Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Vi har lite samma relation till a, du och jag. Jag mår mycket bätte utan, kanske vi alla gör, men jag får verkligen inte nån kick av att dricka. Det känns inte som du får det heller?
Vila ja, slipper tänka, kanske en lättnad att vara lite ansvarslös. Ja, jag vet inte exakt vad som triggar mig. Vad triggar dig och vad får du ut av det? Jag höll upp så länge, mådde bra, men började igen. Orsaken till det kan jag till viss del fatta, men sen att det inte riktigt går över. Att det är så svårt att lägga av ordentligt igen, trots att det får en att må dåligt. Det är konstigt tycker jag ibland. Men det är väl alkoholen som påverkar nåt belöningssystem. Hur som helst, så mår jag bättre av att läsa och skriva här. Jag får perspektiv på drickandet i tid och det hjälper till att inte låta det gå för långt. Så jag tror att du har tagit ett klokt beslut som börjat reda i dina tankar och din relation till a.

Lim

Tack för ditt svar och välkomnande.

Jag har ju såklart läst det mesta du skrivit här eftersom jag läst i 1,5 år ungefär. Och jag känner verkligen igen mig i det att du beskriver att du ju inte ens gillar att vara full. Så är det för mig också. Och om jag blir full får jag panik för då vet jag ju hur bakis jag blir dagen efter.

Jag tror jag söker en känsla av ledighet och att inte ha tråkigt. Trots att jag kan uppnå de känslorna även utan alkohol! Alltså det är ologiskt egentligen. Nu när jag är i en period då jag känner att jag dricker för ofta så kommer tristesskänslorna lättare än perioder då jag inte dricker. Och då tar jag hjälp av alkohol att mota bort dem. Det blir en ond spiral utan logik.

Det måste ha med belöningssystemet att göra och att det är rubbat. För något är ju fel i hjärnan om man hela tiden gör något man mår dåligt av- för att må bra.

Jag känner mig ångestfylld idag men jag är åtminstone glad för att jag vet att det kan försvinna om jag bara håller mig borta från alkohol. Alkohol är verkligen en depressiv drog även fast den förklär sig som något annat i början...

Lim

Jag tycker jag får sämre självförtroende av alkohol. Jag behöver ens dricka så mycket för att den effekten ska komma. Känner mig förgiftad, omoralisk, som en dålig mamma och som att jag kastar bort mitt liv på att må dåligt och kämpa emot något jag egentligen borde ha lätt för att låta bli.

Jag kan tänka på söndagen att jag ska ta en lång paus i drickandet och på måndagen när jag handlar middag köpa folköl!! Fast jag bestämt en dag innan att det får vara nog. Det här har jag förut gråtit över och känt mig rädd för att jag aldrig ska kunna lyda mig själv fullt ut.

I somras på min semester (4 veckor) drack jag sammanlagt fyra gånger. Fast det inte är jättemånga gånger förstörde det hela semestern för jag hade ju bestämt mig för att inte dricka alls. Då är fyra gånger många gånger.

Innan den semestern hade jag inte druckit på 3 månader. Så varför började jag igen? Jag mådde ju uselt direkt och ändå fortsatte jag. Men ibland vill jag bara släppa allt och försvinna ur alla rediga tankar.

Å vad jag hoppas att jag kan leva hälsosamt från och med nu. Inte känna ett behov att fly ur min hjärna och kropp.

Ibland dricker jag för att göra vardagssysslor roliga och jag har läst att fler gör så. Det är roligare att vika tvätt och dammsuga om man är lite mjuk inombords. Men skammen kommer snabbt för mig. För jag dricker ju dessutom i smyg. Känner mig så falsk.

Rörigt och ointressant för någon att läsa det här men det är skönt att för första gången öppna mig kring det här. Min hemlighet...

Lim

Inatt drömde jag att jag drack. Inte mycket men jag kände hur jag svek mig själv. Såhär drömmer jag ofta när jag är i början av en nykter period. Det är väl min inre rädsla och att jag inte litar helt på mig själv som resulterar i mardrömmar.

Jag vet inte hur ofta jag kommer att skriva här men jag känner ett det var ett stort steg att registrera mig. Eftersom jag nu vänt mig till någon utomstående. Så även om jag skulle skriva sällan så tror jag det hjälper bara att tänka på att jag faktiskt har kommit till den punkt att jag sökt den här utvägen. Det går inte lika lätt att förtränga det om jag verkligen tänker på att jag registrerat mig på något som heter alkoholhjälpen. För om jag inte har problem skulle jag ju inte söka mig hit.

Jag lyssnade på fyllepodden igår där de intervjuade Alex Schulman. Han pratade om att han inte dricker mycket men tänker på alkohol kanske 15 gånger per dag och romantiserar kring det. Jag kände igen mig mycket i det. Att det är tankarna kring alkohol som är det sjuka i mig.

Kämpar emot tankarna nu och ska bannemej respektera min egen vilja att inte dricka!

Lim

Ikväll kände jag att tilliten till mig själv plötsligt kom igen. Nu vet jag att jag kommer att hålla mig ifrån alkohol en längre tid. Jag kan inte förklara det men jag liksom bara vet. Det är som att jag ser på mig själv som mitt eget barn och jag vill vara snäll och respektfull mot mig själv och låta mig må bra. Jag skulle ju aldrig ge mina barn (även om de var vuxna) ett glas vin om jag visste att de led av det och kände ångest efteråt. Så när jag ser mig själv som det barnet jag fortfarande är innerst inne så vill jag ta hand om mig själv. Flummigt kanske men det känns så. Hade någon behandlat mina barn som jag behandlar mitt inre barn när jag dricker hade jag blivit galen! Usch nu börjar jag faktiskt gråta. Vad gör jag mot mig själv alltför ofta? Jag har det så jobbigt med många saker i mitt liv just nu och det får räcka med det! Alkoholen ska inte också få såra mig.

Bra att du startat din tråd. Här kan du skriva precis vad du vill som kan hjälpa dig, nu eller längre fram. Jag tror att alkohol precis som andra droger fungerar olika på olika människor. Det verkar som om du mår psykiskt dåligt så fort du dricker? Är det när du är full eller efteråt? Din far var periodare, det är en typ av missbruk som jag vet väldigt lite om. På forumet finns personer som kan mer. Hur långa nyktra perioder har du? Och hur länge dricker du sedan. Tror du behöver reda ut hur drickandet ser ut (kartläggning) för dig själv för att förstå hur just ditt problem ser ut. Du har ju mycket kunskap av beroendet eftersom du läst mycket på forumet och har egna beroendepersoner i din uppväxt. Jag läste Alex Schulmans böcker om sina föräldrar, mycket bra och utlämnande om alkoholmissbruk. Sträckläste bägge böckerna. Där finns ännu några exempel på att vem som helst kan bli missbrukare. Och att i finare salonger smygs det lika mycket med missbruk som i Svensson-hemmen. Ha en fin kväll...

Lim

Jag har också läst hans böcker. Tyckte särskilt om den sista om hans mammas missbruk. Sorgligt men läsvärt. Att läsa sådana böcker stärker beslutet att inte dricka ännu mer.

Jag tror att jag faktiskt mår dåligt både när jag dricker och efteråt. Även om jag såklart söker känslan av alkohol och mår bra av den en kort stund också för annars hade jag ju aldrig druckit. Men jag verkar ha väldigt lätt för att drabbas av ångesten alkohol ju är känt för att ge. Och den ångesten släpper bara när de gått flera veckor utan. Nu har jag ångest till exempel och en impuls i mig är att tänka att ett glas vin skulle kunna dämpa detta och göra mig lite gladare. Men det kommer bara göra att ångesten fortsätter... för alltid, tills jag slutar igen.

Jag är nykter fler månader per år än vad jag dricker. Och när jag dricker gör jag det kanske två månader innan jag känner hur ångesten kommit tillbaka. Och då slutar jag igen och mår superbra. Det är väl därför jag känner mig som både nykterist och alkoholist. För när jag dricker dricker jag mig extremt sällan full. Jag är alldeles för rädd för att bli bakfull. Alltså helt livrädd, för jag vet ingenting värre. Men samtidigt så eskalerar frekvensen av drickande under tiden jag dricker igen. Från att vara på fredag kväll efter jobbveckan till att bli fredag och lördag till att jag även klämmer in en vardag när jag slutar tidigt från jobbet. Och det är då ångesten blir helt för jobbig.

Alltså ska det aldrig bli så igen och jag ska inte dricka. Bara alkoholfria goda drycker. Iskaffe vid poolen i sommar, en alkoholfri öl, loka, juicer. Mkt godare och helt ångestfritt.

Sinnituss

Jag gillade din tanke på att ta hand om dej själv som ditt inre barn. Det lät fint.
Jag ska också undvika alkoholångesten i framtiden det är så självklart och ändå så vet jag att jag inte lyckats med detta hittills. Jag följer inspirerart din tråd framåt. Trevlig lördag!

även jag gillade din tanke på att ta hand om dig själv som ditt eget barn. Så kärleksfullt och klokt!

Lim

Tack ? Vad snälla ni är Sinnituss och Hjärnklar ❤

En annan sak apropå barn. En sak jag avskyr om jag druckit är när mina underbara barn är väldigt kramiga och jag måste undvika att andas nära dem pga alkohollukten. De kryper gärna upp hos mig och gosar. Det älskar jag men har jag druckit så blir jag så äcklad av mig själv. En mamma ska lukta kaffe på sin höjd. Så har jag känt hela mitt liv egentligen men ändå bryter jag om och om igen mot den principen. För vad??

Jag avskyr även själv när folk luktar alkohol. Jag tycker det luktar otryggt och otrevligt. Allra mest otryggt. Fy alltså.

Måtte jag aldrig lukta alkohol igen.

AlkoDHyperD

När man kan vara nykter länge, tro att "yes, nu kan jag hantera alkoholen!" Finns det historia av icke-kontroll är den känslan lurig som fan. Gillar metaforer, här kommer en (förlåt om jag skriver långt, läs om du orkar):
""När den falska tröstaren visar sin mjuka sida kommer den åt mig. Det är nu faran är som störst. Invaggar mig i hopp om att det är möjligt. Att jag har kontroll.
Glömda är alla gånger jag legat vaken med ångest och hjärtklappning, när jag förbannat mig själv för att jag ännu en gång fallit för frestelsen och lögnen. Då har jag för ett ögonblick sett verkligheten så som den är och att jag aldrig, aldrig kommer att ha kontroll.
Men ändå kan jag inte låta bli. Det är ensamheten och hopplösheten som alltid får mig att ge efter. Fast jag vet att allt bara blir värre. Eller är det för att jag vill att det ska bli värre?
Men lugnet som sprider sig är belöning nog. Ingenting kan mäta sig med känslan av värmen och bedövningen som sprider sig från magen och sedan genom hela kroppen.
Ibland fungerar det. Och även om nio gånger av tio lämnar mig med större ångest efteråt än innan är det den där enda, tionde gången, när lugnet ligger kvar och biverkningarna uteblir, som jag minns och sedan försöker återskapa. Om och om igen.
Är det därför jag är så försiktig? För att behålla illusionen om att jag har kontroll? För att hålla kvar hoppet om tröst?
Det är nu jag borde bli rädd. Nu när effekten var precis som jag hoppats.
Jag kommer att längta efter nästa gång. Göra allt jag kan för att få uppleva det igen och igen. Ända tills jag är tillbaka där det alltid slutar.
Och det är så jag förstår att jag faktiskt är alkoholist och alltid kommer att vara det. För att jag aldrig slutar tro på den där falska mjuka sidan. För att jag envisas med att lura mig själv gång på gång.
Om jag så klarar av att hålla mig nykter i tio år är jag fortfarande likt förbannat alkoholist. Om jag två av tre gånger klarar av att behålla kontrollen är det den tredje gången som förstör. Och jag vet aldrig innan när. Det är så jag förstår att jag är alkoholist. Jag har ju faktiskt inte kontroll, det ser ju bara ut så för att jag just den gången det gick bra helt enkelt var turen eller slumpen som avgjorde.
Jag har nog aldrig förstått att jag måste inse att det är farligt för mig att dricka oavsett hur lite. En droppe väcker monstret. Om inte första, andra eller tredje gången så vet jag ju att det alltid kommer att ta över och att jag aldrig kommer att kunna stoppa själv förrän det gått riktigt åt helvete. Hur lång tid kommer det att ta den här gången?
Idag mådde jag så bra. Vill ha det igen.""

Det är när jag mått bra av alkoholen, utan konsekvenser och haft kontroll som det slår till. Tänk om man någon gång kan lära sig det..

Jag förstår exakt vad du menar med att vara nykterist och alkoholist.
Nykteristen i mig avskyr fylla, avskyr doften av A, har aldrig dagligt sug,
känner sig inte alls alkoholiserad snarare som en helnykterist.

Jag är den som drar hem efter jobbet fast andra sitter kvar och tar ett par öl.
Helt ointressant för mig om jag är i en bra period.
Kan man negligera A på detta sätt är det svårt att känna sig alkoholiserad....

Alkoholisten i mig älskar A, går över lik för att få tag på A om det dragit igång.

Jag är också nykter i långa perioder för att sen supa ner mig,
oftast när jag är på topp - mår som bäst - är igång med träning.
Och då kommer ångesten vid intag av A.
Sen läker jag ihop i ett par månader och sen drar det igång igen.

Har funderat mycket på om jag verkligen är alkoholist med fler månader
nyktra än med fylla och svaret är ja: jag har starkt utvecklad periodisk alkoholism.
Vi är inte många som har detta mönster här inne på forumet, men vi är ett
par stycken som förstår exakt hur du har det.

Mina perioder har dock under de senaste gångerna blivit tätare
och med stora mängder (litervis med 40%) A inblandat.

Kram och ville bara säga att jag fattar absolut det du beskriver.

Lim

Tack för ditt svar MondayMorning!

Skönt att någon förstår dubbelheten.

Det är den dubbelheten som ibland skrämmer mig och precis som du beskriver så brukar jag också falla när allt är på topp. Fastän jag inte ens är sugen. Men då kan jag nästan tvinga mig själv att bli sugen. För jag kan sakna att vara sugen?? Som att det skulle vara en bra känsla. Men det är väl det som är romantiseringen av alkohol. Att börja minnas det härliga (fast man vet att det inte slutar härligt alls).

Kram!

Lim

Hej AlkoDHyperD. Känner verkligen igen det där med försöka återuppleva den gången man drack och man mådde så bra av det. Och det är väl också en del av alkoholens fara... nångång mår man ju bra av den och det är då man blir fast.

Håller med om att när man är fast gäller det att inte dricka en droppe igen. Det gäller att komma ihåg det när man känner sig fri från alkoholismen och beroendet eller missbruket. Minnas det dåliga som ju faktiskt är mer än det positiva med alkohol. All ångest, oro, rädsla och sorg. Usch.

AlkoDHyperD

Ja, som periodare blir det ju dessutom så. Man får den där härliga upplevelsen i början. Och jag mår ofta inte dåligt ens dagen efter. Dricker massor av resorb innan jag lägger mig, tar atarax mot abstinensen, äter ordentligt, slutar oftast tidigt på kvällen, inga blackouts, bestämmer en (rejält tilltagen) mängd innan jag börjar och håller mig oftast till den. Har aldrig missat jobbet, kan för det mesta träna (fast inte så bra resultat kan tilläggas), och mörkar alla risker och katastrofnära händelser för mig själv. Som när sonen plötsligt ville ut (vi bor 1.5 mil från samhället) precis när jag hällt i mig en halvflaska vodka och jag körde honom! En timme senare ringer dottern och vill hem, och jag körde igen! Går rakt, sluddrar inte, tror jag är helt opåverkad - men hade förmodligen över tre promille.
Konsekvenserna uteblir för jag inte "ser" full ut. Omgivningen tycks inte märka något, eller ens se det som ett problem, kanske inte fattar att jag druckit så mycket. Och eftersom jag mellan dessa perioder, som kan vara väldigt långa, aldrig dricker en droppe och lever hälsosamt kanske man inte upplever det som ett problem.
Kontrollen har jag för att kunna fortsätta så länge som möjligt. Skulle kunna bli dyngrak, skulle vilja det, men då skulle resan ta slut, konsekvenserna komma och jag skulle hindras från att dricka mer.
Jag är rädd att det håller på att trappas upp. Nästa gång kan katastrofen vara ett faktum. Fast så tänker man ju inte när djävulen talat övertygande nog.

För mig är det aldrig ett sug som trappas upp. Det är en blixt som slår rakt ner i mig.
Att jaha men vad kul - där ligger ju ett SB, nu tar vi och dricker. Totalt impulsivt.
Jag vet att det är just det där jag måste stoppa.

Jag har inte heller utvecklat (jag dricker ju sällan) någon tolerans mot A så det märks
väldigt fort på mig när jag har druckit. Redan efter en eller två öl eller några glas vin så är jag full.
Då hamnar jag i en period med katastrofalt drickande, hinner inte bli bakis.

Sen kan jag helt plötsligt bara ställa mig upp, borsta av mig och fortsätta mitt
prickfria liv. Kvar är slagfältet. Det rykande slagfältet.

Efter sista kraftiga återfallet (116 dagar sen) så tog jag hjälp av beroendekliniken.
Men även då tänkte jag - Jag är inte alkoholist, jag dricker ju mindre än de flesta och har kraftigt motstånd till A.
Ser inte heller alkoholiserad ut. Har ett bra liv med jobb, barn etc. Sköter mig prickfritt utåt sett.

Men till svar fick jag då av min läkare:
Du har fullt utvecklad sjukdom (alkoholist) och en del försöker personer vi att hjälpa till med att dricka måttligt,
vissa personer klarar av det. Du tillhör inte den gruppen. Du kommer utveckla epilepsi om du inte slutar.

"så är jag helt oförstående för att vi kan vara utan alkohol gott, väl och länge - och sen så är det som att Titanic krockar med isberget som vi inte såg komma emot oss - och orkestern spelar hela vägen tills sista radarmasten försvinner under ytan" Citerar detta av Anders43.

Precis så känns det.

Lim

Ja det stämmer som liknelse. Klockrent faktiskt. Det är bra att ha med sig sådana liknelser och meningar i bakhuvudet tror jag.

För ett par år sedan drömde jag en mardröm där mitt ena barn var med (vill ej återge den för det känns för privat i ett anonymt forum) och i den drömmen hade jag druckit. Den drömmen var så sjukt vidrig och jag ser den som symbolik för mitt drickande och mitt mående när jag dricker. När jag tänker på den vill jag gå med i en nykterhetsrörelse och ägna livet åt att göra alkohol olagligt typ.

För några år sedan när jag pluggade drack jag mer än vad jag gör nu när jag jobbar. Då kunde jag styra tiden lite som jag ville och det var verkligen förödande.

Nu dricker jag mig som sagt aldrig full nästan men det är ju mkt pga att det inte skulle funka i vardagen med alla krav. Det tycker jag är lite läskigt. För tänk när man blir pensionär eller kanske sjukskriven eller så. Den dagen måste jag verkligen vara klar med den här processen för annars kan jag nästan se mig själv full dagtid och dygnet runt. Hittills har jag aldrig haft det så men det skulle kunna ske i framtiden.

Jag måste ha såna katastrofala framtidstankar även om det är deprimerande. För annars kommer väl isberget och krockar med mig...

Lim

Läste om epilepsi och alkohol och att man kan få ett provocerat anfall av mkt alkohol och abstinens. Alltså inte sedan för alltid ha epilepsi men man kan få anfall. Låter ju hemskt för även ett enda anfall kan ju komma vid en tidpunkt då det blir farligt. Vid bilkörning, cykling eller simning exempelvis.

När du haft sådana kraftiga återfall... Hur mår du fysiskt efteråt? Extra mkt med tanke på att du har låg alkoholtollerans. Det är så bra att du sökt hjälp. Också eftersom det annars är svårt att tro att du är alkoholist. Så lurigt med denna periodiska alkoholism....

Lim

God morgon världen.

Igår hade jag en dag där jag kände mig så tacksam. Ångestfri, stark och närvarande. Jag kände likadant idag när jag vaknade, fast det var tidigt.

Jag har haft sug efter alkohol ibland men det har kommit pga att jag tänkt så mycket på det i och med mitt beslut att sluta. Tankarna kan ta så många varv när man ägnar mycket tid åt dem. Först börjar tanken att jag är så nöjd utan till att sluta i ett sug bara för jag tänkt så mycket.

Men trots det. Jag är så glad att jag har ägnat mycket tid åt att reflektera över mitt alkoholbruk i princip sedan jag nånsin drack första gången i mitt liv. Jag har problematiserat det från starten i och med att jag var så emot alkohol innan jag började. Det är jag glad för.

Idag har jag mycket att göra och det känns mindre jobbigt än vad det hade gjort för en vecka sedan. Idag är det 6 dagar sedan jag drack något. Det är inte mycket men det är tillräckligt för att jag ska känna effekten av hur bra det är att sluta.

Och mest av allt känner jag att jag ger mina barn vad de har rätt till; en helt nykter mamma.