Senaste kommentarerna i forumet

Sitter och tittar på ett fantastiskt avsnitt av Babel som får mig att vilja läsa allt om (inte av) Jean-Paul Sartre. Han tackade nej till Nobelpriset trots fattigdom (visserligen ville han ha pengarna tio år senare men fick nej) och ihop (i ett öppet förhållande) med en av historiens coolaste feminister Simone de Beauvoir. Sen bodde han i en av de mest fantastiska städer som finns, Paris, där han hängde på underbara Café de Flore med andra intellektuella. Dit drömmer jag mig bort titt som tätt. Nästa gång jag sätter mig där så blir det utan det tidigare obligatoriska vinglaset. Men inget kan ta ifrån mig känslan av att sitta i samma rum som några av vår tids största tänkare.

Som jag registrerade mig på det här forumet.det har hänt en hel del på det året som inte hade hänt om jag inte hade hittat hit.
Ja det är precis som du skriver Yogi att man är i ett vakuum och jag tror inte att jag ska klara av det. Jag har talat om för honom att jag har skrivit på kontraktet för lägenheten men åndå är det som att han inte förstår. Han frågade förut hur länge jag har bundit upp mig på lägenheten ifall det inte skulle funka ekonomiskt?! Ja hur tänker han då, att vi bara ska vara ihop av ekonomiska skäl. Annars säger han ingenting och det är så svårt att ta upp det varje gång!! Hade vart så mycket enklare om vi kunde prata om det hela tiden istället för att tiga! I morgon måste jag prata med honom om tiden hos juristen. Tror att jag ändå måste ta det själv med honom även om det kanske hade varit bättre för mig att haft stöd. Jag tror att han blir nog ännu argare om jag tar med någon. Ja man tassar på tå hela tiden och försöker hålla honom lugn o snäll precis som du skriver. Jag oroar mig verkligen för det här! Jag tror att det är det svårastesom jag blir tvungen att säga till honom. Hans humör går så upp o ner och jag vet inte alls vart jag har honom. Jag måste fokusera på att jag gör rätt o att det är det bästa för alla!
Tack Yogi det betyder mycket att du skriver!!
Kram

:)

halvligger jag nu i diva-rummet och håller med er 2 i det här ovan. Det var gott med choklad och hårda smörgåsar. Hade röd tomat på också. Det utspelade sig mycket vackert där i slottets sal, den som ändå hade rik fantasi och kunde hitta på något lika vackert som verkligheten - den vore rik. Jag har släppt ut håret, tagit loss hårnålarna. Idag har jag inte gråtit.

Tack för idag. God natt.
Kram.

Att måsta kämpa ensam är så jädrans ensamt. Men att nån är solidarisk med en och vill och vågar gå bredvid, det är stort. Fantastiskt!

Pratade med en ung kille (ingen aning men 23-24 år kanske??!!) på en middag en gång som berättade för mig att han var mitt uppe i en vit period på ett halvår. Jag har ingen aning om vad beslutet grundar sig i och det har ingen betydelse heller. MEN den här killen har en så jäkla fin kollega (också kille i samma ålder) som ville stötta sin vän så han bestämde sig för att göra utesluta hans största last och beroende, godis under samma period. Detta så att kille 1 inte skulle kämpa med suget själv.

Jag blev så otroligt glad över att höra detta. Oavsett anledningen till att kille 1 väljer att avstå under ett halvår må vara okänd, men kanske kan vi anta att det beror på att han insett att alkohol inte är hälsosamt på ett eller annat sätt. Och att han sen har en vän som stöttar honom i detta och som han uppenbarligen känner så pass mycket förtroende för att kunna berätta det för. Men också att han i sin unga ålder förstår att fundera och ändra ett ohälsosamt beteende. Det gör mig så oerhört glad.

Var bara tvungen att gå och lägga mig en stund under eftermiddagen, har nåt oknytt i kroppen som stjäl massor av energi. Jag somnar och drömmer den här drömmen.

Jag är på en flygplats (à la gammal flygplats) och ett tröskverk till skrivare har precis spottat ut diverse dokument inför resan. Jag är på väg att ta dem då en kvinna plötsligt norpar åt sig bagagetaggen (som ser ut som ett stycke bajsbrunt toalettpapper). "Men det där är ju min", säger jag till henne, lite lamt. Hon släpper den och den landar på golvet så jag måste böja mig ner och plocka upp den. Och då! Jag blir plötsligt hejdlöst förbannad, stegar fram till kärringen, griper henne om käkarna och trycker upp mitt ansikte intill hennes öra. "KO!" väser jag.

Sen bara måste jag ha en öl men hinner vakna innan jag hittat åt en bar.

Lider med dig och önskar att det ska bli bättre!!!

Stor kram!

Vad bra att du hittat till detta forum för stöd. Det har hjälpt mig mycket. Vi är många här som förstår precis vad du går igenom. Klumpen i magen, oroar, kontrollen och rädslan för framtiden. Jag vet att jag som du kände att hans ord betyder ingenting, eftersom jag blivit besviken gång på gång och det inte fanns någon koppling mellan ord och handling. Till slut blev jag kall, känslorna stängdes av. Så här efteråt tror jag att det var något försvar hos mig när jag helt enkelt inte orkade känna längre. Försök att hålla fokus på dig och vad du behöver för att må bra. Låt det ta tid och stressa inte fram något beslut om du i nte vet just idag vad du ska göra. Har du någon du kan prata med som kan stötta dig i detta så gör det.

är urusel hos den personen :-(
4e namnet är ordföranden och det funkar bra mycket bättre.

vilket är ett säkert tecken på att han håller på att nyktra till.Någon annan därute som är sugen på att dejta min gamla heltidssjukskrivna alkoholiserade surgubbe annat än jag?

Fan vad gott, hoppas det smakade lika gott som det låter, och att du fick i dig allt.

när jag pratade med honom och vi ska ha vår första lilla date på Tisdag.Nu ska tanten låta bli att ringa,kolla eller lägga mer energi på detta (ha!) innan vår träff på Tisdag.Det känns både förväntansfullt och lite dystert samtidigt.Dystert för att jag valt att frångå min väg om krav på total nykterhet.Förväntansfullt eftersom jag längtat efter honom så länge.

Även om inte ett smack händer så har det hänt nått för dig.Du har valt att tala och uttrycka din mening och du har sagt högt det du tänkt och känt länge.Det är alldeles utmärkt!Förvänta dig inget,tro inget för det är förmodligen många besvikelser till innan något dramatiskt sker från din eller hans sida.
Dvs slösa inte en massa resurser på att hoppas på att underverk ska ske.Men en boll är satt i rullning åtminstone från din sida.

Det du beskriver låter som en man som har problem både med spel och alkohol. Upplever du det som ett problem så är det ett problem. Du kan inte hjälpa honom. Om du vill/orkar kan du vara rak och konfrontera honom med vad du ser och sen lägga fokus på dig och det livet du vill ha. Han måste själv inse sitt problem och söka hjälp för sin egen skull för att bryta detta mönster.

Nu har vi pratat. Hände inget speciellt men nu har jag sagt mitt. Han fick välja på familjen eller alkoholen och han valde oss , såklart. Men han har inte problem med alkoholen och tänker inte söka hjälp. Så nu är det bara att vänta igen. Jag litar inte det minsta på honom men han har nu en chans. Vi får se om han tar den. Sedan får vi se om jag kan ge honom en ärlig chans i vårt förhållande pch och det är jag inte alls säker på.
Allt känns väll sådär men ett steg framåt, kanske.

kl 19:30 serveras thé, varm choklad och smörgåsar. Jag ska välja varm choklad och en eller två, hårda mackor med ost.

~bra val hörru~

Att dra in barnen är en gul sak att göra. Han vill måla ut fig som den onde men i långs loppet är det du som vinner deras förtroende. Tiden och orken kan vara jobbig men häng i.

Ja om man dricker varje kväll har han ett beroende. Jag drack inte varje kväll men varje helg. Inte så lite heller. Klart han inte ville ta antabus, då kan man ju inte dricka. Du kan inte hjälpa honom på traven, en beroendeperson måste komma till insikt själv. Det du kan göra med risk för medberoende är att bry sig men inte utnyttjas. Han verkar ju ha både spelberoende och alkoholberoende och skulle behöva hjälp genast.

... så - gör jag fel?

Jag ältar ihjäl mig...
Han är bättre nu, snällare och allt, men han kan ta med ett barn på värsta roliga grejen i några dagar, och det andra barnet får vara hemma med farmor. Och det är alltid samma barn som får det roliga... Gör ont i mig - och än så länge är de små, men vad händer när de börjar förstå?

Jag kanske borde backa...? Bara säga ok till 50/50... men känslan är så stark emellanåt att något inte är bra.
Men - jag håller på att explodera - är så ledsen, och rädd att göra fel. Strider jag för något bara för stridandets skull? Fast jag vet - hade jag inte hållit på så här så hade han inte bättrat sig. Så oavsett domen i rätten så har jag fått exet att bli snällare, mindre arg, mer aktiv osv osv. Han skulle aldrig ge mig det, men jag vet att det är min strid som tvingat honom. SÅ det kanske är bra nu... jag kanske ska backa? 5-åringen tycker att jag är arg och därför slår han mig - jag tycker att han slår mig och därför blir jag arg... Han verkar ha det mycket bättre hos pappa för pappa "blir bara besviken" och dessutom har pappa bokat en fantastisk resa till sig, 5-åringen och ytterligare en släkting, medan 3-åringen får vara hemma, igen, så 5-åringen ääääääälskar pappa. Mamma är ju bara arg och köper inga saker och åker inte på resor.:'-(

är ju bara ett sätt för honom att försöka vinna poäng - och det gör han säkert - kortsiktigt!!!!! I förlängningen kommer de förstå! Men - jag vet precis hur ont det gör...!!!!

Hur känns det med egna lägenheten? Hur mår du?
Kram

Jag har påbörjat många dagböcker genom åren, och lika många har jag inte skrivit ut. Oftast har jag tröttnat efter ett tag och så har jag lagt den på högen med de övriga oskrivna dagböckerna. Denna tråd har goda chanser att bli min längsta dagbok hittills. Tänk att det skulle skulle till ett alkoholproblem, ett forum och ett gäng okända stjärnor som fick mig att fastna.

Lyssnade på en intervju med Kristoffer Appelquist som pratade om att han minskat på sitt drickande av alkohol markant och under en längre period så drack han inte alls. Han sa något som var så jäkla sant. Att människor måste lära sig att dansa, vara ärliga, ragga, vara sig själva och leva i nyktert tillstånd. Det är så många saker som jag känner att jag inte kunnat göra utan alkohol. Slappna av, flirta, dansa etc. Igår kände jag när jag tittade på dansgolvet att jag tror att jag nog ändå skulle kunnat dansa nykter. Det har jag iofs gjort tidigare men inte känt mig helt bekväm. Nu gjorde jag det ändå inte pga ingen lust och jag kände inte tillräckligt för att jag ska skulle haft kul på dansgolvet. Men under ett par tillfällen så kände jag en berusning av glädje och det hade en väldigt förlösande effekt, inte helt olik alkoholens berusning.

Min nya utmaning till mig själv kanske ska bli att tvinga mig själv att göra allt det där nykter?! Innan jag kan lära mig att göra detta nykter så ska jag absolut inte dricka. Jag måste veta att jag kan fungera som människa till hundra procent utan A innan jag ens kan överväga att börja dricka igen. På tisdag har det gått en månad och då ska nytt beslut fattas. Jag är så glad över mitt beslut hittills.

Har funderat själv mycket vad som ska ske framöver. ibland funderar jag på att göra en total nystart. Kanske någon form av flyktbeteende som fortfarande sitter kvar. Eller är det en tanke om att nu förtjänat lite "kickback" på allt nedlagt jobb. Söker efter hur och vart vägen ska leda. Men ibland är det som kompassen gått sönder.

Ta vara på dig, alkohol är i vart fall inte vägen!
/PP