Framåt

Tack alla. Ja, dagen har varit lång. Några timmar med vän, några med dotter. Skör och omtumlad. Förstår inte vem jag är nu, här i vårt hem, utan honom. Att gå tillbaka till den gamla, innan jag träffade honom, går inte. Måste skapa något helt nytt. Tänker på allt han har tillfört mitt liv. Och mycket av det har jag kvar. Han kläddes i rena kläder och jag fick ett par timmar. Pratade med honom, berättade vad jag tänkte och kände, spelade in det på min telefon. Sen togs han ifrån mig. Nu är jag väldigt trött.

Nu tänds lamporna här inne, enligt ett system som han har programmerat in. Diskmaskinen som han alltid skötte, har lagt av i protest.

Efter tre hemska dödströtta dagar då jag känt att hinnan mellan liv och död är väldigt tunn och jag närsomhelst kan sugas bort, har jag idag lite mera krafter. Tar itu med begravningens massa olika aspekter. Vad han ville, vad jag vill. Att det ska bli fint. Fick hjälp av terapeut att reda ut olika rädslor och orosmoment igår. Skönt. Känner att jag är omgiven av stöd. Barnen är underbara. Vaknar visserligen fortfarande vid fyratiden men dagen har gått bra. Baby steps. Jag kommer att klara det här.

Fortfarande vaknar jag vid femtiden. Ligger fortfarande långt ut på min sida i sängen. Fortfarande tomt på den andra. Tänker på det dryga år som gått sen han fick diagnosen obotlig spridd cancer. Emellanåt har det varit tungt. Men också många fina dagar, lite bättring, och vi har njutit av att gå runt här i våra nya kvarter. Fortfarande är han med mig ofta. Begravningen börjar klarna, hittat fantastiska personer som stöd. Det blir här i huset, hans favoritplats. Och han kommer att få gravplats bara ett par hundra meter härifrån. Kände mig otroligt vilsen i början. Men som en vän sa: den omsorg, omtanke och kärlek som jag fick av honom, den har omskapat mig och den finns kvar. Vi var de goaste vänner. Känns speciellt att det är ni på forumet som har kunnat följa hela berättelsen, bit för bit. Inte ens nära vänner har hört hela kontinuiteten. Men många hjälper nu och stöttar. Tack för att ni lyssnat och för allt stöd och alla kramar. 🐳❤️

Tack @vår2022 . Så är det. Att jag fick uppleva det.

@Eirene tack! Vilka fina rader! Vill också verkligen hälsa dig välkommen hit. Hoppas du har landat bra! 🐳

@Andrahalvlek kram! ❤️

@Sattva 🥰🥰

Tack @Cloette 🙏

Idag känner jag att min värld utvidgas, bit för bit. Efter att ha bestått av bara mig, min ensamma halvgenomskinliga kropp, därutöver fragment och dimma. Nu kommer minnen, andra platser, helare sammanhang. En ny känsla av närvaro. Bävar inför hur listigt uttänkt det är med sorg. Mycket precisa stadier, ständig rörelse. Som en förlossning. En vecka har gått.

Tack @vår2022 och @Varafrisk! 🙏

Igår några underbara timmar av normalitet hos dotter o barnbarn. Sitta o hänga lite på altan, medverka till total make-over i elvaåringens rum, gå en promenad och titta på kor. Välsignat, dessa dagar som är upp och ner. Många beslut kvar om allt möjligt. Begravning om fem veckor, känns långt men viktigt att alla kan komma. Känns bra. Läste fin text av Leonard cohen- ”när du är ung, strävar du efter att vara hjälte i ditt eget liv, allteftersom du blir äldre, behöver du inte mera identifiera dig med den sida av dig som strävar efter att vinna.” Känns sant. En insikt som liksom klonkade ner.

Hälsar på min bror, i det stora vackra huset som var mina morföräldrars sommarvilla. Den gamla stämningen, med de gamla möblerna och tavlorna är kvar, varsamt förnyat. Minns canasta-kvällarna med mormor i det höga panelklädda vindsrummet med utsikt över vattnet. Skönt att komma bort, ska bli skönt att komma hem ikväll. Kanske med lite nya krafter. Orosmoment om begravningen poppar upp- musiker som inte kan föreslagen dag, sånt. Och hemmet, plötsligt rädd för inbrott nu när jag är borta. Känns som om jag skulle vilja flytta, igen. Hur skall mitt nya liv se ut? Känns som att jag har omskapat mig flera gånger de senaste åren, med stöd av min man. Jag har slutat dricka, jag har gått ner 17 kg i vikt. Jag har fått en skrivrutin. Nu har han lämnat mig. Vem är jag nu? Finns det andra gamla drömmar som nu kan ge ny kraft? Pianot har jag inte hunnit med på länge. Tänk om jag kommer att hitta ny kärlek. Känns som att jag kan ta avstamp i dessa rum, uppe på klippan bland de höga tallarna. Fridens boning.

Idag har jag rå-ångest av allt och ingenting. Tomhet och saknad. Många beslut om begravning mm. Måste ta mera hjälp. Bit för bit. Borde städa men orkar inte. Det går verkligen upp och ner. Igår var en bra dag idag inte alls. Rädd för framtiden. Orolig för allt möjligt. Rört till det med räkningar och konton, får nu massor av krav. Usch.

Tack kära vänner. Ja, jag bad om hjälp. Barnen har varit underbara hela tiden men ibland är det svårt att formulera hjälpbehov. Den ena bjöd på middag, som jag inte orkade men iallafall. Den andra kommer i morgon o reder upp lite. Jag hade helt enkelt missat att föra över pengar i tid till kontot där allt autogiro dras. Därav kravskuren. Borde vara ok nu. Anlitade ju både byrå och rekommenderad officiant. Men det är mkt som bara jag kan bestämma, eftersom jag vill ha en personlig och intim begravning. Då stämmer inga mallar. Och det väcker också oro. Delvis är det bara att uthärda, tre veckor till. Väldigt liknande läge när min mamma dog för två år sedan. Med skillnaden att då drack jag två flaskor vin om dagen, hela dagarna. Jag har jobbat i decennier i show business. Detta är både djup sorg och premiärnerver, som jag är så innerligt glad att slippa i vardagen. Min vänkrets har med åren krympt. Jag har en tät kärna, som har tröstat mycket men jag behöver också vila. Och bara försöka ta mig igenom dagarna.

Nu har jag äntligen fått iväg alla inbjudningar till begravning. Musiker klara, lokalen kollad. Planer ganska klara. Nästan tre veckor kvar. Många vänner hör av sig. Dagarna går. Nästa vecka utflykt o sen till landet på en vecka. Sedan börjar det nya livet, det där ganska okända. Sett på vetenskapsprogram om alkoholism. Att det varit viktigt för människans evolution, underlättat umgänge med okända. Gör att man kan avläsa signaler lite bättre. Känner igen det såklart. Lyckats vara otroligt social i perioder fast jag egentligen är introvert. Fråga ställdes om länder som inte dricker alkohol, tex muslimska. Men de dricker kaffe, som har liknande effekt! Minns när jag började med kaffe som ung, hur hög jag blev! Det var en riktig kärlek. Som jag sen ganska raskt flyttade till öl o vin. Tänker att min alkoholism har varit som en behandlare sa en gång- ”påsupen”. Att jag helt enkelt drack mig till ett beroende. Han talade också om ”påsupna” känslor- ganska bra ord.

Nu väntar jag sååå ivrigt på att få besked om jag är antagen till ettårig skrivkurs med min favorithandledare! Denna vecka ska det komma så det betyder väl senast imorgon. Känner att det avgör så mycket hur året kommer att bli. Kommer förstås att skriva i alla fall, men det är sju fylliga helger. Med resa och övernattningar. Skulle vara skönt med stöd. Hoppas!

Hej @Varafrisk . Gårdagen var en härlig sommardag. Tandläkare, lunch på uteservering, bio Book club 2, lite mysig trots att tanterna kolkade vin oavbrutet. Bara hänga lite ute. Ja, det är randigt, lunchade n hm ätimdan med nära vän som tyckte att jag var svår att få kontakt med. Ja, jag är väl det. Dåligt tålamod med andras långa berättelser. Lite avskuren. Men så måste det väl vara. Den blinkande badrumslampan som jag alltid hejade på och pratade med, den är utbytt. Diskmaskinen stendöd, försökte sätta på men den fastnade i nåt gurgel så nu har jag dragit ur sladden. Diskar hädanefter för hand. Som förr., innan jag träffade mannen. Önskar godmorgon! 🐳🙂

Jag kom in på skrivkursen! Sju helger med internat på ett år. Känns såååå bra- då får jag lite struktur på detta år som annars känts som en stor öde slätt. Och viktigt stöd för mitt skrivande, som ju nu är min huvudsyssla. Känner starkt att jag nu igen omskapar mig, 73 år gammal. 🐳🙏🦄

@Varafrisk det är på en folkhögskola. Lärare är en författare som jag gick provkurs för i december och tyckte att var fantastiskt bra. Jag har alltid skrivit, även professionellt, men detta är en annan genre så det är ändå helt nytt. Jag har ju skrivit på nu i ett år, och är så lättad att jag nu får hjälp att komma vidare, förbättra, utveckla. Och så få hänga i mitt gamla hemland varannan månad. Också stor bonus. Och så få struktur på min framtid.

Dagarna går i lågintensiva förberedelser för begravningen på söndag. Igår provade jag äggoanjovismacka som ska lagas o serveras. Idag ordningsföljd och slutval av musik. Officianten har varit sjuk så små stråk av stress men många hjälper så det känns lugnt. Tänker på alla som kommer- nära på både min o hans sida, människor knutna till varandra på olika sätt, bekanta och för mig obekanta. Hela min familj m syskon o syskonbarn , mina barn, träffas inte alls ofta alla på en gång eftersom vi bor i två länder. Nästa vecka börjar något helt nytt.

Nu har det gått ett par dagar efter begravningen och gästerna har rest. Det blev otroligt vackert och fint- stort porträtt med blommor ljus och dekorationer och jag kunde nästan hålla hans blick under den fina ceremonin. Fina tal. Underbara blommor. På förmiddagen hade jag lagat äggoansjovismackor till 50 pers! Döttrar o vänner hjälpte massor. Det blev helt enkelt otroligt lyckat. Känns underbart att vi kunde ge honom detta och att han nu är med mig på ett nytt sätt.

Tack alla! Jag går fortfarande på små moln, paradoxalt nog. Förhöjd livskänsla, måste man kalla det. Kontakt med alla tider. Då och nu. Det stora blir nu, förutom skrivandet, att hålla järngrepp om ekonomin. Allt blir ju nu i ett slag dubbelt så dyrt. Men jag ser fram emot det. Och att jag inte kan ens tänka på att flytta på 18 månader eftersom vi har bunden ränta så länge. Sen kommer jag att behöva flytta men nu har jag denna tid. Anmält mig till allt möjligt, sorggrupp, heliga danser, allt möjligt. Suga ut allt ur att bo så tokcentralt som jag gör nu. 🐳🙏🦄

Ja såklart går det upp och ner. Och- en del av glädjen som jag nu ofta känner handlar om tacksamhet mot honom som gav mig så mycket. Alla spår av liv jag har här hemma, gemenskapen vi hade, upplevelser av musik, som var hans stora intresse, konst, skönhet. Och en galen glädje att bara leva. Efter ett år av lite vanmakt, dödens närhet, ett år då vi visserligen oftast lyckades ta en dag i sänder men förstås till priset av lite förnekelse. Jag har också kommit ännu närmare mina döttrar, vilket är underbart. Middag hos den ena igår. Delvis har det absolut också att höra med nykterheten, att de börjar ha ett riktigt förtroende för mig. Underbart med de halvstora barnen, höra om skola, kompisar, hobbyn, funderingar om allt möjligt.

Sorgegruppen var jättebra. 8 tanter, två som förlorat män, 2 gamla föräldrar. Känner att jag verkligen behöver detta, spegla, möta, klaga, känna igen, berätta. Lite som vi gör här men annat fokus. Börjar trots allt tänka på flytt- skulle vara så skönt att det var ordnat, boende som jag har råd med. Nu får jag ju tänka hyra ut rum, hyra ut över sommaren, hyra ut landet. Har sina problem. Provtittade på ett par lägenheter idag. Smått blir det, om jag skall vara kvar i innerstan. Hm.