Senaste kommentarerna i forumet

Lade precis ner luren efter ett samtal med en av fina kompisar. Han har också dragit ner sitt drickande rätt rejält de senaste månaderna och vi har haft en ganska öppen diskussion om A tidigare. Nu hade vi inte snackat på ett par veckor i alla fall inte om A så idag utbrast jag; "vet du vad, jag har inte druckit en droppe på fyra veckor!" Han är den enda som jag kunnat säga det till öppet och det känns så fint. För jag vet att han förstår mig precis. Han har också satt sig i några av sina livs dummaste situationer på fyllan så han har, precis som jag, för mycket att förlora på att ta upp drickandet igen. Vi konstaterade båda att psyket blir starkare och att man känner sig så mycket renare.

Jag berättade också att jag håller på att lägga av med godis och att det är svårare för mig. Då berättade han att en annan bekant hade insett att det var som att hans "beroendeström" var konstant hela tiden men att när han tagit bort droger eller alkohol så har han ersatt det med träning, sex eller godis. Att han hela tiden måste tillåta sig att ha en besatthet eller beroende och få utlopp för det.

Jag känner igen det ganska väl. Jag behöver inte dricka, om jag är hemma och virkar. Jag behöver inte snusa om jag har godis. Jag vill inte äta godis om jag har tränat bra. And so it goes on.... är det detta nystan som man ska försöka reda upp??? Eller ska man satsa på en eller två, typ virkning och träning. Hur förbannat skadligt kan det vara?

Muris, hade inte ens tänkt tanken på att det skulle vara sockerabstinens. Idag dök dessutom sockerspöket upp. Men jag stod emot! Det var dock nära. Tre dagar nu. Det går i snigelfart.

Är inne här och läser varje dag. Har ett stort behov av detta forum. Har absolut inte varit alkoholfri som var min önskan sen sist jag skrev. Tvärtom. Har druckit både måttligt och totalt omåttligt med bakfylla och ångest som eftervågor. Vet inte i nuläge vad jag vill. Vissa dagar så är jag klok och insiktsfull och fattar att jag är alkoholist och absolut inte fixar att dricka "normalt". Andra dagar känner jag att jag skiter i det "normala" och bara vill falla. Falla ner i alkoholens gap. Har i skrivandets stund druckit en flaska rödvin och känner mig skönt avslappnad. Har ingen mer alkohol i huset sim tur är för då hade jag druckit till det var slut. Oavsett vad det är för alkohol. Som sagt: efter första glaset är det kört. Allt slinker ner.
Läser om er andra fina rara vänner här som peppar och gillar varandra. Ni har verkligen stöd av varandra och det är så fint. Håll i det!
Ebba, vill bara säga att Anthony and the Johnson's är min Gud.
HannaH

<3 sänder mina varmaste tankar och all styrka till dig . Kram

Jag säger bara ett ord: sockerabstines...

Kram till dig vännen

Säg bara att "så här känner jag och det är inte öppet för diskussion". Lättare sagt än gjort, jag vet, men de är sååå bra på att lägga över det på oss. Vad man än säger så kan det vändas tillbaka på oss, och så fastnar man i en diskussion där man inte vet vad man sagt till slut,...

Kram

Säg bara att "så här känner jag och det är inte öppet för diskussion". Lättare sagt än gjort, jag vet, men de är sååå bra på att lägga över det på oss. Vad man än säger så kan det vändas tillbaka på oss, och så fastnar man i en diskussion där man inte vet vad man sagt till slut,...

Kram

Barnet kommer se igenom det!! Men det gör ont...
Min son har börjat prata om julklappar och har visat saker han önskar sig - allt i 1200-1500:-prisklassen, och jag vet ju att det är några sådana julklappar varje barn får av pappan, men jag varken vill eller kan lägga så mycket pengar... Och det svider.
Säger som ypgi - du får förklara för ditt barn varför du lämnat - det är okej, du behöver inte skydda honom!

Kram

Jag tror ju inte att det är sant nästan - men någonstans älskar jag min exman... på något sätt...
Känns helt sjukt efter allt han gjort och sagt, hur mycket han skrämt mig kontrollerat mig osv, men när jag möter hans blick, då är det som om det bara blixtrar till i mig, jag kan inte förklara, men... Men också att jag vill hålla om honom och säga att allt kommer bli bra - som jag ju alltid gjort... Åh, måste bara bestämma mig för att det är inte den vägen jag vill gå igen!!!

Stora pojken är lite lugnare nu, och då känns det ljuvligt och fantastiskt in emellanåt!
Men idag kom en jobbig kommentar - vi är ju mitt i vårdnadsutredningen och barnen har träffat kvinnan och mannen som gör utredningen och då säger plötsligt storkillrn "fast jag sa att pappa kan vara jättearg och då kanske jag inte får bo hos pappa", och jag sa direkt att dsjälvklart kommer han att få bo hos pappa och frågade vem som sagt så, men det ville han inte alls prata om och jag ville inte tänja gränsen... Vet inte ens om han sagt till dem att pappa kan vara arg...

Jaa, tvivel och svaghet fyller mig, men jag är så mycket starkare idag än för ett år sedan. Jag mår mycket bättre!! Jag går på yoga, silversmide, njuter av vänners sällskap när det går... Jag är så oändligt lycklig att jag lämnade! Det är en sorg att vi separerade. Men det är också min stora lycka.

Börjar som en riktig skitdag. Humöret i botten. Bryter ihop. Åker in till stan. Passerar systembolaget. Stannar till. Idag skulle jag behöva en flaska vin. Försöker hitta den där sköna känslan som kommer med vinet men det enda som kommer fram är den äckliga sura dagenefter smaken, känslor av ångest och besvikelse över att ha åkt dit igen.
Nej, jag vill inte ha, är helt enkelt inte alls sugen på vin. Jag går vidare och är förvånad, men nöjd med hur jag känner.

Gick tidigare från jobbet idag pga sprängande huvudvärk och att jag började frysa. Kan var något som lurar, vi får hålla tummarna att det inte bryter ut ordentligt. Tredje dagen som godisfri, kan tänka mig att riktigt sug kommer bryta ut nu de närmsta dagarna. Är nöjd med att jag har ätit bra mat till lunch och middag dessa dagar, utan något småätande mellan. Borta är dagarna då en påselösgodis var fullgod middag :)

Ja, tack till sådan dag, regn eller inte
:)

Så är det nog för mig också Muris, de vänner jag har de är jag ganska öppen med och ser dem som nära. Däremot träffar jag ett par av dem mer ofta än andra. De bekanta jag har umgås jag inte med. Jag tar sällan en fika eller middag med en bekant. Jag hänger bara med mina nära. Det räcker gott i övrigt trivs jag att hänga med mig själv.

Det är så svårt oxå eftersom jag inget sagt tidigare när han frågat vad som är fel!! Jag vet precis vad han kommer säga; varför säger du det nu och inte när jag frågat... Han kommer garanterat lägga över detta på mig med sitt sätt att argumentera... Usch ja vill bara kunna skrika ut vad jag känner, men jag har tappat bort den biten av mig själv, och jag känner att jag hela tiden måste välja mina ord...

Det kanske får bli så, måste kanske sluta tänka så mkt... Får se ikväll när jag kommer hem så ska en av oss åka och veckohandla, och kan han inte det pga att han druckit så hoppas jag att jag finner styrkan o modet o bli en vulkan!! :/
Åhh ångest!!

Det kanske låter konstigt men bli som en vulkan som har utbrott och ut med det. Säg:

HÖRRUDU DU DRICKER FÖR MYCKET NU JÄVLAR ÄR DET DAGS FÖR FÖRÄNDRING.

Kram Ebba

... herr Carr på nattduksbordet. Har inte kommit förbi alla lovord och förträffligheter än - ärligt talat läser jag bara deckare om kvällarna nu - men man kanske ska slå upp senast lästa sidan när man kryper till sängs om ett antal timmar.

I dag, Meredith, ska vi må precis så väl som man bara kan må när det verkligen är som bäst.
:)

/L

... och sedan försvinner för att vi inte klarar nykterheten - jag önskar att vi ändå höll oss kvar och skrev. Håller vi oss undan för att vi skäms så ... äh, det känns bara som fel anledning. Som nån slags egenhändig straffkommendering ut ur gemenskapen. Så hang in there, alla vi.

Och storkram till oss.

Igår gjorde jag något bara för mig - gick med en gammal kompis på restaurang och bara hade det bra. Kan inte komma ihåg när jag hade det så mysigt senast! Det var värt varenda krona och jag var riktigt uppsluppen när jag kom hem. Det försvann dock ganska fort.

Ok, de goda nyheterna är att han klarade kryssningen och att hålla sig nykter. Tror till och med att han fick någon insikt, eftersom alla andra var så packade (kanske inte de han åkte med, men kryssningar är ju ökända sjöslag). Allt bra så långt. Vi kom hem och kändes för första gången på länge som en familj, vilket var helt underbart.

Nästa dag kom bakslaget. Han var trött och blev arg för att jag inte gjort en sak som jag sagt att jag skulle. Nä, jag hinner inte med allt, försökte jag förklara. Hur mycket har du gjort sen du kom hem? Och sen var grälet ett faktum. Det värsta var att barnen inte sov än, men jag kunde inte kontrollera mig utan skrek lika mycket åt honom som han åt mig. Sen började jag förstås gråta, för jag vill inte att det ska vara så här och pojkarna blev rädda och alla kom in till mig för att trösta mig. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på hur det här måste påverka dem! Han lugnade ner sig och bad dem om ursäkt och försökte släta över allt för att de skulle gå och lägga sig. Han bad mig om ursäkt också. Så gick en dag som var ok och sen var det dags igår igen. Han får för sig en sak och ska stå på sig och så hamnar ett av barnen i kläm, för det stämmer inte alls överens med vad någon annan vuxen har sagt till honom. En 6-åring kan inte ifrågasätta en främmande vuxen! Ska inte göra det heller i den här situationen, anser jag, det är upp till oss som föräldrar att lösa det. Så han var ju helt förkrossad, men maken fortsatte hojta. Till sist tror jag att jag fick honom att fatta vinken, men det var så onödigt alltihop.

Så nu ställer jag mig förstås den eviga frågan igen - vill jag vara med honom även om han är nykter?? Jag vet att vi kan ha det så fint tillsammans som familj, men jag kan inte hålla på och kliva emellan honom och barnen hela tiden och tassa på tå för att kolla av hans humör - även om det inte är alkohol inblandat. Och det har jag inga garantier för att det inte kommer att vara heller.

Tungt idag.

Tycker att det låter som om han gör det han är bra på - manipulera! Det mindre barnet är det ingen idé att försöka på, så han tar medvetet det större. Väldigt sinnrikt uträknat. Det är hemskt förstås, men jag tror att han kommer att bli genomskådad. Inte nu, men senare.

Fortsätt kämpa. Du är inte alls bara en arg och trist mamma, du försöker skapa något bra av allt det här och om DU blir lyckligare och lugnare så blir barnen det också! Jag vet att vi är så otroligt fast i medberoendet, men vi måste sluta tänka på honom hela tiden.

Det är fantastiskt att träffa nya vänner - riktiga vänner - i vuxen ålder. Visst kan det vara kul med barndomsvänner, men där fastnar man gärna i gamla roller. Trots att de har känt en längst, så kan det vara de som känner en allra minst. Mina "bästisar" har jag lärt känna i vuxen ålder. Vanligen genom att man gått igenom något tufft tillsammans. Har två hjärtevänner från min tidigare arbetsplats som var 'from hell'. Det svetsar samman människor.

Jag har egentligen inga bekanta. Vet inte riktigt hur jag ska vara då. Antingen är jag nära eller inte alls. Jag vill kunna vara mig själv och öppna upp, men det gör jag verkligen inte för vem som helst (IRL alltså...). Däremot har jag många vänner som är riktigt nära. Hur fungerar du SL?

God morgon vännen! Hur är dagsformen? Låt detta få bli en glad och kreativ dag med enbart fokus på dig. <3 Stor, varm kram till dig

Håller tummarna för dig idag när du ska prata med honom. Du vet varför du gör det här. Du bär inte ansvaret för orsaken, men du tar nu ansvar för ditt fortsatta liv. Och vad du gör,, om ni kommer dit; låt bodelning osv bli rättvis, så att du inte tycker synd om honom och låter honom ta allt och du själv står utan. Har själv gjort det här misstaget och det finns inget gott i det alls. Det var bara en tanke som dök upp.

Du kan också berätta för din dotter varför du inte orkar längre. Det är inte att prata illa om honom. Han har ett stort problem som påverkar er familj på ett dåligt sätt och du orkar inte fortsätta längre.

Hoppas det går bra för dig idag!
Styrkekramar
Yogi

Till månaden och virkglädjen. Länge sen jag handarbetade nu. Kanske skulle plocka fram det igen...

Då har det som sagt gått en månad sen jag drack mitt senaste glas. Och en månad + ett par dagar sedan jag hade min sista minneslucka. Även om jag fortfarande säger mitt "senaste" glas så måste det ha varit min SISTA minneslucka. Jag vet inte vad jag gör om jag skulle råka ut för det en gång till. Jag har lovat mig själv att aldrig aldrig utsätta mig för en sådan igen. Jag är så fruktansvärt rädd för vad det gör med min hälsa och vad jag kan råka ut för. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det hör ihop med att jag envisas med att vela kring alkoholen. Oavsett så har jag fem fina vita veckor framför mig.

Vet ni vad, den där virkning och stickningen som jag faktiskt skrattar åt själv. Jag är ganska övertygad om att det har spelat stor roll i min nykterhet. Den tillfredställelsen jag känner när jag stickar och den längtan efter att sticka när jag är borta från dem är så härlig att det slår all alkohol i världen. Men jag känner ju mig själv, det kommer lägga sig så småningom. Men jag njuter och skapar så länge det varar.

Idag var jag på middag med en kompis som jag lärt känna ganska nyligen. Vi har en hel drös gemensamma vänner men hon och jag träffades först för ett halvår sedan. Det är så roligt hur vi öppnar upp oss för varje gång vi ses och därmed också lär känna varandra bättre. Fortfarande har vi inte tagit steget fullt ut i vänskapen. När man träffar en ny vän i vuxenålder blir man så otroligt medveten om de olika stegen man ska ta för att utveckla sin relation. Nu har vi gått från att flirta till att dejta varandra mer seriöst. Till och med så att jag drog på mig ett läppstift innan jag mötte upp henne efter jobbet. Jag förstod ganska omedelbart efter de första gångerna jag träffade henne att hon ger mig helt rätt energi och väldigt tidigt kändes det så självklart hon skulle bli en nära vän. Tänk vilken lycka att få ytterligare en pärla att få trä på halsbandet.