Senaste kommentarerna i forumet

Jag menar gammla fyllegrejer som då på ett sätt har lätt till personliga problem.
Har varit väldigt förlåtande typ glömt för att slippa gör något åt problemet dvs alkohol. Tror kanske på ett plan att älta kan var nyttigt för att senare bli starkare på nåt sätt, att man liksom vågar känna efter på djupet personligen har ja förträngt så mycket.

Samtidigt ska man ju också förlåta sig själv annars skulle nog många inte orka vill gärna tids nog förlåta mig själv men jag vill aldrig glömma, för glömmer jag nu kommer jag att dricka snart igen.

Sminka av dig, drick vatten och bädda ner dig.

Var snäll mot dig nu.

Kram Ebba

Idag blev en till onykter dag.
Käns som om att jag tappat greppet om marken.
Orkar verkligen inte med min jargong i huvudet. Du är fet, du kan inte ha några kläder på dig. Du är dålig. Dina resultat i skolan är otillräckliga. Du har inga vänner. Du är värdelös. Du borde... Jag borde jag borde jag borde hit och dit. det finns så mycket jag borde. Jag är uppenbarligen inte tillräcklig för mig själv. Aldrig tillräcklig. är för ful för att gå ut, är för fel för att passa i några kläder i garderoben. Blir mannens mjukisbyxor och en pjamaströja idag igen. Orkar inte öppna böckerna, känner hur inlämningsdatumet till tentan kommer närmre och närmre. får en tyst panik inombords. stänger ögonen och andas ut. tänder en cigg. pallar inte.

Händerna skakar igen. ska det verkligen bara ta 3 dagar att tappa hela fotfästet? Otillräcklig ekar i huvudet. Otillräcklig för vad frågar jag tillbaka.
Orkar inte. Orkar inte vara stark. vill lägga mig i en boll på golvet. vill gråta/skrika/hulka/slå, istället sitter jag här.
Ska ta på mig smink, dricka upp mitt vin, leka lycklig. Verka normal igen. "jag mår bra!"... tack som frågar....

Tack!

Lycka till, det behöver verkligen inte bli för dig som det blev för mig.

Jag kan bara tala för mig såklart och hur det var för mig.
Vi är alla olika.

För mig var det som så att sånt jag liksom hade förträngt och förminskat bubblade upp.
Nästan som att ett lock hade varit på och jag tog av det och allt liksom välde ut.

Dygnet runt, kom som filmer med minnen.
Ja...fylleminnen och jag såg typ sanningen i vitögat, hur jag handlat för att alkohol var så viktigt för mig.
Inte bara fylleminnen utan även hela livet på nåt sätt...

Det var hemskt och jättejobbigt.
Jag kunde inte sova bra heller.
Fy.
Jag börjar nästan gråta när jag tänker på hur det var.

I efterhand förstår jag att det var nödvändigt och nyttigt men om jag kunde spola tillbaka och göra något annorlunda hade jag sökt hjälp.

Någon typ av behandling eller iaf samtal med någon som kan hjälpa en att få rätsida på tankarna och hur jag skulle komma vidare.

Då kanske jag hade kunnat må bättre lite fortare eller iaf inte hålla på att gå under.

Så var det för mig.

Hej Ulf och Ebba,
Hur menar ni att gammal skit ältas? Gamla personliga problem, eller gamla fyllegrejer?
Blir ju oroligt nu. Har precis bestämt mig för att avstå från alkohol. Hjälp! Vill inte att gamla fyllegrejer ska bubbla upp till ytan - dessa har ju ältats nog förr tänker jag.
Tack!! Kämpa på!!! Ni är skitduktiga!

Jag känner igen mig.
Jag var inte heller stolt över att vara nykter och mådde inte alls bra, all gammal skit hann ikapp och det blev väldigt tungt.

Men det blir bättre.
För mig tog det ungefär ett år innan jag vågade tro på mig själv.

Nu mår jag bra.
Inte alla dagar men skillnaden är enorm.

Det är värt det, att hålla ut och stå emot.

Tack för att du delar med dig.

Har sagt till hyresbolaget redan för ett halvår sen hur det ligger till men de tar ingen hänsyn alls till det. Nej, jag ger inte upp, letar vidare även om läget är dystert just nu så reser jag mig igen.
Funderar på tipset jag fick att ringa soc å kolla, kanske kan ge nåt.
Allt rullar på som vanligt här hemma i låtsasvärlden, vi äter middag tillsammans, tittar på tv å det finns inga problem alls!!!!!!
Prata med honom om problem har jag slutat med för längesen, det ger inget resultat. Hållermig till terapeuten å detta forum.
Nåt som verkligen är jobbigt är att man känner sig så fruktansvärt ensam i det här, de flesta kan inte förstå. Jag har bara en nära vän som vet å förstår exakt då hon själv levt i samma situation. Man behöver ju prata å tjata om det så man samtidigt bearbetar det. Tung börda att bära ensam. Man sätter upp en positiv fasad när man lämnar hemmet, ler mot folk å låtsas att allt är "bara bra" tack, hur är det själv?!?! Osv..,
Vill egentligen bara SKRIKA ut min smärta, gråta, slå, rasa ihop å hoppas att nån bryr sig..,
Men denna resa är min egen, jag får styra själv å hoppas på att jag hittar rätt väg, varit vilsen alldeles för länge nu ?
Kram från en trasig själ

Ville bara skicka en hälsning och önska dig fortsatt kraft och tack för ditt inlägg i min tråd (och andras). Ditt fasta beslut kommer att hjälpa dig. Jag har också skrivit om att vara i vakuum, bubbla och känna sorg, deppighet under första veckorna i nykterhet. Det släppte efter ett tag och det kändes fantastiskt efter det. Det kommer och går nu i perioder men ångesten och det riktigt djävliga slipper jag. Det är ovant att leva nyktert och i början upptar det så mycket tid, kraft och fokus. Jag tror verkligen på vanor, att de sakta byts ut och normaliseras. Ett tag drack jag massa A-fritt liknande hur jag drack alkohol. Efter ett tag släppte det och jag har inget sug efter det heller. Det är många substitut och sug som försvinner ett efter ett och jag börjar vänja mig med att livet inte handlar om alkohol och jag tänker knappt på det längre.
Att stålsätta sig, ge sig tid och dag för dag göra saker som stärker oss, tror jag på. Äta och dricka bra, röra sig, få dagsljus, sova tillräckligt och vila mentalt ger bra förutsättningar för att hitta en ny balans och orka förändra våra tankar och vanor. En dag i taget och inte idag, är bra att tänka.

Det kommer gå jättebra! Många som egentligen vill dra ner på alkoholen och i smyg beundrar den som tackar nej. ;-)

Kram

6 veckor och 4 dagar har nog aldrig varit utan min vän så länge sen första ring ca 18 år. Känslan då? ja du mycke gammal skit som ältas i de oändliga känns som det för tillfället är de som håller mig nykter. Känner tyvärr ingen stolthet eller glädje över nykterheten, fast jag är ändå besluten att fortsätta nykter hoppas de kommer kännas bättre

Många dystra besked senaste veckorna tyvärr. Bla så väntar en av mina bättre vänner på åtal för en dum fyllegrej, mycket ångest har också kommit av de och känslan av det kunde lika gärna varit jag som ska upp i rätten.

Har vissa dagar också trott jag kan dricka på socialt viss men då brukar ja titta in här och de har hittills hjälpt. När FAN blir man glad igen??

Jag tror du är rädd och har fel bild i huvudet, låter kanske dumt men rätt målbild kanske hjälper dig. Se dig frisk och glad på fjället och komma tillbaka med en styrka som du kan leva på länge.
Hjärnan är skum lurar än att starta bråk, stress allt för att det är då man får dricka men den måste ju ge upp någon gång, så andas djupt och ta strid med den.
Hoppas du får en härlig semester/L

än jag just nu har tid med ,måste rusa. Du tog upp många intressanta grejer som jag tänkte jag ska besvara när jag har lite mer tid. Ville bara snabbt kika in och besvara ditt eftertänksamma inlägg och visa att jag sett det. Svarar lite utförligare senare:)

Kram

Så mitt hamnade efter ditt senaste. :-))

Kram

Jag känner så igen mig och tycker du beskriver dina känslor och funderingar så bra. Heddalis inlägg likaså. I ditt inlägg #83 står det bla; "Nu måste jag hantera stressen och de höga kraven jag har på mig själv. Jag har tänkt otroligt mycket senaste veckorna. Det gör jag jämt. Tusen tankar hela tiden, tankar på att jag tänker för mycket kan ge mig ångest. Ångest för karriären, ekonomi som jag tycker borde vara bättre än vad den är."

Det där påminner om mig själv. Det ständiga surret, oron och fördömandet i skallen. Att nu behöva stå ut med sig själv och att välja det framför att släcka ner allt, är valet jag också gjort när jag slutade. Det är som att acceptera livet äntligen och "faca" det istället för att ha någon föreställning om att livet borde vara bättre och ge sig anledning till att försvinna till de "mjuka kanternas land" och som du skriver, skjuta upp livet för en stund. Du nämner kapitulation. Jag har använt det ordet och det innefattar att tvingas se livet som det är och tvingas leva nykter i det som är jag. Det innefattar att jag har en stark vilja att fly från jobbiga känslor och därför dricker alkohol i den omfattning att jag mår dåligt av den. För att bli fri som jag kallar det, är jag tvungen att leva i det här. Och om jag vill må bättre behöver jag förändra saker i livet. Och det är inte det lättaste! Jag blir inte en annan person och får ett bättre liv bara för att jag slutar dricka.

Men i och med det beslutet och för att stå ut börjar jag söka efter välmående så långt jag kan komma. Jag har så många invanda tankar och reaktioner som skapar känslor som jag behöver programmera om. Jag tror på att för att jag ska lyckas på vägen måste jag avstå droger, ha bra vanor för kropp och psyke, öva på att hitta avslappning, hitta förlåtande och positiva tankemönster och våga utmana mig själv. En utmaning är att ha tålamod och tillit i att tiden gör sitt även om inte resultat och belöningar infinner sig snabbt och märkbart. Det är där någonstans jag tror att jag kan ge upp. Om livet ändå ska vara så här tråkigt så kan man väl lika gärna få njuta lite av ruset och flykten ett tag. Det spelar ingen roll, liksom. Som Lena skev att inte ge efter för ett "Äh, det är väl inte så farligt/spelar väl inte så stor roll.," Jag tror på att hålla fast och ut i vardagen och vid de små förändringarna och inte ställa krav på mirakulösa under som ska inträffa i ett svep. Lite trist men det kommer men ganska sakta, tror jag.

Jag själv har fått stor hjälp av att införa mindfulness, yoga och lagom träning samt promenader i solljus så ofta jag hinner. Att läsa här och gå i samtalsterapi hjälper mig att fundera över vem jag är och vad jag egentligen önskar. Det är en ganska spännande resa nu när jag låter den få ta tid och inte dömer mig så hårt när jag inte lyckas med allt och på en gång. ;-)

Grattis till din nyktra tid och tack för intressant läsning. Ha det gott!

Helt enkelt och hålla tummarna för att ångesten släpper mer och mer. Det är ju så, vi verkar båda ha insett att alkoholen förstör mer än den ger just nu. Nyckeln till himmelriket måste ju va att känna att man hittar lyckan i nyktert tillstånd, känner sig nöjd och inser att livet är ok och tankarna hanterbara utan att behöva döva sinnena för att få lite "jävla lugn och ro".

För även om man inte har ett fysiskt beroende måste man ju ändå inse att när alkohol ploppar upp i tankarna varje gång man tänker på högtider och semestrar så finns det nog en problematik. Jag tänker nämligen exakt likadant som dig där, nu är ju lugnt, idag är en vanlig onsdag, då skulle jag ändå inte druckit även om jag inte kört nykter period så att säga. Men när man tänder grillen första dagen på semestern, hur ska jag göra då? Det där du skriver om att bara vilja ha mer och mer och mer. Det är ju en enorm stress i det också. Är det värt att ta den där ölen/vinet på semestern för att sen känna att man bara vill ha mer? känner ju så väl igen det känslan, bara ett glas till så kan jag släppa allt.

Har en god vän som jag gick ut och krökade med rätt ofta förr. Pratade med honom för några dagar sen och vi kom in på prat om alkohol. Han kom inte ihåg sist han drack , Han sa " nja det va väl ett tag sen, typ 3-4 månader kanske, det har ju inte varit nån tillställning på länge". Jag tänkte bara, herregud. Jag vet ju själv på dagen när jag drack senast. Lite kontrast i hur människor utan en problematik ser på nyktra perioder.

Jag tror att det är så att man nånstans inte vill vara den här personen som har problem med spriten och man är så envis att man inte vill acceptera det. Men ju mer jag läser och ju mer perspektiv jag får desto mer avdramatiserar jag det här. Tror även det är därför så många fortsätter att prova, för vi vill så gärna hitta tillbaka även fast vi egentligen vet att det förmodligen inte går. Men det finns ju en chans? Ja men det finns även en risk. Och det är frågan om det är värt att ta risken för den där lilla chansen?

När man väl får lite perspektiv tycker jag inte det så allvarligt. Man har svårt att kontrollera alkoholen, inte värre än så. Vi är ju knappast ensamma i det liksom. Anledningarna till att vi dricker är annorlunda men törsten har vi gemensamt. Det är det här ordet alkoholist som gör det hela så laddat. jag borde vara glad att jag inte har en fysiskt sjukdom istället. Mår jag bra av att skippa det så är det ju det jag ska göra, behöver inte vara krångligare än så. Inser man problemet är det bra och allt man gör för att förbättra situationen borde man vara stolt över. Men allt eller inget-mentalitet, självkritiken osv gör att det känns så stort, att det blir en tävling man inte får förlora och därför ser man snarare bara massa hinder i nykterheten istället för att vara glad att man gör framsteg.

Hade det handlat om mat eller så, hade man ju knappast känt att man började på ruta ett bara för att man åt en chipspåse en lördagskväll. Framgången finns ju ändå.

Hej!

Under de senaste veckorna har jag druckit 10 glas alkohol. Min alkoholkonsumtion ligger på en stabil nivå men den är fortfarande över riskbruksgränsen.

Jag har tackat ja till en fest under helgen. Festen ligger i Täby och jag tror att det kommer att bli en stor och lyckad fest. Det optimala är att dricka fyra glas alkohol och min maxgräns ligger på 6 glas alkohol. Jag är fortfarande lite rädd att jag ska bli för full. Jag har kommit fram till lite lösningar. Jag tänker endast ta med mig sex enheter alkohol. Genom att göra detta är det omöjligt för mig att dricka mer än sex glas såvida jag inte blir bjuden på shots eller massor av vin. Det är bättre att dricka från små glas än stora glas. Forskning visar att om man dricker från stora glas tenderar man att dricka mer alkohol. Mot slutet av kvällen tänker jag dricka bubbelvatten med is och citron. Det ser ut som en drink och smakar gott.

Genom att göra ovanstående kommer jag att undvika att bli för full. Har ni några andra tips?

Hälsningar

9 dagen och det lätta i beslutet har blivit lite tyngre. Har en ångestkänsla i bröstet, varit grinig mot min käre, har inte fått något gjort på jobbet. Har som ett inre skavsår. Försöker komma på alternativ som ska lätta trycket inom mig, har inte kommit på något egentligen. Är fortfarande väldigt målinriktad att inte dricka fast det är jobbigt. Känner mig lite som i en bubbla, fast i min irritation och olust till allt just nu. Har en eftermiddag och kväll fylld med hämtning och skjutsning av barn till aktiviteter vilket kanske blir räddningen, är så illa tvungen hur jag än känner . Gnäll gnäll, som ett svart moln över huvudet...

Ja vad är planen, egentligen vill jag vara helnykter framåt jämt. Bli en Yogatant med örtteer, promenader i ljuset och med inre frid. Vad jag ska göra med min ångest som jag alltid släpar runt med, med den här lilla kitteln av lavan som kokar vet jag inte riktigt. Konstigt nog var de första 8 dgr lätta, nu sista dygnet är det som en kvarnsten runt halsen som bara skulle lyftas av med en vinbläcka. Jag har inte satt någon tidsgräns för alkoholuppehållet utan jag hoppas faktiskt att det är bestående. Jag har i minst 2 år försökt att minska på egenhand men jag skulle säga att det fram till årsskiftet bara förvärrades. två tre dagar av tillkämpad nykterhet blev den fjärde dagen en flaska vin som jag blev halvt däckad av. Om och om igen. varje gång jag druckit vin sista åren vill jag bara ha mer och mer och mer. Jag inser själv att det inte är nyckeln till måttlighetsdrickande, jag klarar inte av det. Samtidigt är det som du skriver, en känsla av stort åtagande. Som att flytta till ett annat land, säga upp sig utan nytt jobb, skilja sig...fast nu skilja sig från alkoholen. Den har varit med ledband i flera år, och det är ett tomrum utan den, speciellt i mig. Att jag sen verkligen VILL vara utan alkoholen, vill må bättre etc är en annan sak. Fått lite goda råd här att ändå tänka NU är jag nykter, närmsta tiden men inte tänka på hur livet blir som pensionär utan vinpimplande :-). Eller sommarsemestern, fjällresan, grillningen, lördagskvällen...

Håller med om att ta det precis så. Jag bestämde mig för en längre nykter period, men ta motgångarna som de kom. Inte tänka framåt i det fallet, då blev det för jobbigt. Kram

..nu. Känner mig glad och lugn, mår bra, förhållandet till sambon har blivit mycket bättre... Ja vi tycker båda att nykterheten är bra. Vi har båda blivit mycket mer harmoniska.
Men jag har en grej som jag funderar på, nästa helg ska jag på middag, med människor som jag inte känner mig bekväm att berätta för om mina alkoholproblem. Grejen är den att det oxå räknas med att vi ska bli "glada i hatten ". Det är även nåt som jag inte kan skippa att närvara på. Tur att det är 1,5 vecka kvar så jag får fundera ut en strategi. Kram på er ?

Januari, bra insikt! Kram

Aeromagnus. Vet inte riktigt om hon själv tycker att hon dricker för mycket. Det kanske är det vi borde prata om först. Vilken relation hon själv vill ha till alkohol? Vill hon dricka mindre? I så fall vill ju vi gärna hjälpa henne med det. Det är nog en jättebra ingång. Tack! Hjälp från sociala myndigheter tror jag inte att behövs i det här läget.

Ebba, ja vi vill ju såklart att hon mår bra, hoppas att hon förstår det och inte tror att vi bara vill läxa upp henne hur hon ska leva sitt liv. Vi har också funderat på brev. På ett sätt är det bra eftersom man säkert får med der man själv vill ha sagt men ibland kan det man skriver i text tolkas på ett annat sätt än man menat det. Det är lättare att själv styra hur orden bör tolkas om man säger det i tal på ett snällt sätt och kan läsa av reaktionen under tiden. Men att ha ett brev som "manus" kan nog vara bra!

Etanoldrift, håller helt med om att vi ska skippa anklagelser eftersom det bara leder till skam och mera smusslande. Så start får bli att få med henne på tåget: Det här behöver förändras!

Tack alla för era svar! Skönt att kunna fråga några som känner igen problematiken.

De ovanstående tipsen från AMagnus är jättebra om ditt mål med det här är att vara helt avhållsam. Som jag förstår det så har du insett ett problem, du kan behärska intaget (iallafall ibland), men är nervös att du inte ska klara av att inte falla över gränsen? Vad har du för planer för att lyckas? Vill du skippa helt eller vill du sätta upp regler?

Ett varningens finger med att begränsa intaget är att få verkar lyckats med det efter man har kommit in i ett beroende, om du nu har det. Mitt tips är precis som Magnus att skippa helt, iallafall ett tag för att inse fördelarna med att vara nykter, få perspektiv och må lite bättre. Kanske inser du att din dåliga självkänsla och alkoholen hänger ihop precis som hos oss andra som hittat hit. Jag förstår om råd om avhållsamhet, AA och medicin kan göra vemsomhelst paff när man samlat mod att skriva om sitt problem. Det är inte alls säkert du behöver något av det. Men den lilla erfarenhet jag samlat på mig under de månader jag varit här på forumet säger att alkoholproblematik är en nedåtgående spiral och få lyckas begränsa/kontrollera sitt intag..

Du skriver att du tycker att hon utnyttjar dig känslomässigt..?
Det är kanske där du behöver hjälp? Hjälp att se dina gränser, sätta dem och hålla fast!
Ja, det är det som är det svåra i att vara just anhörig/medberoende.. Ofta är man inte klar över sina egna gränser..
Ännu oftare är man inkonsekvent.
Man ställer något man tror är ett "ultimatum" (ofta i affekt) Och tror sig se en viss reaktion..
När det sedan är dags att sätta hotet i verket/hålla gränsen, så finner vi oss "övertalade"/ övelistade och helt plötsligt har våra gränser flyttats..
Den beroende har då konstaterat, att även om det innebär en rejäl "åthutning" så händer inget mer..(stormen blåser över på några dagar..) Det är i stort sett fritt fram att fortsätta som förut, för hotet var ju bara tomma ord..
Var sitter hennes hållhake på dig? Är det något som ständigt återkommer? (det är kanske något som du behöver ha "utomståendes" synvinkel på, för det är inte alls säkert att din "bild" i nuläget stämmer)
Vad skulle hända, om du t.ex. blev allvarligt sjuk och dörren verkligen var låst, när hon återkommer efter en "fylleresa"?
Jo, hon skulle tvingas att ta konsekvenserna av sitt handlande (självklart inte utan tårar och ilska och en rejäl portion "tyck synd om")
Se det som att du faktiskt hindrar henne från att växa/utvecklas, när du inte låter henne ta konsekvenserna av det liv hon väljer..
Om du inte är mogen att vara konsekvent när du ställer ett ultimatum och verkligen genomföra det du sagt, då är det bättre att du inte hotar med någonting alls.. Det får nämligen motsatt effekt och dina egna gränser flyttas bara ännu mer bakåt..

på det när du skriver "inre dömande röst". Det är den satans rösten man vill bort ifrån! Va skönt det skulle vara om man kunde bli vän med sig själv istället. Jag skulle säga att jag också är en ganska snäll , ödmjuk och glad prick utåt sätt, men inom mig ser det annorlunda ut. Exakt så som du beskriver Heddali.
Har gett upp att försöka prata med människor jag älskar om såna känslor för ingen förstår mig och blir bara oroliga, Förståeligt. Tack för era inlägg, skönt att känna att man inte är ensam med de här tankarna och känslorna. Även fast jag såklart önskade att ingen av oss kände såhär.
8 dgr är ju en grym början! Vad är planen, uppehåll eller helt lägga ner? Utifrån din tråd får jag känslan av att det känns övermäktigt att lägga ner helt, att beslutet framkallar en kravbild som ger ångest? Så känner jag också. Har du satt nån tidgräns eller kör du bara på?