Senaste kommentarerna i forumet

Har du tänkt på att söka hjälp inom vården eller AA?

Det är alltid mycket svårt att läsa ut känslor i skriven text. Saker kan lätt misstolkas och uppfattas på olika sätt av olika läsare. Därför måste vi försöka tänka efter när vi skriver till andra.

Kram

Tack mod60 :-)
Jag önskar att jag kunde skriva att helgen startade bra men så är det inte :-(
Hamnade på en utekväll som jag hade planerat att INTE GÅ PÅ. Jag blev inte fullast eller gjorde bort mig men fy fan vag jag mår dåligt nu. Ligger i sängen med huvudvärk och illamående. Mår för dåligt för att ens sova.

För att göra ett försök att inte sänka mig allt för långt ner så vill jag reflektera över två saker jag noterade igårkväll. Det ena var att på puben fanns en kvinna som var så berusad att hon kunde varken sitta på stol eller gå själv. När människorna försökte få upp henne så var det inte vaker syn. Fy fan tänkte jag. Jag sa till mig själv att sånn vill jag aldrig vara. Att jag blivit så berusat har hänt men mycket sällan. Igår så insåg jag hur trådfin linan är om man försöker dricka "normalt".

Det andra var att jag pratade med en som var nykter och blev så klart nyfiken på varför hen inte drack. Det kom ingen ursäkt som att jag kör bil eller liknade. Hen sa att hon helt enkelt är gladare utan. Hen sa att hen inte hade haft några problem utan bara en dag slutade vilja dricka och tyckte hen var gladare utan.
Fan vad imponerad jag blev över hen. Satt med min äckliga jävla dricka och tänkte...jag VET att jag också skulle vara gladare utan.

Jag hoppas jag nått min botten nu så att jag kan resa mig starkare. Jag inser också att om jag ska vara snäll mot mig så måste jag stanna här och skriva om mina upps and downs. För att lyckas sluta helt för det är ju det jag behöver. Jag måste sluta intala mig om att jag kan dricka "normalt"

Kram

att höra av dig. Och härligt att få dela dina erfarenheter! Glad vår! / mt

jag skrev här. Läser gör jag, översiktligt och oregelbundet men dock. Jag har hittat nya platser och sammanhang där jag bearbetar mitt medberoende och fäster mina tankar på papper. Med förundran och frustration ser jag den långa vägen vi har att gå... vi som är fångade i medberoende och de som är fångade i missbruk. Frustrationen bär jag och bearbetar - den är min och det är jag som ska ta hand om den.... eller släppa den:) ... Inse att långsamheten är en annans, ett tillstånd där också jag varit. Och kanske är... om än på en annan station. I min vardag möter jag också de som ännu är fångade i missbruk. Så smärtsamt och så obegripligt att se människor snava och falla... efter många månader av nykterhet... och den enorma tröskel som ska överskridas för att börja om på den nyktra vägen. Jag förstår så väl att jag saknade och ropade efter mg´s "sanna jag" då när han drack. Med förtvivlan och förfäran ser jag den som förvanskas och försvinner inför mina och andras ögon. Och inser min maktlöshet... ständigt det första steget. Men jag möter också dem som insett att ett nyktert liv är ett liv i frihet och jag möter de medberoende som skakar av sig de problem man är maktlös inför och som tillhör en annan. Underbara, befriade skratt ... Det är möjligt att ta makten över sitt liv! / mt

för att det tog tid för dig att flytta. Du har kämpat en så tuff kamp och nu är du en bit på väg - den vägen som är din!

Jag skriver så sällan här nu men tittar in ibland. När jag ser i backspegeln och tänker på alla jag följt här inser jag att vägen, den väg du går nu, är lång för de allra flesta. Den långa, så långa, tiden av hopp, tvivel, vanmakt.... innan man hittar kraften att ta sig ut ur det gemensamma. Och sen ensamheten, den du beskriver. Så välbekant. Men visst är det så att det finns ingen återvändo? Åtminstone inte i nuet.

All kraft och styrka till dig. Och kärlek. Och glädje.... livsmod och livsglädje. Kram, kram / mt

Känner mig så otroligt ensam!! Tänker på allt som har varit o hur hemskt det var på många sätt.visst har jag också mycket skuld i allt som hänt eftersom jag inte har gjort någonting för att förändra situationen för en efter 22 år!! Det är helt sjukt när man börjar tänka på det. Jag förstår inte nu varför jag väntade så länge. Det är så overkligt allting , jag har inte förstått än att jag har flyttat äntligen men jag känner mig inte fri än eftersom vi inte har gjort upp om huset o alla saker vi har osv.. Det är så svårt att prata med honom o jag är rädd för hur han reagerar När jag pratar med honom om det även om det är oundvikligt. Jag måste verkligen ta tag i det där nu.

Mina skuldkänslor hänger som ett ok på mina axlar och det är väldigt tungt att bära. När ska jag få känna mig glad igen, undrar jag. Jag får hela tiden kämpa för mig själv och stå upp för mina känslor och behov och dessutom i MOTVIND! Jag har ingen nära mig som stöttar mig i mitt beslut och hjälper mig. Igår kände jag mig stark och trodde att jag skulle klara mig ur det här ok, men idag är jag så fylld av skuld att jag knappt härdar ut. Vill helst bara sova, så jag kan få komma ifrån ett tag. Vad som fick mig att rasa idag, var att min svärmor ringde. När jag ser att det är hon som ringer får jag ont i magen. Jag har alltid haft bra kontakt med mina svärföräldrar och har tyckt om dem mycket båda två. Men nu, sedan de fick veta hur läget är mellan mig och min man ger min svärmor mig alltid dåligt samvete genom något hon säger när vi pratar. Idag när vi pratade, frågade hon mig såklart hur jag mådde och jag var ärlig och sa att det är inte så bra. Då säger hon till mig; "tänk dig för väldigt noga innan du fattar ditt beslut, det påverkar ju inte bara dig utan alla andra påverkas också av det här". Det kändes som en kniv i hjärtat och så var resten av min dag förstörd. Jag fattar att alla runt omkring oss också påverkas, men då menar hon att jag ska tänka på alla andra (kanske menar hon mest sig själv) och inte bara se till mina egna känslor. Först kände jag mig mest förbannad över att hon kunde säga något sådant, att jag ska väga in hur hemskt detta är för andra och enbart gå efter mina känslor. Men efter en stund kom skuldkänslorna och det dåliga samveten igen. Nu tvivlar jag igen på att jag verkligen kommer att klara av att lämna min man. Jag känner mig så ledsen. Det känns som jag inte kommer att må bra, hur jag än gör. Önskar så att jag hade någon i min närhet som verkligen stöttade mig. Tror att det är vad jag skulle behöva för att fixa det här.

Tjaba! :)

Jag tycker det är bra av dig att faktiskt iakta dig själv och inse att du sänkt garden ett snäpp sedan kan man ju fundera på vad det beror på. Jag tror att det har att göra med att vi är människor, precis som alla andra. Inga konstigheter och det vore nog mer onaturligt att springa omkring superfokuserad på sin nykterhet dag ut och dag in. Sedan tror jag att det är superviktigt att man påminner sig själv om hur det var och vill man tillbaka dit eller vill man gå en annan väg den här gången? Om väldigt många dricker var och varannan helg så kan jag tycka/tänka att det är lite skoj att inte gå i alla andras fotspår och vara nykter, bygga istället för att riva.

AA är så himla bra just för att bli påmind och vill man inte gå den vägen så måste man nog hitta andra sätt att påminna sig själv på.

Jag känner en viss oro inför sommaren då jag vet att jag blir extremt partysugen då solen, värmen, uteserveringarna osv dyker fram, hur känner du? Kan du boosta dig själv att njuta av sommaren nykter och ta beslut om din framtida nykterhet i höst eller hur tänker du?

Styrkekram till dig!

Toppen Hanna!! Jag har bäddat ner mig och kollar på Skavlan, dricker isvatten och käkar chips. Ska sova om en stund jag med. Fan vad vi är bra!!

Fasen vad bra du är. Så trist att bli ledsen och sårad. När liknande situation har hänt mig funderade jag och kom fram till att om de personer inte kan stå ut med mig på annat sätt än när jag är full, promiskuös och "bjuder på mig själv" då är det ju något som är skevt i relationen. I slutändan var det som att jag tyckte att jag är värd att umgås med människor som vill umgås med mig när jag är hur jag vill vara. Inte hur de vill att jag ska vara. Fast det är så mycket enklare än sagt.

Håll huvudet högt, du är en vinnare!

Jag har klarat det! Nu går jag och lägger mig med en bok. Den som sover syndar inte!!

Tack för stöttning, det var guld värt.

Det har ju som sagt gått ett halvår och det är ju toppen. Men nu börjar jag märka att människor runt omkring börjar tycka att det kanske ändå är dags för mig att börja dricka. "Har du inte börjat dricka än"? Det är nu som det känns som att jag måste börja försvara mig om varför jag fortfarande ska hålla igen nu när jag inte druckit på länge. Det är som att de börjar tröttna. För ett par dagar sedan var jag på en middag där det varken var läge för mig att påpeka att jag inte äter rött kött eller att jag inte vill ha alkohol. Så jag åt tartar och smuttade på lite vin.Totalt så fick jag nog inte mer i mig än en stor klunk och jag kände inget. Jag har inte funderat över alkohol nämnvärt efteråt men det stör mig att jag inte är lika säker i mitt beslut just nu.

Hej Anders!

Intressanta reflektioner, jag har också varit inne på att jag aldrig var arg i min uppväxt och att jag nog borde bli arg oftare för att ventilera på något vis. Jag har dock förändrat mitt tänk lite.. Jag inser att när jag inte har fylla och ångest hängandes över mig så klarar jag av saker bättre och förstår bättre varför jag känner som jag gör samt har lättare att se om någon annan har en dålig dag, alltså att allt kanske inte beror på mig. Allt är inte mitt fel, ganska skönt att få lyfta viss tyngd från sina axlar.

Jag tycker att dina "alkoholryck" låter oroväckande. Min känsla är att du står på en skör grund, om nån eller några negativa händelser inträffar, hur långa kommer dina ryck att bli då? Mitt tips till dig är att ta tag i det ordentligt medans du fortfarande har styrka och kraft men du måste givetvis känna själv. Sätt ett rimligt mål med din nykterhet men försök samtidigt sätta något annat mål såsom träning, promenader, fikakvällar eller vad du nu kan komma på. Alltså två mål, ett för nykterheten och ett som du tror kommer tillföra ditt liv något. Testa en månad och sedan utvärderar du bägge målen. Bryt gamla mönster..

Fan va bra den här tråden blev på något vis!! Ditt första inlägg beskrev så mycket av de känslor man själv får till och från, man blir bitter och avundsjuk på andra för att de kan ha "roligt". Sedan följdes det upp med vad jag tänkte skriva, hur ser de ut idag? Trasiga. Och det är lätt för dem att vräka ur sig saker när de inte ser hela bilden. Tror dock att det är väldigt viktigt att man hela tiden lyssnar på sig själv om man ska klara det här. Vad vill jag? Vad mår jag bra av osv!?

Starkt jobbat av dig och grymt härligt att du fick "payback" så snabbt också! :)

Jag har varit i kontakt med läkare när jag först fick panikattackerna och fick något lugnande utskrivet. Problemet med den är att jag blir för "påverkad" för att klara av vardagen. Jag ska faktiskt beställa en tid och gå dit och se om jag kan få mer hjälp. Vill verkligen inte bli beroende av a.
Tack för era svar!

Håller med Stingo - det här är absolut inte fel forum. Bra att du skriver! Tyvärr så är ju alkohol en av de bästa ångestlindrarna som finns - i början!!! Efter ett tag så är det inte så längre, då förstärker den bara ångesten, och förstör på så många andra sätt. Tycker också att du skall kontakta en läkare, och försöka att få hjälp den vägen. Kanske antidepressiva kan vara något? Jag vet inte. Hursomhelst, tveka inte att skriva och läsa här, det kan hjälpa till viss del faktiskt.....

hejar på dig!! Du fixar den här kvällen!!

Välkommen,

Du är inte alls på fel forum, här finns folk av alla de slag, med väldigt olik bakgrund. Det låter på mig som om du kanske inte kommit så långt på vägen mot alkoholism, men nog är inne på en mycket farlig väg. Väldigt många här kan intyga att alkohol är en väldigt dålig medicin, som känns bra en stund, men bara gör saker mycket värre i längden.

Får du vård för dina problem med panikattacker och ditt psykiska mående? Om inte, så är mitt bästa råd att ta kontakt med läkare, så du kan få hjälp med att börja må bättre utan a. Det finns både mediciner och terapier, som kan hjälpa. Om du redan får vård, så verkar den inte effektiv och då behöver du igen ta kontakt med vården och kolla efter hur den kunde ändras.

Du har problem, som du behöver ta tag i nu. Annars är risken stor att de blir väldigt mycket värre, när alkoholen tar allt mera makt över dig. Fortsätt gärna att läsa och skriva här med, jag tror nog att du kommer att hitta sånt som du kan känna igen. Lycka till!

Och ja Mod 60! Dom är snorvalpar! Trots att dom är i 35-40 årsåldern..
Det är såna som dom som aldrig har sett ett missbruk på nära håll. Dom vet inte hur det är att vara/leva med en alkoholist.
Hade dom vetat sanningen så hade dom nog inte hackat på mig som dom gjorde.
Hade dom till exempel vetat att jag drack vin i min kaffekopp om morgonen, att jag alltid gick upp först dagen efter fester för att kunna dricka slattar och recovery-öl ostört och utan att bli avslöjad. Att jag häromdagen blev glad då jag tog på mig ett par gummistövlar som inte använts på ett halvår och blev glad då jag upptäckte att det inte låg några gömda vinflaskor i stövelskaften.
Att jag både kissat och bajsat på mig för att jag har varit för full för att kunna "hålla tätt"... Att jag suttit gråtandes och hulkandes vid toaletten 1 miljon gånger samtidigt som jag stålsatt mig och peppat mig själv "Kom igen nu! Sluta spy! Upp och hoppa! Nu måste jag skärpa mig för systemet stänger snart och jag måste ju hinna dit före stängning".

Aldrig mer vill jag behöva ha det så... Aldrig mer vill jag behöva skämmas för att jag e på bolaget så ofta att jag måste börja rotera mellan systemen och kassörskorna. Aldrig mer vill jag få spattig dagen-efter-gångstil och skaka som ett asplöv på händerna.
ALDRIG MER!

heja dig :)

Jag har läst din tråd och tänker nu väldigt mycket på något av det du skriver om. Om de starka och duktiga och känslan du har av att inte passa in. Någon skrev att vi istället är svaga och ynkliga och det är ju snarare så det är. Jag är kanske en sådan som låter väldigt hurtig och stark i min tråd. Duktig. På ett sätt är jag det, stark eftersom jag inte druckit på tre månader snart, men samtidigt är jag mycket orolig. Orolig och rädd för att visa min svaghet och döljer den bakom en karskhet och duktighet som inte är sann. Vi är alla svaga då och då och starka ibland. Vi måste bara vara snälla mot oss själva. Du fick mig att tänka till, tack. Hoppas du stannar kvar och skriver och att du får en bra nykter helg:)
:) mod60

Oj... Vet inte varför sista meningen kom in.. Råkade trycka lite för snabbt på tangentbordet tror jag :D
Sorry för det!

Tack alla för ert stöd och fina kommentarer! Det värmer verkligen, tack alla ni fina gamla f.d alkisar! :) :) :)

Kom till kontoret idag i vanlig tid runt 0800. Utvilad, fräsch, klar i huvudet och pigg.
Runt 0845 stapplar de två värsta suputerna bland kollegorna in.
Rödsprängda ögon, stinker alkohol och tycker att de är coolast i världen! Den största idioten av de två berättar att han supit bort sin nya iphone 6 kvällen innan, men att han "inte bryr sig för han är ingen brud som grinar över sånt, och vadå?! Försäkringen täcker ju allt".
Tyst för mig själv tänker jag att det där är nog promillen som talar. Om ett par timmar när alkoholen gått ur kroppen så kommer han börja gnälla och sura över att den 2 veckor gamla mobilen är borta.
Mycket riktigt, runt 14-tiden i eftermiddag då var hans självförtroende och kaxiga ton borta och han började gnälla och gny över telefonen.
När han sedan ringde IF för att anmäla det hela och fick veta att hans försäkring gick ut i oktober 2014 - DÅ (!) kände jag att "YES!! KARMA FUNKAR VERKLIGEN".
Så där satt jag, den tråkiga A4-kärringen som måste vara gravid medans han den coola, festliga människan satt och luktade spritfabrik och såg ut som en dålig dag i Tjernobyl.

Alkoholist Javisst vs. Idiot-kollega: 1-0!
Den största idioten utav de två har supit bort sin nya iphone 6 som han köpte för två veckor sen, men eftersom han fortfarande har promille (de la sig tydligen 0430)

Så länge båda dricker är det en balans även om det är dåligt. Eftersom jag drack för mycket så kunde jag inte kritisera honom och han lät också mej vara ifred fast han borde sagt ifrån. När jag varit nykter ett tag och kände mej säkrare på mej själv så kunde jag börja säga ifrån om hans drickande. Man kan inte ändra nån annans vanor men jag gjorde klart för honom att jag inte tål honom då han blir berusad. Han blir inte elak men personlighetsförändrad förstås, lite dum och fånig. Jag sa att han får väl dricka som han vill men jag vill inte ha med honom att göra då och det får han acceptera. Jag bäddade åt mej i gästrummet. Det var ju inte så roligt. Jag kan säga att det har tagit sin tid och varit upp och ner men det har gått framåt hela tiden. Han har minskat sin konsumtion sakta men säkert till väldigt måttlig och acceptabel. Väldigt sällan blir det för mycket numera. Ett tag tvivlade jag på hur det skulle gå.