Senaste kommentarerna i forumet

Oj vad glad jag blir att så många kommenterat, tips mm på de jag skrev! TACK. Vet inte riktigt vart jag ska börja. Många kloka ord. Ja det ju så att jag kan inte gå runt och bära på ett inre hat föralltid. Har bara så svårt att ge mig själv de just nu. Men ni har helt klart gett lite annan synvinkel:) men det måste nog smälta in i mig. Glädjande att läsa att det går bra för er vart ni än står. Väldigt fint skrivet LP, man måste släcka helt de som ligger o pyr. Man skjuter upp det hela tiden, finns nog ingen perfekt tid att sluta. Jag får väl dra en vit lögn i början om det känns jobbigt då jag alltid förväntas dricka. Jag vet inte. Även för mig är träning mitt bästa vapen o gör mig gott. Man vill gärna inte riva nått man byggt upp, blivit förbannad över det många gånger. jag har kämpat så länge och gått igenom så många faser att det känns som jag kan de mesta, är som bara fast i en frustration, en blandning av känslor, kanske just att nu måste jag verkligen lägga av, lägga korten på bordet, och jag är rädd de tänker jag inte förneka. Jag är en väldigt tacksam person och hoppas kunna njuta av livet innan det är försent. Tacksam att ni finns

... till kärleken än jag, det hör ju jag det. ;)

Så länge man skriver med utgångspunkt från vad man själv känner och vill uttrycka så tycker jag att fältet ska vara fritt att så göra. Jag har så många inkännande tentakler ute i normala fall ändå, in the real world, så skulle jag censurera mig själv här med hänsyn till vad någon annan kan tänkas tycka, känna och tro så skulle allt bara bli så ... censurerat. Men det är självklart lättare sagt än gjort, man tar ju hela tiden intryck av det folk skriver om här. Nä, vet du vad? Nu skriver jag det på en stor lapp och sätter upp där jag lätt kan se den: Självcensur är tabu!

... främmande människor. Inga välbekanta heller. Jag vill bara krypa undan, in, och cocoona i olugn och lugn.

Åh flygcert, vad jag har saknat er!! Och du har förstås helt rätt. Jag har verkligen försökt och han försöker ju också, men det är inte tillräckligt. Och nu dricker han alkoholfri öl igen, så jag bara undrar hur lång tid det tar till ett återfall. Vilket förstås i sig gör att jag blir orolig och ännu tröttare - en ond cirkel. Har försökt vara lite praktisk idag och tagit tag i vissa detaljer. Mer om det senare.

"huvudsaken är ju att jag själv fattar hur jag menar" ja just precis. Jag kände en liten lust att skriva om natten då jag skulle ta livet av mig, men så började jag tänka på andra och att de skulle tro och tycka att jag försöker fiska efter ännu mer kärlek. SÅ kan man inte hålla på känner jag, man får inte ett skönt liv om man lever efter vad man tror att andra ska tro.

Ja, vad är det med forumet?
Å brukade sälja droger till en av landets största hackare så jag vet vad sådana kan göra synd nog.
Å var typ den enda som fick komma in.
Forumet krånglar lite men jag tycker om det med dess fel och brister - det är kärlek det <3

Tack för raderna.

Man får ju ta alla genvägar som möjligt tänkas kan för att ens hitta sin egen tråd, för att inte tala om alla andras! Gah!

---

Och andas, brakfylld, bara andas...

... den här underbart fina tråden jag precis hittat. Och jag har satt på kaffepannan, mjölk finns också, sisten ut kan väl släcka stearinljusen där på brickbordet i hörnet?

:)

/brakfylld

Tack för detta ditt senaste inlägg. Våra historier må vara något olika men symptomen och hålen... Ja, vad kan man säga? Så tack.

/brakfylld

Tack för era reflektioner och svar.
Det kan nog passa mig ganska bra det som Stingo har gjort. Ett beslut som sträcker sig året ut och sedan ett nytt beslut baserat på erfarenheterna man gjort. Det skulle då vara oerhört märkligt om man kom fram till något annat än att fortsätta sin nykterhet. Kanske det blir "Nä, men nu har jag mått så bra i ett halvår så då kan jag vara värd lite ångest och fylla igen! Tror inte det.
Det är för mig lite långt och svårgreppat att säga aldrig mer eller "Detta gäller livet ut"
Bättre då att skynda långsamt och ta det med ro. Det som är bra just nu gäller precis i denna stund.

Såg Djävulsdansen på SVT i går kväll. Det var bra tycker jag. Att få de anhörigas perspektiv på tillvaron med en alkoholist.
Det grep mig ganska hårt då författaren Hillevi berättade om sin uppväxt med psykiskt sjuk, alkoholiserad mor. Hennes berättelse var i vissa fragment lik min egen med de känslomässiga törnar man fått. Min mor var inte på något sätt alkis, tvärtom. Hon var däremot psykiskt sjuk med långa svåra perioder av djup depression, självmordsförsök och mycket våld som drabbade mig som den yngste jag var.
I vuxen ålder har jag undrat varför hon betedde sig som hon gjorde och det har kommit fram att hon hade dödsångest och velat få mig att snabbt växa upp och kunna ta hand om mig själv! Att jag är stressad utan att veta varför är väl ganska uppenbart vart det kommer ifrån?
De deprimerade perioderna kunde förbytas över en natt för att följas av månader med hysterisk glädje och fullständig förnekelse av det som varit tidigare.
Väldigt jobbigt för LillPer att växa upp i.
Jag kände framför allt igen detta med att vara ihålig inombords och inte veta eller förstå vad man själv ville, eller veta vem man är.
Det sliter jag fortfarande med.
Mitt hysteriska tränande har varit en ventil som inte alltid varit sund. Om mina erfarenheter som barn även skapat en tillflykt till alkoholen vet jag inte, men det är högst troligt då det har gjort mig gott i perioder av inre stress och rastlöshet. Alltså, väldigt kortvarig ro och avslappning.
Nu har jag sedan många år mentalt lyckats göra min mor till en helt annan person än den hon var. Hon är inte den som slog mig, hånade eller ville döda sig själv.
Hon är bara min väldigt gamla mor helt enkelt.
Jag har gått hos många psykologer och fått hjälp här och lite där.
Frågan är om man någonsin blir helt färdig eller hel i sin vandring mot förståelse och läkning av själen?
Att jag måste vara snäll mot mig själv är alldeles uppenbart, det har jag adlrig varit förut men nu börjar det gå åt rätt håll.
Utan alkoholens förrädiska ohjälp.
Skönt.
Mindpeace.
LillPer

Men bara för att förtydliga om jag bringat någon annans tankar i oreda: Att vilja ta sig någon annanstans än där man är, det är gott och bra. Drivkraft. Men att inte acceptera att man är precis just där man är och bara känna att man skulle fått vara någon helt annanstans, det föder frustration. Magen knyter sig, flödet stannar och negativa känslor manifesteras i kroppen. Inte gott. Inte bra.

Gud, vad less jag blir på mig själv ibland...

... jag skulle ha fått varit nykter i så många fler dagar än vad som är fallet så vet jag att jag är fel ute. Dels kan sådana tankar maskera en längtan efter att ta sig ett rus (jamen, snälla nån, bara ETT!), dels avslöjar sådana tankar att jag inte lever nu, andas nu, är nu. Jag ska någon annanstans än där jag är och sådant, mina damer och herrar, är helt förkastligt. Rena önsketänkandet, faktiskt.

Är där jag är, brakfylld.

Du har självklart rätt att känna lycka och hopp <3 Jag ville bara göra dig medveten om att bland annat jag och Aeromagnus PÅ ALLVAR har tänkt "Segra kanske inte lever" och att det har påverkat oss, Du dina ord din situation. Jag vet så väl hur fint man kan ha det när den man älskar mår bra, jag hoppas att eran harmoni varar för evigt den här gången. Var rädd om dig och ditt liv.

Kram Ebba

Jag minns inte om jag skrivit till dig tidigare, men jag har i alla fall läst din tråd och följt din resa under din tid här.

Jag tänker inte komma med några pekpinnar till dig eller agera "olyckskorp", för jag vet att du redan är medveten om alla risker och att man pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Jag är glad för din skull att er resa blev så fin som den blev och att du kunde få din välbehövliga semester. Som Ebba skrev här ovan så var vi många som hade goda anledningar till oro. Skönt att allt gick väl.

Jag tycker att du ska fortsätta skriva här. För både din egen och för vår skull. Du har rätt att känna lycka och hopp. Du älskar honom och vill inget hellre än att det ska bli bra. Skäms inte för att ditt hopp om en hållbar förändring har tänts. Du har rätt till det. Vi vet allihop härinne vad du pratar om. För en del av oss har det lyckats, efter ett långt, hårt och mödosamt arbete från båda. Men de finns.

Jag levde med en man som förutom sitt missbruk också hade våldsamma uttryck i form av psykiskt, verbalt, materiellt, sexuellt och i någon form fysiskt våld. Det gick inte att rädda, men jag önskade inget högre då. Läs gärna i min tråd, det finns lite bra länkar där från bland annat Mulletant, som är läsvärda.

Om ni nu båda känner att ni vill samma sak, att bli friska och satsa på er relation så låter det toppen och jag är uppriktigt glad för din skull. Såklart att varningsklockor ringer även hos mig, och jag vet att också du hör dem. Glöm dock inte bort dig själv i ert arbete framåt. Skriv av dig, gör roliga saker även på egen hand. Fantastiskt att ni gör mysiga saker tillsammans, det är bra för er. Men glöm inte bort att du också är en egen individ som behöver fika med vännerna och göra saker utanför relationen. Ni har båda en viktig uppgift i att arbeta med er själva för att kunna tillfriskna ur ett beroende och ett medberoende.

Lycka till!
Yogi

och det var väl ingen här på forumet som på något sätt tappar hakan över det.Inte jag heller förstås.Men för varje gång så går det lättare att bara vända blicken åt andra hållet.Helt opåverkad är jag inte.Men jag har inte larmat till höger och vänster för att få en chans att prata av mig och lufta min oro.Jag har ganska enkelt bara konstaterat att jaha.
Dagen fortsatte bra och inga impulser att åka ned och fixa läget.Jag tänkte på honom ibland under gårdagen med vemod men också med ett utanförskap som känns mer och mer äkta.Jag är ju verkligen utanför problemet och blir inte längre så värst påverkad.Nu väntar jag väl nånstans på nästa tecken på att han eller någon annan hör av sig och informerar mer.Men det är ju där jag också ska släppa taget.Om någon gör det så må det vara hänt.Men jag ska inte ta första steget att få mer info.Idag ska bli en bra dag!

I natt sov vi ganska gott och vi sov ovanligt länge på morgonen. Det var dessutom glada barn som vaknade! Det tar jag som ett positivt tecken. Det var en tuff kväll igår. Dottern blev alldeles förtvivlad för att missa scouterna. Så jag körde dit dem. Där får de träffa pappa eftersom han är ledare. Vi hade pratat innan om att när det var slut skulle säga hejdå till pappa och sedan direkt hoppa in i bilen. Det gick bra.
Idag måste jag ringa öppenmottagningen och prata om gruppen. Den kommer vara på tisdagar när barnen är på scouterna, men jag vill skjutsa dem i direkt anslutning till start och slut. Jag tror det blir lättast. Kan bli svårt att få med de till lgh om de får mellanlanda hos pappa.
Idag hoppas jag att vi får hämta nyckeln till lgh. Har lite möbler på gång. Det känns bra.

som missade.................
http://www.svtplay.se/video/2329742/djavulsdansen/avsnitt-1-att-vara-me…

<3

Vi har oroat oss över dig och trott att du är död med tanke på allt du har skrivit här om bilder på skador din väninna ska lämna till polisen om något händer dig och så vidare. Vad skönt nu behöver vi inte oroa oss i onödan. Hej då Segra lycka till med allt.

Hej fina ni!! Och tack för att ni frågar och ledsen för sent svar!

Jag är hemma igen efter resan och vill bara berätta att den blev vår allra bästa resa någonsin! Tack och lov!
Är mycket glad att jag åkte och att jag äntligen fick min välbehövliga och efterlängtade semester!

Vi drack alkohol på resan men det var långt i från något supande!
Vi köpte småflaskor istället för stora och såg till att inte utsätta oss för risken att dricka för mycket!
Gick och la oss tidigt på kvällarna och min sambo var ute och joggade varje morgon hela resan och vi försökte äta sunt hela resan och undvek kött, gluten och mjölk och valde att äta frukt och grönsaker på stranden istället för att gå på restaurang och äta pommes eller annat onyttigt.

Så med facit i handen så kunde jag inte ha önskat mig eller fått en bättre resa och sambo som sällskap!

Väl hemma så har vi beslutat att fasta igen och vara helt nyktra i tre veckor och samtidigt fortsätter han att träna varje dag och jag har tack vare honom inspirerats att själv börja jogga och har så gjort varannan dag sen dag 1 på resan. Vi har dessutom börjat gå på massage ihop, hos en jätteduktig massör och det känns som om det kommer göra underverk med oss båda! Hundra gånger bättre än parterapi!!! Rekommenderas verkligen!!

Är jätteglad för allt och hoppas och ber till Gud att detta ska hålla i sig och att vi äntligen hittat vår väg till ett sundare och friskare liv!!! Amen!

Hör redan kommentarer i huvet om att jag inte ska tro för mycket...... Och dessa köper jag! Jag är mycket medveten om att detta inte behöver betyda att allt, för all framtid, att det kommer vara över och nu endast lugnt och harmoniskt! Och jag tänker inte försvara mig mot sånna kommentarer! För jag vet att jag är medberoende och att det inte är ovanligt att livet med en missbrukare kan se ut så här. Men just nu njuter jag och jag, utan att skryta, känner mig som en vinnare med försiktigt hopp om att en gång för alla kunna

Segra

Samtal idag. Han med ångest och insikt om vad han gjort. Jag pratade om mina tankar, ifrågasättande av hans agerande. Jag har rätt till mina känslor och mina tankar, nu fick han dom som dom är. Tuffa saker. Hans egen plan? Ja han säger att han kanske har ett problem, eller är på god väg. Och att han ska hantera det själv. Hemma har han en flaska vin i kylen... i mina öron är det en dålig strategi och ett bevis på att han inte tar det på allvar utan säger vad han tror jag vill höra. Kommer han avstå helt från alkohol? Nej, det trodde han inte, något glas ibland kommer han vilja dricka. Och så länge han gör det kommer min oro och misstänksamhet ständigt finnas kvar, alltid. Jag tror inte han kommer klara att hantera det själv, han har ju redan testat det flera gånger. Och misslyckats.
Ord betyder ingenting nu. Handling krävs, och det måste komma från honom själv, att han vågar stå för det här, erkänner problemet för sig själv och inser att han behöver hjälp och inte minst tar tag i problemet och söker hjälp. Jag har noll respekt för honom nu.

Jag är kall som en sten just nu, känslorna har hamnat nån annanstans där jag inte kommer åt dom. Inga beslut kring oss och vår framtid är fattade, jag måste komma ur mitt vakum för att kunna besluta om riktning framåg, jag måste hitta landningsbanan först. Det gör ont att se våra drömmar om framtid krossas. Och krossas de inte måste de i alla fall revideras, till en framtid för min del tillsammans med en nykter alkoholist. Vill jag det? Vad vill jag med mitt liv? Tror jag på en framtid för oss?

... och har jordens huvudvärk. Som hittat för att ursäkta sig en fylla. Det innebär att jag måste ta mig till ett par mackar, gärna tre, för att på var och en inhandla ett eller två sexpack öl. Skulle jag dra iväg och göra det så skulle jag bete mig på samma sätt som jag tidigare gjort.

"Vart har det lett dig, brakfylld?"
"Tja, hit."
"Är du inte nyfiken på nåt annat scenario?"
"Jo."
"Men så stanna hemma då."
"Ja."

skrivet LillPer, kul att höra att det håller i sig ditt beslut från i juni. Mitt är färskt just nu, men känns väldigt bra. Jag följer dig och har dig i sikte:-) Pontus: känner igen mig i mkt av det du skriver, men just nu känns det lugnt och snällt inom mig, det tror man ju inte kan hända när man bara kör över sig själv gång på gång.

och heja dig också! Snart sängen efter en nykter dag och jag bara älskar nyktra mornar.

Vad är det för roligt med att ha skuldkänslor och ångest? Att få ett rus är ju kortsiktig glädje. Kan du nämna några långsiktiga fördelar med att dricka? Du är beroende nu min vän och du bör ta hjälp om du inte kan sluta dricka. Aa möte eller sjukvården.

... när du lovade mig att "nu åker den där hembrännaren ut"? Jag var inte så jättegammal då, men förstod instinktivt att sätter man en tändsticka till det där oljiga så börjar det brinna. Fast du använde det till att släcka din inre brand. Det förstår jag idag.

Förstås finns det mycket vi skulle kunna prata med varandra om. Men inte just nu. Sedan. Senare. Jag kan välja att samtala med dig medan jag ännu är i livet och jag kan välja att ta snacket när jag kommer dit där du är. Jag vet inte vad jag väljer men jag vet att beslutet ligger hos mig. Sådana saker är viktiga för mig att erinra mig, pappa, för jag har sedan barnsben känt mig osynlig och rättslös. Maktlös. Oväsentlig. Och så är det ju naturligtvis inte. Alla människor räknas och är värdefulla. Det vet ju du också, nu, att du är.

Så vi syns och hörs, käre fader min.