Senaste kommentarerna i forumet

Hur går det?
Tänker på dej.

Jag har själv funderat över det här med avgörande händelser.. Ja, vi behöver ha någonting som liksom "rättfärdigar" vårt uppbrott, trots att det egentligen funnits minst tusen anledningar tidigare.
Jag tror att det kommer när vi väl "bestämt oss". För det är precis som om vi behöver någon sorts "startskott".. Den där sista droppen, som vi kan peka på och säga oss själva att precis DÄR, drar jag strecket! HIT, men inte längre!
Ska försöka ta med funderingen i boken jag håller på att skriva ;-)

Nej jag dömer inte mej själv längre och som sagt med facit i hand så tycker jag nu att det var bra att jag drack upp de där stackars ölen.

Precis just nu har jag inget sug och tänker att jag kan fortsätta nykter livet ut, fast så är det ju inte. Jag vet att jag kommer att utsättas för en massa frestelser nu när vi går mot vår och sommar då jag kommer att vistas i miljöer där jag och andra alltid har druckit.

Igår hade jag också ett jäkla sug, det var vår i luften och då är det såå mysigt att sitta vid söderväggen i solen och dricka några pilsner. När jag var inne i stan tänkte jag faktiskt på Systemet, men körde bara förbi.
Jag är stolt över att jag har klarat 4 veckor, det hade jag aldrig trott för så sent som för 5 veckor sedan.

Jag är så tacksam att min kropp blev ”dödssjuk” fem dagar i julas och till slut skrek: NEJ JAG VILL INTE HA MER ALKOHOL!!!

Nu äter jag bra mat, lagat från grunden 3 gånger/dag och jag äter mej mätt varje gång, ändå har mitt midjemått minskat, någon våg äger jag inte, men måttband ;) I början hade jag ibland sockersug, trots att jag aldrig äter socker. Då köpte jag hem bananer eller åt lite torkad frukt. Nu har sockersuget gått över. Rostade mandlar eller nötter kryddat med lakritspulver är också bra om man är sötsugen tycker jag.

Powerwalkar regelbundet med musik i öronen, det gillar jag och kommer kanske att bli min nya ”drog” ;) Jag märker redan att min kondition har förbättrats lite
Började en yogakurs, men det är lite tråkigt, fast det är kanske det jag behöver.
Har upptäckt att det finns ett gym i skolan här i byn, visste jag inte, fantastiskt :)

Och som farmor skriver, även jag ser förändring i ansiktet, påsarna under ögonen är inte alls så stora och kinderna är inte så pluffsiga.

Just nu är livet fint :)

Kram

En liten "själv-check" om du funderar på ifall du är anhörig/medberoende och om du behöver någon att samtala med och få stöd!
Det finns en länk till Al-Anon/Al-Ateen också.. (även barn behöver hjälp, speciellt tonåringar med sina funderingar!)

Du kan också läsa under fliken fakta här på forumet. Det blir bättre!

är att gå till en läkare och be att få antabus utskrivet. Fördelen är att det plötsligt inte finns något alternativ som heter dricka, denna option är borta. Det tar minst en vecka innan man kan dricka igen efter avslutad behandling, och därför kan man inte plötsligt få för sig att dricka när suget hugger tag i en. Ett bra alternativ och du kan ju sätta upp en lagom tidsgräns så känns det inte omöjligt, t ex tre månader till att börja med. Det är du och din familj värd!
/kram

Har undvikit att skriva och vara här då jag skäms, skäms att jag inte lyckats ta tag i mitt problem. Men sen märker jag att när jag läser inläggen här så mår jag bättre, att det finns de som är där jag är, de som förstår och de som inte tappar respekten för en. Har en dag med stor ångest, fryser, mår illa och vill bara gå hem från jobbet och dricka vin. Men därhemma är min sjukskrivna sambo som återigen konfronterat mig angående mitt beroende och som nog tappat all respekt och hopp för mig. Känns som om han bara är kvar för att han ekonomiskt inte klarar sig själv nu och kanske för barnens skull - jag vet inte och känns inte som om jag bryr mig. Barnen är de jag tänker på mest och kan inte överhuvudtaget förstå att jag inte kan sluta för deras skull. Det känns otroligt tungt just nu.

Många beroende är eller har narcissistiska drag. På Tuvaforum beskrivs det på ett bra sätt!
Mycket av materialet går att läsa utan att vara medlem! (tror inte att det är alltför dyrt att vara medlem heller)
http://www.tuvaforum.se/avsluta-osund-relationen

http://www.svtplay.se/djavulsdansen

Har läst boken och ska ta mig tid att titta på denna!
Boken rekommenderas varmt!

JoLo666
Starkt gjort av dig! Nu när hon får hjälp med sina trauman så kan man hoppas hon tillslut förstår varför du agerade som du gjorde. Man gör det av kärlek och omtanke. Jag har funderat på att prata med min sambos arbetsgivare men är rädd för konsekvenserna av det. Jag kan prata med hans bror som har blivit ren från både droger och alkohol, han har full förståelse men skulle aldrig prata med min sambo om hans alkoholintag.
De är uppvuxna med 2 alkoholiserade föräldrar, mamman är nykter sen några år efter behandling, pappan dricker som han alltid gjort. Dricker tillsammans med min sambo, ingen av dem förstår att de är alkoholister. Sambon tycker det är normalt då han är uppvuxen och lärd på detta sätt. Så jag kämpar i motvind här. Önskar jag kunde vara lika stark dom du. Förstår att du mår dåligt så det är toppen att du fått hjälp via landstinget ? lycka till på vägen mot tillfrisknandet, kram

Vi som har en sorts "medberoendeproblematik", fungerar ju gärna som någon sorts "räddande änglar".
Vi fixar, donar och vill ta hand om och ställa till rätta..
Vi måste börja titta på våra egna mönster och faktiskt lämna över ansvaret där det hör hemma!
Det är faktiskt det svåraste men samtidigt det allra bästa vi kan göra för en person som behöver "växa"!
Annars hindar vi dem från att ta sitt personliga ansvar.
Nej, de kommer inte att jubla och många gånger blir de skitförbannade och känner sig "svikna", när de inte fått supa så mycket de ville, utan måste ägna tid åt allt det andra, som vi vanliga människor också måste ta ansvar för!
Att de beter sig som barn, beror i många fall på att vi fortsätter att behandla dem som barn, istället för att kräva att de gör det själv!
Så enda sättet att hjälpa den här mannen, är förmodligen att släppa taget och låta honom falla till botten!
Så länge det finns något som dämpar fallet så kommer han att fortsätta att dricka!
Man kan också göra en anonym orosanmälan hos de sociala myndigheterna, men så länge det inte finns barn inblandade och det inte finns risk för vräkning på grund av obetalda hyror så brukar de inte bry sig så värst.. Det finns ju så många..
Det bästa du kan göra, är som sagt att inte på något sätt underlätta för honom att fortsätta dricka, genom att låna ut pengar, förse honom med mat eller "städa upp".
Ju snabbare han når botten, desto snabbare kanske han upptäcker att han behöver söka hjälp?

Men gud, EXAKT så!

Haha...
Ja, det finns väl inte ett enda område som han inte behärskar, har utbildning inom osv... ;)

Det som räddar honom just nu är att han är egen företagare... Men det kommer snart att gå åt helvete eftersom det han gör kräver underhåll och skärpa, ja massor med saker som han inte kommer att fixa i sitt skick... :/

Tänker att det kanske gått snabbare för honom att bli hjälpt om han haft anställning, då hade arbetsgivaren varit tvungen att gripa in?

I hans lägenhet snackar vi inte dammråttor, där ligger veckor av gammal disk (odiskade tallrikar och annat kan man hitta om man öppnar ett skåp/en låda i köket)

Hundkiss/bajs lite varstans på golvet.

Nästan inga lampor, så extra svårt att undvika skiten...

Sovrummet vill jag inte ens beskriva...

Innan jag fattade hur allt låg till så undrarade jag ju varför han inte villa låta mig städa i hans lgh, göra den fin så vi kunde vara där på helgerna, bjuda hem vänner på middagar osv. Nu är ju allt solklart.
Gud vet vad man kan hitta i alla lådor/skåp :/

Ja, även om jag är glad att slippa, så är jag ju ändå mänsklig och ömmar för honom, är orolig, vet inte om/hur han klarar sig nu ?

Det är verkligen ett mönster det där med deras x. I början av vårat förhållande pratade han så mycket skit om sitt x, enligt honom var hon sjukligt svartsjuk och psykopat. Han höjde mig till skyarna och tyckte att jag var såååå bra. Men med tiden började han säga att jag var likadan som x:et, frågade honom då om det inte var han själv som följde samma mönster och skapade samma situationer. Först blev han helt ställd och tyst, men började skratta och sa att alla kärringar är tydligen psykopater, han hade minsann aldrig gjort nåt fel... Senare i vårat förhållande har jag fått höra att x:et är så mycket bättre än mig på alla sätt och vis. Han tror oxå att alla kvinnor vill ha honom, att han är det snyggaste, sexigaste som existerar. Har fått höra av en gammal vän som träffade på min sambo på en fest att hon tyckte att han gått ner sig, tappat utseendet och blivit småfet. Han såg sunkig ut sa hon. Så alkoholisten skeva självbild stämmer sällan överens med verkligheten. Häromdagen när sambon var halvfull tittade jag noga på honom, illröd näsa, röda kinder och röda öron. Fyllekranen verkligen lyste, det enda jag såg då var hans söndersupna far, det är vad jag att vänta mig... Usch!
Man blir faktiskt äcklad när man ser hur det går utför. Nej fy fasiken för alkohol?

Den grandiosa självbilden verkar höra till sjukdomen.. Beroendet gör dem ju riktigt egotrippade. Och de överdriver gärna om alla delar av sin person..
Och blir givetvis väldigt förtörnade/stötta om man inte håller med eller har en annan bild (då är man en stor idiot)

Mitt ex, pratade konstant skit om sina ex, precis som han idag säkert pratar skit om mig, om han får chansen att ställa sig in hos någon annan.
Ju fullare han var desto "knäppare" var de. Det var ingen måtta på hur de utnyttjat honom, bedragit honom och behandlat honom illa.

Det tog ett bra tag innan jag kunde se mönstret. Är man förälskad och upplever romantik och ett underbart omhändertagande i början så tror man ju på det mesta de säger..
Så ja, jag gick i fällan också och svalde betet, med sänke, lina och krok hahaha.

Idag skulle jag bli väldigt misstänksam om någon inte hade något gått att säga om sina tidigare förhållanden. Eller åtminstone kunde vara en smula neutral..
Likadant med deras "arbetsinsatser".. När jag hörde min fd prata om sitt jobb så fick man uppfattningen att han var oumbärlig..
Idag förstår jag att det enbart är bristen på vissa yrkesgrupper som gör att han får jobba extra (så länge han inte är onykter på jobbet) Kanske är det också deras sätt att försöka se till att han inte hamnar alldeles under isen?
Nåja, tekniskt sett så är det inte mitt problem längre..

Men visst stämmer det, att när de är inne i en häftig suparperiod, så struntar de i hur det ser ut i bostaden.
Hos mitt ex, samlas tidningar och reklam i högar överallt! Dammet ligger i tjocka lager och det som borde ha körts till "tippen" för länge sedan, samlas som bråte nere i källaren.
Alla hans storstilade "projekt" inomhus är bara påbörjade och en del inte ens halvfärdiga. (riva ner är ju enklare när man är på lyset, än att montera, snickra, måla och tapetsera)
Ta hjälp av hantverkare var "för dyrt" dessutom kunde han själv..
Nu har han själv upptäckt, att taket som han sagt behöver bytas sedan flera år, har börjat läcka.. Fast pengarna till det har ju druckits upp.. Så det är tveksamt om han hinner innan det rasar in.

Nej, jag investerade inte många kronor i hans hus, gudskelov! Jag resonerade som så, att jag inte ville ha någon del i det för jag ville att vi skulle ha separat ekonomi..

Ja det är helt normalt att ha ångest och sömnproblem den första veckan/veckorna.
Jag slutade för 4 veckor sedan och första veckan var ett h-e, första nätterna sov jag öht ingenting. Men det blir bättre.
Nu mår jag som en prinsessa.

Kämpa på☺

Jag säger bara, jaa så rätt du har i dina reflektioner!
Acceptans i situationen, att inte hela tiden analysera, att gilla läget och låta det vara....
Det vänder! Kramar ?

Hej Elin!

Jag förstår dig precis och det gör säkert alla andra här på forumet. Vi sitter alla i samma båt. Jag är också ny här. Gick med igår efter en rejäl fylla i lördags. Och det var inte den första, så klart. Jag hoppas dock att det var den sista i mitt liv. Jag har också panik och så svår ångest över min situation att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är gärna med dig på din resa. Vi kan försöka stötta varandra.
Kram!

Oj, förlåt, jag läste slarvigt, ser ju nu att du fick ut honom :)
Grattis!
Se till att släppa bitterheten också, var GLAD att det är över!
Kram

Hej Blåögd,

Jag, jag lider med dig och tackar gudarna för att jag har en egen lägenhet...
Han har det också, dessutom en mycket större än min på en mycket "bättre" adress! Men det var väl bekvämare hos mig, rent o fräscht, för jag vägrar att ha oreda o smuts i mitt hem!

Han är otroligt stolt och har en storslagen självbild; tror att kvinnorna står på rad och väntar!
Och det finns det kanske några som gör, tills de också ser sanningen / klarar av / vill leva på det sättet.
Jag är GLAD att jag klivit av tåget och NJUTER nu av mitt lugna, fräscha liv. :)
Såklart saknar jag hans varma, fina kropp och den han är utan alkoholindränkt hjärna, men jag har bestämt mig, VET att jag inte kan/får tro på något mirakel.
Jag hann heller aldrig utveckla jättestarka känslor för honom, så det är inte så jobbigt.
Hur länge har du varit i ditt?

Jag var nära att sista dagen höra av mig till hans ex eller hans föräldrar för att på något sätt få hjälp... Men gjorde det aldrig, han skulle totalflippa om jag gjorde det.
Men undrar ju såklart om det var lika i hans förra förhållande, det måste det väl ha varit, ett sådant beroende tar väl en viss tid att utveckla...?

Tänker på hur länge hon måste kämpat och vad tufft hon haft det...
Och OJ vad han har snackat skit om henne, konstant... tills nu, den sista dagen. Då var han förmodligen ännu kär i henne och ångrade att han lämnat världens vackraste kvinna... ;)

Jag försöker att inte bry mig om ev andra kvinnor, tänker att jag kan inte göra något åt det och att det är en del av sjukdomen.

Men din då, han måste väl ha någon anhörig som tillfälligt kan ge tak över huvudet? Har du någon sådan kontakt?
Du måste få ut honom!
Kram

Hej Sara tack för ditt inlägg på min tråd.
Som sagt så är jag på väg upp. Och det ska du med?jag ska följa dig stötta och peppa så gott jag kan. Är ingen skrivare men har ett gott hjärta kram och kämpa på//r

Ja, så bra att låta uttrycket få en ny innebörd! Vi ska vara givmilda m ot oss själva som nynyktra. Unna sej något annat, som ger frid inombords. Vi har alla en inre längtan efter lugn och ro. Dit kan vi komma utan alkohol. Gungstolen, doftljus och en stickning passar en farmor, men även intensiv skidåkning ? styrketräning ? och en simtur.

Det låter som en jobbig runda som du trots allt klarade ut med ditt eget mantra!
Visst är det en seger! Grattis ?

God morgon sötnos!

Hur har du det idag? Här är det helt otroligt blött och mörkt och regnigt och hur mycket vatten som helst över allt!

Hur går det med behandlingen? Vad gör ni? Är det samtal bara eller får ni typ hemuppgifter att pröva/fundera över?

Det är lite, lite, lite gladare här idag. Det går alltså åt rätt håll. Det är konstigt, men när jag närmar mig gropen, så blir allt så svårt och jobbigt. Särskilt jobbet. Varje liten sak blir hur stor som helst och får mig att må pyton. Måste påminna mig, när jag hamnar där nere, att det är så. Det kanske hjälper.

Önskar dig en fin dag vännen! Stor kram

Ja, kanske tar jag ut min glädje i förskott. Men det kan jag unna mej för jag har bestämt mej. Inget vin kommande helg heller! Det finns en rofylld känsla att finna i nykterheten. Jag vet fortfarande inte vart detta nyktra liv ska leda mej. Jag tittar inte långt fram i tiden. En vecka i taget, det känns långt för mej. Ofattbart att jag inte varit nykter en sådan "lång" period på 20 år?!? Hur kan jag ha blundat och förnekat mitt alkoholberoende så länge?
Det har helt enkelt inte funnits någon ärlig vilja till förändring tidigare. Jag har inte uppmuntrat mej själv, bara klagat och skällt på min ynklighet att inte fixa måttlighetsdrickande.
Utåt sett har jag uppfattats som hälsosam och sportig. Inom mej har jag känt kluvenhet och oärlighet. Kroppen har jag skött om och tränat, ätit hälsosamt på dagtid. På kvällarna har jag tillåtit vinet misshandla mina inre organ.
Till slut började jag se yttre tecken, svullen buk, mörka ringar under ögonen, rödvinsfärgade tänder!
Nu efter 3 veckor har magen lugnat ner sej, jag behöver inte längre sminka concealer under ögonen, tänderna är inte lika missfärgade ( jag tror banne mej att jag ska unna mej en tandblekning, nu när jag inte kommer att sabba det med rödvin ? )