Senaste kommentarerna i forumet

Insåg precis att min andra vita period (första 4 v andra 5 v) avslutas idag tisdag. Jag är så glad, tacksam och oerhört stolt. Klart det inte ska förstöras nu. Mot nyår, då skålar vi i en riktigt god mustig alkoholfri dryck med bubblor.

Måste sluta be om ursäkt för att jag inte dricker. Inte att jag gör det uttryckligen men det är ändå urskuldande. Som att jag förutsätter att människor inte vill umgås med mig när jag inte dricker. Är det så jag sett på mig själv i alla år? Som en person som bara är värd att umgås med när det är fest och kalas? Gång på gång blir jag ju motbevisad, människor vill ju umgås med mig ändå. Att jag inte dricker är inget att orda om. Om inte annat så ska JAG i alla fall inte låta det vara något som någon annan ska ha synpunkter på. I alla fall så berättade jag för väninnan som jag reser bort med att jag inte kommer dricka. Hennes reaktion? "Jahopp, då kommer vi komma upp tidigt och kunna göra mycket av dagen. Jag kommer kanske ta ett litet glas till middagen".

Jag ska dock inte sticka under stol med att jag inte känner mig superduperstark i min avhållsamhet just nu. Det blir som sagt ett eldprov. Men jag ska inte dricka. Punkt.

Det står träning på schemat. Minst varannan dag. Inga stora prylar men det sker på ett gym. Nu har jag fått nog av att alkoholfriheten inte känns så fri längre. Och fortfarande är jag inte redo för nåt lattjolajban på spiknyktra boliner. Vad är då smartare än att plöja ner sin rastlöshet i kroppsvård av det energetiska slaget? (Finns det ett sånt ord, förresten, energetisk?)

Over and out.

Kunde lika gärna ha varit jag som skrivit dessa rader: "Mina tankar började omgående snurra runt vad jag sa, hur jag betedde mig, vilket intryck jag gett. Allt skedde på kanske 45 sekunder men det fick min låga självkänsla att ifrågasätta mig själv och analysera mitt beteende. Jag kom fram till att jag är en märklig kuf. Varför gjorde jag si, varför sa jag så? Allt sånt här smått som bara borde passera obemärkt förbi blir stort i mitt huvud. Väldigt stort."

Och precis som du tycker jag att det här förbannade ältandet är skitjobbigt. Som att sitta fast i en centrifug med högsta varvtal.

Vi får på nåt sätt hitta den här vägen där vi slappnar av, avdramatiserar och hittar tillit till att vi är fullt dugliga varelser. Inga ufon. Ja, möjligen överjordiskt underbara.

Stor kram!

/L

Man kan ju faktiskt dricka med måtta. Problemet med oss är att just måtta kan bli omåttligt också och vi vet inte när. Om du nu var salongsberusad så kanske du inte ska vara så ond mot dig själv. Förstår dock din känsla när man ställer upp mål som man sedan medvetet bryter.

Att söka hjälp även om källan till problemet inte är du.

Vad klokt du skrev till mig, tack.
Ja, jag känner mig naken.
Jag fick plötsligt panik,
jag har ingen koll på exakt vad jag har skrivit i min tråd, jag vet bara att det är sådant jag aldrig säger till någon.

Jag låter aldrig någon lära känna mig, jag flyr och nu står plötsligt allt här och smutsar ner mig och gör mig patetisk, lortig, galen, dålig, äcklig, fånig, fjantig, hopplös, dålig, dålig, dålig, ful, naken,patetisk, vidrig, äcklig, förvirrad.

Jag vill "få bort" det, jag vill inte synas, beröra eller förstöra något endaste på hela jordklotet det är bara som att jag vill förklara för hela världen och jag är rädd.

Det var otäckt i Slottet och jag känner mig så jävla dålig som hamnade där.
Jag är rädd.

Brukar du känna dig rädd?

Kram Ebba

du är en bra människa, men inte Messias! Du kan inte ta på dig allt vad andra behöver genomlida. Du behöver inte dra i någon handbroms, för det finns inga andra på bussen utom du i det här avseendet.
Kram
Fenix

Jag håller med dig. Precis så känner jag oxå. Det är så svårt att veta. Skickar dig styrka. Kramar

Lena: Absolut, jag tror på att fokusera på andra saker. Tyvärr så har jag druckit i helgen då jag varit på resa, och jag hade nog undermedvetet tänkt att jag skulle dricka då. Det fanns sociala förväntningar och jag hade inte satt upp garden. Otroligt dåligt samvete för det nu, det som började så bombastiskt i den här tråden har ju bara blivit ett bevis för hur patetiskt dålig kontroll jag har på mitt drickande.

Men - jag är kvar här. Och jag ger absolut inte upp. Det är nya tag imorgon! Det är en process, där jag pratar mycket med mina vänner och verkligen försöker se mitt beteende för vad det är. Jag måste montera ner alla rationaliseringsmurar ("Det är rocknroll", "alla andra...", "inte så farligt...") och bara ha den nakna sanningen kvar.

Det är sjukt bra att ha det här forumet att skriva av sig i. Jag får be om ursäkt för att det är lite navelskådande.

... Av mig. Klart att det är ledsamt också.

Önskar styrka till dig, Berra. Det kom kanske inte heller fram ur min förra text.

Jag tycker iaf att det är ledsamt att stå bredvid någon som sörjer, å inte veta vad man ska säga....

Tack för din omtanke, Muränan.
Just nu lugn o trygg. Tidigare idag superstressad och rädd. Sprang 10 km i regnet på mina kära stigar i skogen som börjar bli leriga nu. På min runda möte jag två fd. Arbetskamrater som också var ute o sprang. Vi stannade snabbt och slängde ur oss några fraser innan vi fortsatte igen åt varsitt håll. Mina tankar började omgående snurra runt vad jag sa, hur jag betedde mig, vilket intryck jag gett. Allt skedde på kanske 45 sekunder men det fick min låga självkänsla att ifrågasätta mig själv och analysera mitt beteende. Jag kom fram till att jag är en märklig kuf. Varför gjorde jag si, varför sa jag så?
Allt sånt här smått som bara borde passera obemärkt förbi blir stort i mitt huvud. Väldigt stort.
Jag har en tendens till att fastna i små detaljer och vill alltid försöka göra allt, precis allt lite bättre.
Det är så in i helvete jobbigt att inte kunna släppa alla dessa små oviktiga saker. Jag är samtidigt rätt grym på att se helheten i stora saker och får väldigt mycket gjort men kan som sagt gå och älta småskit i evigheter.
Jag är impulsiv, kanske inte lika impulsiv som Tobias i " Morran och Tobias" om någon sett den serien på SVT flow?
Nä, det är överdrivet men lite åt det hållet. Kan hålla på med tre grejer samtidigt och det är ju jobbigt i sig men jag reder alltid ut det.
Jag vet att alkoholen fungerat som en ångestdämpare för mig. Självmedicinering med väldigt dåligt resultat.
Skönt först, sedan pest dagen efter.
Jag är inne i en period då det skaver i själen och jag finner inte ro riktigt.
Vet inte vart jag är på väg men längtar efter någon slags händelse, förändring, harmoni.

Jag var ett barn som ständigt blev utsatt för kränkningar och övergrepp. Det har inte gjort att jag slutat älska min mor, men troligen slutade jag älska mig själv ganska tidigt.
Vad jag vet idag är att alkohol inte hjälper mot något.
Sköt om er.
Kram LillPer

ja,jag vet så väl att det inte räcker med alanonmöten.Trots att jag varit en vaken medberoende länge så fortsätter jag framför allt låta min hjärna ockuperas.Även om jag ibland lyckas i mina föresatser att inte kontakta eller ringa så är det bara en tidsfråga innan jag bryter mitt löfte(dricker igen)Det är precis som du beskriver ,han är min drog.Att vara i kontakt med honom gör mig en mycket kort stund helt nöjd och lycklig.Sen försvinner han till sitt boende/sin värld och där står jag igen utan lindring och börjar då spinna på hur jag ska kunna knyta an igen.Där har du medberoendet i alla fall för mig i sin lilla lådda.Under de 20 år vi levde tillsammans så drack han faktiskt måttligt även om vi i början hade en hel del diskussioner då han drack för mycket och blandade in sina då små barn i det.Men sen la det sig på en hanterlig nivå på ett par flaskor vin i månaden.Dvs i stort sett en normkalkonsumtion.Det är därför jag hoppas och tror att detta är en hemsk fas som han kanske själv kan klara att inse att insatser behövs.Men jag har i sommar klarat att inte påverka och råda då jag förstått att han måste fatta det hela själv.Men i vilket fall så måste jag ändå påbörja mitt tillfrisknande på ett mer genomgripande plan.Bitar av mig har piggnat till,men alltför många släpar efter och faller tillbaka i gamla beteenden som varken hjälper honom eller mig.Jag hoppas att det kan ge MIG mer sinnesro.

Toppen att du hittat hit och har bestämt dig. Det var väldigt bra av dig att sätta ner foten och dra en gräns mot översittaren på jobbet! Bra där Fjonkan, det gillar jag.
Ingen ska få sätta sig på dig. Sen blev jag rörd och imponerad av ditt raka besked till vännerna. Att du flydde upp till barnen förstår jag mycket väl. Gott att du vågade komma ner senare. Det är alltid värst i början. Din insikt över hur mycket plats A har tagit i ditt liv blir oftast ett brutalt uppvaknande och för egen del är jag fortsatt häpen och förundrad över mitt tidigare liv och beteende.
Sådana mängder och vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Givetvis på helger och resor i första hand.
Vi vet både du o jag att det sabbar så många dagar och vår kropp o själ mår skit av det!
Du fixar detta, jag skickar en stor bamsekram med kraft o glädje till dig.
Lillper

Hej UllaBulla,

Brukar inte skriva i den här avdelningen av forumet. Tillhör ju liksom andra sidan... men det vet du ju redan... Vill först och främst säga tack för din fina kommentar till mig för någon vecka sedan i min tråd. Omtänksamt av dig. Sedan vill jag säga att din och Stingos diskussion i hans tråd var (är) väldigt intressant. Egentligen är det nog så att "de båda sidorna" kan lära sig mycket av varandra. Själv känner jag mig dock som en buffel i porslinsbutik i den här avdelningen. Alltså, inte att du skulle vara en porslinsfigur - missförstå mig rätt! Men att jag nog kan klampa på utan att begripa att jag gör det. Med det sagt så...

... när jag läser här så känner jag så starkt - men lämna den drickande mannen/kvinnan!! Varför stannar man kvar? MEN jag har också börjat fatta att det här är andra sidan av myntet. Myntet som är sjukdomen alkoholism. På andra sidan (kan det stå) en människa som lider minst lika mycket och som kämpar minst lika mycket och mår minst lika dåligt som den som dricker. Samtidigt inser jag också att jag varit djupt medberoende i mitt ex och då framför allt i hans mer psykiska lidande (post-traumatisk stress). Därtill kan jag ju tänka vad som skulle hända om min mans drickande skulle eskalera och galoppera iväg. Vad skulle jag göra då? Lämna honom? Skulle inte tro det... Det är alltså lätt att tala om för andra vad de ska göra, men inte så enkelt när man sitter där själv.

Tyvärr går väl det här åt båda hållen. Precis som en utbränd medberoende vill skrika "sluta drick", så kanske en som tittar på den medberoende vill lägga en hand på axeln och säga "lämna"... På sätt och vis är problemet detsamma, men med olika ingång. Då kanske medberoende kan ha nytta av samma verktyg som alkoholisten? Att ta en dag i taget. Idag ska jag inte ta kontakt/fråga ut hen/leta flaskor oavsett vad som än händer. Imorgon får vi se och jag vet inte hur det ser ut om en vecka. Men inte idag. Idag lyfter jag inte luren vad som än händer. Kanske är det så att distans är nyckeln för den medberoende och att vända fokus från alkoholisten till sig själv istället. Lägga all tid och energi på den egna personen istället för på någon annan. Precis som alkoholisten inte bara kan fokusera på vad man missar utan alkohol, hur tråkigt livet blir, hur hemskt allt är när man inte får dricka - så måste fokus istället riktas mot allt bra som det nyktra för med sig. För den medberoende - fokus till allt som man slipper och hur bra allt kan vara utan att dras med ner i det mörka hålet.

Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt... Tänker kanske högt utanför min egen tråd, vilket jag kanske inte alls borde göra... Menar bara väl och vill säga att din och alla andras berättelser här berör så starkt. Man känner så starkt för och med er och skulle bara vilja lägga en skyddande arm över er. Berättelserna här är en viktig påminnelse till en sådan som mig - om vad man har utsatt andra för.

Tycker att du är jättestark UllaBulla, som nu söker hjälp. Det är nog för mycket att bära allt själv. Dessutom ser man inte klart när man är mitt uppe i det. Varför inte låta någon hjälpa en och leda en rätt? Hoppas att du kan hitta ett bra och kompetent stöd som kan hjälpa till att lägga bitarna på plats igen.

Stor, varm styrkekram till dig

... När någon nära går bort. Men jag kan inte riktigt hålla med Meredith, att det där låter så väldigt ledsamt. Han fick gå, så som han ville, vara glad och omgiven av sina närmaste i slutet, som han var färdig inför.

För mig låter han, som om han skulle vara förtjänt av en Afrikansk begravning, en sån där med sång och dans och glädje. Men han hade ju bestämt själv...

Håller helt med dig, SL!

Och fortsätt fundera över hur du förklarar.
Jag funderar på ett "jag är så känslig, mår så lätt dåligt av alkohol, och jag behöver verkligen mina krafter nu den här stressiga perioden" oj,vad lång o omständlig den blev...

Vad ledsamt det låter. Delvis fint också att få säga farväl.
Hur kan man ens trösta? Bara finnas i närheten? Lyssna? Fråga?
Tänker på dig,
Kram

Konstnären - tack...fin måndag till dig också :) du är ju den visat att det går. Glad att du finns här och att det går bra.

Jag har både en vän och en släkting som är fast i alkoholberoende sedan kanske 15 år. De är båda män och kring 45 år, och i ett fall med diagnostiserad ADHD, så din situation väcker många igenkännande tankar hos mig. Jag skulle kunna skriva en avhandling... Men just nu, så är det två saker som jag vill skicka med dig.

Det ena är att skilja mellan vänskapen och alkoholproblemet. För att jag ska orka i längden så har jag satt upp en del regler. Det varierar säkert från person till person vad som funkar, men för mig är det så här: Aldrig låna ut pengar. Aldrig medverka till eller delta i alkoholkonsumtion. Aldrig ta åt mig av skit jag får höra av fyllan, men inte heller negligera det, alltid utkräva ansvar för ord och handlingar. Vara tydlig med att jag anser att personen är alkoholist, inte tål alkohol och aldrig kommer att kunna dricka "normalt", nånsin.

Det andra är att se över din egen situation. "Är som ett beroende för mig med!" skrev du, och så är det ju. Det kallas medberoende. Jag tycker det är fantastiskt att du vill stötta din kompis och förstår att det kan kännas nedslående när andra a) inte tror att du kan lyckas eller b) inte begriper varför du engagerar dig och c) din kompis ständigt kör i diket. Du behöver fundera över hur mycket du vill ge, hur mycket det får "kosta" dig, och vad du själv behöver få för att ligga på plus. Andra personer ingår också i den här ekvationen. Kanske kan du hjälpa just den här killen för att du får mycket glädje av andra personer. Om du inte har så många andra vänner än den här personen, så kan du nog må bra av att vidga ditt nätverk. Eventuellt kanske genom att anmäla dig till en studiecirkel, ett korplag eller nåt annat du tycker verkar kul. En sån aktivitet kan också vara grunden för nykter gemenskap med din kompis. Men du får lättare nya vänner om du inte har med dig någon.

Vill du söka mer hjälp än du får här på forumet finns exempelvis
Al-Anon http://www.al-anon.se/ - se möteskalender: http://afgregister.southbrains.se/alalist.asp
Göteborgs kommun Respons: http://goteborg.se/wps/portal/enheter/alkoholberoende/respons-alkoholra…
Anonyma Alkoholisters öppna möte (för att förstå din kompis bättre) http://www.aagbg.se/motestider.htm

Till sist två frågor: Har den här killen kommit till insikt om att han är alkoholist? Och har du pratat med honom om funderingen att han kanske har ADHD? Statistiskt sett är det många missbrukare som "självmedicinerar" omedveten och odiagnosticerad ADHD, bipolärt, asperger etc.

Finaste Konstnären,

Jag finns här - på andra sidan tråden. Men jag är inte till något vidare stöd för dig just nu. Tänker i vart fall väldigt mycket på dig och hoppas att du får må bra.

Vad bra att du ska gå på KBT. Vet inte hur mycket du vet om det, men det brukar funka så här. Man gräver i stort sett inget i det förflutna, utan det är starkt lösningsorienterat. Klart går man igenom vilken problematik man har, men inte särskilt mycket om varför problematiken har uppstått. Istället fokuserar man framåt och försöker skapa nya, bra, goda redskap för att hantera de problem man har. Jag fick väldigt bra verktyg för att hantera stress tex. Tror att KBT är toppen att börja med. Det kan bli lite för mycket att gå direkt till psykoterapi, tror jag. Jag hade i vart fall nog inte klarat av det jag nu får, om jag inte redan bearbetat mig själv lite mer light tidigare. Eller så hade jag det. Inte vet jag. Men vad jag försöker säga är att jag tror att du kommer ha stor nytta av det du kommer få lära dig. Hoppas att din kurator/terapeut är bra och att ni "klickar". Vilken dag ska du dit?

Tänkte på vad du skrev om din syster som är nykter sedan 16 år tillbaka. Att hon fortfarande kan bli sugen på irish coffee... Ja, det är verkligen bara att acceptera fakta och gilla läget. No more for us!

Ta hand om dig min fina vän. Tusen kramar

Det blev inte så bra av att han flyttade tillbaka till sovrummet. Barnen har varit helkonstiga, inte kunnat sova och sprungit in till oss hela tiden. Han blir skitsur och allt urartar. Över huvud taget har hans humör den senaste tiden varit uselt. Det var som vanligt mellankillen som fick den värsta slängen häromkvällen och han grät och bad mig om att vi skulle flytta. Han vill absolut inte bo hos pappa varannan vecka.

Om det nu skulle gå så långt - kan han välja det då?? Tar de hänsyn till ett barn som är 6 år gammalt?? Samtidigt kommer det att knäcka min man. Och pojken gör sedan i stället allt för att få pappas uppmärksamhet och gillande. Det är skrämmande att se.

Maken går inte till sin terapi heller. Han fick ställa in vid ett tillfälle och sen dess har han inte gått dit. Han väntar på att de ska ringa, men tar inget initiativ för att ringa själv. Tror att det är därför hans humör har försämrats så mycket också. Och jag misstänker att han drack något i förra veckan, men jag har inga bevis och jag ska inte leta efter dem heller.

En dag i taget.

Jag är också mitt i den där förvirringen. Stanna eller lämna? Tvinga barnen att flytta, bo varannan vecka, kanske byta skola?

Nu har han varit nykter ett bra tag, även om jag misstänker att det gled ner något i förra veckan (men jag har inga bevis och jag ska inte börja leta flaskor!), men jag vet ändå inte om "vi" finns kvar. Okej, han är nykter men är saker och ting så bra hemma? mellan oss? Ska jag bara acceptera ett liv som är okej, som fungerar praktiskt, eller ska jag ta chansen/risken att antingen bli lycklig på egen hand eller total olycklig utan honom??

Jag har inga svar,men visst blir det svårare när ens alkis är nykter.

Kram