Senaste kommentarerna i forumet

Så glad att du har stafettpinnen nu och att det går bra för dig. Tack för dina omtankar. Har varit och är en tuff tid och jag har druckit alkohol senaste veckan som jag möte vill men för att stå ut just då. Har slutat med medicinen efter 7 dagar som verkade öka suget enormt. Nu känns det stabilare och jag vill fortsätta på min bana jag var på innan, utan den där djävulusiska drycken som förvrider och förstör det mesta i längden.

Vill bara titta en och ge dig ett bra jobbat och en stor kram!
❤️

Glömde att krokodiltårar betyder falska tårar, Flinga. Krokodiler har inga tårar. Nej, verkligen inte falska. Jag menade stora tårar, som Sisyfos tolkar det. Kan man inte tolka det som att det är de största tårarna som finns om de kommer eftersom de egentligen inte existerar? ;-)

?

Ja, fast stora är de krokodiltårarna. ???.

Ja, någon form av falsk stolthet kanske det är. Efter att ha läst ditt inlägg idag kommer jag att tänka på hur din situation ser ut.
Jag hoppas att du får den hjälp du behöver. Visst har jag det motigt, men jag vet att många har det värre. Kom att tänka på Hasse & Tages gamla sketch

https://youtu.be/Sx58z5V6FsY

Lite komik kanske är rätt mitt i allt? Ja, vi följs åt!

Fast det kanske var det du menade......

falska tårar!?

Du lever i min mardröm att jag inte hinner bort innan jag sitter fast. Skickar kramar och mina tankar till dig❤

Härligt du kämpar för dig och ditt liv! Intressant med behandlingshem. Hör ofta av läkare att Sverige ligger efter jättemycket inom flera områden. Sår i naturen gör lite ngt att titta på tycker jag.

Tack för din hälsning, vännen. Kramar och fortsatt styrka till dig!
✨

Hej vännen. Har varit frånvarande och du har också kämpat med suget. Tror faktiskt ljuspåslaget på våren skapar lite turbulens i hjärnan. Vanligaste tidpunkten på året då självmord begås så någonting är det ju som påverkar oss fast i väldigt olika grad.

Skönt att du håller dig på banan. Tack för hälsningen fina du. Var rädd om dig. Försök att njuta av livet som vi har ch var nöjd med allt du klarar och gör bra. Ex så ha bidragit till så många här i forumet! ?

Storkram ?

Som vanligt lägger du orden till träffsäkra bilder med budskap och mening. Kåsör, kritiker, poet ådror har du i dig. Så skönt att ha modet och självtilliten tillbaka.

Tack fina medsyster för din hälsning. Kan vara svårt att tolka men jag tror jag tolkar dig som du menade. ;-) Finns olika sätt att sända medskick som är positiva när inte mkt positivt står på menyn. Men det går. Det vet vi och det kan du. :-) sedan är det ju en helt annan sak att önska att man inte är en extraordinär människa som måste prövas extraordinärt mycket, eller hur? ?

Allt har en fortsättning. Den fortsättningen ser alltid bättre ut omarinerad och rattnykter. Det är verkligen sant.

Må bäst kära du
?

Ge inte upp!

Det är lätt att tro att allt ska bli bra om vi fixar det mest synliga problemet men så finns där saker som kanske alltid funnits, varit anledning till att vi drack eller blev ett resultat av att belöningssystem inte kommer i balans igen. För män verkar det särskilt svårt att gå i samtal, be om hjälp och ta mediciner när det gäller hjärnans mekanismer men allt övrigt i kroppen som felar verkar gå lättare. Svårt för alla egentligen. Fortfarande fördomar när det gäller psykisk ohälsa, tror jag.

Med din envishet som hjälpt dig kommer nu detta bli bra också. Härligt och modigt av dig att ta steget och ge det en chans. Vem vet, kanske en liten, liten kemisk obalans kan hjälpa dig att leva ditt liv så mycket lättare? Hoppas på det! Vi får följas åt...

Kramar

Bra fråga där i PP:s tråd "varför ska det vara så svårt, när det egentligen är så lätt". Ja, jag har ju inget bra svar på det alls. Själv känner jag mig ibland lite ansvarslös och trotsig... Förstår egentligen inte vad jag håller på med. Kan dock inte skylla på mannen, tyvärr. Så jag får ta ansvaret själv.

Ja, det är väl det, det är. Bedrövligt och orättvist! Förstår dina kluvna känslor kring sjukdomen och det är bra att du kan skriva om det.

Fina, fina Leverjag! Blir så ledsen för att du inte får din välbehövliga vila. Stora kramar!

Hej igen, läste igen i din tråd. Om hur din bakgrund ser ut, och att du har ärvt problematiken. Samtidigt din starka kämpaglöd att på egen hand hantera ett problem och skuldkänslorna du har för att det går knackigt. Du skrev för ett par veckor sedan att du skulle boka besöks hos psykolog. Hur gick det? Kanske lite av ödets ironi att du skrev i min tråd för jag har själv slutat utan hjälp, men måste nu ta tag i saker som ligger kvar och skvalpar. Intentionen har varit god, men tydligen har det inte räckt till...
Idag med facit i hand borde jag inte varit så orolig för att lyssna på de råd jag fick om att ta hjälp. Alkoholberoendet är inget att leka med och visst går det att klara av att sluta dricka, men sen då? Är vi klara med det och blir livet bra sen? För vissa, men kanske inte för alla! Kan det vara så att du med dina erfarenheter av livet faktiskt behöver stöd för att långsiktigt kunna vända? Du har så fina intentioner men lider ju av skuld. Jag tror idag att den är upp oss och vi måste försöka bearbeta på något sätt. Själv är det svårt men kanske inte omöjligt. Men det finns ju andra vägar. Normal sjukvård, samtal, AA och andra behandlingar som hjälper. Ja, du skrev att du inte är där än, men rådet blir nog att inte vara lika envis som jag varit i att klara allt på egen hand. Flitigt Forumanvändande är mycket hjälpsamt!

//PP

Ett första steg är att jag ska föra bok över vad jag dricker och vad som triggar mig. Tror det kan leda till motivation och minskning. Jag hoppas att kunna dricka sällan och lite i framtiden, som i Stingos tråd, men inser att jag först behöver dra ned helt. Det skrämmer mig att vara helt utan så jag tror det bästa för mig är att vara helt ärlig mot mig själv och skriva ned exakt hur mycket jag dricker. Med facit i hand ska jag sedan trappa ned. Tidigare har jag gjort uppehåll, helt nyktra perioder på 3-4 månader. Från mycket till noll direkt, men sedan fallit in i gamla mönster. Jag arbetar mycket med mig själv och har insett en hel del under de senaste åren. Jag förstår orsakerna till att jag började dricka men nu har jag nog fått ett fysiskt beroende och måste hitta en väg fram mot ett friare liv där jag kan leva utan att tänka på alkohol varje dag. Jag säger till mig själv att jag kalrade av att sluta röka efter många försök. Idag tänker jag aldrig på cigaretter och är inte alls sugen på att röka. Det har gått 10 år drygt sedan jag slutade, å andra sidan beörjade jag då dricka mer vin. Summan av lasterna är konstant eller..? Måste komma ur beroendetänket, att alltid stoppa tröst i munnen. Stå ut med sorg och smärta, det går över. Tänker högt. Kram och ha en fin lördag. Nu ska jag ut i trädgården och jobba och sedan promenera med hunden. Det faller ett lätt regn men det är ändå skönt att vara utomhus och höra fåglarna, känna doften av nytvättat efter regn och drömma om en vacker trädgård där jag med tiden ska sitta med en kopp te och njuta.

Hej Nyckelpigan,

såg ditt rop på hjälp hos PP. Jag har läst delar av din tråd tidigare och du berörde mig djupt. Jag hoppas att du kan finna styrka och ork att komma vidare. Bra att du är här igen.

Tänker på hur otroligt dåligt många av oss som hänger här mår egentligen. Och aldrig någonsin att alkoholen hjälper och gör något som är bra på lång sikt. Aldrig någonsin...

Skickar styrkekramar till dig <3

Älskade fina du... nu är det jag som gråter krokodiltårar... Ja, varför detta helvete...? Jag har inga svar, bara nya frågor. Någonstans försöker jag tänka - att vi får inte mer än vi klarar av och att det någonstans ändå finns en mening med allt detta...

Ni vet alltså inte än. Det är denna väntan som är värst. Innan man fått svar. Innan man vet vad man ska förhålla sig till. Innan man kan göra något och bara låtsas att allt är som vanligt.

Det är ingen idé att uppmana dig att ta det lugnt och ta hand om dig själv. Det blir också ett krav, ett måste som ska hinnas med. Det enda jag kan göra är att skicka dig all värme, kärlek och kraft som jag kan uppbåda. Jag tänker på dig och jag önskar dig att du ska orka vad än framtiden bär med sig. Ett vet du i alla fall - alkoholen kommer inte vara din vän och hjälpa dig, så försök att stå emot.

Tusen kramar till dig <3<3<3

Tror att det är precis som ni skriver. Man måste kapitulera i detta också. Nu orkar jag inte må så här dåligt längre, typ. Det var ju vad jag gjorde i november 2014. Då ville jag faktiskt inte leva längre och trodde på riktigt att alla skulle få det så mycket bättre utan mig. Det var också vad jag gjorde med sockerberoendet i februari i år. Att inse att man inte klarar av något, att det inte funkar längre, att man mår för dåligt - och att inte kunna lösa det själv - det är både tungt och stort. Men det är inte heller förrän då som en förändring är möjlig.

Hur var det nu jag läste... att skalet måste knäckas innan vingarna kan vecklas ut... om ni förstår hur jag menar.

Jag tror att många alkoholister går och bär på en depression. Sedan är det svårt att veta vad som är hönan eller ägget. Fick man ångest och depression av alkoholen eller drack man för att man hade ångest och depression? Spelar kanske inte så stor roll, det är ändå en nedåtgående spiral. Ett är säkert i alla fall - INGET blir bättre av att dricka. INGENTING!

Ja du PP, listan på biverkningar är enorm. Jag fick väl ca 70% av dem - tex ångest och depression... Alltså vet man till slut inte vad som var orsak och verkan där heller. Men det var ju efter flera års bruk. När jag väl slutade med tabletterna, så hade jag egentligen inte löst några av de bakomliggande faktorerna. Jag hade tragglat i kbt under ett år, men det gav egentligen inte så mycket. När jag väl började i terapin, så rev vi av ett års kbt under första träffen... Det som istället hände när jag slutade med tabletterna var att jag började medicinera med alkohol istället. Jag tog liksom drickandet till en ny nivå. Det är väldigt tydligt så här i efterhand att jag har medicinerat med alkohol. Visserligen har jag alltid druckit mycket genom åren, men inte på det sättet.

Och en sak till... Tänk på vad stark du är som faktiskt vågar visa att du inte är Stålmannen!

LeverJag - underbart att se dig igen. Men tråkigt att det är som det är. Tänker på dig vännen!

Stor varm kram

Nyckelpigan, jag känner också att det växt fram ett beslut att verkligen sluta. Vi får stötta varann och hänga här med våra funderingar!

Ska läsa din tråd så jag förstår din situation bättre innan jag skriver.

//PP

Alltså på riktigt, rullar stora krokodiltårar nerför kinden för jag blir så rörd av era hälsningar till mig. Ni är bäst!

Ja, varför ska det drabba oss igen? Vi orkar inte mer. Jag håller på att hämta kraft och ta mig ur äktenskapet på ett för alla parter så bra sätt som möjligt och så har maken gått och varit sjuk. (Ja, Muränan. Såklart tankar då dyker upp. Är det därför och så länge men ökat..) Fixat och ökat livförsäkringar (han??) och är på allvar orolig. Vad fan gör man? Allt blir upp och ner igen. Måste hjälpa honom och barnen men samtidigt finns en del av mig som tycker det är jävligt orättvist. Fick ta hela förra smällen rätt ensam och se till att vi överlevde. Helt ärligt också att jag kastat bort så många år på ett olyckligt äktenskap och så att bli fast igen i vad nu som kan komma. Känns fördjävligt! Barnen älskar sn pappa, hur ska de reagera, hur kommer deras liv att se ut? Ni fattar, massa tankar.... Trött. Livstrött. Hur många krigsplaner ska upprättas och plan A, B, C osv. Hur ska vi överleva detta? Det bara svartnar...

Får avvakta till vi vet. Han väntar fortfarande på röntgen... Jag försöker leva som jag lärt mig. Innan vi vet, leva som vanligt, inte ta ut ev hemskheter i förskott. Det fungerar ganska bra men stressen stiger ju så klart och har ett stressigt arbete också. Tror ångest ökat en hel del. Kommer min hjärna att klara detta, undrar jag. Jag vet ju att jag måste. Men vilka helveten innebär det. Och jag som tänkt jobba mindre, ta ett lugnare jobb men nu kanske måste försörja flera tonåringar. Får jobberbjudanden hela tiden men vågar inte gå vidare då jag känner att min tillvaro är så osäker och då kanske bättre att stanna, även om jag vantrivs..,? Vet ingenting längre känns det som.

Så, att ta hand om sig innebär också stress. Boka tider och lägga pussel även om det är för att jag ska må bättre. Det tar också ut sin rätt. Jag försökte hålla fast i mina goda vanor men märkte hur jag mådde sämre, inte kunde koppla av. Sedan värsta utbrottet (n) vid pms period. Sms samma dag till terapeut. Vad hette den där läkaren som var bra på sånt här? Svar. Boka, vänta, förhoppningsfull. Bra möte, tiden räcker knappt. Börja testa medicin, ny tid, massor av annat. Mina lediga yogastunder börjar bokas upp av jobb och utbildning. Längre arbetsdagar. Äter medicin som kan fungera för att bli jämnare. Ok, jag gör vad som helst för att få ordning. Varning för livshotande biverkningar och allergiska reaktioner men mkt sällsynt. Vaknar pigg och energifylld på morgonen direkt efter jag börjat. Great! Klart plus. Får nästan för lite sömn. Vaknar tidigare och tidigare trots extremt få sovtimmar. Blir sötsugen, är fortfarande låg, blir väldigt sugen på alkohol!!! Medicinen gjorde mig sugen. Efter en vecka flera av de symptom som måste rapporteras och kräver akutvård. Inte sant!! Får sluta men åker inte in. Verkar lugnat sig men är lite osäker faktiskt.., så nu sitter jag här och är utan mediciner. Druckit alkohol som manisk två gånger denna vecka. Smakar inte gott, blir bara seg och jättedålig dagen efter. Idag vaknade jag fast besluten om att nästa tid hos läkaren (veckor emellan) innebär anti-depp medicin. Har funkat tidigare.

Gick ut med hunden i morgonsolen (var väldigt tidigt insåg jag sedan) och hällde ut sista av vitvinet med en stark äckelkänsla. Vill inte dricka. Måste få hjälp med psyket och dämpa det där som triggar kaos i min kropp. Fortsätta samtal, yoga mm. Om två veckor borde vi veta vad maken har för skit.

Så , en rapport från mig. Har inte haft en stund över för att skriva och inte heller ro. Alkoholen är fördjävlig men hoppet finns kvar!

Kramar alla fina! ???

Läste ett inlägg av dig i min tråd som du skrev i natt. Kanske på fyllan? Har inte läst din tråd från början, men en nystart är alltid rätt.
Oavsett hur relationer är så är ju alkoholen inte rätt väg, men den typen av självklar vishet kan jag ju bespara mig. Hade någon sagt det till mig så hade jag nog frågat mig om personen var helt 100. Men faktum kvarstår. Ingenting, verkligen inget blir bättre med alkohol.

Stort lycka till med nystarten!

//PP

Tack för dina rader, känns lite märkligt att läsa din mycket empatiska kommentar. Jag har ju alltid haft en "Mogliinställning" till mig själv och livet. "Jag är tuffare än somliga tror"
Så nu är det lite märkligt att nu känna att så inte är fallet...Om det fortsätter på det här viset kommer det väl sluta med att jag blir en riktigt ödmjuk människa till slut ?. Först alkoholproblem, sen depression. Ja, vad fasiken kommer sen? Gällande pillren så läste jag igår på nätet. Listan över möjliga biverkningar var ju enorm. Nageltrång behövde man dock inte oroa sig för, men det var väl typ det enda som fattades.
Fast listan med biverkning av alkohol är ju minst lika lång, och det lyckades jag ju förtränga under ganska lång tid. Ja, nu är förändringens tid inne igen. Det ska och måste gå bra. Jag vill så gärna, och ska göra vad som krävs.

Kram från Gökboet

//PP

Styrkekramar ☺