Senaste kommentarerna i forumet

Hej juno, jag sitter i ung samma sits, med man som inte pallar och flera övertramp av mig. Trodde faktiskt så sent som i söndags att det var kört helt. Mina barn ( som är vuxna) blev väldigt oroliga och det var totalt kaos. Jag har försökt det mesta inom afronten. Dricka mindre mängd, dricka sällan, bara på fester, ja du vet.... Men det funkar inte för mig. Jag bröt ihop helt och pratade med min gubbe, som faktiskt fattade. Och igår tog jag kontakt med vc läkaren o fick samtal med aterapeut inbokad. Ska på aamöte och jag gör vad som krävs för att jag ska hålla mig nykter, men jag känner att det är för min skull främst. Naturligtvis för mina nära o kära oxå. Men ärligt talat , vill jag inte dö av denna a. Vilket jag är ganska säker på att göra, genom olycka eller sjukdom som följer. Jag hoppas o tror att du oxå får den styrka som behövs för att fullfölja din resa, och jag tror att din man oxå ser o förstår när han ser resultat. Lycka till o stödkramar.

Lite orolig för dig ... Hoppas du har huvudet ovanför vattenytan. Styrka och omtanke till dig. Det finns ett slut på detta!! Lovar dig!!

Kontakta din läkare för hjälp. Medicin är en bra hjälp.

Vet ju precis stadierna när man slutar, har ju gjort det 2 gånger förut och det är verkligen tufft men känns som om jag har lite mer drivkraft nu! Nu kan jag inte längre luta mig på min sambo, nu måste jag lösa detta för att kunna ta hand om barnen själv. En dag i taget med förhoppningar om ett nytt liv längre fram.

Hej Lena72!
Vi sitter visst i exakt samma båt.
Jag har haft en veckas tack-och-adjö föreställning till alkoholen.
Just nu motiverad men skräckslagen,
Hoppas det går bra för dej!

Det är din man, inte du, som som är löjlig!
Han borde vara stolt över ditt beslut och stötta dej på riktigt!
Drick inte!!!!

Förra veckan var jag dyngrak på stan. Irrade runt och förolämpade folk, snubblade runt på varenda öppen krog.
Satt på en parbänk och rökte, rökt har jag inte gjort sen 92.
Kvällen avslutades i tvättstugan där jag gömt en flaska.Sen snubblade jag in och väckte min man som skulle upp klockan fem på morgonen.
Stolt man blir över sej själv.
Hela veckan sen dess har jag ägnat åt att hata mej själv och ha ångest.
Firade mina tillkortakommanden igår med en sjö av vodka.
Drack och drack med förhoppningen att bli medvetslös men si det blev jag icke.
Blev inte ens särskilt full. Fick bara ännu mer ångest.
Idag är en dag i helvetet.
Har ringt och fått en tid på alkoholpoliklinik i morgon bitti.
Min man har lovat se till att jag kommer iväg.
Det här är sista chansen. Är fullständigt skräckslagen.

Har nu varit nykter i 9 dagar och ska nästa helg på en liten resa med en annan familj! Det förväntas dricka vin till lunch och middag och lite drinkar däremellan, tragiskt, men Det är ju så Det ser ut för de flesta idag! Alkohol överallt och speciellt på semestern! Min hjärna Har redan börjat tala till mig och säger att " så tråkig kan du ju inte vara, så du inte ens kan dricka på en weekend" min man förstår ju inte ens märker jag, Han tycker att jag är löjlig, även om Han supportar mig i att inte dricka! Jag känner inte den Andra familjen så väl, så att jag känner för att berätta hela storyn! Jag vet dock att de kommer reagera och tycka vad tråkig du är! Har ni tips på vad jag kan köra för ursäkt denna gång? När vi åker Har jag varit vit i tre veckor, fortfarande lätt att falla dit antar jag... Varje dag är en kamp för mig, Har inga fysiska abstinens, men är sugen då och då varje dag, men Det går att vifta bort lätt på vardagarna!

Hejsan Livrädd!
Han vek sig alltså, drog sig tillbaks. I det här läget ser jag tillfället för dig att ta del av mulletants underbara mening "Det är möjligt att ta makten över sitt liv". Det skulle vara en naturlig väg för dig nu, eller hur? Du har börjat gå en egen väg.
Du måste nog tänka om angående att aldrig yppa för andra. Jag vet att det är svårt eftersom jag är rätt reserverad själv, fast jag egentligen inte vill vara det.
Hur som helst, du fortsätter väl att vara vaksam? Jag skulle tro att hans hjärna går på högvarv för att återfå läget under (hans) kontroll.
Sköt om dig
Ursula

... Att du är livrädd.. Men du måste våga konfrontera den rädslan.. Har du pratat med din man om ditt beslut att söka hjälp? Om inte så tycker jag du direkt ska berätta och säg just hur rädd du är!!! Våga erkänna att du inte vill förlora honom/din familj och att du VILL bli frisk från din sjukdom.. Berätta allt du bär på..ut med ALLT.. Du har stöd härifrån .. Skriv gärna mer jag läser.... Skivkar styrka...

för att bli lämnad. har så svårt med det.

Insikten att du måste bli fri är stort nog.... Andas.. Gå till läkaren och kräv att få HJÄLP!! Du kommer vinna detta! Sänder omtanke... Livet väntar där ute på dig..

Först vill jag bara säga STORT tack till alla som följer mina inlägg och som bryr sig. Jag har aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle hamna i en sån här situation. Jag har alltid trott att jag är stark och självständig. Tänk vad fel man kan ha!

Jag hade kontakt med kvinnojouren igår och de sa också att jag inte ska vara ensam med honom. Men det är inte enkelt att hitta någon som kan komma, särskilt som jag helst inte berättar för någon om hur läget är. Jag har tidigare berättat för hans syster, men han har förbjudit mig att säga något till henne nu och sist hon var hemma och pratade med honom verkade det som att hon mest stod på hans sida. Det var mest honom hon lyssnade på.
Annars vet jag inte om kvinnojouren hade så mycket nytt att säga. Det var mest lite heja-på-rop om att jag måste vara stark nu osv. Det är ju enkelt att säga.
Jag uppdaterade min nödväska igår innan han kom hem ifall jag var tvungen att försvinna fort.
När han kom hem säger han "jag har avbokat mötet på banken" och "vi måste ta bättre hand om varandra"... Så nu är allt alltså 'frid och fröjd' igen!? Han är nu läskigt övertrevlig.
Nu är jag livrädd för att han ska fråga något om huset jag ska hyra, han vill säkert att jag ska säga att det inte blir något. Det är två veckor kvar tills jag kan få tillträde dit.
Hade jag inte haft min hund och mina hästar så hade jag varit försvunnen för länge sedan, men de är ju mina "barn" och jag har alltid satt dem före mig själv. Det låter kanske knäppt och den som själv inte har djur förstår säkert inte hur jag kan resonera så, men djuren betyder allt för mig. Utan dem har jag ingenting.
Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att "spela med" tills jag kan få huset. Sen vet jag inte hur jag ska bära mig åt för att tala om att jag faktiskt inte klarar av att vara kvar i förhållandet, och vad som händer då.
Jag har också börjat fundera på om det är något mer som är fel förutom alkoholen, eftersom han är så fruktansvärt oberäknelig. Han vet verkligen också hur han ska få mig att tvivla på mig själv. Ofta tror jag faktiskt att det är jag som är knäpp och inte kan uppföra mig...
Idag har han bestämt att vi ska ut och plocka svamp... Undrar hur mycket man klarar innan man tippar över kanten totalt?

För några år sedan hade jag den där ständiga oron på kvällen, jag känner så igen mig i det du beskriver. Jag köpte en "sömnkurs" på nätet genom apoteket tror jag, ev hette den livanda. Den innehöll övningar och lite mindfulness. Jag tror det kommer veckobrev. För mig var det väldigt bra jag gillar den sortens projekt... Nu för tiden är oron på kvällen borta o känner jag den ibland så kan jag hantera den. Kan numera tänka att den finns men är inte farlig, den går över. Jag minns att kursen var en del i att jag började kunna hantera oron. Senaste året har jag lyssnat mycket på avslappnande cd dagtid och efter ett tag har det funkat att slappna av även utan cd. Det var bara ett tips eftersom jag vet hur jobbiga de där nattliga timmarna är. Hoppas att du snart kan sova lugnt utan oro.
Tilde

Vad bra att du sökt hjälp samt berättat för din vän. Det blir mycket lättare när man kommunicerar utåt om problemen.
Att klara detta själv är det nog inte så många som klarar det. Har ju försökt själv att sluta själv men det gick bara inte. Har tagit ett par återfall efter jag fick hjälp men det gick längre tid emellan dom än det gjorde innan. Du ska se att det blir bättre nu. Du fixar detta.

Underbart att höra om dina två månader och din tillförsikt framåt! Hoppas du får en härlig och välbehövlig semester!

Själv har jag 5 månader i bagaget. Semester på varma breddgrader var en utmaning, så mycket är förknippat med ett glas vin, en kall öl och där jag var, fanns det inte a-fri öl. Men hittade en alkoholsvag som fick duga.

Igen - stort grattis till dig! Starkt och bra jobbat!

2 månader - så otroligt bra! Är själv tillbaka igen och gör ett nytt försök - inspirerande att läsa din tråd!

Mycket bra att du pratat med din man. Det är ett stort och starkt steg att våga ta. Bravo till dig!! DU är mycket starkare än du ger dig själv credit för. Jag kan riktigt känna hur du kämpar mot A demonen Lena och jag vågar påstå att jag på många sätt förstår din rädsla och oro... kanske är fel sak att fråga men.. har du funderat på att gå i behandling.. ? Alltså att komma bort från hemmet och komma till en miljö som är dedikerad till att hjälpa dig bli frisk ?.. Är det något som du skulle kunna tänka dig? Jag tror du behöver det miljöombytet men rätta mig om jag har fel.. vill inte trampa dig på tårna .. bara en tanke jag fick.. Sänder dig massor med styrka och tankar om hopp och önskar så att du ska hitta tillbaka till dig själv och ditt fina liv.. Det GÅR... det LOVAR jag!

Tack Anders! Ja vaknade upp till strålande sol ute, tittade på min telefon imorse och hade fått sms av min partner, kallt och kort grattis på din födelsedag , inget mer. Blev ledsen och ångesten kom på mig, men den lugnande sig ganska snart. Vet att hen är sjuk, men ändå, ibland tänker jag "kan hen inte låtsas en liten stund och säga ngt snällt eller bita ihop en liten stund för min skull" men samtidigt när jag läst mig till leda om depression så fungerar det inte så, man tänker på sig själv bara och får ångest av andra.

Igår kväll hade jag en jättebra kväll , tänkte mer förnuftigt och inte låg och klurade på hundra trådar som jag har gjort de närmaste dagarna, vanföreställningar usch ! Men det är så jag levt senaste året, med detta, blir tokig i huvudet av all A, man blir fasiken det!
Jag hittade på saker i huvudet och förstorade upp saker när jag drack.
Vet vad mitt A beroende beror på redan och det är många av er som fortfarande letar efter varför, nu är jag inne i dennperioden att jag måste komma till insikt med vad jag ska göra till vilken gräns, att ha levt med en människa i över 2 år, älskat, känt mig älskad, bästa relationen jag haft som plötsligt vänder över en natt och vill inte se mig, inte kännas av mig. Jag drack igenom mig detta fram till förra veckan, lediga dagar blev A heldagar , jobbdagar slutade i sängen men vin, vaknar upp skakig och ångestfylld varje morgon.
Mitt mål med att sluta med alkohol är att ta tillbaka kontrollen över min kropp och huvud, veta att när jag ältar ngt är det JAG dom gör det och inte A. Vad är vad liksom!

Som tur är har jag världens bästa man som jag för ca 5 månader berättat för (trotts det skäms jag o skåpsuper)
Jag går 1/ vecka hos en alkoholtant, hon tycker jag skall bli nykter o börja med antabus. Jag har väl inte nått min personliga botten o kämpat med att kunna dricka normalt men börjar inse att nu går det snabbt utför.... Att tänka hur, vad, när, gömma, smyga, ångest tar SÅ på mina krafter. Vill få tillbaka mitt kidnappade liv. Trött att vakna slö o ofräsch o tänka vin.....
Vin, vin, vin varje minut!

Men..... Så rädd! Hur skall jag trösta mej? Från vad? Ja allt bara snurrar!

Hej Lena 72, jag hoppas o tror att du får den hjälp du behöver, våga be om den. Jag har själv gått och trott att jag måste, vill fixa allt själv. Men har nu äntligen fattat att jag inte klarar detta själv. Ang campral, åt jag den för ett par år sedan under en övbehandling , jag märkta ingenting egentligen, men jag drack inget heller under dessa två månader. De ska ju funka som att man tappar intresset o suget för a. Gör du inte det, är den inte verksam, kan jag tycka. Men vet egentligen inte. Beror kanske på tid du ätit dom , styrka osv...annars , om du verkligen vill o vågar släppa snuttefilten, kan antabus hjälpa, då är det stopp liksom. Men även där är motivationen som avgör, jag menar, man kan ju alltid sluta ta dom. Nä hur vi än gör, och vilken väg vi tar, är inte alldeles lätt med denna hemska sjukdom i hälarna. Jag hoppas du får kraften och hjälpen du behöver, det är du värd. Kram

Usch nu måste det ut, efter 6 veckor av hygglig måttlighet (ca 10dgr med ah, 33 utan) så har sista dagarna inte gått bra. Tors lite ah, fredag för mkt, lör lite ah, sön vit, igår en hel flaska vin huah :-(. Igår riktigt ah-beteende, köpte en flaska vitt vin för att jag skulle vara själv hemma och drack upp den på ca 2 timmar. Är på jobbet idag, blev igår avslappnad och tung, tänkte ingenting. Är besviken över att jag lät mig själv upprepa mönstret jag vill ur.

Jag har ett par saker som försvårar att orka sluta helt. Utan att dricka så har jag en eftermiddags och kvällsoro i bröstet som till slut övergår till ångest och lagom till att jag ska sova så är jag trött men negativt uppvarvad och stressad. Jag kan då absolut inte sova, snurrar hit och dit i timmar och har till slut arbetat upp en stress och ångestnivå som får mig att må ordentilgt dåligt. På morgonen är jag då väldigt trött och under dagen trött, håglös irriterad..och så byggs det upp samma mående igen framåt kvällen. Jag förstår ju att det säkert har ett samband med att jag druckit för mkt ah bakåt och om jag lyckades avstå längre så skulle kanske mitt inre stabilisera sig mer och jag skulle börja må bättre. Bakåt har jag ätit SSRI (?) antidepp mot oro, i ca 1½år och gick då också i bra terapi men slutade för ca 6 mån sedan. Jag har också i perioder haft insomningstabletter då jag har en störd sömn. Vill helst undvika insomningstabletter då det är så jobbigt att sluta med dom igen sen, men nu när jag sover så dåligt så måste jag kanske höra av mig till husläkaren om nytt recept.

Att stryka på kvällarna var faktiskt ett bra tips, jag behöver lite styrning så jag håller mig sysselsatt.

Hej Lena72 , jag kom över din tråd här igår och läste dina inlägg. Lider så med dig.. är dock övertygad att du kan komma ur detta om du bara får den hjälp du behöver!! Ibland måste man få hjälp... Vill inte lägga mig i men har du någon runt dig du skulle kunna tänka dig att prata med om detta? Någon som du litar på och känner dig trygg med? Skickar all styrka jag har till dej.

Har börjat med Campral men de hjälper inte alls.....
Erfarenhet någon?

Tack för frågan! Är tyvärr kvar i helvettet och det brinner bara mer o mer!
Planerar att sluta helt i sep, men blir rädd bara jag tänker på att slänga min snutits. Måste sluta nu helt det blir bara värre o värre och snabbt utför tyvärr. Har till o med börjat dricka på dagen.....
Känns som jag skall börja banta (läs sluta dricka) på måndag o nu är jag desperat helgen innan o hinna äta allt sista helgen.