Senaste kommentarerna i forumet

LeverJag
Tack för ditt inlägg och hälsning!
Länkar finns längre upp i min tråd :)

Får lägga in dom i lästipps-tråden också, visste inte att den fanns:-p

Jag använder till viss del de kunskaper jag fick när jag för ett antal år sedan gick i DBT (Dialektisk BeteendeTerapi). Då var jag inte redo för det men nu har jag nytta av övningarna:)

Åsa Nilssone och Anna Kåver är författare/psykiatriker som skrivit böcker inom ämnet som är väldigt bra (det finns ju en utsjö av böcker nu mera men deras böcker kom redan innan mindefulness blev trendigt och rekomenderades av dbt-terapeuterna.) "Att leva ett liv inte vinna ett krig" heter boken om acceptans och den om mindefulness heter "Vem bestämmer i ditt liv?".

Sen har jag också genom en fantastisk kontakt inom psykiatrin fått möjlighet att träna på mindefulness och acceptans så därifrån kommer en hel av kunskapen också.

Men det som det framförallt handlar om är att bara stanna upp. När tankarna rusar ich ångesten flåsar mig i nacken så vill jag bara fly från den på något sätt och försöker desperat komma på något sätt att komma ifrån den, samtidigt som jag dömer mig själv för att jag är en dålig människa som får ångest och inte kan bete mig normalt.

När jag tillämpar mindefulness/accepatans så stannar jag upp i situationen och försöker se den utifrån. "Okej, nu har jag ångest och tankarna snurrar. Det får mig att må dåligt och jag vill fly ifrån det. Men den här gången ska jag tillåta tankarna och känslorna att komma. Det är helt okej att dom är där. Det är jobbigt men det kommer att gå över. Det är jobbigt men det är inte så farligt som det känns."

Jag ser situationen som den är utan att döma eller försöka förändra något och jag väljer att stanna kvar och inte fly undan. Det är acceptans och mindefulness för mig.

och att acceptera betyder inte att man tycker om det som sker, bara att man ser det precis som det är utan att fly/döma eller förvränga. Att acceptera är inte heller att bli passiv och ge upp, det är bara ett förhållningssätt.
Ibland kan det vara bra att inte gör något och bara stå ut. Och ibland blir det lättare att veta i vilken riktning man ska gå när man ser en situation precis som den är utan att döma eller förvränga den.

Sen krävs det träning, träning, träning men när det äntligen ger resultat känns det super. I boken om acceptans ges en liknelse om att acceptansen är som en knapp som man måste välja att trycka på igen och igen, ibland varje sekund och ibland räcker det med bara en gång.

Trots dessa insikter så har det inte direkt varit en vit jul för mig och jag har inte haft någon tydlig plan för det här året. Jag tänkte göra något efter några kommande fester eftersom "jag vill ju dricka när det är fest, efter det kan jag ta tag i nykterheten". Men nu när jag läser om beroende ur en mer klinisk synvinkel blir jag nästan rädd. Jag behöver bli nykter nu, inte sen. Kanske kan jag dricka i framtiden, kanske inte. Men innan det behöver jag en rejält lång vit period för att veta vart jag står. Jag är beroende, det finns ingen tvekan om saken. Det känns på ett sätt spännande att inse att nu är det ett totalstopp som gäller, som en utmaning (och peppen av det är nytt år). Samtidigt skitläskigt.. Och vad ska jag säga till min sambo? För jag måste säga något, jag klarar inte det här på egen hand. Men det känns så sjukt jobbigt. Jag vet inte om jag pallar att säga det face to face. Samtidigt känns det nästan lika jobbigt att skriva ett brev eller nåt... Jag har lite försiktigt tagit upp oro för min konsumtion förut men det har inte hänt så mycket sen.. men det känns ändå skönt att det inte är något som kommer att komma som en chock för honom.. dessutom har han egen erfarenhet av beroende inom den "närmsta kretsen" eller vad man ska säga.
Men frågan kvarstår, hur ska jag säga det egentligen? :/ :-s

Härligt att höra att du funnit en bra väg. Fantastiskt att du klarar måttligheten så länge. Det går. Allt möjligt som vi vill går. Vi är olika och lika. Glad för din skull.

God fortsättning!

Heja farmor!

Ditt detektivarbete kan säker hjälpa även mig. Känner igen det där med att bli känslig och känna att något saknas. Det är det där tomrummet vi behöver utforska närmare, tror jag.

Kram

Studenten, svårt att INTE bli på gott humör med sådana inlägg! :-) Tack!
Kram!
/Z

Leverjag, jag blir alltid så glad när jag ser att du skrivit i tråden, men ursäkter hör inte hemma här! Har för mig att du själv sagt något liknande när jag var hos dig med ett "förlåt" ;)
Vi har ju alla våra egna demoner att handskas med och vi har ju faktiskt ett liv utanför detta forum.
Jag mår bättre idag. Vet inte riktigt varför nyårsdagen blev så jobbig.
Jag är en person med väldigt mycket vilja och integritet. Jag gillar inte män med enkelriktad kvinnosyn! Jag umgås med de jag trivs med och vad man har för kön är i det sammanhanget fullständigt oviktigt. Så jag hade inga problem med att inte sitta vid Whiskybordet! :-) Men jag tror andra hade! :-)
Kanske var min dåliga nyårsdag ett resultat av att jag faktiskt VILLE dricka på nyårsafton. Att jag bara hade dessa tankar gav mig ångest. Även om jag klarade mig denna gång var det ju bara på grund av att jag måste kunna köra hem. Insikten om att detta var det enda hindret jag hade, var jobbig.
Efter 7 veckor går man fortfarande på slak lina. Idag kan jag dock glädja mig åt 7 nyktra veckor. :)

Ja, det vore väldigt dumt av dig att släppa mig som vän! Du skulle bara våga.... :-)

Många varma kramar!

/Z

"Ebba är en fjäril" :) ... En vacker fjäril med stora, fina och känsliga spröt, som känner alla mänskliga vibrationer, till och med via nätet.

Visst är jag litet ledsen, men det beror främst på saker utanför mig själv som inte hör hemma på det här forumet. Inget väldigt farligt, men många av mina nära och kära slåss med olika slag av problem

Välkommen Norman

Du låter väldigt klar och tydlig om hur situation är och påverkar dig och barnen. Det känns igen och du kan säkert se det i andras trådar. Du har fått goda råd som är viktiga. Jag tänker också så här att det verkar finnas lite insikt att han kommer att förlora dig. Han kanske vet att han har ett beroende. Har han någonsin erkänt att han är alkoholist? Det är han. Du lever med en sjuk person som druckit sig till alkoholism. Det kommer med tiden. Tror du och barnen behöver komma bort från honom så fort som möjligt. Det är väldigt destruktivt att leva som ni gör. Han behöver ett uppvaknande. Han behöver inse och ta ställning. Han behöver se vad han har blivit.

Du kan spela in honom och visa när han är nykter. Kan du få honom att lyssna på andra alkoholisters berättelser? Han kommer känna igen sig. Nu tänker han nog att alkoholister är sådana man ser på parkbänken. Men det är inte där de börjat. De har levt precis som vi och din man tidigare med sin alkoholism. Om han inte vill ta tag i det kommer han också sluta där och om du då stannar kommer du förstöra ditt liv och barnens uppväxt. Så är det.

Kan ni gå på AAs öppna möten som är öppna för alla? Tror det skulle vara bra för er/honom. kan du fåhonom att titta på filmer som handlar om detta? Har du provat att skriva ner allt och låta honom läsa? Kan du ställa ultimatum (och verkställa konsekvenserna av det)?

Det finns en chans om han inser vad han är och ställer till med och vill ta sig ur det. Då måste ni vara starka båda två och jag tror att det bästa är att barnen inte finns i hans närhet till han lyckas.

Önskar dig allt det bästa och att du inser hur allvarligt detta är och vilka spår det sätter i er andra. Du har säkert redan vant dig med mycket som aldrig borde accepteras.

Styrkekramar

Glad blir jag! Nu ska jag styrketräna och bygga upp även mitt yttre ( det är inget nyårslöfte, jag har tränat regelbundet hela mitt liv) Det är den krocken som stör mej, det stämmer inte att en tränande friluftsfarmor fastnar i ett alkoholberoende! Jag är glad att ni följer mej på vägen mot ett friare liv med
Klarare syn på vad som får mej att må bra!

Vilken härlig läsning xoxo!

Jag känner verkligen igen mig i dina funderingar om ångest och stress och kommit fram till just det. Det är enda vettiga vägen för att må bra på längre sikt. Det finns verkligen bra filmer på nätet som ger oss kunskap. vi bordlägga in länkar där under lästips. :-)

Vad härligt att det gett resultat. Vad använder du för att träna självacceptans och mindfulness? Du har säkert skrivit om det tidigare.

Önskar fortsatt god utveckling och följer dig gärna. Kramar!

vad jag älskar när du är sådär knastertorr!! Jo du har helt rätt att tappa focus, det är så lätt hänt men alanon i morgon så jag får den välbehövliga knuffen! Är nog en aning stressad att se/höra av honom då jag nog inte kan stå emot om jag skulle behöva det, för tros att över en månad gått så har han inte hämtat sina saker och det är stressande för så fort en bil kommer hugger det till.

Zorro, nu är firandet över

Ganska skönt tycker jag. Förlåt att jag inte fanns här när det var jobbigt igår. Så bra att så många hittat din fina tråd och får ta del av dina tankar.

Jag vet precis hur det är med förväntningar och krav. Jag hade alltid jobbigt på ett annat sätt under mitt vuxna unga liv. Jag ville dricka whiskey och röka cigarr och kände mig inte välkommen bland männen som verkade störas av kvinnor. Och kvinnorna tyckte jag var osocial för hur jag än försökt i alla år, hade jag inget intresse av det de pratade om. Det var jobbigt då. Läste boken "Dinas bok" i tjugoårsåldern och vet att jag kände igen och fascinerades av Dina. Nu tycker jag att det där jämnats ut mer, men har fortfarande svårt för "fruntimmerssnack". :-))

Tack för att du inte släpper mig. Det vore väldigt dumt av mig att släppa en sådan härlig vän!
Kramar ?

Känner igen mig i din berättelse. Har inga barn, men just det där att säga till att han inte ska dricka så mycket, då blir det ilska och surhet. Jag har kommit till det beslutet att jag säger inget till min man om hur mycket han ska dricka, när han är full. Det är ingen idé. Han får välja själv. Nyårsafton drack min man tills han somnade.
Min man kan också somna, och sedan vakna och dricka lite till. Jag har haft ett normalt förhållande till alkohol förut, men är nu närmast nykterist.
Älskar också min man otroligt mycket, men börjar att inse att jag inget kan göra för att "rädda" honom. Måste nu sätta mig själv först.
Hoppas det är till tröst att vi är flera här som är i samma situation. Det har varit till tröst för mig.

Studenten och Zorro. Mmm, jag blir alldeles varm i hjärtat för dialogen. ?

Vet du Studenten. Att gå en promenad är det bästa du kan ge dig för allt du vill uppnå. Jag har bestämt mig för att gå en promenad oavsett varje dag. Ibland blir det korta men så ofta jag kan långa. Jag stannar gärna på ett favoritställe och mediterar en stund (mindfulness). Jag bestämde mig för att promenera för psyket och känslomässiga balansen. Dagsljus, frisk luft, rörelsen som får magen (kroppens viktiga motor) att fungera bra, tankarna som rensas, en paus som gör att jag kan fokusera, slappna av och slippa sug efteråt. Dessutom bara synliga fördelar som en bonus.

Så bra att du stack ut. Tror att det kan vara precis vad du behöver! ?

För att ni finns här. Det känns verkligen i mig när jag läser era hälsningar LN, Zorro, xoxo, studenten och Ebba. Ebba, du fick mig att nästan börja lipa. Tårarna kom och bröstet snördes ihop. Det är det som är så häftigt att ni berör, att underbara uppmuntrande, allvarliga, kloka och omtänksamma ord blandas och förmedlas in i mig. Tack!! ❤️

Det är annorlunda denna gång. Förra gången var jag så definitiv. Det var nog ytterligare en prestation, så när jag druckit efter fyra månader, kände jag som jag förlorat, missat målet. Det är ju inte så. Xoxo, hoppas du hittar bort från prestationen, särskilt här. Zorro, så starkt av dig att stå emot och dela med dig. Studenten, tror på dig. Bra jobbat. Lena och Ebba, jag är så glad att ni skriver här och jag undrar ibland hur ni lyckades att vända och hålla fast så länge. Vet att det är frihet att välja bort A.

Jag väljer att inte se det som misslyckande utan som en del av den långa resan. Zorro, vi ska dit tillsammans. Jag gjorde ett val. Jag hade trevligt men vet att jag hade haft minst lika trevligt utan och att jag riskerade ett farligt sug som kan leda mig tillbaka till något jag aldrig mer vill vara i igen. Låt mig komma ihåg det! ?

Skönt efter långpromenad, ingefärste och nu bokad på träning och yoga framöver. :-) DET mår jag bra av!

Puss på er alla ?

Jag går ut nu och gå en runda. Tack,

Varför inte prova en promenad för att skingra tankarna och få fokus på rätt saker?
Jag tror att min hjärna vill ha flykten. Att slippa alla vardagliga problem och bekymmer och bara låta mig må bra i en skön salongsberusning!
Denna gång är första gången på många år som jag passerat tre veckor. Jag har själv funderat på vad det är som gjort att det denna gången gått 7 veckor nu! Jag tror att jag skaffat mig mer kunskap om hur det fungerar, genom att läsa andras erfarenheter har hjälpt. Jag är bättre förberedd på vad som kommer. Sen har jag nog tidigare gånger "försökt" sluta! Har aldrig träffat en rökare som lyckats "försöka" sluta. Lika lite går det att sluta dricka utan att man till 100 procent bestämt sig! Då blir det lättare att be den lille svarte djäveln dra åt h....

Av någon anledning tror man också att man presterar bättre med lite alkohol i kroppen. Det gör man ju dock aldrig!!
Om du drack alkohol nu, skulle ditt fokus på pluggandet öka då? Aldrig någonsin att jag tror på det!

Ut och gå en runda! Det funkar även om man är lite förkyld! :-)

Många kramar
/Z

Vad kul att läsa Xoxo! :)

Mvh Studenten

Att du som är så klok "föll" på nyårsafton och drack visar så tydligt för mig och alla andra att "problem med alkohol" inte handlar om att man är en dålig, osmart eller sämre människa.

Jag har ju varit nykter i 1,5 år och inte en enda gång känt mig klokare eller bättre än någon annan.

För om det skulle handla om hur klok man/jag är då skulle jag ha slutat dricka redan efter min första fylla och verkligen inte fortsatt efter allt det har orsakat mig...

Jag känner mig inte klok som har lyckats att sluta med alkohol.
Jag känner mig befriad :)

Jag blir ändå lite ledsen.
Inte på dig och för att du drack lite på nyårsafton utan liksom för att du har kämpat så och inledningen på din tråd här visar så tydligt att du skadas av alkohol.

Jag vill inte att alkohol ska skada dig <3

När/om det där berömda och ökända suget kommer: Läs din fina tråd från början till slut.

Världens största kram från mig till dig.

Less...

Vad är det som min hjärna vill ha egentligen? Är det dopaminet?
Så trött på att vara förkyld, hade velat lyfta tunga saker från marken och stoppa ner dem igen. Hade velat springa intervaller och bara ta ut mig själv till max. Känna hur hela kroppen dunkar i takt till hjärtat och svetten rinna. Istället sitter jag här i ett kallt kök med skolböcker, är tjock och längtar efter alkohol. Noll fokus. Hur har du fått den vita tanken att vinna över den svarta?

kram

Nej, du överreagerar inte och Ja, han har problem, men förnekar det! (hur beroende han är är svårt att säga)
Det är väldigt vanligt att de som är beroende inte ser det som ett problem att de dricker.. Utan lägger skulden på omgivningen istället..
Ofta är de väldigt duktiga på "känslomässig utpressning" också.. Och i sådana lägen om de är onyktra så finns det ingenting "rätt" att säga, för de vrider och vänder det alltid till sin egen fördel!
Att ge anhöriga skuldkänslor, är för dem ett sätt att rättfärdiga sitt drickande.
Det enda du kan göra är att försöka förklara för honom när han är nykter! att du inte kan tolerera ett sånt här beteende.
Det är svårt, för vi som befinner oss i sådana här situationer kan inte göra ett dugg åt själva beroendet, om inte den som är beroende sjäv vill sluta! Vi kan inte få dem nyktra med mindre att de själva bestämmer sig.
Det du kan göra, är att inrikta dig på dig själv och på barnen! De ska inte behöva vara med om sånt här.. Ta kontakt med kommunens familjeenhet och gör ev. en orosanmälan till soc (den får man göra anonymt)
Läs bland trådarna här och ta åt dig det du tycker känns relevant! Fortsätt att skriv också, för det brukar lätta att få skriva av sig sina funderingar. Ta kontakt med t.ex. Al anon, de har grupper för "medberoende" och barn. ( Medberoende betyder inte att man dricker själv, utan har problem med sitt eget förhållningssätt gentemot den som dricker. Man kanske förminskar problemet och kommer med bortförklaringar om någon anhörig frågar..) För jag tror att du behöver ha någon att prata med (framför allt om barnens situation! De märker mer än man tror)
Vi är många medberoende som försöker stötta varandra.

Har hunnit fundera en hel del under dom två -tre senaste veckorna när jag inte varit aktiv här.

Såg några intressanta föreläsningar på kunskapskanalen som verkligen var en ögonöppnare för mig. Det handlade om hur alkoholen får hjärnan att bli känsligare när det gäller ångestbenägenhet och stress, vilket man då försöker bota genom att dricka mer och så har man en väldigt ond cirkel framför sig.

Jag har hört det förr men det har liksom aldrig gått in som det gjorde nu.
Jag har tänkt att "jaja man har ångest dagen efter det vet jag men när jag dricker är det faktiskt det enda tillfället jag mår bra. Skulle det finnas nåt annat som var lika effektivt så skulle jag välja det istället." Utan att inse att jag hela tiden har druckit till mig en ökad ångest och bara kommit längre ifrån möjligheten att få ångestlindring av mer hälsosamma metoder.

Men nu plötsligt klickade det och det kändes så jävla bra. så enkelt och självklart.
Och att det inte går att använda alkoholen som ångestdämpare samtidigt som jag försöker med andra metoder, då blir det bara + - 0, eller förmodligen mer minus ändå.

Min hjärna måste få tid och ro att reparera sig från den ångestkänslighet alkoholen skapat samtidigt som jag arbetar vidare med hälosamma metoder för ångestlindring.

En annan ögonöppnare var om hjärnans behov av att få en dopaminkick när man är stressad och har ångest eftersom dopaminet då slår ut det obehagliga känslorna eftersom hjärnan inte kan hantera två starka sinnestämningar samtidigt.

Problemet är bara att det funkar ju bara en stund, sen avtar dopaminutsöndringen och ångesten kommer tillbaka, förmodligen starkare än tidigare.

Det bästa sättet att hantera ångest skulle istället vara att acceptera den, våga uppleva den och låta den avta av sig självt för att visa för sig själv att den inte är farlig.
Så där och då blev så mycket så tydligt. Jag måste sluta jaga dopaminkickar när jag mår dåligt, och jag måste inse att jag aldrig kommer att kunna bota min ångest med alkohol eller dricka bort allmänt obehag.

Däremot kan jag genom att inte dricka bli av med en del obehag och ångest.
Jag har också lyckats identifiera riskhändelser som tillslut leder fram till drickande, och börjat klura på vad jag kan göra för att inte hamna i situationen där alkoholen känns som enda utvägen.

Det har blivit mycket mindefulness och acceptans-övningar och äntligen har jag börjat känna att det faktiskt ger resultat. Det är jobbigt att stå ut med jobbiga känslor och en överaktiv hjärna, och det är jättejobbigt att inte söka nya dopaminkickar när livet känns för jävligt, men jag vet att det kommer att leda till nånting bra.

Jag vet inte hur året kommer att bli och jag vet inte hur jag kommer att klara av suget när beroendet sätter igång med sina anledningar och ursäkter för att dricka.
Men jag känner att jag för första gången har några riktigt bra verktyg i bagaget att använda mig av.
Och jag ser verkligen fram emot att lära känna mig själv igen och de saker som jag fått mig att må bra innan alkoholen kidnappade hjärnan och gjorde sig själv till diktator.

Leverjag, vad skönt att du kunde hålla det coolt under nyår. Se det såhär, nu har du blivit en erfarenhet rikare och insiktsfullare. Du har kommit en lång lång bit på din resa och jag blir inspirerad utav dig. Hoppas du mår bra.

Mvh Studenten

Det dividerandet du beskriver är så otroligt typiskt! Att härda ut de första dagarna är en sak. Att hantera hjärnspöket som sen kommer, DET är utmaningen. Jag skriver i min tråd om en liten svart jävel på ena axeln och en liten vit ängel på den andra. Se till att den lille vite vinner när diskussionen drar igång!
Jag har förstått på andra som har längre tid nyktra än mina 7 veckor att tiden mellan dessa diskussioner ökar och man får efterhand lättare att vinna. En sak till jag lärt mig här är att suget varar bara en kort stund och går över ganska fort.
Helt sjukt att något jag VET är så skadligt för mig och som leder till så mycket problem och elände ändå är det jag så otroligt gärna vill ha!!

Heja Zorro, gott humör! Det är det vi kämpar för! tvåtusensexton är vårt år, det kan man nästan fälla en tår, utan att behöva rycka ett hår.
Nykterhet är vår grej, varjesig man är man eller tjej. Hipp hipp hurra för här kommer viiii, Zorro, tillsammans kan vi skapa magiiiiiii!

;D

I dag för jag en inre monolog med mig själv, anledningen? Jo för att jag fick dille igår på att dricka vin/öl/vad-som-helst-med-A-egentligen.
Känner mig tudelad. Ena sidan "jag vill vara nykter" andra sidan "men du kan gå och ta två glas vin på krogen, mannen behöver inte ens veta".
alltså, seriöst? Är det såhär det ska vara? Känns som om att jag dividerar med en 3åring i huvudet. Nej! Nu är jag nykter.punkt.
"men du har ju ett helt systembolag hemma i din andra bostad. Ingen kommer märka" Men jag kommer ju märka? jag dricker ju verkligen inte för någon annans skull. Jävla dividerande, börjar bli irriterad på mig själv. Känner hur händerna börjar skaka för att jag blir uppstressad av mig själv. Märker hur tankarna blir mer disträ och mer fokuserade på hur jag kan dricka. Jag vill ju inte ens bli berusad? wtf.

Önskar att jag hade en knapp i huvudet som bara stängde av planerandet. Inser att den knappen tidigare var A. Behöver nya strategier.
Nu ska skriva klart en jäkla analys om sociala relationer på arbetsplatsen. Ska verkligen försöka fokusera, försöka bryta tankarna. Ligger efter eftersom jag inte kom någonstans igår.

Mvh Studenten.