar.
Alla frågor, som aldrig får svar.

Hej allihopa !
jag är en tjej, som är uppväxt med min mamma, pappa och 2 bröder.
Nu har jag flyttat hemifrån sedan många år. Min familj har alltid sett fin ut på utsidan, men innanför väggarna har det varit kaos.
Mina föräldrar söp så oerhört mycket varje helg och alla högtider. Min mamma var ofta så full så hon däckade av och en gång fick jag ringa polisen när min pappa kört iväg med bilen, efter att han druckit. Nästa dag så var det honom det var synd om. Jag har även under min uppväxt sett min mamma dricka i smyg flertalet gånger.

Hej hur mycket kan man prata om hans missbruk till honom. Vill så gärna fråga om han hr tänkt sluta dricka eller om han har ringt om behandling som han sa. Vill inte tjata heller, han kan bli sur då.

Jag vet inte vad jag ska göra. Eller jag VET vad jag borde göra, vara tydlig, ge konsekvenser, lämna relationen.
Min man har druckit minst varje helg det här året, och tagit en del tabletter som han fått på recept de senaste 3 veckorna.
Han ljuger om det, gömmer flaskor. Dricker/missbrukar bara på nätterna när barnen lagt sig, och kan sköta sitt jobb. Han har inga vänner, men en bror han pratar med i telefon.

Är det nu det kommer ske det jag var väntat på?