Senaste kommentarerna i forumet

Jag har också levt med min man i 20 år och det har eskalerat mycket på slutet. Han hamnade på hotell när han inte tog sig hem och jag fick åka in och hämta honom dagen därpå för att han tog sig inte hem själv. Har också funnit mycket tröst i det som andra skriver här och gjorde precis som du, önskade en trevlig utgång utan förmaningar och alla gånger jag gjort det (och litat på honom) har han druckit som om det inte finns någon morgondag.

Vilken otrevlig "överraskning" att få kontakt med polisen. Hur reagerar han själv på det? Har han kunnat ta in hur allvarligt läget är? Visar han någon ånger alls?

Hej och välkommen!
Ja du har säkert redan surfat runt och läst våra historier?
Jag önskar för er skull, att ditt ultimatum får någon effekt!
Det är inte säkert, men hoppet är det sista som försvinner...
Och det enda vi kan göra, är att lämna över ansvaret för nykterhet på den som dricker!
Vi kan inte göra dem nyktra, vi kan inte ta ansvar för at de inte dricker eller ibland ens få dem att inse att de har problem...
Fortsätt gärna att läsa och skriva här
kram /e

Du beskriver verkligen tydligt hur det sett ut för dig, inte alls rörigt. Du berättar om relation du nu befinner dig i men även i din tidigare relation där både du och eran gemensamma son utsattes för misshandel. Förstår att du haft och har det svårt.
Du är utforskande som person vilket är en styrka i detta, du har nu läst runt här på forumet och även läst djävulsdansen, att ta ett beslut känns ändå svårt beskriver du.
Det kan kännas svårt att ta beslut när man är mitt uppe i något, att på olika sätt ta stöd utifrån är då många hjälpta av, så som du gör. Förutom detta forum finns annat stöd för den som lever nära någon med alkoholproblem. Kanske känner du redan till det, men det brukar finnas stöd i den kommun man bor i, enskilda samtal eller i grupp. En del går också till sin vårdcentral som ett första steg, eller en beroendemottagning där det också brukar finnas stöd för anhöriga. Alkohollinjen 020844448 erbjuder stöd per telefon och dit kan man också ringa som anhörig.

Vad tänker du själv att du skulle vara hjälpt av? Finns någon i din närhet du kan vända dig till och prata med?

Fortsätt gärna läsa och skriva här på forumet, att berätta såhär tydligt kan ju både bli en hjälp för andra som läser och att andra kan ge dig stöd. Klokt och modigt av dig.

Varma hälsningar,
Rosette/Alkoholhjälpen

Hej igen Fizzan. Tack för ditt svar! Du beskriver hur processen fortsatt nu för din man, du märker att han försöker samtidigt svårt att tro på att det ska fungera i längden att helt byta ut alkohol mot andra söta drycker. Det låter som du vill se att det fungerar under en mycket längre tid för du ska känna att du kan tro på att det fungerar.
Jag funderar lite över ditt svar, du berättar inte så mycket om hur Du mår utan mest om hur situationen ser ut och hur det är för din man. Det är förståeligt att svara så tänker jag, du har levt i den här situationen länge och det måste vara tufft för er båda, det kan kännas ovant att fokusera och fundera på hur man själv mår. Vad tänker du själv kring det?
Varma hälsningar Rosette

Tio dagar Heddali! Det går ju bra! :)
Jag fick en rejäl näsbränna i helgen (LOB - total förnedring) och har nu för avsikt att avstå från alkohol. Har alldeles just precis nyss registrerat mig som medlem här. Surfade in på en tråd och känner igen mig i allt du beskriver. Kan inte njuta av ett eller två glas vin utan vill alltid ha mer. I sociala sammanhang riskerar jag alltid att bli fullast och göra bort mig...med ångesten som följer. Ja, men allt det där. Eftersom den risken alltid finns måste jag nog fimpa drickandet helt.
Har i övrigt verkligen ingenting att klaga på i livet. Bra jobb, fina barn, fin man, fina vänner osv. Min pappa är dock alkoholist.
Men nu jäklar måste det blir ändring - medan jag kan.
Det jag i första hand ska försöka undvika nu är att känna mig för stark mot slutet av veckan och tänka "inte är det så farligt - nog kan jag ta mig ett glas vin..." osv. Det är där jag behöver stödet just nu.
Oj vad jag bara skrev om mig själv känns det som, förlåt. Kanske en nybörjargrej :)
Kämpa på!

Vad glad jag blir, måste kännas toppen :)
Kram!!

Intressant att läsa dina tankar, jag känner igen ditt resonemang.
Jag själv hängt här sedan 1 januari, då jag bestämde mig att ta tag i problemet... Första månaden klarade jag "måttlighet" utifrån de mål jag satt upp, men sedan ökade drickandet sakta men säkert. Dricker på liknande sätt som du, alltså; jag kan avstå men när jag börjar har jag svårt att begränsa mig. Så, nu är jag där, dit jag anade att jag skulle komma, att jag ska försöka att inte dricka alls. Gillar det LenaNyman skriver, att inte skrämma slag på sig själv, utan ta en dag i taget. Jag försöker tänka så; jag drack inte igår, inte idag och förhoppningsvis inte i morgon heller. Och det är ju rätt bra faktiskt ;)

Känner jag också Rosen. Att det är som att den mirakelmedicin som hjälpt en att fly från sig själv och verkligheten sakta men säkert blivit den största orsaken till onödigt mycket lidande i livet. När jag smakar på den insikten känner jag mig väldigt ensam, vilsen och övergiven.Jag känner mig lurad och dum. Ofattbart att vi romantiserar det gift som bryter ner oss till den grad att det lämnar oss med självhat och känslor av misslyckande. Bättre att lämna ett dysfunktionellt förhållande än att stanna kvar och illa fäkta som det så fint heter. Jag vill ju uppleva livet nyktert på gott och ont, livet är ju lättare att hantera då. Lugnare, mindre toppar och dalar och mer kontroll. Borde ju vara drömmen för någon med mitt kontrollbehov.

Känslomänniskor är nog många av oss som hittat, så även jag. Några timmar efter att jag skrev mitt inlägg igår satt jag på gymmet efter ett svettigt pass och svävande som på moln. Så helt utan toppar är ju inte livet direkt. Topparna är kortare men äkta(!) och de djupa dalarna blir kortare och kortare. Det går nog framåt ändå:)

Jag har haft liknande problem och är idag nykter alkoholist. (jag är medberoende också, men på god väg att tillfriskna)
Jag blev alkoholist, för att jag försökte kontrollera hur mycket dåvarande man drack (dömt att misslyckas!) Tanken var givetvis, att om jag drack en del, så fick han i sig mindre.. ledde bara till att han köpte mer!
Sedan drack jag för att det var enklare att stå ut med en onykter människa som flamsade, tramsade, fick utbrott och blev allmänt "saggig".. Jag var nog uppe i en flaska vin per dag åtminstone 5 dagar i veckan.. Tills jag inte orkade vara "alkoholist" längre. Jag mådde för fysiskt dåligt av det och det plus att min fd:as beteende blev sämre, skrämde mig..
Jag känner inget direkt sug idag, utan det är mycket enklare att avstå (min upplevelse!) Men jag vet att får jag ETT glas, så kommer genast längtan efter mer... Även om jag kan stoppa där (i sociala sammanhang) så känns det så himla onödigt att utsätta mig själv för det.
Idag är det ingen som ifrågasätter vad jag dricker, när jag t.ex. är på kurs och sover över..
Länge gick jag också funderade på om det skulle kännas "sorgligt" att aldrig kunna dricka ett glas vin..
Jag kom fram till att det kan jag om jag vill.. men numera så vill jag inte!
Önskar dig allt gott!
kram/e

Men så bädda den jävla sängen.

:D Hahaha...! :D

Livet är sannerligen underbart.

KRAM!

"Jag vill så gärna ha ett liv där alkoholen inte styr hela min tillvaro." Det önskar jag dig med och det går att nå dit. Tar man bort tiden som faktor så är du ju redan på god väg dit. Du tänker och funderar och reflekterar; se bara på din #10.

Håller med dig om dina tankegångar om att "bli nykterist". Kanske kan man se det som att varje dag jag inte dricker alkohol så är jag nykterist just den dagen? Allt för att inte skrämma slag på sig själv och liksom duka under av tyngden. Att tuffa på i sakta mak tror jag funkar väl så bra.

Låter joxigt med fjällresan plus impulskontrollen. Å andra sidan är det ett kanontillfälle att visa dig själv att nu jäklar menar jag allvar med detta. Och visst klarar du det; ditt namn är ju Heddali!

Kram

Men kanske har universum något bättre i beredskap för dig? så ge inte upp..
Jag hade också ett rejält bakslag innan jag flyttade i form av en vattenskada från en annan lägenhet, men som innebar att det stod en avfuktare i min lägenhet i flera veckor..
Ja, det är lätt att luften går ur, när man siktat in sig på vissa saker.. Du kanske ska kolla, om du kan få någon form av förtur, om du berättar lite om att du flyttar på grund av alkoholproblem?
Det är inte alla kommuner som har det (i alla fall berättar de inte om det) men har du tur så..
Tröstkram/ e

Det har tagit tid, att inse vad det verkligen innebär att lämna över ansvaret för nykterhet (eller onykterhet) på min fd man.
I början trodde jag också på "mer kontroll".. Vi medberoende (japp, det är min egen etikett för enkelhets skull, på min beteendeproblematik) är ju ofta experter på att kontrollera i alla dess former.
Kontrollera/räkna antal flaskor/burkar som finns.
Upprepa samma procedur med de tomma dito..
Försöka kontrollera "okulärt", i vilket tillstånd av fylla/nykterhet, vår "alkoholist"/anhörig befinner sig i. ( Titta efter tecken på ostadig gång, ökad "spårvidd", kroppshållning, språk och tonläge, försöka att diskret känna om det doftar alkohol..)
Uppmärksamt notera rörelser i "gömsleområdena" (jodå, vi hade ganska bra koll på var ev alkohol smusslades undan)
Och fundera på att inhandla "alkoholmätare".. ( skulle inte att ha inneburit någon som helst skillnad..) troligen bara ännu ett argument FÖR att dricka eftersom "ragatan" är så djävlig.. Kanske skulle det istället ha lett till förhandlingar om accepterade "dagar"/alkoholmängd istället? (typ, nu har jag varit helt nykter i en vecka, nu måste jag få ta en öl/ett glas vin..) Eller vad man nu idkar "byteshandel" om..

Skulle någonting av allt det här ha fått min fd att sluta dricka?

Svaret är ett entydigt NEJ! För han var inte motiverad, erkänner inte att han har alkoholproblem Jodå andra problem, talar han vitt och brett om, som sitt mående, kroppsliga problem, saker som "går sönder"(oförhappandes?), sin ekonomi.. Men INGENTING av allt detta beror på alkohol!
Det är enligt honom , lögner och illvilligt förtal.. Han blir ju inte ens "full"..? Ja, kanske liiiiite lullig, nån gång, men det räknas inte.. Problem har han absolut inte! Det är bara vi, hans fortfarande närmaste (syskon, etc och fd fru)) som har problem.

Numera så så pratar vi mest per telefon.. Jag säger idag inte ett ord om alkohol, utan instämmer att har han inga problem så är det inga problem. Själv pratar han aldrig om sitt drickande..
Antingen pratar vi om helt andra saker och då är det bara en kort pratstund som med vem som helst.
Är han packad och mår dåligt så behöver jag bara nämna vårdcentral eller läkare, så slänger han på luren.. Kanske, om han gjort det tillräckligt många gånger, att han ändå ringer vården och får akut hjälp? Jag kan ändå inte hjälpa i det skedet..

* Han har satt ner foten och tackat nej och jag måste både acceptera och respektera det..

* Det svåraste har varit att acceptera hans totala förnekelse, men jag äger inte hans inre!

* Jag äger ingen rätt att försöka ändra hans känslor eller val!

* Jag kan bara besluta mig för hur jag förhåller mig till hans val!

* Jag kan välja vilka känslor jag har kring det hela och om/hur det påverkar mig!

Jag hoppas att han ändrar uppfattning innan han är död.. Jag har ju ändå sett här på forum hur många beroende kommer hit, i väldigt dåligt psykiskt och fysiskt skick, men ändå fast beslutna att försöka bli nyktra!
Men då är de i regel här, av egen fri vilja, och någonstans medvetna om att det är alkoholen som ställer till det..

Jag ser mitt liv och det är gott! <3

Jag har lite funderingar på ens egen inställining till att sluta dricka. Det finns genomgående råd här att sluta dricka en längre period (inte bara minska). Samtidigt så finns tankegången att man lätt tar på sig själv en för stor börda med att tänka från början "Nu är det finito med alkohol, nu är jag nykterist!". Jag VET att jag inte klarar av måttfullt drickande i längden. Jag kan avstå i flera dagar utan problem men när jag väl dricker någon alkohol alls vill jag bara ha mer och mer. Jag vill inte ha ett glas vin till maten, det blir som självplågeri som slutar att jag dricker iaf 5 glas, gärna fler. Jag är nu inne på min 8 dag helt nykter, jag mår jättebra, hanterar det väldigt mycket bättre än jag trodde. Jag har nu ett par mer utmanande tillfällen framför mig. En större middag hemma hos mig på fredag. Ett sportlov upp till fjällen med flera vuxna och massor av barn, kommer bli intensivt och av någon anledning så dricker många i fjällen, det är öl till lunch, after ski och så vin på kvällarna. Jag vill absolut inte dricka men har en dålig impulskontroll, helt plötsligt (som jag gjort tidigare när jag försökt sluta) så stänger jag av allt jag bestämt mig för och så börjar jag dricka glas efter glas. Jag tror att jag behöver vara nykter jämt, att ställa in mig på ett nyktert liv. Mycket för min egen del, att det inte finns några kryphål. Jag vill så gärna ha ett liv där alkoholen inte styr hela min tillvaro.

Blir alltid glad över din hälsning! Och önskar att saker löser sig för din del också!
kram/e

Välkommen till forumet MB. Du vill ha hjälp med råd och tips kring hur du kan göra i din situation. Du berättar att din fru har alkoholproblem och beter sig illa då hon dricker, till och med att hon kan bli våldsam. När det förekommer våld i en nära relation kan det vara bra att söka hjälp utifrån exempelvis från kommunen, en mansjour eller en vårdcentral.
Du beskriver tankar om hur du skulle kunna hindra henne från att dricka, helt förståeligt att känna så i en sån här station som pågått länge samtidigt som du säkert själv tänker är det inget som skulle hålla på lång sikt. Du har pratat med henne många gånger om att du tycker det är ett problem med alkoholen, precis som du får frågan om ovan, har du berättat hur du känner i den här situationen och vad du skulle önska?
Som Etanoldrift också beskriver finns stöd för den som lever nära någon med alkoholproblem utöver detta forum, vill man inte träffas i grupp brukar kommunen eller beroendemottagningar på orten erbjuda enskilda samtal, eller ringa Alkohollinjen 020-844448 för att prata om sin situation.
Starkt av dig att berätta så här på forumet, rakt och ärligt det ger oss här chansen att ge dig stöd. Fortsätt gärna läsa och skriva här, kanske kan du hitta något tips som kan passa dig.
Vänligen
Rosette/Alkoholhjälpen

TILLBAKA PÅ RUTA ETT IGEN!!!!
Ringde bostadsförmedlingen för att kolla hur det blev med lägenheten...tydligen hade en man med högre poäng än mig anmält intresse i sista minuten så lägenheten gick till honom..?
När man äntligen vågade så skiter det sig iaf,,, jag var ju helt säker på att jag skulle få den.
Tur att jag inte sagt något till mina barn eller sambo om lägenheten, ville vänta med det tills allt var klart.
Men nu får jag börja om från början känns det som. Vilket bakslag det blev, hade jag Inte räknat med alls. Men men, solen skiner där ute, får ta en promenad å rensa tankarna. Leta vidare å göra nya planer...igen ?
Det var väl inte meningen just nu då, helt enkelt.
Kram på er alla fina människor ?

Hej,
har läst din tråd och tycker du är jätteduktig hittills, strongt att kämpa på när din partner dricker. Jag är nu inne på min 8 helnyktra dag och hittills går det bra. Har några utmanande tillfällen framför mig och jag är mest osäker på min impulskontroll, men hoppas på att vara stark. Jag funderar lite på det du skrev i början, om att förhållandet var dåligt. Din partner verkar enligt vad du skriver dricka för mycket också. Jag är skild sedan 3 och ett halvt år tillbaka. I det förhållandet som varade 10 år dracks det för mkt och jag hade inga problem innan. Nu var det ett riktitg dåligt förhållande med elakheter och kränkningar mot mig dagligdags men det var också tomhet och hopplöshet, vin lindrade ju känslan i stunden. Sen skilde vi oss, och de kommand eåren blev det mer "gå ut", dejtande (usch), ovana vid ensamma kvällar och jag fortsatte min överkonsumtion av vin. För två år sedan mådde jag dåligt psykiskt, allt kom i fatt mig och jag tjatade till mig terapi genom vårdcentralen. Jag gick i ett och ett halvt år, och det är det bästa jag gjort. För ett år sedan träffade jag min underbara partner (som är mkt måttfull) och sista halvåret har varit en process att släppa taget om vinet. Nu känns det självklart, jag mår bra, min tillvaro är bra och jag känner stunder av total lycka (motgångar finns såklart också). Så var inte rädd att ändra på saker som får dig att må dåligt, och fortsätt nu utan alkohol och var rädd om dig och din kropp!

Ibland blir jag osäker och undrar...
Han kan verka påverkad, men på ett uthärdligt sätt, liksom på gränsen... Ögonen ser både skärpta och immiga ut samtidigt, rörelserna kan vara sådär alkoholtröga. Bara nån halvtimme senare känns han helt normal...
Kan detta vara effekter av mediciner, till exempel campral eller annat?
Någon som vet?

Fint att du är beslutsam tjalle, försök att hänga kvar i det. Jag tror det är tre år sedan jag oxså kom hit, sedan fick jag byta namn, tre år och drygt en månads nykterhet, men det är ju bra, alternativet vågar jag inte ta in. Nu mår jag så där himla bra mesta tiden och det är då jag måste stanna upp för jag vet tankarna som kan komma. När jag mår som bäst är det farligast för mig men denna gång ska jag göra allt som står i min makt för att stanna här. Vad bra att samtalen gick fint ännu ett steg. Jag försöker oxså att inte gapa efter mycket utan att få en lugn stund ensam, jag kan gå in på toa en stund och djupandas för där får jag vara i fred när man och hund bara blir för mycket.
Kram Tjalle
Konstnären

Ja, vi älskar alla våra partners, när de är nyktra!
Jag tror att de flesta av oss försökt alla "knep" som finns, för att få dem att sluta/dricka mindre.. Och vi har alla misslyckats, så länge de inte insett att de har problem..
DU kan inte göra något för att få henne att sluta dricka!
Jag förstår att det är svårt, när man har barn. Men hennes vilja att ta tag i något som hon inte ser som ett problem är kanske liten?
Har ni på allvar talat om hur du upplever det när hon dricker och vad hon ställer till med?
Inte bara om hon "pucklar på dig", utan också hur det tär på tilliten och övriga känslor?
Jag föreslår att du tar kontakt med Al- Anon, som finns över hela landet, så hittar du andra anhöriga i din situation och kan få lite mer råd om hur du ska göra i just din situation.
Det du måste göra, är att utgå från dig själv! Vad du vill och hur du vill att din framtid ska se ut/e

Det är de där små "larviga" förändringarna man gör som leder en till bättre mående.

Det där med att bädda sängen som du beskrev.
Tänk att det ger resultat och att man känner det efter ett tag.
Ett år eller så... I mitt fall.

Jag har fnyst så hårt åt alla välmenande tips från min omgivning men någonstans gick det trots allt in för när jag inte visste vad jag skulle ta mig till förvandlades frustrationen till jävlaranamma och jag tog en "jävla promenad" i "jävla dagsljus".

Åh gud, vad skönt det är att kunna skratta åt sig själv och säga: tack för tipsen, nu tipsar jag andra om detsamma :)

Ha en fin dag!
Känns allt skit?
Bädda sängen.

KRAM!

De där tankarna när man försöker minnas och är rädd för vad som har hänt är ju helt fruktansvärda.
Jag förstår så väl.
Kroppen grips av panik och det är vidrigt.

Det är fint att få följa dig, men det är självklart inte fint att du har det jobbigt nu.
Jag känner igen mig och jag tror på dig ska du veta, att du kommer få må bra igen.

Ska fundera på detta. Får prata på AA än så länge. Det blir väl bättre med tiden. Känner dock inte igen mig. Ärret jag tillskansat mig sitter djupt och hårt. Ska se om jag kan söka lite andra jobb. Kanske kommer till ett ställe där chefer kan uppskatta mitt arbete och inte gotta sig åt mina bekymmer.

Hej Sushi!
Ja den som är beroende brukar ljuga, för att kunna fortsätta med sitt missbruk, oavsett vad det består av.
Du behöver verkligen någon utomstående att prata med, någon som har samma erfarenheter.
Vi på forum kan försöka stötta och hjälpa men till syvende och sist är det din dotter som måste ta tag i sitt liv.
*För precis som du skriver, vill hon inte ta emot behandlig, så kan man inte tvinga (det är det som är anhörigas dilema)
Jag rekommenderar dig boken "Släpp kontrollen - Vinn friheten av Carina Bång (googla på Carina Bångs blogg, så hitta du mer info)
Känslomässigt så är det svårare med barn (vi har ju ett samhälle som "kräver" att vi ska ta hand om dem)
Men även där måsta vi till slut sätta hårt mot hårt och bokstavligt ställa dem på gatan.
På dig låter det som hon använder ert hem som "hotell".. Hon dricker borta, men kommer hem och "vilar upp sig". Får mat och rena kläder.. Då är det lätt att både lova det mamma vill höra och slå dövörat till för tjat.. För hittills har hon ju ändå fått komma tillbaks..
Att jag tjatar om Al-Anon, beror på att den drivs av anhöriga till alkoholberoende och missbrukare. Både vuxna och barn - tonåringar.. Kanske kan även FMN vara något? Missbruk är ju missbruk, oavsett substans!
Det kommer att krävas mycket "tough love", dvs fasta gränser.. Och det finns inga garantier för att du lyckas..
Jag önskar dig dig däremot en massa lycka till på vägen.. Fortsätt gärna att läsa och skriva här. Rätt vad det är dyker det upp fler som kan ge dig råd eller dela sin historia (för du är inte ensam)
kram/e