Senaste kommentarerna i forumet

Tänker på dig...

Idag träffade jag "den andra mamman" på mina barns förskola - mamman som levt som jag levde och som lämnat, men är kvar i "precis-efter-lämnandet-paniken" och jag tänkte på hur viktiga dina ord varit för mig! När jag stod där och trodde att jag var galen så fanns du här - så jag ringde upp kvinnan och försökte ge henne några stöttande ord. Så fantastiskt fint det känns att få försöka stötta någon, och att ha fått stöd!

Kramar!

"Är du orolig?" frågade jag. Sådana frågor ställer jag bara när jag "vet" att jag inte kommer att dricka samma dag. Svarar han nej är ju det bra. Svarar han ja kan jag då lugna honom med ett "Det behöver du inte vara".

Men det gick inte som jag tänkt mig idag.

"Är du orolig?"
"Det är jag alltid", löd plötsligt svaret på min fråga.

Då faller min försäkran till Lucas. Vad ska jag säga? "Det behöver du aldrig vara"? Så krångligt allt blev nu...

... och har ett citat av Henry Ford i huvudet. Lite fritt översatt går det så här: "Oavsett om du tror att du kan, eller tror att du inte kan, så har du förmodligen rätt".

Tankens kraft är reell. Och "mätbar". Tänk bara på att bita i en citron. Vad händer?

Tack för kaffet!
:)

Låtsas vi. Och i morse när vi gick vägen fram (en helt annan väg än brukligt, by the way, bara för att jävlas med hjärnan lite) så gör hon ett plötsligt utfall mot en fet katt som sitter i godan ro. Jag bromsar in Selma så att hon inte når ända fram (katter kan vara ett grymt släkte) och hon pustar och stånkar och gräver med framtassarna för att komma närmare. Och den tjocka katten bryr sig inte, inte ens nämnvärt. Den bara sitter kvar i samma ställning och åser Selmas förtvivlade ansträngningar. Dom är tre decimeter ifrån varandra. Med ens slappnar Selma av, börjar titta sig omkring och så lämnar hon katten och fortsätter sitt morgonäventyr. Själv tänker jag i mitt stilla sinne att fler varelser bör få denna fantastiska möjlighet. Att träffa någon som är i sådan fullständig harmoni med sig själv att det spiller över i sådan grad att man själv lyckas hitta sin egen.

Ja, mt, ibland är jag stark!!!!

Vilse i pannkakan - ja, han har en del annat i bagaget.... alkoholen gjorde sitt, men det andra var nog en större sak, större än jag kunnat/velat förstå...!

Kram

jag fick hela exets familj emot mig, och har det än i dag. Jag fick motta många samtal, sms och mail om att de tyckte att jag gjorde fel, ifrågasättande om jag verkligen tänkt igenom mitt beslut, att jag var hemsk och elak osv osv - men med hjälp av forumet, samtalskontakten, vänner så kunde jag mer och mer avsluta den kontakten: låta bli att svara, svara bestämt att "jag vill inte att ni ringer till mig om detta" osv, och det har till slut gått allt bättre! Låt det inte bli en sak som påverkar ditt beslut!!
Kram

Menar självklart att jag tog på mig strumporna först och sedan trosorna, som inte alls togs på sist.

... på mig strumporna först och trosorna sist, bara för att jävlas med hjärnan lite.

;)

... hittar man alltid nåt att måla, slipa och riva ner. Tavlor, däremot, bara gör jag. Målar dom inte. ;)

Men det du beskriver innan är ju fruktansvärt. Har han psykiska problem också, eller?

Så skönt dock att du kunde finna den där lilla lyckan i ögonblicket. Låter underbart.

Kramar!!

för att jag tar upp utrymme i din tråd. Jag förstår precis hur du mår. För min del har det gått så långt att kroppen säger ifrån nu. Det finns inga reserver alls att ta ifrån. Och om jag väljer att gå får jag hela hans familj emot mig. Tror jag i alla fall. Skam och skuld för att man "överger", men det kanske är nödvändigt för att rädda oss själva??

Men flygcert, det är så härligt att du bara kan komma in och öppna ögonen på en!! Det är ju solklart så att jag tänker på honom, hur han ska må, hur han ska reagera, om han ska ta ut det på barnen. Jag tänker inte på mig. Och dina ord gjorde att jag faktiskt kände att "men, jag kan ju fatta beslut så att JAG mår bättre?!" Jag säger inte att det blir lätt, men det var en insikt.

Tack mt! :-)

Man sörjer även en fin människa som går under.Man sörjer sina egna möjligheter att klara livet med denna människa.Man sörjer att man tappar sin drog(alkoholisten) som hållit en i handen så många år.Så det är inte bara en vanlig relation som går sönder.Den är på så många plan och påverkar hela ens person.Det kanske är därför det är så otroligt svårt att gå och sen hålla detta löfte till sig själv.Sen arbetet att hitta sig själv igen utan den som dricker.Vad ska jag nu leva för osv.Så jag tror att vår resa påminner om er /de drickandes resa i väldigt hög grad.Samtidigt är den ju alldeles nödvändig och jag börjar mer och mer förstå att det är svårt att hålla ihop relationen om den ena blir nykter eller fri från sitt medberoende och den andra trallar på.

Kittet i relationen är ju just ingredienserna av både medberoende och drog.När de båda ingredienserna upphör så ekar det väldigt tomt.Eller om den ena klarar sitt tillfrisknande men inte den andra.
Huvudingrediensen, som drog en till varann har ju upphört.
Mitt frivilliga fängelse som mulletanten beskrev.Jag har aldrig läst något så träffande.Själv kliver jag in och låser dörren,gång på gång.Grottar ned mig i mitt medberoende och spinner loss på vilka möjligheter som finns/fanns.Mer och mer ser jag idag mönstret. Varje gång jag ser och aktivt kliver tillbaka från det mönstret så händer det något med mig.
En lättnad,en visshet en ro.Jag vet ju att bakslag kommer att komma.
Men varje gång jag nått detta mitt alldeles egna Nirvana så vet jag ju att det kan komma tillbaka om jag bara fortsätter på den inslagna vägen,att avstå mitt medberoende.

en liten stund innan dagens arbete. Bara jag här och tyst och lugnt precis vad jag behöver. Tog med lite av min äppelkaka och sitter njuter.
Här och nu, var det konstnären, inget igår, inget i morgon.
Kramar vänner
Konstnären

men inte inombords, tacksam för det. Varje morgon rabblar jag dessa ord.
Jag är så tacksam att jag kunde gå upp ur sängen idag.
Jag är så tacksam att jag har tvättat ansiktet
Jag är så tacksam att jag får gå ut med min hund.
Jag är så tacksam för allt jag redan har.
Jag är så tacksam att jag är frisk
Jag är så tacksam för här och nu.
Jag är så tacksam mot mina medmänniskor, och speciellt mina forumvänner.
Jag är så tacksam för min familj.
Jag är så tacksam för mina barn och barnbarn.
Jag är så tacksam för mina systrar och min älskade svåger.
Jag är så tacksam att jag är stark och ganska snygg.
Kärlek föder mera kärlek
Glädje föder mera glädje
Tacksamhet föder mera tacksamhet
Lugn föder mera lugn
Ro föder mera ro.
Stress föder mera stress
Oro föder mera oro.
5 djupandningar ändå ner i magen efter det.
Sedan kan jag börja min nya dag utan en enda tanke på A.

Du skriver vackert Marlene.

Tiden läker de flesta såren. Klart man tänker på den man en gång hade ett liv tillsammans med. Konstigt vore annars. Ditt beslut framstår ju mer och mer som det enda rätta. Bra gjort

.

Det är bara att säga till när du närmar dig väggen. Jag har ett antal stories på lager att langa fram som avskräckande exempel :)

... en riktigt fruktansvärd baksmälla här i min tråd som jag lätt kunde gå tillbaka till och läsa när uppförsbacken blir brantare. Men det är så dags nu.

... men avskyr förarbetet.

... så är det nog en gudabenådad tur att man inte kan ladda upp foton på det här forumet...

Förresten nr 2: Du verkar ju kunna vara både avväpnande och kul. Kan du inte kliva ut ur den här vinängslan imorrn på middan och kläcka ur dig nåt som tom du själv häpnar över? Typ "åh, jag känner mig lite smått gravid ikväll så jag tror jag kör på alkoholfritt". Då sätter du även vinsnobben på det hala; vet hen bara en massa om procentviner tro?
;)

Helt enig med dig där. Jag har inte heller blivit särskilt anfådd ännu. Men det kommer. Desto viktigare att skriva här så vi kan gå tillbaka och se att det absolut är nödvändigt att vi låter bli det där första glaset.

Ja jag tror också det, repetitivt och man ser ganska omedelbart ett konkret resultat. Det är av samma anledning som jag älskar att torktumla. För tio år sedan bodde jag utomlands. Då hade vi ingen tvättmaskin i vårt lilla skyffe till lägenhet så vi fick ta våra blåa IKEA-påsar med smutstvätt till tvättomaten runt hörnet. Jag älskade att sitta och vänta på att min tvätt torktumlades. Från skitit till blött för att sedan bli torrt och klart.

Hahahaha mina ser inte ut mycket för världen, men förhoppningsvis kommer de värma ett par halsar i vinter.

Tror jag virkade senast på syslöjden och vet därför inte hur avkopplande det kan vara. Men jag gissar att det är det här repetitiva som tilltalar dig? Maska efter maska, något byggs upp.
Så brukar jag känna det när jag hackar grönsaker eller rensar ogräs i trädgården.
Synd att det inte går att lägga upp bilder; vore kul att se dina alster, steglitsan.
:)