Senaste kommentarerna i forumet

Jag har tyvärr inga råd att ge er då jag är gsbska ny inom detta. Men jag vet att ni kommer få många råd här inne.
Kanske vore det bra att skriva i tråden som riktar dig mer till alkoholister som försöker förändra sins liv. De kanske har några konkreta tips och ideer stt prova.

Hoppas det ordnar sig på bästa sätt. Kram

Du har ju kommit hit! Och söker hjälp. Du har också kommit till en insikt att du vill förändra det som är nu. Det är starkt och modigt.

Jag känner igen mig så väl i din historia. A var min livslina, utan den drabbades jag av oerhörd ångest. Vågade inte vara utan. Har haft panikattacker, trauman i livet ingen medicin hjälpte bättre än alkoholen. Jag kände att jag knappt kunde överleva utan den.

Alla här har vår egen historia om när vi kom till insikt, vilka mål vi sätter framför oss för en förändring. Själv har jag fått massor med stöd i min process genom att läsa alla fantastiska livsberättelser - som är starka och ärliga - här på forumet. Alla är otroligt stöttande och man kan ställa alla "dumma" frågor (inga frågor är dumma för övrigt).

Jag har inte (förrän nu) haft en enda vit dag på 10 år. De senaste 5 åren har allt eskalerat och jag kan inte gå utan alkohol. Alls. Jag dricker lite hela tiden. Blir inte full och raglar runt, men jag är konstant salongsberusad kan man säga. Till slut fick jag nog. Gick ju som i en dimma hela tiden. Jag klarade också allt jobb, barn, hem. "Funktionell alkolist" är det något som heter. Det är nog jag. Jag är "bara" inne på min 2:a vita dag - men för mig är det jättestort. Första dagen var oerhört tuff, idag har det gått riktigt bra. Eller OK i alla fall. Känner hopp och känner mig motiverad att fortsätta. Jag dog inte av att inte dricka alkohol! Inte heller hamnade jag på psykakuten! Fantastiskt! Mitt mål är att bli helt A-fri, men jag sätter inte det i pannan på mig nu utan tar varje timme, var dag i taget. Och förlorar jag fotfästet är det viktigt att jag inte förtvivlar och ger upp, utan ska resa på mig igen.

Se det här som ett första steg! Ett modigt steg.

Tack för att du delar din berättelse. Lycka till!

Hej!
Jag förstår hur du känner det. Men jag kan av egen erfarenhet säga att det är först nu det händer ngt. Nu när jag har flyttat. Nu som hannär beredd att sluta (dock bara i 30 dagar först) och han vill gå till typ föräldra/äktenskapsrådgivning då vi ser om det finns ngt kvar att bygga upp detta på.

Det är många blandade känslor. Klart jag i grund o botten älskar honom. Men de känslorna är bortputtade av äckel oro frustration ensamhet och ledsenhet bla. Frågan är hur mkt som finns kvar. Han vet å andra sidan inte om han vill ha tillbska mig eftersom jag svek honom så genom att lämna.
Ja tiden får utvisa vad som händer. Det jag ville säga är att lämna är det bästa och jobbigadte beslutet jag tagit. Det är lugn o ro vinga funderingar på hur kvälken blir. Luktar det alkohol? Hur många burkar fanns det egentligen osv.

Jag tycker det låter som om du alvarligt ska överväga en separstion. Iaf en tillfällig.

Kram på dig o håll oss uppdaterade. Vi är många som tänker på dig.

Håll ut Rabarber! Det värsta är snart gjort. Tycker att du är otroligt stark som kämpar. Ge inte upp! Styrkekramar!

Hoppas du kan sova rabarber. Just detta har jag tur med. Kan oftast sova närsomhelst oavsett oro eller ångest.

Men då är vi ju kompisar som håller samma dygnsräkning! Vad härligt! Då kan vi hålla extra koll på varandra och peppa :) Jag läste någonstans i forumet att flera också håller koll på antalet vinflaskor de INTE dricker, som någon form av boost (och antagligen en förfärlig upptäckt samtidigt). Så jag kan konstatera att jag då inte har druckit 3 flaskor hitintills. Det måste ju kroppen bli jätteglad av :)

Idag har det gått förvånansvärt bra (jämfört med igår). Tänkte till och med att om jag fick samma ångestattack ikväll som jag fick igår, då skulle jag faktiskt ta mig ett glas vin. Men det behövdes inte! Heja Ramlösa! Jag klunkar i mig litervis. Det hjälper. Och försöker hålla matklockan så att jag äter (även om aptiten inte är på topp). Nu bävar jag bara för sömnen som mer eller mindre var obefintlig i natt. Och att jag ska vara på jobbet imorgon och fixa det - det blir min nya svåra prövning. Men jag har som sagt till mig själv att jag tar det här timme för timme, dag för dag.

Och igen - starkt att ta steget! Vi fixar det här!

varför jag inte kan ta ett glas vin.
I veckan blir det några dagars arbete på annan ort. Kommer att möta upp några kollegor, som vi brukar blir det middag och vin till maten.
Ingen kan tro att jag har ett destruktivt förhållande till alkohol. Sköter mig i jobbsammanhang, dricker ytterst måttligt, bara något glas vin.
Tänker nu att det där fixar jag. Jag kan ju sköta mig. Det är inte så farligt att ta ett glas vin till maten. Det är ok..väl?
Nu behöver jag komma ihåg att det inte är ok. Jag vet ju aldrig när mitt ohämmade drickande slår till. Ett glas på jobbmiddagen på onsdag kommer att få mig att tro att jag kan hantera ett glas vin till maten..nåja två.. när jag kommit hem på fredag. Som garanterat blir så
att jag köper hem en till flaska vin till helgen därpå. För jag kunde ju dricka måttligt de senaste gångerna...jag kunde ju det..

Jag vill inte trilla dit igen. Jag vill må bra och känna mig fri från alla alkoholistiska mönster. Så det så!

Börjat kunna känna glädjekänslor nu, det tog nästan tre veckor. Det känns inte längre självklart att dricka men suget finns kvar. Är fortfarande apatisk men tror att energin börjar komma tillbaka lite.
Antabus passar mig bra, även om jag skulle vilja ta ett återfall så måste jag vänta minst fem dagar innan jag kan börja borsta. På den korta tiden hinner jag ångra mig och börja äta dem igen. Känns bra att jag tog steget till beroendekliniken!

Kämpa rabarber. Dygn 3 för oss imorgon! Vi är väl båda nya här. Har aldrig druckit till vardags så mycket men var så trött på söndags och måndagsångesten efter mina helgrace med A. Började prata så mycket skit och sårade folk jag gillar osv. Kan inte längre stå för hälften av all skit jag häver ur mig på fyllan. Det är inte jag. Lycka till!

Då är påsken över för denna gång. Vi hade en hel vecka ledigt och skulle ha det sååå mysigt. Hade egentligen planerat att bara vara hemma, men han blev så rastlös av bara tanken att han bokade in oss på en färja med övernattning till Danmark. Och vad finns det i överflöd där, jo, alkohol såklart. Första kvällen gick helt OK, vi var trötta och la oss tidigt. Andra dagen var värre. Han startade med första ölen på en uteservering innan lunch och sen var det igång. När vår dotter hade somnat i vagnen på båten på kvällen var han redan på väg att bli berusad. När vi hade ätit klart fick jag praktiskt taget tvinga med honom till hytten, och då var jag ju såååå elak som inte lät honom ta "en öl" ensam i baren innan han la sig. Han fick ändå i sig tillräckligt för att vakna vid ettiden på natten för att spy på toaletten....Dagen efter åt vi frukost och sen tog han en öl i baren innan avstigning. Jag blev skitsur och ledsen. De enda som satt där för att ta en återställare efter en hård natt var ett gäng slitna äldre gubbar och tanter...och så min sambo.

Resten av långfredagen var stämningen inte precis munter. Han bad såklart inte om ursäkt, det gör han aldrig, men han erkände att det var dumt att ta en återställare när vi var på familjetur och sa att det skulle han inte göra igen. Lördagen helt okej. Vi besökte hans mamma. Jag drack lite vin men han körde. Hemma på kvällen drack han vin och öl men blev inte full, dock salongsberusad. Söndagen helt okej. Så i dag brakade helvetet lös. Han var på dåligt humör (inte druckit sen lördag kväll) och frågade mig upprepade gånger varför jag var sur. Jag var inte det, men är väldigt ofta lite nedstämd då jag funderar och tänker mycket på oss och vår situation. Sa detta till min sambo. Han blev ännu mer irriterad och drog ut på en cykeltur. Kom hem och luktade öl. Blev förbannad när jag kommenterade det. Senare utvecklade detta sig till en diskussion där det slutade med att han bad mig om att lämna honom då jag ju bara är olycklig och sur hela tiden. Jag försöker gång på gång förklara att anledningen till att jag är ledsen och nedstämd är hans drickande som han inte vill göra något åt. Han hävdar dock att det inte gör någon skillnad och att jag är lika sur oavsett. Jag vet ju inne i mig att det inte är sant, men alla konflikter som vi har haft runt hans drickande har fått mig att bli den sura och ledsna personen. Jag känner inte igen mig själv!

Nu ligger han på sovrummet och jag sitter i vardagsrummet. Egentligen borde jag väl vara glad. Han ger mig ju en öppning till att dra, till att befria mig själv. Men det jag vill är ju att han ska bli nykter och att vi ska leva tillsammans! Men jag förstår ju att han inte vill bli nykter. Enda sättet för oss att leva tillsammans är om jag accepterar och tolererar hans drickande, men jag klarar inte det. Vi har ju inget nära band till varandra längre. För varje gång som han dricker känner jag att min avsky bara växer och blir större. Så jag borde vara glad att han gör det lätt för mig. Men jag känner det bara som ett stort svart hål inne i mitt hjärta. Rädd och ensam.

Skrivit till dig nu.

Eller nåja nästan helt alkofritt arabland. Finns bara alkohol på enstaka hotell så normen är ju alkofritt. Vilken gudomlig skillnad att vara på en plats där alla dricker vatten och juice till maten, finns inget vin att snegla på i menyn. Det är så grymt befriande att jag nästan blev religiös.
Tyvärr flög vi businessclass (ja ja jag vet det är inte alls synd om mig och nej jag kunde liksom inte välja bort det) där absolut all möjlig alkohol är fri (trots arabiskt flygbolag) äkta champagne, viner i 300 kronorsklassen osv. Och nej så stark är inte min motståndskraft. Så det blev vin och champagne både dit och hem men därnere totalt 3 glas vin på en vecka. Mindre än jag normalt druckit på en kväll. Och den stora vinsten är förstås att jag lär mig att det går bra ändå, att jag inte alls är sugen på vin när det inte är en option helt enkelt. Druckit massor av supergoda fruktjuicer och fått inspiration. Känt mig otroligt pigg och fräsch. Ser på fb hur mycket alla andra druckit under påsken och känner mig glad och lycklig över min egen måttfullhet.

Ja jag tror du har rätt. Låt bli Systemet, bli inte påmind. Sudda bort alkoholen.
Började prenumerera på SvD igen efter ett uppehåll men ska avsluta och skriva varför.
Det är vinannonser på varannan sida, helt galet.

Starkt rabarber. Fest och krogen ska jag vänta med för egen del. En middag känns överkomlig med alkoholfritt just nu.

Tack för stödet rabarber. Jag tror för egen del att det är lättare om man säger till de 4-5 mest närstående vad som gäller. Jag var ute på landet och gick lite med en kompis som jag berättade detta för. Vi tog en kaffe i vårvädret och nu försöker jag ta mig ut på lite kvällslöpning. Har aldrig riktigt känt sug på söndagar eller röd dag innan jobb så inga problem nu. Bara lite allmän oro hur allt kommer bli sen när jag känner mig stark och s.a.s avgiftad hehe.

Det finns så många olika sätt att ta sig an sitt eget problem.
Jag själv har druckit minst en flaska om dagen i sådär 7-8 år.
Ändå klarat jobb, hög träningsdos osv, helt obegripligt egentligen.
Vid nyår bestämde jag mig att det var nog. Att det var slutslaskat med vin jämt och ständigt.
Jag tänkte mig en vit månad till att börja med och la upp strategin utifrån hur jag könner mig själv.
Jag köpte hem massor av juicer, smoothies, läsk osv.
Jag drack allt annat, massor, hrla kvällarna.
Jag sa till mig själv att allt är bättre än alkohol, jag åt och drack precis allt jag ville. Snacks, godis osv.
Och det gick bra, jag var förvånad över hur svagt själva alkosuget var.
Visst jag har haft några bakslag men i stort har det gått bra.
Jag har också testat alkoholfritt och det finns många goda alternativ.
För mig blir det dock lite för mycket lika vanligt vin och jag känner att jag inte riktigt bryter min vana.
Nu har det gått tre månader och jag är inte helt vit men dricker ytterst måttligt (totalt sett) kan lätt ta ETT glas och sen inget mer men faller också ibland igenom och dricker en flaska.
Lycka till !

att du talat om det för personer runtomkring dig! Det är ett stort steg och kommer att bli en stor hjälp. Många av oss har kämpat i det tysta och det är väldigt svårt - vi behöver stödet från vår omgivningen. Och förståelsen. Det är lika svårt att "smussla" med att man försöker leva ett nyktert liv, som att smussla med alkoholmissbruket.
Jag är precis i början av mitt uppbrott med A, så jag håller på och försöker klura ut det här för egen del. I början kommer jag säkert behöva hålla mig borta från kända "fallgropar", men försöker hitta andra sätt att umgås, eller andra intressen som kan ta en större plats. Idag var jag på en utställning med några vänner, tog en lång promenad i det fina vårvädret, bjöd på fika (på ett ställe som visste inte serverade alkohol) etc. Funderar på att ta upp teckning igen som jag egentligen älskar men som har kommit i skymundan pga vinpimplandet. Jag inser mao att jag behöver hålla mig aktiv, så att jag inte hamnar i soffan och längtar efter ett glas vin. Och jag behöver hitta sätt att umgås med mina vänner utan att det måste innebära alkohol. Tills dess att jag känner mig mogen att följa med ut på krogen och ta ett glas alkoholfritt och känna mig trygg i det.

Grattis till ditt modiga steg! Lycka till! Vi finns alla här för att stötta dig på resan!

Vad stark och bra du är! Var stolt över varje timme, varje dag! Tufft att gå på fest och stå över. Det är inte lätt. Speciellt storhelger som dessa, då det blir mer än vanligt och mycket fokus på alkohol. Vilken seger du måste känna!

Måndag och påskhelgen över. Klarat mig nykter i åtta dagar, trots att min sambo levt la vida loca i tre kvällar i rad. För varje dag som går inser jag vilket bra beslut det här är och vilken investering i livet jag gör. Jag kan fortfarande trilla dit igen, om suget blir för starkt men jag ska klara det här.

Mm visst är det märkligt.. Plötsligt är man inte längre ensam. Jag finner både tröst och styrka i andras berättelser samtidigt som det är sorgligt att vi är så många som lider i det tysta ? Men jag vill tro att vi tillsammans blir starka och kan hjälpa varandra ?
Stor kram tillbaka ?

Måndag och påskhelgen över. Klarat mig nykter i åtta dagar, trots att min sambo levt la vida loca i tre kvällar i rad. För varje dag som går inser jag vilket bra beslut det här är och vilken investering i livet jag gör. Jag kan fortfarande trilla dit igen, om suget blir för starkt men jag ska klara det här.

Tack. Det som driver mig och talar för att jag kan klara detta är att jag känner mig trött på fyllan innan den ens satt in. Vill inte ens bli full. Vill bara att det ska vara över och en nykter vardag ta vid.

Har nu talat om för två vänner att jag har som mål att sluta helt. Fick bra stöd men är rädd för ensamheten och att man fallet dit när allt känns bra. När man varit nykter några veckor och tänker att man överdrivit sin alkoholproblem kanske.

Mycket modigt beslut. Har själv lyckats vara nykter i en vecka nu sedan mitt beslut att dumpa A och komma ur mitt missbruk. Vi klarar det tillsammans, lycka till nu ✨

Distansen och utfrysningen av den som jag höll kär fick mig att bryta ihop, jag grät många gånger i fosterställning, ibland på golvet. I varje försök att prata om hur jag mådde och hur jag bemöttes kom bara oförståelse. Personen vände på dialogen och fick mig subtilt att känna att det var jag som var boven. Personen undvek dialogen, sköt upp den för att då aldrig återkomma till den. Dialogen möttes av ordvrängeri och missuppfattningar för att inte förstå vad jag menar, medvetet eller omedvetet. Inga löften gavs från den andre, intet som fick mig att känna mig trygg. Ställde jag krav mötes jag antingen skäll eller ett blankt nej. Jag gjorde mig sårbar genom att om och om igen söka den kärlek som jag så starkt önskade av den jag älskade. Jag var så förvirrad och förtvivlad, jag hade så dåligt självförtroende. Jag visste aldrig hur min partner skulle reagera hur jag än vände och vred på mig själv. Först försökte jag ändra min partner, tills jag lärde mig att det inte går ändra andra människor, då ändrade jag mig själv. Jag började säga ifrån, skilja på mina känslor och min partners känslor. lärde mig att stå på mina egna ben, försökte göra mig fri från beroendet av min partner så gott det gick. Tog tag i min rädsla att vara ensam. Läst på och skaffade mig kunskap. Synade distansen med att ge än mer distans tillbaka och möta den med likgiltighet, jag vände på maktförhållandet. Kom vi inte till i sängen så tog jag hand om det själv, öppet för att visa på att det inte gör något, jag kan klara mig själv. Jag vägrade gå med på att låta en dialog bli oavklarad, satt upp i kalendern när vi skulle fortsätta tills vi hade förstått varandra. Började med att upprepa vad som var sagt för att bekräfta att vi har förstått varandra, redde ut alla termer som vi inte kom överens om. Satt upp egna gränser för vad jag accepterade och höll på dem. Min partner tappade kontrollen och blev mer och mer frustrerad över att jag hade ett eget liv och inte kunde styra mig längre.

En relation handlar inte om kontroll av varandra för att säkerställa sina egna behov, en relation är ett ömsesidigt beroende där båda väljer att leva med varandra för att båda vill det, inte för att de måste.

Lite jävlar anamma är vad du behöver. Tid, det tar tid att ändra, kunskap är en nyckel och inte minst mod och styrka att skapa din egen integritet som sätter gränser. Säkerställa dina egna behov och känna att det ligger i din egen makt att kunna få dem tillfredsställda.

Nu är detta forum för de som önskar sluta med alkohol och kanske inte ett relationsforum, men om jag får ge dig råd, råder jag dig att:
1) Sätt inte öppet epitetet ”passiv aggressiv” på honom, det hjälper inte och det är bara ett tafatt försök att ändra på honom.
2) Ta hjälp! Detta är som att resa ut i rymden, gravitationen håller dig kvar när du är nära marken, du behöver massa kraft och ork för att lyfta den första sträckan i förändringens resa, när du är på väg mot rymden blir gravitationen svagare och då blir det lättare att hålla upp farten av en förändring. En stabil station på marken som vägleder och hjälper är god förutsättning för att hålla styrfarten, det finns liknande hjälp som här fast för våld i nära relationer.
3) Du har levt med detta en längre tid, det innebär att du är stark (även fast du inte känner så, så är du det, det är starka människor som lever med våld i en relation). Även fast du har styrkan, ta en sak i taget, det är tufft att ändra flera saker samtidigt.
4) Bli inte ett offer, du har själv makten över ditt eget liv och dina gränser, i slutändan kan du alltid välja att lämna den du älskar, hur motigt eller svårt det än låter, så kan vi det.
5) Håll det ni lovar och lita på varandra, det är kört den dagen ni inte längre litar på varandra. Om det inte går att lita på varandra, jobba på det eller lämna relationen.
6) Sluta inte att bli sårbar, det är det som får oss att leva, även om det gör ont ibland. Ha en backup-plan som är minst lika bra om du får ett nej, så gör det inte lika ont.

Jag har varit där och känner så starkt igen mig i den "aha upplevelse", det var som att pusslet föll på plats. Döm dig inte, du är inte ensam, det finns många med dig.

Styrkekramar till världen bästa Flinga! <3