Senaste kommentarerna i forumet

Gillar verkligen att läsa det du skriver. Det kommer från hjärtat, är insiktsfullt och känsligt. Känner igen mig så mycket...

Ville bara säga det...

Bamsekram <3

Så bra jobbat SL! Hur känns det??

Kram <3

Stort, varmt grattis till dig idag m-m!! Vad du har kämpat på bra!! Kasta inte bort allt jobb du har lagt ner, utan njut och var stolt över dig själv. Du har åstadkommit något som är mycket långt ifrån självklart. Tror att vi tenderar att glömma bort hur mycket jobb och kämpande som ligger bakom alla nyktra dagar.

Man ångrar aldrig en nykter dag. Och nu. Nu får du säga: man ångrar aldrig ett nyktert år.

Återigen, GRATTIS I STORA LASS!! Bamsekram

God morgon min fina vän!

Tack för den goa hälsningen! <3

Vad bra att det vänt lite igen. Försök att hålla kvar dig i detta. Tänkte just på att du vill att mannen ska söka hjälp. Lika mycket som han behöver det - lika mycket behöver du också det nu. Fast av andra skäl. Anhörigmöten - minst en gång per vecka. Gärna mer. Eller hur? Varför ska du behöva/vilja klara detta själv?

Hmmm... jo, du är nog en gottegris du också ;-) Men jag tänker så här. Du skrev tidigare att du körde vindieten... Typ en ostskiva om dagen. Är det inte fantastiskt att du känner sådan glädje över mumsmums igen? Det kan vi väl se som ett friskhetstecken? MEN, visst, nog har du kanske bytt ett beroende mot ett annat. Det kanske är ok? Det känner bara du. För egen del känner jag att så länge jag underhåller mina beroenden, så är jag inte frisk eller fri. Men det är ju jag det. Om du drar ner på sockret - se upp! Man blir väldigt sugen på det MESTA. Du kommer klara det, men var beredd. Och som Ebba skrev - hellre ett godis(bakelse)återfall än ett a-återfall! :-)

En annan sak om sockret. Läste att om man bryter ett beroende (a, socker eller vad som ), så är hjärnan första tiden extremt inställd på att ta tillvara allt som eventuellt kommer in. Om man då i början tar sig ett återfall, så får man en sjujäkla effekt rent ut sagt, vilket gör att man sjunker ännu längre ner. Det är väl därför som det sägs vara så svårt att orka upp igen efter återfallen...

Varmaste kramen till dig!

Tjalle, två månader är inte futtigt, det starkt gjort av dig. Det där med att semestra utomlands har jag inte vågat mig på. Många frestelser, och jag vet inte ärligt, om jag klarat det. Det är mycket smärtsamt att ta fram gammal skit ur sitt inre. Flykten var ju den enklaste vägen för mig. Så det blev ganska packat kan man säga uppe i hjärnarkivet. Mår inte så himla bara just nu, men nu vet jag att inte lösningen på det är A. Jag får gå med min skugga som är lite i bakgrunden. Alltid något att han inte lyckats kollra bort mig och få mig tillbaka. Många förändringar kommer det att bli.
Du är strong TJALLE
Konstnären

Din tråd namn har förövrigt fått en ny innebörd ;-)

/PP

Kanske kan vi se det som en extra födelsedag? Men det kommer ju inte direkt att strömma in gratulationer, eller vad tror du?
Kanske blir det ett firande som sker lite i det fördolda på samma sätt som drickandet en gång gjorde?
Men jag hoppas mannen uppmärksammar dig, och så vi här förstås :-)
Blåser i partytutor hippar och hurrar! Njut av dagen och unna dig något extra. Något som är bara för dig.

Grattiskram

//PP

Varmt grattis till din ettårsdag mm. Unna dig något speciellt idag. Oj, vad vi har kämpat detta år. Du beskriver precis hur jag känner ibland, lätta på trycket om så bara för en stund. Jag skulle bara lura mig själv, inte skulle jag vara nöjd med ett par glas vin. Ingen sa heller något till mig under min aktiva period. Men nu kan man bli ifrågasatt, men orkar inte bry mig. Känns lite lättare idag, tog tag i mig själv och gick på anhörigmöte, har ju verkligen slarvat med det. Fokus på mig själv hela tiden, och jag tror att alla negativa tankar snart vänder. Det är verkligen viktigt att komma ihåg hur det verkligen var, gör det varje gång jag försöker försköna det hela. Visst kan det vara så att man lagt allt fokus på alkoholen, plus jag med mannen. Känns lite som luften gått ut. Inga rosa moln som fanns första halvåret, bara en krass verklighet som inte går ens för en stund att fly bort från med A. Acceptera.
Hoppas du får en underbar ettårsdag, tänker på dig
Konstnären

Önskar dig en bra & rolig dag.
Det önskar jag mig själv också faktiskt.

.

Kan jag byta till Mufflan
Tack :)

Ju upp en annan viktig sak också, att du inte tycker att du investerar så mycket i det privata. Det är ju en viktig observation, klart du är värd ett rikt privatliv. Men låt det ta tid och du får grunna på vad du vill bygga där. Kräver kanske också lite extra energi som du får vänta in.
Känner mig så påflugen som kommenterar dina inre tankar, hoppas jag inte är för ovarsam.

Du skriver så detaljerat och välbeskrivande om att vara runt andra i en jobbsituation, och jag känner igen mig i en hel del. Känselspröten, ambitionen, och filtret mot at visa sitt innersta. Jag känner också igen rädslan att inte duga, att tappa masken, kanske spinner jag iväg för mycket. Med ömhet önskar jag att du omfamnar dig själv och inte klandrar dig din ofullkomlighet. Sen tror jag att vi SKA ha ett filter och inte visa allt för alla.
Var rädd om dig!

Är så trött och det är sent. I alla fall tillräckligt sent för att jag kommer få morgontrubbel med uppstigningen. Men varför går jag inte och lägger mig? Vad är det som håller mig vaken? Måste bara kolla en grej till, sticka ett varv till. Har någon skrivit ngt mer på Alkoholhjälpen? GÅ OCH LÄGG MIG!

... att jag nästan har lust att be jobbet fara åt helvete för att det är jobbet som får det bästa av mig medan jag själv nöjer mig med avskräde. Och bara tanken på att jag tänker och känner så är ju horribel.

Jag har alltid gjort bra ifrån mig när det kommer till studier och jobb. Alltid vetat att jag i alla fall är intelligent och kompetent. Men det har ju blivit en ojämvikt, en balansförskjutning mellan jobb och privatliv som heter duga. Jag gör allt för att vara allt på jobbet. Och när jag kommer hem gör jag ingenting för att vara nånting inför mig själv. Varför det då? Jo, eftersom min förtvivlade längtan efter att duga och erhålla bekräftelse och få känna mig unik ställs på sin spets i vissa sammanhang. Dom känslorna väcks inte till liv när jag sitter hemma i soffan. Alls. Då vill jag bara grotta ner mig, sjunka ihop, krypa in... Och det här med att vara perfekt mejkad, snyggt dressad, hårstråna som jävlar i mig sprejats till att ligga i militärisk precision så det ska se charmigt slarvigt ut... Allt det är bara an act in fear också. Skulle jag inte träffa en människa så skulle jag inte bry mig ett skvatt om hur jag ser ut. Det skulle vara skitsamma.

När chefen pratar om att skicka mig på vidareutbildning blir jag livrädd. Livrädd för att ta ansvar. "Ta ansvar", bara dom två orden alltså... Jag blir så för ögonblicket själaglad när han säger att jag är "av en helt annan kaliber än...", men jag är nästan redo att säga upp mig eller klanta till det oförlåtligt bara för att jag inte törs steppa upp till bevis, fylla kostymen.

Gud, vad less jag blir på mig själv ibland!

Nja det är nog blandat, jag har nog mina känslor utanpå kroppen så ibland när jag inte orkar med dem så då drar jag på mig mina hörlurar. Men jag försöker oftast vara glad, för då lurar man alla runt omkring att tro att man är lycklig och vill alla väl. Ingetdera stämmer egentligen om det inte gäller de människor jag plockat in i hjärtat.

:)

Du är nog en toppentjej som sprider mycket fint på och i jobbet.
Får den känslan SL <3
Tro på dig själv det gör jag.

Min första godisfria dag idag. Känns bra, men socker och godis upptar min tankekraft långt mycket mer än A. Sen gör det ju inte saken bättre av att vi har godis på jobbet som mina kollegor gärna mumsar i sig. Men aja, just nu så motiverar jag mitt förbud med att jag måste kunna skriva att jag inte tagit ett sockeråterfall här :)

Idag har jag varit en tuff dag på jobbet, började trött då jag inte fått tillräckligt med så mycket sömn som jag behöver men sen så är det väldigt mycket som ska fixas denna vecka. Jag undrar hur vidrigt denna måndag hade varit om jag hade druckit i lördags.Det tar ca tre dagar att återhämta sig för mig efter en utekväll. Luskandet efter skvallret på jobbet var i fullgång efter helgens begivenheter. Återigen var jag så lättad över att det inte var mig de pratade om när det var någon tjej som knappt kunde stå upp. Undrar hur man har pratat om mig tidigare i olika sammanhang?

En rolig grej som alkoholhjälpen fört med sig är att jag skriver en del i mitt jobb och stundtals kan det vara förknippat med ångest och känsla av otillräcklighet. Men jag tror faktiskt att mitt regelbundna skrivande här har underlättat mitt flow på jobbet. Jag vet inte riktigt men det känns mycket mindre komplexfyllt just nu. Kan också beror på att jag har häcken full av saker att göra att det bara är att beta av. Oavsett så är det välkommet.

så kommer du att gå tillbaka.Eller låta honom komma tillbaka.Då kanske det känns som att allt var förgäves och all din strävan bortkastad.Men jag tror aldrig att den är det oavsett vad du klarar att göra i nuläget.Nånstans har du inom dig tagit till dig att det inte är ok att leva såhär.Just nu agerar du för en lösning som ska fungera i alla fall idag.Den kanske inte fungerar om en vecka eller en månad.Men du har rådfrågat dig själv och kommit fram till detta.Stå fast vid det en tid som du själv känner är möjlig trots allt motstånd från man och dotter och inte minst från dig själv.Det kanske går mycket lättare än du tror.Eller så blir det precis så jobbigt som du just nu känner att det är.Men att kliva ur situationen och kunna se på den lite utifrån är vad ni båda och framför allt du behöver just nu.Jag/vi har ju klarat 5 månader och det har varit mycket tufft många gånger.Men jag har blivit starkare och klokare.Nu ska vi göra en försiktig trevare tillbaka.Men vårt utgångsläge är helt annat än det var då för fem månader sen.Då var det slutkört på alla fronter.Jag håller tummarna att du klarar att göra denna förändring.

Tack för att du orkar svara mig, när jag vet att du kämpar så hårt själv!
Jag har pratat med soc idag igen - får se om det går framåt. Senast igår fick jag höra av exet att allt jag sagt om hur vi haft det är ren lögn - blir bara påmind om att vi aldrig kommer nå samförstånd. Försöker dock att inte slås ner av det - när jag läser hans ord så är jag nära att backa - någonstans i ryggmärgen sitter det inskruvat att han har rätt och jag har fel...

Tack Sorgsen - jag ska försöka att stå fast, för han är snäll och lugn nu, men jag har svårt att tro att allt bara är bra med honom nu. Jag ska kämpa...

Kram!!!

Jag har en bild inpladtad i plånboken på min fru och min son och en flaska Kägermeister. På lappen står det vad väljer du. När suget kommet tar jag fram lappen. Tittar på den låter min lilla hjärna bearbeta budskapet. Är risken värd att ta en så stor förlust som att mista de man älskar? Funkar för mig. Sedan försöjer jag hålla mig ssysselsatt med något så tiden går och suget försvinner. Kämpa på. Välkommen hit förresten.

Det är tufft, och jobbigt och hemskt - men också så mycket bättre!!!
Du kommer fixa detta! Förstår att det är jobbigt när barnen är ledsna/arga - finns det någon hjälp de kan få? Någon annan vuxen som de har förtroende för? Eller någon typ av ungdomsverksamhet för unga med missbrukande föräldrar?

Håller alla tummar för dig när du pratar med honom - och glöm inte: han kommer inte samtycka, ni kommer inte tycka likadant, men stå upp för dig - vad vill du, vad är viktigt för dig?

Kram!

AA är ju suveränt bra. Att få lite stöd i vardagen. Fundera på vad du har att förlora om du börjar dricka. Kämpa på

Jag har provat "allt" de sista 2 åren. Dricka max 2 glas vin (det gick ju skitbra), dricka vid festliga tillfällen (hm, mycket att fira?), kurator, alkoholterapeut, separation, återförenad, antabus (oj, vad lätt att sluta med tabletter). Det som till Slut hände för 3 veckor sedan fick mig att ta steget att börja gå på AAmöten och VARFÖR har jag inte vågat mig dit tidigare? Det känns som att det är min livlina just nu. Ja, det var lite kort om min resa. Kram