Senaste kommentarerna i forumet

denna helgen jag mår piss rent ut sagt. Inte på grund av mannen för han har inte druckigt något ännu. Orkar ingenting. fick en akuttid hos läkaren i fredags och han kom nog sanningen närmare än vad jag har gjort. Förmodligen stresssymtom, sticker som nålar i kroppen och jag går på högvarv. Berättade om min situation sista året med mannens drickande och att jag har slutat. Min energi har tagit slut. men så faan jag ska tillbaka. Inga tabletter, fick recept på långa promenader, men det gör jag ju redan. Skulle jag döva detta med alkohol nu skulle det gå åt h-vete med allt. Ska inte dricka, men jag måste hitta mig själv. Om jag så ska sitta på en soptipp, tar jag inte ett återfall till från mannens sida. Det palllar jag inte med, förstår nu att jag är riktigt medberoende i hans drickande. Flykttankar finns inom mig och panikkänslor. Tagit en låång runda nu med vovven.
Ska sätta mig ner nu och försöka läsa.
Kram alla
Konstnären

Nu har vi bott i vår lägenhet en vecka och i helgen var barnen hos honom. Idag skrev han på så att barnen är skrivna hos mig och detta är första steget i en större process för att jag ska behålla kollen.
När jag kom för att hämta var tösen ledsen. Han hade pratat om att resa på semester till Mallorca och att jag skulle ha sagt att de inte skulle få åka med. Det har jag inte sagt, men jag tycker inte det är lämpligt. Det är dock en vuxendiskussion innan man öppnar den för barnen. I och med hon redan var ledsen blev hämtningen en tårdrypande historia. Lilla tjejen, det är inte lätt för henne.

Att du skulle komma ihåg mig Berra.Svårt att glömma en sådan "återfallsförbrytare" som mig kanske..

Jag läser här emellanåt..även när jag som nu senast hade min "dricka-normat-försök- period...för att påminna mig om hur det egentligen är...men ibland...lyckas jag liksom förtränga det..Allt är ju så bra nu? Problem? Jag?...

Som sagt är jag en mästare på att lura mig själv. Men..innerst inne vet jag..

Jag fixar det inte. Kommer alltid tillbaka till samma punkt...

Tack för att du alltid får mig att fundera och faktiskt har dina ord vissa gånger räddat mig..

Blev också väldigt berörd och glad att det jag skrev kanske hjälpte och berörde andra här på forumet. Det får det att kännas lite bättre, och det är ju det som är detta forums mening. Att vi på något sätt ska kunna hjälpa varandra. Fast vi på många sätt är ganska olika, så sitter vi i samma båt...

Och det Stingo skrev får jag väl också skriva under på...jag har definitivt druckit upp min andel...och mer därtill..

Hoppas verkligen att min illusion av att jag någonsin kan bli normaldrickare är krossad för alltid nu.

Skulle jag någon gång återigen börja tvivla, så vet jag ju var jag ska läsa..

Det är över nu.

Denna gången ska jag vinna över mig själv och inte spriten..för det är ju som sagt en helt omöjlig motståndare...

/Mic

Jag känner SÅ igen mig.
Har varit nykter sedan 3 augusti och det är helt naturligt nu att vara just nykter.
Lycka till <3

Kram

Jag sitter här med mina barn och det är fullt ös här. Vädret är tråkigt och jag själv känner mig deppig och orkeslös. Det finns så många "måsten" och jag får dåligt samvete när jag inte gör något. Det finns massor av tillfällen då jag druckit vin för att få en "kick" och sätta fart och få inspiration och lust till måstena. Bättre att vara nykter och lite sur. Det går väl över.

Hej idamia, jag känner igen mig, och avhållsamhet kan nog vara ett säkert sätt att slippa en hel del bekymmer. Jag minns hur jag sköt upp mitt senaste slut, fram och tillbaka. Hällde nog ut "resterande vin" ca 3 gånger under två veckor. Kanske bra att påminna sig nu. Själv har jag haft två vita veckor, och det är en lättnad samtidigt som jag ibland frestas att tänka att nu är allting bra.
Önskar dig varmt lycka till på din nyktra väg!

Jag resonerade precis som din kille. Jag kan ha ett problem kanske, svarade jag frugan. Då gick jag henne lite till mötes. Jaja jag fixar detta själv. Det gör jag ju inte så här i efterhand. Om han nu har ett problem så tycker jag ni skriver en lista på för och nackdelar med att dricka. Fråga honom om han kan tänka sig hjälp utifrån? Typp aa eller behandling.

Verkligen, det är som att man sparar på dagar att titta tillbaka och minnas på som inte är besudlade av vindimma. Fler klara dagar i minnesbanken. NU!

Det var så fullkomligt skönt att äta frukosten idag med vetskapen om att jag absolut inte har något att skämmas över. Kunna vara den där som jag tidigare pratade MED men aldrig var själv dagen efter. Jag var en av de pigga och fräscha på morgonen. Kunna lyssna på snacket om kvällens bravader och vara lugn i själen om att jag inte är med i det. Jag behöver inte ens oroa mig för att jag kanske råkat säga något för mycket, ingen alkohol = full kontroll.

Även om det är en dag för sent...
Den här helgen har än så länge varit rigtigt bra. Var på dop i går och träffade en massa människor som man bara träffar vid dop, bröllop och begravningar. Föremålet var helt bedårande som en söt liten svarthårig docka i rosa tylll! Till och med prästen sa, när hon drunknade i flickans ögon, att föräldrarna nog måste vara på alerten när tonåren knackade på dörren :)
Men helgen har varit bra på andra sätt också. Det känns som om sorgen över att förlora alkoholen äntligen börjar släppa. För ja, även om jag vet att det är för mitt bästa, att alkoholen bara för med sig elände, så har jag och gör fortfarande till en viss grad, sörjt över att ha förlorat det som gjort att jag mått bra, nämligen alkoholen. Och det är ju så. Man har ju en förmåga att bara minnas det som är bra och glömma, förtränga det dåliga.
Det är faktiskt en väldigt bra sak det här forumet, där man kan gå in och läsa om och bli påmind om, allt det negativa som alkoholen egentligen är.
Jag har faktiskt först nu insett att jag sörjt som om jag förlorat en god vän. Sjukt. Men jag förtår även att jag kommer att fortsätta sörja men att sorgen kommer att avta. Det känns även bra att förtå min snedvrängda sorg eftersom jag kan ta ställning till den och på allvar börja jobba med mitt problem och inte bara göra det enkla, att sluta dricka.
Känns skönt att ha satt ord på det.
Nu ska jag bjuda Mamma på kaffe!
Och Lena! Så underbart att du kommer ihåg mig! ;)

.........känner igen detta. Igår skrev jag här på forumet ett brev med samma innehållet . Mina drömmar om mig och honom tillsammans är borta och det gör ont :( .
Kram

Det finns de som säger att "jag har druckit min andel..." och så är det väl. De flesta av oss har druckit mera än medelbrukaren dricker under en livstid, bara på mycket kortare tid.

Tack snälla, fina Mic för att du skrev ditt inlägg. Du hjälpte mig verkligen igår. <3

Ta hand om dig

Kick off festligheterna är i full gång och dansgolvet fyllt av övertända människor som trånat efter varandra under året. Middagen kom igång direkt och innan huvudrätten serverats så stod fölk på stolarna och dansade loss. Ett par personer kände sig manade att visa sina moves på scenen med middagsunderhållningen. Ett par har nu funnit varandra på dansgolvet och en dam sitter och gråter. Jag har dragit mig tillbaka och slängt av mig de obekväma skorna och lagt mig i soffan. Nöjd över dagen men framför allt stolt över att jag inte druckit en droppe A! Jag gjorde ingen grej av det utan drack alkoholfritt vin till middagen och sen en alkoholfri öl. Hatar öl egentligen men de gröna flaskorna döljer hur mycket man har druckit ganska bra. Skönt att ha något i handen.

Ser fram emot frukosten imorgon. Dels för att den tydligen ska vara makalöst bra och dels för att jag inte kommer ha ångest, inte kommer må dåligt och inte behöva stressa för att jag inte kan gå upp i tid. Den lyckan.

...det var ett tag sedan jag såg dina inlägg. Har saknat dig!
Vad vill du att jag ska säga?, var var det vi sa?, nej skämt åsido.

Tja, utmana aldrig tankarna på alkoholen, den motståndaren är för mig alltid övermäktig.
Det är bara att inse', jag är allergisk mot den, och där kan jag ingenting få ogjort.
Aldrig chansa utan köra safe, jag mår bäst då.

Att möta alkoholen är som att möta en gammal vän, man behöver inte presentera sig utan man vet var man står,
Pratar gamla minnen, minns du den fyllan, haha vad kul vi hade.
Men till saken hör att vi har växt ifrån varandra, vi kan aldrig få dessa upplevelser tillsammans igen, bara minnena.
Tiderna förändras och vi med dem, jag tar min väg och utforskar den.
Smakar på livet och försöker se samspelet mellan mig och andra, en ypperligt känslig vågskål som enbart kan skötas nyktert.
Jag har börjat acceptera mitt nya livslinje, det finns inga om och men, bara utan alkoholen.

Orättvist, nja kanske, men börjar tro att det är de andra som som är den stora loosern, de vet inte vad de går miste om,
Och det är de som är förslavade till alkoholen, de klarar sig inte utan den, jag vet att jag kan, för att jag...kan!

Jo jag skulle vilja förlora tankarna i ett enda stort buzz, men insatserna är allt för stora, risktagandet för stort.
Det finns så mycket annat jag kan missbruka, förtroende hos andra, mat, sex och spel, alkoholen är bara så förstorat i vår längtan.
Vi längtar bort ifrån vårat lidande, ensamheten och tristessen, när vi borde förändra det istället, eller sluta se det som ett problem.
Är jag trist?, ja må så vara, men det trivs jag med, viktigast är det att jag trivs med mig själv, allt annat är oviktigt.

Man lägger sin energi där man behöver det, inte mer, inte överdrivet utan precis lagomt.
Det betyder inte heller att jag måste lägga samma energi på det vid nästa tillfälle, utan det är ett levande väsen, föränderligt.

Igår drack jag alkoholfritt rött vin hos grannarna som hade gjort sig till för min del, misstog mig på fel glas men hann att lukta mig till mitt egna.
Går inte alls att jämföra, mitt vin var ett surrogat, men vad var alternativet?, dricka läsk?
Nej acceptera att detta var min dryck för kvällen, inte att jämföra mot det riktiga röda vinet, utan detta var min sällskapsdryck.
Jag är glad att jag för dricka det ur ett likadant glas, och att det har samma färg, inga isbitar och inga citrusfrukter, jag skiljer mig inte från de andra.
Och det är viktigt, för min egna del att känna mig delaktig i gemenskapen.
Humöret då, tja de bestämmer jag ju redan från början, apa mig eller inte, precis som livet så är det föränderligt också.
Igår var det trevligt, inte överdrivet åt något håll, och jag mådde fortsatt bra och det var ju det viktigaste.

Att inte glömma bort mig själv i helheten har varit en viktig del, se bredden men inte tappa fokus framåt.
Ja det är en morgondag, värderar jag den det minsta så har jag ett ansvar redan idag, ta hand om mig!
Gör ingen annan det, får jag göra det själv och då sticker jag ut, genom att inte dricka det som de andra gör.

En lördagskväll i soffan med barnen, jag skäms inte det minsta, det är jag väl värd, allra helst imorgon.

Berra

Eller hur LN? Eller hur det där nu blev. Sötsaksorgien i går fortsätter i det nymanska hemmet i kväll.
:D

HAHAHAHAHAAH jag tackade mig själv istället för dig LN!!!! Sorry det var ju DU som skulle ha tack och <3. Men framför att: fan vad grymma vi är som nått v4!!

Åh den kramen satt var den skulle, tack SL <3. Befinner mig på en kursgård med ett företag som har sin kick off. Jag är inte så involverad så jag smiter in på mitt rum under pauserna och lägger upp fötterna på bordet och stickar lite. Nu väntar sista passet innan middagen. Som jag faktiskt bävar lite inför. Min förhoppning är att de har vettiga och diskreta alkoholfria alternativ så slipper jag gå in i diskussioner med människor jag inte känner. Orkar inte med främmande och osköna människor som ställer frågor som de inte har med att göra.

"Nog vore det väl själva fan också om jag inte skulle kunna fixa att dricka som folk",

Så har jag alltid känt och känner nog fortfarande innerst inne tyvärr....

Men era goda råd och infallsvinklar har helt klart fått mig att fundera...hoppas de tankarna finns kvar ett tag..

I mitt fall är det verkligen en riktig balansgång mellan himmel o helvete...men trots att jag med jämna och ojämna mellanrum ramlat ner och slagit mig ganska rejält, så har jag lik förbannat hoppat upp på den slaka linan för att bevisa att jag visst kan klara det!

´Nu känns det nog som att mina balansakter måste få ett slut...kan ju inte räkna med att det finns ett skyddsnät som räddar mig nästa gång.....eller nästa.....

Behövs ibland så lite för att linan ska brista...igår räckte det med att min fru (som jag tyckte..) kontrollerade hur mycket sprit jag hällde i drinken...

Vad tror ni jag gjorde? Just det...min smarta gärna reagerade i försvar...tror du inte jag vet hur mycket jag kan dricka??

Så jag hällde upp dubbelt så mycket som jag hade tänkt.. och i nästa...och i...ja ni förstår...

Tyckte då...och på ett sätt nu också att det var hennes fel att allt gick överstyr...jag har ju klarat att dricka måttligt i 3 månader! Varför skulle hon "kontrollera"?

Kvällen slutade i mitt fall på krogen...till jag blev utslängd...hur jag tog mig hem minns jag inte ens......

Hursomhelst....

Såklart var det inte hennes fel. (fast jag fortfarande inte riktigt kan sluta fundera på VARFÖR hon inte litade på mig??)

Nästa gång är det någon/något annat...

Går inte att ständigt skylla på andra? Fast man gärna önskar att det var så...

Jag klarar helt enkelt inte av spriten längre. punkt slut.

Måste bara komma ihåg det. Imorgon. Nästa vecka. Månad och år!

Nu ger jag upp! Slaget är förlorat.Har inget balans-sinne kvar. Överlåter linan till de som tror sig klara av det......

/Mic

Nyss tänkte jag så. Bara för 22 dagar sen. "Nog vore det väl själva fan också om jag inte skulle kunna fixa att dricka som folk", tänkte jag. Men så var det nåt som hände i hjärnan på mig och jag insåg plötsligt att nej, jag kan fan inte det. Hade jag kunnat det så hade jag inte behövt ha all denna fyllångest, försöka fylla i alla minnesluckor, känna denna skam och folkskygghet och detta eländiga självförakt. Då hade jag sluppit allt sånt. Så jag accepterade plötsligt faktum och det är ... det är så himla skönt att slippa vara med om den här kampen mer. Att slåss med ölen och vinet, utmana alkoholen gång på gång för att vinna några gånger och förlora desto fler.

Jag bryr mig inte om hur länge jag kommer att känna det så här inför alkohol. Om det kommer att förändras över tid. Det enda jag bryr mig om är just nu och just nu gör jag mig själv en stor tjänst genom att hålla mig från sprit.

Good luck, Mic! Det verkar som att du också fattat det här. Sen kan det ju ta ett tag innan det verkligen verkligen verkligen går upp för en vad det innebär.

:)

/Lena

Tror du kanske prickade mitt i prick..har nog fortfarande kvar föreställningen att jag ska klara att hantera alkoholen, och som du säga vinna...

Har dock aldrig reflekterat över att just känslan av att inte klara av alkoholen och så att säga förlora varit så stark och central...men när jag nu funderat ett tag så kan det mycket väl vara så att det ligger en hel del i det.

Har alltid hatat att förlora och alltid kämpat tills jag fått det som jag vill ha det..tills jag vunnit. Har för det mesta sett det som en bra egenskap, men i detta fallet är det ju faktiskt att likna vid ett kamikaze-projekt. Det är ju helt klart ett slag som är omöjligt att vinna som du mycket riktigt skriver...

Man är bra korkad egentligen...

Tackar hursomhelst för din infallsvinkel på vårt gemensamma problem!

Man lär så länge man lever och till sist kanske polletten äntligen ska ramla ner!

Förhoppningsvis innan det är för sent..

Fick mig verkligen en tankeställare!

Tack Fenix!

/Mic

en riktigt bra sak för ett par dagar sedan av en man som varit nykter i 27 år. Jag frågade honom varför det hela tiden går åt helvete med mina försök att bli nykter. Han svarade: Du tror fortfarande att du kan vinna över alkoholen! Så djävla bra sagt, jag fattade plötsligt att så är det, någonstans inom mig tror jag att jag kan vinna kampen mot alkohol och dricka normalt. Bara att lägga ned och inse att den kampen kommer jag aldrig att vinna, jag har provat i minst 20 år. Så Fenix, lägg ned vapnen och inse att slaget är förlorat för mycket länge sedan. Ta i stället vara på det liv jag har kvar, och som det är. Det är rådet till mig själv och kanske till dig också Mic som jag känner det just nu.

Vet inte om du kommer ihåg mig. Var ett tag sen jag skrev här sist...hursomhelst..

Av någon anledning så brukar det bli din tråd som hjälper mig mest när jag mår som allra sämst...Du finns där alltid på något sätt. Som en kär gammal vän..

Du har räddat mig från avgrunden ett antal gånger...

Nu är jag där igen. På botten...och fan va de gör ont...

Av någon klipsk?! anledning så har jag de senaste månaderna intalat mig själv att jag kan dricka normalt. Det höll ett tag....3 månader ganska exakt. Jag trodde på allvar att det var över..att jag var normal! Så fel jag hade...var såklart bara en tidsfråga tills jag gick överstyr igen...

Tänk om jag bara kunde få lite av din klokhet och visdom...

Du (och alla andra) får gärna säga "Va var de vi sa?". Varsågod. Jag bjuder på det.

Kan jag få en enda människa som läser detta och har samma naiva tankesätt som mig att få en tankeställare så är det värt det.

Alkis? Jag? You bet... FAN!

/Mic

... menar du om det skulle vara fara för hans liv just nu för att han druckit den mängden?

:)